Tidningen Skåneland/Friskytten

Nedanstående artiklar är ett urval hämtade från vår tidning Skåneland/Friskytten

Publicerad i Skåneland nr 3 oktober 2001

Danska företag som försvenskar Skåne

Ett nytt fenomen har nått Skåne. Jag har på sista tiden flera gånger upplevt reklam som bygger på att använda massor med svenska flaggor. Det är inget fel på den svenska flaggan i sig, men ensidigt flaggande med den och ingen annan flagga, t ex den skåneländska, tyder mer på nationalistisk enfald än regionalistisk identitetsmångfald.

Det började med att jag var på Center Syd och reagerade för att en av butikerna var så fullproppad med svenska flaggor. Det visade sig att butiken tillhörde danska Fætter BR, som heter BR Leksaker i Sverige. "Kusinen"/filuren ifråga, företagets symbol, är iklädd en uniform som Den Kongelige Livgardens, som vid bildandet ju i stort sett bara bestod av skånska göingar. Men några danska eller skåneländska flaggor kunde buikskedjan inte kosta på sig. I Helsingborg har de f ö bidragit till satsningen på www.magnusstenbock.nu, köpcentret Magnus Stenbocks webbplats.

Väl hemma så fick jag reklam. Imerco skickar ut reklam. Det är en dansk butikskedja med hushållsprodukter och som ibland är lite åt järnhandel. De har ett knappt tiotal butiker i Sverige också, mest i Skåne. Över varje uppslag i broschyren var utslängt ca 15 svenska flaggor i olika storlekar över hela uppslaget - det blir ca 150 st. Inget svenskt företag skulle göra en sådan nationalistisk sak - i Sverige! Jag har aldrig sett något liknande.

Men det var inte nog med det. Nästa helg igen kom Jysk Bäddlager på att de skulle skicka ut sin broschyr. Denna danska möbel- och sovrumsspecialist var inte på något sätt sämre än de andra två företagen när det gällde att belamra sin marknadsföring med tjogtals svenska flaggor. Brochyren innehöll svenska flaggor på nästan varje produkt. T o m texten på deras svenska hemsida är i blått och gult.

De här tre danska företagen tycks ha som sin mission att slutföra vad försvenskningen efter Roskildefreden aldrig lyckades nå fram till. Men i så fall kan de lika gärna hålla sig kvar på andra sidan Öresund och flagga sina massupplagor av den svenska flaggan. De behöver i alla fall inte vara värre än någon annat inhemskt företag i Skåne och Sverige.

Malte Lewan Neelsen

--

Publicerad i Skåneland nr 3 oktober 2001

Region Blekinge, Hallandsförbundet och Bornholms Regionskommune

Region Skåne bildades 1 januari 1999. Landstinget upphörde och regionen övertog uppgifter från staten (länsstyrelsen) rörande utvecklingsfrågor. Sjukvården och utvecklingsfrågorna hamnade i samma organisation. Staten gav sitt godkännande. Region Skåne blev direktvalt. Men det blev bara startskottet på regionbildningar i Skåneland.

I Blekinge, i december 2000, bildade kommunerna och landstinget Region Blekinge. Region Blekinge är ett kommunalförbund, en uppgradering av kommunförbundet kan man säga. Det är alltså inte direktvalt som i Skåne. Det har övertagit landstingens och kommunernas frågor som rör regional utveckling. Syftet har från början varit att överta utvecklingsfrågor från länsstyrelsen från och med i år liksom det skett i Skåne, men då måste regeringen ge sitt tillstånd.

I september i år gick Halland ungefär samma väg när man bestämde sig för att bilda kommunalförbundet Hallandsförbundet från och med 2003. Landstinget kvarstår som renodlat sjukvårdsinriktat liksom i Blekinge. Övriga frågor, en del utvecklings- och kulturfrågor, flyttas över till Hallandsförbundet. Den verksamhet som Kommunförbundet Halland bedriver flyttas också över. Däremot kan man inte heller i Halland överta utvecklingsfrågor från länsstyrelsen utan ett regeringsbeslut. Det hoppas man ska ske år 2007. Inte heller Hallandsförbundet är direktvalt. Tidigare har man haft en diskussion i Halland om länet borde delas för att tillhöra Skåne respektive Västra Götalands län, men nu tycks alla vara ense om att man vill behålla Halland helt.

Region Blekinge och Hallandsförbundet blir närmast identiska. Tidsplanen för Region Blekinge är dock mer ambitiös. På Bornholm har det hänt ännu mer kan man påstå. I en folkomröstning den 29 maj 2001 röstade bornholmarna 'ja' till att slå ihop de fem kommunerna och amtet till én administrativ och folkvald enhet. Den nya storkommunen kommer att kallas Bornholms Regionskommune. Bornholms Regionsråd - nej inte regionråd! - blir beslutande församling. Det väljs för första gången den 29 maj 2002. 1 januari 2003 ska sammanläggningen vara klar.

Vi hoppas nu att de fyra beslutande församlingarna kan ta sig an att upprätta någon typ av fast samarbete för regionerna i det nya Skåneland.

--

Publicerad i Skåneland nr 2 juni 2001

Inledning framtidsseminarium

Den 24 februari 2001 organiserade Föreningen Skånelands Framtid tillsammans med systerföreningen Skånsk Fremtid i Danmark ett framtidsseminarium i Köbenhavn. På programmet stod först en översikt över föreningarnas utveckling och arbete fram till idag. Därefter presenterades skånska visioner beträffande regional identitet och regionalt självstyre och slutligen diskuterades föreningarnas framtid. Nedanstående bidrag sammanfattar de viktigaste slutsatserna från seminariet på Nationalmuseum.

Seminariet kretsade kring våra hjärtefrågor såsom erkännande av kulturregion Skåneland, stärkande av demokrati och närhet genom regionparlament och samarbete i Öresundsregionen, vikten av att vi återupptäcker vårt kulturarv och vår historia och därmed får oss att känna sammanhang och identitet. Men regionalism får inte bli trångsynt utan vara öppen och uppmuntra mångfald. Resultat av denna process leder till ökat välstånd såväl ekonomiskt som kulturellt. Slutligen mynnade diskussionerna ut i hur vi på ett bättre sätt kan nå ut med vårt budskap. En tanke som vann gehör var att vi bör bli mer "journalistiska" och mindre "akademiska" både i vår medlemstidning och i insändare till pressen.

Jens Pålsson och Henrik Persson

--

Publicerad i Skåneland nr 2 juni 2001

Foreningen Skånsk Fremtid

Foreningen blev stiftet i 1992 og er søsterforening til Föreningen Skånelands Framtid. Den er en folkelig forening, der virker for større selvstændighed for Skåne, Halland og Blekinge på grundlag af disse landsdeles særlige historie og kultur. Foreningen Skånsk Fremtid har som et vigtigt formål at udbrede kendskabet til og forståelsen herfor i Danmark, samt at knytte personlige kontakter over Øresund. Som et helt selvstændigt programpunkt er ønsket om at kunstværker, kulturminder, håndskrifter og arkivalier m.m., der stammer fra Danmark før 1657-1660, føres tilbage til det dansk-skånske kulturområde. Foreningens synspunkter fremføres gennem foredragsvirksomhed, hjemmeside og medlemsblad. Medlemsbladet tilsendes også folketingspolitikere, dagblade m.fl. Disse arbejdsopgaver er fordelt så hver opgave har een person som ansvarlig.

Skånelandssagen har vel altid haft et kuriøst skær over sig i Danmark idet den almindelige opfattelse har været at indbyggerne i Skåne, Halland og Blekinge mere eller mindre altid har været svenskere. Den udbredte historieløshed og det berygtede rullegardin har hjulpet godt til det syn. Med Broen er der imidlertid kommet et skifte, som har fået flere og flere folks øjne op for Skånelandenes danske rødder og indset at de tre gamle østdanske landskaber er en væsentlig og ufjernelig del af dansk identitet. En anden ikke ubetydelig forskel i forhold til tidligere er at nogle af de udfordringer det danske folk er blevet stillet overfor de senere år har bragt dansk kultur og identitet ind som en vigtig del af den offentlige debat. Begge ting betyder at den jord foreningen sår sine frø på aldrig har været mere frugtbar end nu.

For at øge interessen idag bør man appellere til solidaritetsfølelsen med gamle landsmænd lidt ligesom i tilfældet Sydslesvig/Sydsønderjylland, selvfølgelig med det forbehold at man ikke nødvendigvis har identisk sindelag. Og hvis det ikke virker må man få folk til at forstå at det mentale brobyggeri i Øresundsregionen kun kan gennemføres hvis man tager udgangspunkt i det vi har tilfælles i kultur, sprog og historie, samt mentalitet. Men det mest virkningsfulde er at skånelændere selv kommer på banen i den danske debat, så man overbeviser folk om at sagen ikke er noget danske nationalromantikere har opfundet en sen nattetime. Man skal dog være klar over een ting. Danskere ser fortrinsvis på Skånelandssagen med nationale briller, hvor skånelændere - i hvert fald i dele af Skånelandsbevægelsen og i visse politiske partier - ser på sagen med regionalistiske briller. Dette faktum må man forstå og indrette sig efter i debatten.

Søren Madsen

--

Publicerad i Skåneland nr 2 juni 2001

Regional identitet - för demokratins skull

I takt med att världen blir allt mer gränsöverskridande framstår närregionerna som det globala samhällets naturligaste beståndsdelar. Det är i regioner människor lever och verkar i. Och det är utefter regioner näringslivet strukturerar sig globalt. En effekt av regionernas växande betydelse är ökade krav på den regionala demokratin.

Regionala identiteter, så som den skånska, som tidigare haft svårt att finna sin plats i det moderna samhället, framstår då helt plötsligt som en värdefull tillgång. För en välutvecklad regional identitet stärker den regionala demokratin genom att fungera som en legitimerande faktor. Känslan av samhörighet och gemenskap inom den enskilda närregionen blir därigenom det sammanhållande kitt, som främjar ansvarstagande och solidaritet i samhället. Men detta sätter naturligtvis press på de rådande nationella strukturerna, som gör vad de kan för att stävja utvecklingen.

Ett sätt att göra det är att undergräva den regionala identitetens och kulturens ställning. I Sverige görs det bland annat genom att det skånska målas upp som något ont och obegripligt. Till exempel har nationalstatsförespråkare vid tillfälle gått så långt som att beskriva främlingsfientlighet som en naturlig del av det skånska. Hur tokig svartmålningen av det skånska än kan låta är det något vi måste ta på största allvar.

Det kan vi göra genom att aldrig låta grumliga argument mot ett framhävande av regional kultur och identitet stå obesvarade. Vad det handlar om är det måste kunna bli attraktivt för människor att identifiera sig själva som skåningar, vid sidan om andra identiteter. Det gäller särskilt för de 30 till 40 procenten av Skånes befolkning som har sin ursprungliga hemvist utanför regionen, eller som har föräldrar som har det.

Lyckas vi med det blir det på så vis både en vinst för demokratin och för solidariteten i samhället.

Henrik Persson

--

Publicerad i Skåneland nr 2 juni 2001

Et spørgsmål til Uffe Østergård

Den 7. marts 2001 havde Centrum för Danmarksstudier på Lunds Universitet arrangeret et foredrag med Uffe Østergård, Direktør for det nyoprettede Dansk Center for Holocaust- og Folkedrabsstudier. Østergård, som også er historieprofessor, berettede om centerets virke. Bagefter var der mulighed for at stille spørgsmål. Fra salen blev det naturlige spørgsmål stillet: "Kan forsvenskningen i Skåneland karakteriseres som folkedrab eller eventuelt som et kulturelt folkedrab?" Det ville Uffe Østergård ikke afvise. Han mente at det var et emne som var meget berettiget for centeret at studere. Han var umiddelbart også mest indstillet på at benytte betegnelsen "folkedrab" fremfor det vagere "kulturelt folkedrab". Han brød sig tilsyneladende ikke så meget om det senere begreb idet han mente det kunne tolkes så bredt at det også inkluderede dialekters uddøden.

Østergård lagde ikke fingrene imellem. Han kaldte forsvenskningen for "en art sindelagsskift" som var "ekstrem blodig" og "meget forfærdelig", og som en sidebemærkning betegnede han Karl X og Magnus Stenbock statuerne for "krigsforbryderstatuer". Ifølge Østergård var forsvenskningen et af de første omnationaliseringsforsøg i det tidlige moderne Europa. Han tilføjede at efter hans opfattelse var skånsk identitet et resultat af den svenske erobring. Før fandtes der ingen skånsk identitet. Den var dansk, sagde Østergård med et listigt smil.

Uffe Østergård påpegede at begivenhederne dengang ikke burde sammenlignes med 1990ernes begivenheder på Balkan. Han mente at man istedet burde sammenligne med andre samtidige begivenheder for at sætte forsvenskningen i Skånelandene i relief. Det kunne f.eks. være Bøhmen som Knud Fabricius diskuterer i sit værk "Skånes Overgang Fra Danmark Til Sverige". Det skal dog bemærkes at Østergård selv ved andre lejligheder har draget paralleller mellem vore dages Balkan og de sønderjyske krige 1848-50 og 1864. Lederen af Centrum för Danmarksstudier Hanne Sanders knyttede en bemærkning til spørgsmålet, idet hun mente at man burde afgrænse begrebet "folkedrab" bl.a. i relation til Skåne, så det ikke kunne bruges til politiske formål. Hun uddybede dog ikke om det var meningen at afgrænsningen skulle foretages så begrebet lige netop ikke dækkede begivenhederne i Skåneland.

Definitioner

I FN's konvention fra 1948 defineres folkedrab som gerninger udført med det formål at "helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp" som der står i den svenske version. En af disse gerninger består i at "uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis." Ophavsmanden til både konventionen og folkedrabsstudier var den polsk-jødiske jurist Raphael Lemkin, som selv mistede en halv snes familiemedlemmer under Anden Verdenskrig. Lemkin opfandt begrebet "folkedrab" i sin bog fra 1944 "Axis Rule in Occupied Europe".

Lemkin førte en personlig kamp for at få folkedrab anerkendt indenfor international lov. Hans kamp blev kronet med held med FN's vedtagelse af konventionen i 1948. Oprindeligt havde Lemkin argumenteret for en bredere definition. Han anså nemlig at udryddelse af grupper af mennesker på anden måde end den rent fysiske også burde have været inkluderet. I sin bog fra 1944 definerer han det som en bevidst politik der fører til "...opløsning af politiske og sociale institutioner, af kultur, sprog, nationalfølelse, religion og den økonomiske eksistens." Dette kaldes "kulturelt folkedrab". En række vestlige kolonimagter forhindrede dog at kulturelt folkedrab blev inkluderet i konventionen.

Forsvenskningen

Der skal her ikke gås i dybden med forsvenskningen. Kun skal der kommes med nogle bemærkninger der tager udgangspunkt i Lemkins definition på kulturelt folkedrab. For en detaljeret beskrivelse af forsvenskningen henvises til "Skånes Overgang Fra Danmark Til Sverige" af Knud Fabricius og "Skåneland Utan Förskoning" af Uno Röndahl. Som et eksempel på et relevant studie af en enkelt område kan nævnes S. Ö. Ohlssons "Skånes språkliga försvenskning". De politiske institutioner blev egentlig garanteret i Roskildefreden som sagde at skånelænderne skulle "blifva vidh deras vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade". Men den så svenskerne som bekendt hurtigt stort på.

Kun tre uger efter freden dikterede Karl X at Skåneland skulle "adaptera och lämpa till Sweriges stadgar och sedwane". Opløsningen af den oprindelige kultur og nationalfølelse illustreres bedst ved et Karl XI citat fra 10/4 1678: "...at der mellem vore svenske og de nævnte lande bliver indført en sådan uniformitet og lighed, at indbyggerne og undersåtterne dermed med tiden må vindes til de svenske fra de danske sæder og skikke og således efterhånden mister kærligheden til Danmark, som ellers utvivlsomt vil vedvare hos dem; thi overensstemmelse i ceremonier, konstitutioner, sæder og sprog holder ufejlbarligt gemytterne indbyrdes sammen." Forsvenskningen berørte ikke skånelændernes religion som sådan da Sverige ligesom Danmark bekendte sig til den evangelisk-lutherske kirke. Men udøvelsen af den blev fuldstændig ændret ikke mindst takket være den ivrige forsvenskningspræst Knut Hahn som udryddede alt hvad der mindede om dansk kirkeordning. Den økonomiske eksistens blev truet af Jerntæppet, der vanskeliggjorde handelsforbindelser vestpå.

Uffe Østergård hældede mest til at kalde forsvenskningen for et et folkedrab i fysisk forstand. Spørgsmålet er dog om det er den mest korrekte betegnelse. Egentlig er man lidt henne i samme diskussion som i artiklen "Etnisk udrensning i Skåneland" fra Skåneland nr. 4, 2000, hvor man kunne argumentere både for og imod. I runde tal havde Skåneland en befolkningsnedgang på 100.000 fra 1658-1720, og selvom svenskerne ikke direkte har slået alle disse mennesker ihjel, så bærer de svenske regeringer dengang det fulde ansvar for den politik der førte til disse menneskers død, nemlig erobringen og inkorporeringen af Skåne, Halland og Blekinge. På den anden side findes der intet belæg for at hævde at en fysisk udryddelse af folket var en generel målsætning.

Derimod passer forsvenskningspolitikken, forstået som en omnationaliseringspolitik, som fod i hose til definitionen på kulturelt folkedrab. Man skulle tro at Lemkin havde lavet definitionen ud fra kendskab til forsvenskningspolitikken! Hvor diskussionen om etnisk udrensning og fysisk folkedrab tilhører den historiske sfære, så er det ikke 100% tilfældet med kulturelt folkedrab, for så vidt som man mener at forsvenskning er et fænomen der stadig eksisterer. Vi må håbe at Uffe Østergård holder løftet om at Dansk Center for Holocaust- og Folkedrabsstudier vil inddrage forsvenskningen i deres forskning. Det kan måske medvirke til at bringe lidt saglighed ind i debatten. Relevante baggrundsartikler kan findes på Dansk Center for Holocaust- og Folkedrabsstudiers hjemmeside: http://www.dchf.dk/. Specielt anbefales Eric Markusens "Hvad er folkemord? - en søgen efter svar". Centret er inspireret af Uppsala Universitets "Program för studier kring Förintelsen och folkmord.

Søren Madsen

--

Publicerad i Skåneland mars 2001

Tankar om den demokratiska utvecklingen

De ekonomiska problemen i Sverige kan få en bättre lösning genom uppdelning i mindre enheter - läs regioner. Ett regionaliserat Sverige blir dessutom i ett slag anpassat till den utveckling som sker inom EU. Det är mångfalden som ger styrkan att klara ekonomiska kriser. Mångfalden i kulturen, språket, sederna och de historiska arven. Mångfald uppstår i de politiska regionala besluten som fattas på en nivå som inte är högre än nödvändigt och som känns närmare för människorna. Inom ramen för det nuvarande politiska systemet lär vi aldrig få enighet om hur kriser skall lösas och om hur framtidens samhälle skall se ut. Alla partier bevakar sina revir och sneglar mot nästa val. Partipiskan vinner ständigt. Medborgarna går till val och röstar på en kandidatlista som en exklusiv krets satt samman. Det kallas för demokrati men den är bara representativ. Inte ens på kommunal nivå fungerar det. Där tillämpas samma system som på nationalstatsnivån. Kommunerna bevakar ständigt varandra så att ingen skall kunna dra fördel av ett uppkommet läge.

I denna mikro och makro värld uppstår låsningar som är förödande för människornas (väljarnas) möjligheter att uppleva en positiv utveckling på mediumnivån (region), där det uppstår ett tomrum och man ger upp. Denna ordning är också en förödande form i ett postindustriellt samhälle. Där fungerar inte längre Taylorismens planstyrning av osjälvständiga individer. I det postindustriella samhället krävs förmåga till individualisering - ansvar, förtroende och ett ständigt lärande och förändrande. Basen för kreativa lösningar på problem och skapandet av delaktighet i utvecklingen måste ligga i folkvalda regionala parlament där personval är den enda valformen. Då kan varje väljare rösta på den kandidat som bäst anses företräda ens egna önskemål om hur framtiden skall utformas. Systemet tvingar dessutom ut kandidaterna på gator och torg under hela valperioden. Är de inte ute och lyssnar och talar om vad de gör så lär de inte bli omvalda till en ny period.

Parlamentet måste naturligtvis ha en arbetsordning som är effektiv. Utskottsarbete blir ett viktigt inslag. Till utskotten kandiderar man inom parlamentet. Sen sker valet med vanligt röstförfarande i parlamentet. Detta sätter stopp för partipolitik och partigruppsmaffior som hela tiden pulvriserar framåtskridandet. Det blir raka rör från väljaren till den valde som sitter i olika utskott. Kanske undrar någon över var oppositionen blir av? Vi har ju vant oss vid tanken att det alltid måste vara ett parti eller partier som opponerar. Opposition måste inte ligga på en partinivå. Det räcker med individnivå. Så fungerar det ju överallt i samhället redan i dag. Varför inte i ett parlament? I alla diskussioner mellan de valda i utskott och i parlament sker en naturlig brytning mellan åsikter som så småningom genom röstning resulterar i ett majoritetsbeslut. Det blir en levande process i en demokrati som står nära de som berörs, väljarna.

Skåneland (Blekinge, Bornholm, Halland och Skåne) har en egen 1000-årig gemensam historia, kultur och har en gräns som är lika gammal och naturligt utstakad gentemot omgivande regioner. Jag förespråkar starkt att ett personvalt parlament etableras för Skåneland. Vågar våra politiker ta detta steg eller sitter de fast i förlegade former som snart bara har till syfte att skydda partinomenklaturan, som man själv är en del av, mot upplösning.

Gert Björk

--

Publicerad i Skåneland mars 2001

Region Blekinge på gång

Vi har haft Region Skåne ett tag nu. Nu ser Region Blekinge ut att kunna bli verklighet. Landstinget och de fem kommunerna i Blekinge bildade i december kommunalförbundet Region Blekinge. Ambitionen är att så snart som möjligt ta över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen, på samma sätt som skett i Skåne. Man har skrivit till regeringen och ansökt om att få starta ett regionförsök.

Det ser bra ut. Kan vi hoppas på ett Region Halland också så småningom? Det rör på sig där också. Så kan de tre regionerna sedan samarbeta intimt. Visionärt skulle man kunna tänka sig några gemensamma regionfullmäktigemöten per år eller så kan man åtminstone göra som Nordiska rådet gör. Där får vissa utvalda parlamentariker från varje nordiskt parlament delta i några nordiska sammöten, ett samparlament. Från riksdagens webbplats: "Nordiska rådets svenska delegation Riksdagen väljer inom sig 20 ledamöter och lika många suppleanter som utgör den svenska representationen i Nordiska rådets församling."

När får vi Skåneländska rådets församling? Eller Scaniska rådets församling, om det är ett mer aptitligt namn i Halland och Blekinge?

Malte Lewan Neelsen

--

Publicerad i Skåneland mars 2001

Ett par halländska anekdoter

På sextiotalet flyttades Hyltebruk kommun från Jönköpings län till Hallands län. Från fyra års ålder till jag var tolv bodde jag i den kommunen och jag har ett klart minne av att om det var något som de INTE var så var det hallänningar. De var mycket sura över att komma över "till dem". Där fanns i övrigt också stora skillnader i dialekten. När vi åkte över den gamla urgränsen då var dialekten mycket annorlunda än vår, trots att det bara handlar om 20 km för att befinna sig i Torups Kommun. För att uppleva samma skillnad i dialekt om du åkte österut istället skulle du behöva resa 20 gånger längre. Då vi bodde där hittade vi i övrigt två kanonkulor från de gamla krigen. Ganska lustigt för en dansk familj att hitta sådana.

Thomas Aabo

Jeg stødte engang ind i en hallandsk dreng på et københavnsk værtshus. Han var faktisk betydeligt lettere at forstå, når han snakkede sit hallandske dialekt end når han snakkede svensk. Alle var enige om at hans dialekt var dansk - og at det mindede en del om sjællandsk. Han var selv chokeret; han havde ikke regnet med at forstå et ord, men forstod alt. Måske har de svenske erobreres brutalitet, med forbud mod det danske sprog og med klø i skolerne op i 1930erne med den officielle grund at der var talt "dansk" på skolens område, været mindre i Halland end i selve Skåne?

Per Erik Rønne

--

Publicerad i Skåneland december 2000

Etnisk udrensning i Skåneland

(Red. anm.: svåra danska ord i svensk översättning inom parentes)

Den mest debatskabende udtalelse i år set fra et Skånelandssynspunkt må være kristdemokraten Rolf Tufvessons, da han i Sydsvenska Dagbladet 14. maj sammenlignede (jämförde) svenskernes adfærd (framfart) i Skåneland i 1600-tallet med de sidste 10 års begivenheder på Balkan. Debatten blev hurtigt fokuseret ind på spørgsmålet (frågan) om svenskerne udførte etnisk udrensning i Skåneland. Følgende ordspil (polemik) fandt sted i SDS: Tufvesson: "Det var ju etnisk rensningar här också. Det dödades väldigt många människor på grund av att de ville behålla den skånska identiteten och värna det skånska." Harald Gustafsson, universitetslektor i historie på Lunds Universitet: "Det finns ingenting som tyder på att det förekom fördrivningar av skåningar från Skåne. Det är ett rysansvärt missbruk av begreppet etnisk rensning. Det som gjorts i vår tid att soldater släpar ut människor ur sina hus, skjuter och våldtar dem för att de tillhör en etnisk grupp - sådant förekom inte i 1600-talets Europa."

I Uno Röndahls bøger findes eksempler på at svenske soldater hev (drog) folk ud af deres huse, at de skød folk og at de voldtog kvinder. Om disse handlinger var motiveret af etnisk had eller om der bare har været tale om almindelig (vanlig) sadisme er vanskeligt at sige. Det er dog tvivlsomt om disse soldater ville have opført sig på samme måde oppe i Sverige. Gustafsson uddybede (fördjupade) sine synspunkter i et læserbrev i SDS 22. maj: "I 1600-talets Europa fanns varken den tankevärld eller de resurser som krävdes för att man skulle kunna terrorisera stora befolkningsgrupper över stora territorier, och med våld kasta ut dem, bara för att de talade ett annat språk eller på annat sätt hade en avvikande kultur." Etnisk udrensning defineres vel som en fjernelse (borttagande) af et bestemt oprindeligt folk fra deres land, alene (enbart) fordi den erobrende magt anser dette folks tilstedeværelse (närvaro) som problematisk. Det er derfor relevant at kikke (titta) lidt nærmere på nogle eksempler på den svenske ledelses (ledningens) planer med den skånelandske befolkning for at kunne besvare spørgsmålet (frågan).

Adelen

15/9 1677 nåede Karl XI til den konklusion at hele den dansk-skånske adel skulle landsforvises til Sverige, fordi svenskerne ikke kunne stole (lita) på den. Landsforvisningen skulle være i kraft sålænge krigen i Skåne stod på. En del af adelen flygtede (flydde) dog til Danmark fordi de ikke ville leve under svenskernes åg (ok). Og i årene efter Skånske Krig forsvandt stort set resten af den gamle adel helt af sig selv. Svenskerne formåede at gøre livet tilstrækkeligt surt for dem og købte dem ud een efter een. I 1768 var kun (endast) 14% af herregårdene i Skåne i den gamle adels besiddelse (ägo). Med andre ord en de facto etnisk udrensning af den dansk-skånske adel.

Embedsmændene

I tiden omkring Skånske Krig besluttedes det at nøglestillinger (nyckelpositioner) som for eksempel præster, klokkere (som stod for undervisning af børnene) og herredsfogeder, skulle erstattes (ersättas) med "infödde suenske". Det var for at gennemføre forsvenskningen og være sikre på at have pålidelige folk i tilfælde af en ny krig med Danmark. Med samme argument dekreterede Karl XI i 1678 at magistratsembederne i de skånelandske købstæder skulle besættes (tillsättas) med "infödda svenskar, men iche danske eller skånske män tilsättes". Også på Lunds Universitet blev de dansksindede universitetsfolk udrenset (det kan stadig (fortfarande) mærkes). Alle disse udrensninger blev gennemført med stor succes set fra et svensk synspunkt.

Bønderne

I 1678 havde svenskerne lagt planer om at fjerne hele landbefolkningen omkring Landskrone, som var den danske hærs hovedbase i Skåne. På den måde (detta sätt) ville svenskerne forhindre danskerne i at få forsyninger (förråd av livsmedel etc). Bønderne skulle flyttes bag de svenske linier, men de opfattede det - muligvis med god grund - som om at de skulle deporteres til Sverige ligesom adelen, og de flygtede istedet til Sjælland. Karl XI nægtede (vägrade) bønderne at vende tilbage efter Skånske Krig, mens andre højtstående svenskere gerne ville have dem til at vende hjem til Skåne. Det er omstridt (omtvistat) hvor mange der vendte tilbage.

Svenske planer

Alf Åberg, denne ellers berygtede storsvenske "historiker", har i "När Skåne blev svenskt" skrevet om svenskernes planer med skånelænderne. Med Åbergs ry i mente (rykte i tankarna) tror jeg at det er troværdigt når han taler om to divergerende meninger i den svenske ledelse. Den første ville forsvenske folket. Åberg skriver om den anden: "Den andra riktningen omfattedes av de uppsvenska regementsofficerarna och en del civila tjänstemän. De menade att Sveriges gräns mot söder aldrig skulle kunna bli säker med en så orolig och självrådig befolkning i skogsbygden. Eftersom de betvivlade sin förmåga att vinna skogsborna för Sveriges sak, ansåg de det bäst - att som termen ibland löd - 'utrota' en del av skåningarna. Man ansåg därmed en folkförflyttning i större skala." Uno Röndahl skriver i "Skåneland ur det fördolda" om den tysk-svenske generalguvernør Rutger von Aschebergs ämbetsberättelse fra 1693: "I den 5:e paragrafen tog han nämligen upp ett framtidsperspektiv för den slutliga försvenskningen, vars innehåll pekar på etnisk rening av befolkningen, av en modell som vi vår tid kan förknippa med motsvarande händelser i Europa under Andra världskrigets tid och även senare. Läs, förfäras och minns: "- att det vore rådligast det man de gamla inbyggarna på varjehanda sätt utrotade och hellre äga ett öde land än med så många tusen malcontanter (missnöjda) uppfyllt, till dess man det efter handen med nya inbyggare uppe ifrån landet igen populera (befolka) kunde"."

Etnisk udrensning eller ej

Spørgsmålet om svenskerne i praksis (i praktiken) udførte etnisk udrensning i Skåneland kan ikke besvares entydigt. Det er vel i virkeligheden et spørgsmål om definition og smagssag (godtycke). Svenskerne havde planer om det, men udførte dem aldrig i praksis. Hele det gamle dansk-skånske samfunds top blev bevidst (medvetet) udrenset fordi de blev anset som en hindring (bromskloss) for den totale forsvenskning. Det var dog ikke sådan at de blev slået ihjel, men udviste de ikke det rette svenske sindelag, var det ud af vagten (ut genom dörren). Netop sindelagskriteriet virker til at have været meget vigtigt for svenskerne. Og i første omgang blev den enkeltes (enskilda individens) etniske baggrund anset for at være den vigtigste indikator for at have det rette sindelag. Ingen storstilet udrensning af bønderne blev derimod gennemført. Svenskerne havde brug for det skånske kornkammer (kornboden), og da svenske bønder ikke var meget for at flytte til Skåneland havde man behov for de skånelandske bønders fortsatte arbejdskraft - og desuden de skånelandske bønder som kanonføde til svenskehæren. Det var således ikke dikteret af nogen omsorg for skånelænderne, men iskold beregning. Når snaphanejægeren Sven "Banketröja" Erlandsson efter slaget ved Lund siger at "Det är bättre med ett öde land, än ett land fullt av skälmar och förrädare‰, er det vel et godt eksempel på svenskernes egentlige følelser (känslor) overfor (gentemot) det skånelandske folk før, under og efter Skånske Krig. Et sted mellem 10.000 og 20.000 skånelænderne anslår Knud Fabricius i "Skånes overgang fra Danmark til Sverige" at være flygtet til Sjælland under og efter Skånske Krig. Dette tal inkluderer dels modstandsfolk og deres familier, dels bønder som var bange (rädda) for at blive deporteret og dels bønder og andre som havde fået deres muligheder for at opretholde livet i Skåneland ødelagt af krigen. I hvert fald modstandsfolkenes udrensning var ikke i svensk uinteresse.

Tufvessons sammenligninger med dagens Balkan er ikke helt ude i skoven (uppåt väggarna). Selv ville jeg nu nok formulere mig på en anden måde. Gustafsson til gengæld burde nok studere 1600-tallets historie lidt bedre. Hans meget firkantede (tillyxade) betragtninger er efter min overbevisning temmeligt tvivlsomme. Det er blevet anslået at Skåneland havde en befolkningsnedgang på omkring 38% fra 1658-1718, et tal hvori der er taget hensyn til den den naturlige befolkningstilvækst. I faktiske tal giver det over 100.000. Fælles (Gemensamt) for disse mennesker var at de alle tilhørte det oprindelige (ursprungliga) østdanske folk i Skåneland. Altså en bestemt (specifik) etnisk gruppe. Hvad skal man da kalde deres fjernelse (avlägsnande)? Jeg vil lade en skånsk læserbrevsskribent i SDS få det sidste ord. Han skrev i SDS 17. maj: "Jag vet inte hur den officiella definitionen på nationalism och etnisk rensning lyder, så låt gå för resonemangets skull: det förekom ingen etnisk rensning. Sorgligt nog verkar det som om herr Gustafsson bagatelliserar att det förekom en, ska vi säga oetnisk rensning. För det kan han väl ändå inte bortse från?"

Søren Madsen

--

Publicerad i Skåneland december 2000

Regionförsöket i särklass populärast i Skåne

Under september och oktober har det varit en debatt i halländska tidningar om Halland och regionförsöken i Sverige. Bland annat har debatten handlat om Halland ska behållas enat i ett eventuellt regionförsök eller delas upp på Västra Götalands län och Skåne län. Tyvärr har en missuppfattning hävdats och sedan troligen kopierats av flera skribenter. Missuppfattningen går ut på att det folkliga stödet för regionförsöket skulle vara svagt i bl a Skåne, men starkare i Kalmar län. Här är två av flera citat:

"En vägledande tanke bakom en utökad regional självstyrelse är att stärka det demokratiska inslaget. Invånarna skall helt enkelt få mera att säga till om. På Gotland och i Kalmar län har försöket också vunnit folkligt stöd, vilket däremot inte alls är fallet i de stora och otympliga regionerna Västra Götalands län och Skåne län." (Hallandsposten, ledare 2000-09-12, "Varför tvekar hallänningarna?")

"Socialdemokraterna ville för bara ett par år sedan att Halland skulle delas mellan Västra Götaland och Skåne när storregionerna bildades. Nu när dessa jätteprojekt, utan förankring hos medborgarna, föga överraskande har blivit stora problemhärdar vill naturligtvis socialdemokraterna inte kännas vid att man med berått mod ville ha med Halland i denna smörja. Nu är det bra att s har tänkt om och nu tycks se fördelarna med att hålla Halland helt." (Hallandsposten 2000-10-09, debattartikel av Stefan Bengtsson, "Halland har framtiden").

Sanningen är att förankringen bland befolkningen i Skåne varit i särklass starkast. Det kan man läsa i det nyligen utkomna slutbetänkandet av Den parlamentariska regionkommittén (PARK), SOU 2000:85 Regionalt folkstyre och statlig länsförvaltning". Man citerar där rapporten Region i omvandling där Folke Johansson i ett inlägg konstaterar att endast 55-60 % av medborgarna i Skåne respektive Västra Götaland har någon åsikt om olika regionfrågor. Men bland de medborgare som har någon åsikt i frågan i de tre jämförbara försökslänen fördelar sig attityderna enligt följande tabell:

Nya regionala organ förbättrar demokratin
Nya regionala organ säkrar ekonomisk utveckling
Demokratin i kommunerna tar skada av stark region
Antal

Västra Götaland 27 % 51 % 62 % 829
Skåne 60 % 79 % 43 % 212
Kalmar län 38 % 54 % 68 % 75

Andel som instämmer helt eller till stor del i ett antal påstående om regionpolitik.

--

Publicerad i Skåneland december 2000

Skåneländskt regionaltågsnät

Snart blir det premiär för X2000-tåg mellan Göteborg och Köpenhamn. Men även de nya Öresundstågen kommer så småningom att trafikera sträckan Göteborg - Köpenhamn. I januari 2002 ska tågen gå ända till Göteborg med stopp i bland annat Ängelholm, Båstad och Laholm.

Ett intressant faktum är att vi då får regionaltåg till Skåne och Köpenhamn både från Kungsbacka (norra Halland, med Öresundståg) och Karlskrona (östra Blekinge, med Kustpilen), men inga från Småland. I det moderna kustnära regionaltågsnätet utkristaliserar sig alltså den gamla Skånelandsregionen. Är det en slump, eller är Skåneland en naturlig, modern region? De ovan beskrivna Öresundstågen från Göteborg kommer bara att stanna i en gammalsvensk station: Göteborg självt.

--

Publicerad i Skåneland oktober 2000

Var står SDS i den regionala frågan?

Den som följt Sydsvenskan under den gångna sommaren har väl inte kunnat undvika att lägga märke till tidningens starkt kritiska inställning till den skånska regionala rörelsen och inte minst till Region Skånes engagemang på området. Det började med serien "Ett skånskare Skåne", som kulminerade med en synnerligen svagt underbyggd ledare den 20 maj. Ett stycke in i juni tillät man en riksdagsledamot, som tidningen annars inte har mycket till övers för, att på ledarsidan angripa de regionala strävandena. Den 20 juni fick en doktorand vid historiska institutionen vid Lunds universitet varna för den skånska "nationalismen" i "Öresundsnytt" och den 22 juni var det tid igen för nya, redaktionella varningar på SDS:s ledarsida.

De regionala intressena kan väl sägas följa två linjer, en historisk-kulturell-identitetsmässig, och en politisk. Medan SDS möjligen är försiktigt men inte oreserverat positiv till de politiska strävandena, som ligger i linje med EU:s subsidiaritetsprincip, så är man direkt negativ till de identitetsbevarande och identitetsskapande. Det anmärkningsvärda är här, att man inte i något av de nämnda reportagen, artiklarna eller ledarna berör den helt avgörande bakgrunden, nämligen att vi skåningar (jämte hallänningar och blekingar) undanhållits vår danska historia i skolan och därmed vår historiska och kulturella identitet. Gör tankeexperimentet, att alla skolbarn i Gammelsverige inte skulle läsa om den svenska historien och den svenska kulturen utan om motsvarande danska fram till 1658, när Skåne förenades med Sverige! Säkert kan ingen i Uppsverige tänka sig detta, trots att det är en fullständig parallell till vår nästan absurda situation. Det måste väl ses som ett demokratiskt renlighetskrav, att skolbarn i Skåne får läsa om den skånsk-danska historien och att den blir känd för en vidare allmänhet. Här måste SDS bekänna färg.

SDS har i sina artiklar kopplat den regionala frågan till extremiströrelser för att kunna göra gällande att den regionala rörelsen är invandrarfientlig. Jag har inte hört någon politiker i de etablerade partierna, som ju alla på regional nivå står bakom Region Skånes färdriktning, framföra sådana tankar. Tvärtom betonar deras företrädare, att alla invånare i Skåne oavsett var de kommer ifrån, måste få vara med om att fortlöpande forma den regionala identiteten, även om denna naturligtvis har en grund i Skånes tidigare historia och kulturella traditioner. Och av vad jag sett delas detta självklara synsätt av Föreningen Skånelands Framtid.

Självklart är inte en skånsk regional särart "bättre" än någon annan regions. Men variationen gör livet rikare (vem vill höra en radioreporter från Visby tala med mälardalsdialekt?). Ute i Europa vårdar man mångfalden som en omistlig del av den europeiska kulturen. Se bara på Tyskland som genom sina förbundsstater inte bara har en vittgående politisk-ekonomisk decentralisering utan också en kulturell (undantagen är Frankrike och Italien, de jämte Sverige utpräglade centralstaterna i EU). Skåne skulle kunna passa väl in i detta Regionernas Europa.

SDS har tidigare haft en mycket positiv inställning till att stärka den regionala identiteten. Så här skrev man bl.a. i en ledare den 3 november 1991 efter att berört den hittillsvarande försvenskningen: "Men just som detta mål är uppnått är det dags att åter tänka i skånska banor, glömma svenskheten och i stället se till den nya region som med svensk EG-anslutning och en bro över Öresund gör att skåningar i första hand bör känna sig som invånare i Öresundsregionen...". Ledaren 1991 avslutas med följande konklusion: "Skåningarna behöver sin historia vid återgången till en regional samverkan som blir av avgörande betydelse i framtiden. Ta del, låt inte mörka skuggor skrämma. De försvinner i ljuset."

Det är tid för SDS att återgå till denna positiva syn på den nya regionalismen, gärna kritiskt granska den men bejaka den. Den har kommit för att stanna. Nu framstår SDS som reaktionärt, i otakt med större delen av sin läsekrets. Och någonstans inställer sig misstanken: Det kan väl inte vara så, att numera Bonnierägda SDS norrifrån påtvingas samma typ av "frivillig" uniformitet, som skåningarna råkade ut för under generalguvernementets tid på 1600-talet?

Stig Andersson

--

Publicerad i Skåneland oktober 2000

Det lundensiske rædselskabinet

Som de fleste ved er Lunds Universitet (LU) grundlagt med det formål at drive forsvenskning i Skåneland. Man skulle tro at man her på tærsklen til et nyt århundrede, hvor demokratiet snart er udbredt til hver en afkrog i verden, og hvor menneskerettigheder er på højeste mode - ikke mindst hos den moralske supermagt Sverige, ville se LU i et opgør med sin dystre fortid. Dette er imidlertid ingenlunde tilfældet. Det spirende skånske selvstyre, den voksende skånske selvbevidsthed og det mentale brobyggeri i Øresundsregionen, ha en række personer på LU's humanistiske fakultet sat sig for at bekæmpe.

Hanne Sanders, forskerassistent på Centrum for Danmarksstudier(!!!) på LU, interviewedes i Ekstra Bladet 26. april. Hun sagde bl.a. "Til gengæld skriver en gruppe regionalpatrioter meget glødende om forsvenskningen af Skåne. Om etnisk forfølgelse af dansksindede og tvangsforflyttelser. De har slet ikke belæg for deres påstande." På et foredrag af Hanne Sanders den 6. april under Humanistdagene i Lund fremsatte hun samme påstande, men indrømmede samtidig at hun slet ikke havde forsket i emnet! F.eks. havde hun ikke engang læst Knud Fabricius's "Skaanes overgang fra Danmark til Sverige". Det tragiske er, at Sanders faktisk er dansk, men måske det er de mange år hun har opholdt sig i Stockholm, der har påvirket hende.

I Sydsvenska Dagbladets omdiskuterede serie "Ett skånskare Skåne" 13-15 maj mobiliseredes et par personer med akademiske titler. Harald Gustafsson, universitetslektor i historie på LU, på spørgsmålet om der forekom etnisk udrensning i Skåne: "Nej! Det är ett rysansvärt missbruk av begreppet etnisk rensning. Det som gjorts i vår tid att soldater släpar ut människor ur sina hus, skjuter och våldtar dem för att de tillhör en etnisk grupp - sådant förekom inte i 1600-tallets Europa." Kjell Hansen, etnolog på LU, og medansvarlig for den kommende skånske historiebog fra Region Skåne: "Politikerna verkar föreställa sig att det finns en hel unik skånsk historia, att den är olik alla andra historier. Men vi som jobbar med den vet att det inte är så. Vi ser hur historien såg ut på en viss plats, som i det här fallet är Skåne men som lika gärna kunnat vara Halland eller Närke. Jag vet inte vad som händer om politikerna inte tycker om det vi gjort. Men ingen av oss som jobbar med detta tror på den historieskrivning som politikerna serverar människor." Hansens historiesyn bygger altså på "tro" og ikke sandhed. Hvad nu hvis de to ikke er i overensstemmelse?

I Øresundsnyt 19/6 udtalte Fredrik Nilsson, forskerstuderende i etnologi på LU: "I Skåne vokser der i øjeblikket stærkere og stærkere separatister frem. Der arbejdes hårdt på at distancere sig fra nationalstaten. Mange ser broen og regionen som en slags vej væk fra Stockholm, og man forsøger at skabe en stærk skånsk bevidsthed." og "For 10-15 år siden rystede man på hovedet af sådan noget. Der var det kun ekstreme grupper, som kørte den retorik med, at Skåne skulle have sin frihed, men i og med regionsdebatten er kommet, er det pludseligt legitimt at snakke om den slags."

I "En bro för framtiden" - tillæg til Skånska Dagbladet 29/6 - udtalte Orvar Löfgren, professor i etnologi på LU, at han følte uro over en del af de spørgsmål som er bragt på banen i Region Skåne: en skånsk nationalsang, skånsk minoritetssprog og forsøget på at definere "skåningen". "Troligen är resonemangen inte genomtänkta och kommer att dö ut, men de är inte ofarliga utan kräver vaksamhet" sagde Löfgren.

Det er uhyggeligt at læse disse akademikeres udtalelser til pressen. Forskere ansat på en offentlig læreanstalt, som er financeret også af skånske skatteydere, har som opgave at drive forskning, som per definition skal tilstræbes så objektivt som muligt hvis den skal betegnes som seriøs. Deres opgave er IKKE at lade deres forskningsresultater være dikteret af personlige politiske sym- og antipatier, som man kan have nogle mistænkt for. Det er ligeledes kritisabelt, hvis forskere benytter deres videnskabelige autoritet som platform i en politisk kamp mod det skånske. Det kan dog ikke afvises at der bare er tale om almindelig uvidenhed eller inkompetence, men det er ikke mindre kritisabelt.

Det er vigtigt for Skånelandsbevægelsen hele tiden at være på vagt overfor det antiskånske miljø på LU, og ikke tøve med at fremføre kritik, når den er berettiget. Jeg tvivler på, at dette miljø er modtagelig overfor fornuft, men muligvis det istedet kan lære at styre sig, når det bliver stillet overfor det faktum at Skånelandsbevægelsen er istand til at udøve et kompetent modspil. Lad dem vide at ånden fra 1676 stadig lever.

Søren Madsen

--

Publicerad i Skåneland oktober 2000

Arbetets konkurs och regionalismen

Arbetet har gått i konkurs. Riksomfattande LO ville till skillnad från skånska LO inte rädda tidningen. Det skulle inte förvåna om det beror på att det inte var en Stockholmstidning utan bara något i periferin här nere. Flera medarbetare på Arbetet och andra intressenter har varit inne på den tolkningen. Regionalismen är väldigt beroende av den allmänna mediabildens utseende. Hur påverkar då Arbetets konkurs?

Man kan försöka se det positiva: Arbetet har länge beträffande regionalismen varit i stort sett värdelös på sina ledar- och debattsidor. Där går inte mycket förlorat. (Insändarsidorna är en lite annan sak.) Snarare har dessa ledarsidor varit ett tecken och en påminnelse på att man fortfarande i Skåne år 2000 helt kan ignorera den regionala frågan. Detta föredöme för Skånes 1900-tals nationalstatscentrerade perspektiv slipper vi.

Artiklarna saknar man mer. Jag menar att Arbetet har hållit en god kvalité på sina artiklar. Där kunde man se den första bilden på Region Skånes vapen. Där läste jag för första gången att Region Skåne skulle anta den s k skånska flaggan. Vi förlorar därmed en viktig journalistisk källa i Skåne. Det blir mindre media i Skåne för den som är riktigt intresserad. TV som Sydnytt har en tidning mindre att hämta regional nyhetsrapportering ifrån. Det blir mindre regionalistiska nyheter också. Tyvärr.

En sak som nog kan ses som positivt med konkursen, är att det blir en tidning mindre i Skåne att hålla reda på. Mediabilden blir mindre splittrad. Arbetets läsare kommer väl så småningom att gå över till Sydsvenskan eller Skånskan och det blir lättare att med en artikel nå många skåningar och att också följa vad många andra skåningar läser. Det återstående medierna blir på så sätt mer allmänskånska. Sverige har redan vad Skåne inte har: DN och Svenska Dagbladet. Vi närmar oss, nu när Arbetet försvunnit.

Malte Lewan Neelsen

--

Publicerad i Skåneland juni 2000

Rolf Tufvessons besök på årsmötet

Till vår stora glädje gick det att locka Region Skånes utvecklingsansvarige Rolf Tufvesson till FSFs årsmöte den 15 april. Tufvesson satt först ett ögonblick i ett hörn och läste och kom sedan upp på estraden i Eslövs medborgarshus. Med mikrofonen i hand inledde han med precis det vi ville höra:

"Det är mycket roligt att vara här. Man kan inte nog betona vikten av vad er typ av organisation gör för den skånska legitimiteten."

Tufvesson berättade vad som sker och har skett i regionen. Han kom in på frågor som styrelsen ställt till honom i ett e-mail. Han visade bilder och allt varvades med muntliga frågor och avslutades med en ren frågestund.

Rold Tufvesson pekade på en karta och kallade Danmark "vårt moderland". Vid ett annat tillfälle talade han om Danmark som "moderland...eller broderland". Han talade om "den svenske kungen och vår danska drottning". Han gör lite sådana markeringar - det behöver inte vara helallvarligt.

Organisationen Region Skåne

Tufvessons ansvarsområde är "allt det som ligger utanför sjukvården", dvs allt som är roligt, enligt honom själv. Han säger att i praktiken har Region Skåne väldigt lite inflytande. Men vi i Region Skåne har i alla fall tagit över den statliga kulturpåsen, vilket inte Region Västra Götaland gjort. Det är något som kulturminister Marita Ulvskog tydligen inte gillar alls. Han säger vidare att vi i Skåne hellre hade kallat regionfullmäktige ett "Skåneparlament".

Region Skåne, framtiden och staten

Tufvesson säger att det kan tyckas gå långsamt med arbetet bort från att se Region Skåne som en ren administrativ sjukvårdsorganisation, men den som studerar gamla pressklipp ser en markant förändring i fokus efter sommaren till förmån för de regionala utvecklingsfrågorna.

Han tycker att det är "groteskt" att som man nu gör göra en utvärdering av regionförsöket mitt under pågående försök. Men trots allt verkar den s k PARK (Parlamentariska Regionkommittén) se relativt positivt på regionförsöket i Region Skåne. Region Skånes företrädare har haft nära kontakter med medlemmarna där. Det blir en färdig utredning till hösten i PARK.

Måndagen före årsmötet träffade regionrepresentanterna i utvecklingsberedningen biträdande finansminister Lars-Erik Lövdén. Nu var det mest positiva signaler som de fick från Lövdén. Det verkade överraska även Tufvesson med tanke på hur Lövdén "inkompetensförklarat" i stort sett hela regionledningen (Tufvessons ord) i Helsingborgs Dagblad tidigare. Men trots allt ska vi nog inte räkna med att regeringen kommer att tillåta någon utveckling av Region Skåne med ännu större självbestämmande. Det verkar som om vi får vara tacksamma om regionförsöket får fortsätta.

De tydligaste motståndarna till ökat regionalt självstyre i regeringen är kulturminister Marita Ulvskog och näringsminister Björn Rosengren. I nuvarande regering finns inte längre någon stor förespråkare för regionförsöket. Inrikesminister Jörgen Andersson från Halmstad i förra regeringen var faktiskt pådrivande. Att han sa de saker han sa vid invigningen av Region Skåne (närmast hotade skåningarna) kan Tufvesson, efter publikfråga, tänka sig bero på att han var tvingad från Stockholm av sina egna.

Strategitänkandet

Tufvesson gillar förhandlingspolitiken/-rollen. Han tror på den. Han tycks sätta den i kontrast till blockpolitik och fasta positioner. Han talar en hel del om samsyn. Det regionala utvecklingsprogrammet togs i full enighet (samtliga partier!). Det var viktigt för Tufvesson. Han jobbade hårt för det. Lite av hans tema verkar vara profil och resultat. Och marknadsföring.

Det utkämpas många interna strider som man aldrig ser bakom projekt och sådana program som det regionala utvecklingsprogrammet. Tufvesson fick sätta hela sin auktoritet bakom att framsidan skulle se ut som den gör med en enorm fladdrande skånsk flagga.

Han tycker man ska lära av Norrland när det gäller bevakning av regionala intressen, inte minst i riksdagen. Norrlänningarna verkligen mobiliserar, enas och får resultat!

På en fråga från Henrik Persson om vad FSF kan göra för den regionala utvecklingen, så håller Tufvesson med Henriks förslag om att vi bör "berätta och prata utåt". Men, understryker han, det viktigaste är nog att Region Skåne kan uppnå resultat. Han ger exempel på frågan om gruvorna på Österlen, som han tycker skapade en profil för Region Skåne.

Tufvesson ger exempel på också en liten fråga (liten för skåningarna i gemen) som kan vara viktig, som symbolfråga: Dragörfärjorna. Han säger att man nästan kan säga att han är oenig om det mesta med Reepalu. Inte desto mindre gick de ut tillsammans här. Att det ändå inte blev resultat visar hur långt bort Stockholm ligger.

Tufvesson menar att vi som jobbar med regionala utvecklingsfrågor (han tänker inte minst på Region Skåne), måste visa "seriositet". Annars avvisas vi delvis som tokstollar. (Det märks att han är skåning och känner till klimatet.) Han säger att vissa moderater är lite väl "yviga" i sitt argumenterande/handlande och nämner moderaternas motion i Region Skåne om skånsk nationalhymn.

På en fråga om det behövs ett särskilt skånskt/skåneländskt parti, så svarar han inte överraskande nej. Han vill gärna se kristdemokraterna som ett parti som kan tillvarata de regionala intressena. I kristdemokraterna är de tämligen överens på riksplanet och det regionala planet. Han berömmer också folkpartiet. Moderaterna är kluvna på regional och statlig nivå. Moderatledaren Carl Bildt var en mycket stark motståndare till regionförsöket. Socialdemokraterna har generella ideologiska problem på detta område.

Närmaste omvärlden och influenser

Tufvesson säger att bornholmarna är mycket mycket mer intresserade av Skåne än köpenhamnarna. Det visar att gamla historiska band lever kvar i modern tid - Skånelandsregionen. Han varnar för att Öresundsregionen kan tippa över till Danmarks fördel. Tufvesson tillhör dem som gärna vill se ett Öresundsparlament i förlängningen.

Han ser Blekinge som lättare att få med i en framtida version av vår region än Halland. I det senare landskapet finns i princip inget intresse alls. På partinivå kan det finnas åtminstone något av ett visst intresse från Blekinge.

Han ser det moderna Tyskland som en modell i flera avseenden. Framför allt vad gäller den federala strukturen, men också annat. Tufvesson säger att hela regionaliseringen startade med EU-medlemskapet. Han säger att EUs grundtanke är Regionernas Europa.

Symbolfrågor

När Tufvesson tog upp den skånska språkfrågan med kristdemokraternas riksdagsgrupp, så trodde de att det var ett skämt. Det tror de nog fortfarande. Han gjorde väl ett dåligt jobb i att förklara, antar han. Han ska försöka igen. Både Sverige och Skåne skulle kunna få stora pengar från EU, som skånskan fick viss status. Det är synd att gå miste om de pengarna! Tufvesson tycker den skånska språkfrågan är viktig. Han gav bort Skånsk-svensk-dansk ordbok till ledamöterna i utvecklingsberedningen som julklapp. Det var populärt.

Han säger om den skån(eländ)ska flaggan att det har gått ut en rekommendation till Skånes kommuner från regionens sida om att använda flaggan "och vi kommer att göra det igen" (gå ut med rekommendation). I hans hemkommun Helsingborg fungerar det väl, framför allt genom tjänstemannen Bengt Lindskog, så där flaggar man på flera ställen både med EU-flaggan och den skånska flaggan (och dessutom en del rent historiska flaggor som den nordiska ibland).

Så tillhör Tufvesson dem som går omkring och gärna kikar om flaggan har rätt mått och det har de sällan tyvärr.

Tufvesson berättar en episod om hur han vid en väginvigning fick de vanliga blågula symbolerna, med ett blågult band att klippa. Då viskade han till den informationsansvarige på Vägverket att egentligen skulle det varit skånska färger. Och nästa gång så var det mycket riktigt ett gulrött band att klippa och skånska flaggor. Han ler. Han talar om myndigheternas lyhördhet mot Region Skåne och ett bra samarbete.

Han lovar att det blir en skånsk flagga över den Skånegård vid brofästet som Region Skåne ska ansvar för.

Tufvesson talar om en särskild skånsk vecka på Expo 2000 i Hannover (börjar 1 juni). Den blir riktigt skånsk, säger han, eftersom han själv leder den skånska avdelningen.

Vår nye vice ordförande Jens Pålsson frågar om inte bakgrunden skulle varit röd på Region Skånes vapen. Tufvesson svarar att han inte kan det där heraldiska. Det var fram och tillbaka, med det där. Men nu har vi det vi har. Det kommer inte att ändras i överskådlig framtid i alla fall.

Tufvesson observerar att FSF varit hårt engagerade i kulturskattsfrågan. Han tror om han ska vara helt ärlig inte jättemycket på det. Bland hans kolleger är det många som egentligen är ganska tydligt ointresserade.

På en publikfråga, så menar han att Magnus Stenbocksstatyn bör stå kvar i Helsingborg. Det skrev han också i remissen till kommunfullmäktige/nämnden i Helsingborg. Den representerar ett kulturarv. Han tror mer på att uppföra andra statyer, som representerar mer positiva saker. De två som stod bakom Stenbocksmotionen i Helsingborg var inte alls intresserade av regional skånsk identitet, utan bara flummig fredssymbolism, påstår Tufvesson.

Jag, artikelförfattaren, förklarar att det finns två olika sorters språkbruk för att kategorisera Öresundsregionen och företeelser i denna: "skånsk-själländsk" och "svensk-dansk". Det senare har t o m använts om Tycho Brahe! Jag frågar om Tufvesson aktivt kan komma att stödja att man använder uttrycket "skånsk-själländsk". Det säger han javisst till, men att han faktiskt redan gör det lite då och då, när han stöter på det. Jag vill att han ska gå ut i media, så att man har en nyckelperson att hänvisa till. Han övertygar när han säger att han verkligen ska ta förslaget till sig.

Så avslutades Rolf Tufvessons framträdande hos vår förening efter två timmar. Rolf Tufvesson stannade med andra ord en timme mer än vad vi hade planerat, vilket var mycket glädjande! Tyvärr hade han inte tid för lunch, men det hoppas vi blir en annan gång. Vi övriga hade en god lunch och fortsatte därefter med årsmötesförhandlingarna.

Malte Lewan Neelsen
--

Publicerad i Skåneland oktober 1999

Stenbock gillade inte alls skåningarna

Den senaste tidens polemik i Helsingborgs Dagblad om Magnus Stenbock och statyn av densamme har fört fram både storsvenska nationalister och skånska regionalister på arenan. Statyn över Stenbock restes 1901 just när de svensk-nationalistiska vindarna svepte fram med stormstyrka över hela landet. I dag hade en dylik staty dessbättre aldrig kommit upp.

Mycket lite om Stenbock själv, hans tid i Skåne och det förhållande han och hans svenska här hade till skåningarna har emellertid förts till torgs i debatten. Stenbock tillbringade blott tre och ett halvt år i denna genom krig erövrade landsdel och något större förtroende för landskapets invånare hyste han faktiskt aldrig. Ett flertal gånger ventilerade han sitt missnöje över skåningarna och kallade dem opålitliga och lögnaktiga. Ännu så sent som 1711 omtalar Stenbock dessutom Helsingborg som ett "för oss (svenskarna) skadeligt näste"! Inför slaget vid Helsingborg 1710 låstes skånska dragoner, som återvänt hem från Poltava, in på fästningarna i Malmö och Landskrona. Stenbock litade helt enkelt inte på dem utan var rädd för att de skulle vägra kämpa på svenskarnas sida mot sina gamla danska landsmän.

I uppställningen inför slaget fanns det blott två mindre enheter som till namnet anknöt till Skåne, de skånska tre- och fem-männingarna. Dessa placerades längst ut på den ena flanken i slagordningen och kom aldrig att spela någon större aktiv roll när helvetet brakade löst. Däremot väntade större delen av helsingborgarna skuldra vid skuldra med de danska soldaterna för att försvara sin stad om svenskarna skulle tränga in. Detta 52 år efter att Skåne förlorats till svenskarna vid Roskildefreden! Banden mellan skåningar och danskar var tydligen starkare än vad många sentida svenska historiker försökt inbilla oss.

Efter slaget vid Helsingborg vägrade Stenbock att anfalla staden. Detta har av vissa storsvenskar tolkats som en humanitär gest av Stenbock, men sanningen är en helt annan. Helsingborg var nämligen den första skånska staden som under jubel och med öppna armar tagit emot danskarna när de landsteg vid Råå 1709. Detta mindes Stenbock när krutröken skingrats efter bataljen och så här låter det i en samtida rapport till Stockholm: "Som denna staden varit den första som brutit dess trohetsed emot Kungl. Maj:t och svurit fienden (sin trohet), så har Herr generalen en chef (Stenbock) intet funnit den staden värd nog att en redlig och svensk blodsdroppe genom en formell attack utgjutas skulle, utan fast heller till dess välförtjänta straff låta nu tvinga dem med bomber och glödande kulor, vilket ock så lyckats...".

Helsingborg fick efteråt sitt, i svenskarnas ögon, välförtjänta straff. Staden degraderades till ett simpelt fiskeläge och först när industrirevolutionen kom vid mitten av 1800-talet, reste sig Helsingborg mödosamt på fötter igen. En statistisk illustration till stadens ringa ställning kan man finna i en rapport rörande tillståndet i Sveriges städer 1747. Helsingborg hade detta år blott 949 invånare. Som jämförelse kan nämnas att Malmö samma år hade 3 658, Landskrona 1 216, Ystad 1 400 och Lund 1 633 invånare. Alla skånska städer led givetvis svårt under de blodiga krigen på 16- och 1700-talen, men Helsingborg drabbades värst och under längst tid. Slutligen ett par myter om Stenbock som förtjänar att avlivas:

Hans här vid slaget var inga simpla "getapågar" utan en i allra högsta grad väldrillad armé på 14 000 man, en krigsmaskin med stor stridsvana från de kontinentala krigsskådeplatserna. Stenbock "räddade" inte Skåne åt Sverige, utan konsoliderade istället genom sin seger den svenska överhögheten i det krigserövrade gamla danska landskapet. Stenbock var aldrig generalguvernör, blott guvernör. Detta kan avläsas i Ridderskapets och adelns protokoll från 1710.

Stenbocks "storhet i nederlaget" vilket omtalas på statysockeln i Helsingborg, refererar till hans fångenskap i Danmark. Denna storhet bestod kanske i att Stenbock under sin tid som välsituerad fånge i Köbenhavn ständigt sysselsatte sig med att skicka naiva hatbrev till den danske kungen, eller kanske i att han under sin fångenskap lekte spion och sände "hemliga" upplysningar till Stockholm om allt som rörde livet i den danska huvudstaden - allt skrivet med osynligt bläck.

Om det är detta man vill hylla Magnus Stenbock för i Sundets pärla, då ska man sannerligen inte gratulera - utan istället be att få kondolera.

Jonny Ambrius
kulturhistoriker, författare

--

Publicerad i Skåneland oktober 1999

"Åsså skånsk historia. Militära Skåne 1658 - 1901"

September 1998 överlämnades Skånes Knektregister som gåva till Skånes Genealogiska Förbund. Det rörde sig om tjänstedispositioner för runt 70 000 man, d v s samtliga nummerknektar i landskapets fyra indelta regementen efter 1709. Allt supplerat med tilläggsuppgifter gällande kanske 1 000 familjebilder. I arbetet ingick även dataläggning av Indelningsverk 1730 med nummerändringar 1833-34 för de ridande samt verket 1816 för infanteriet. Totalt rörde det sig om en textmassa på 22 MB! Arbetet har tagit närmare tio år att genomföra, i termen "kontorstid" minst dubbelt upp. Ytterligare minst tio år har sammantaget använts av de personer som vid genomgång av ett 30-tal socknar, av Skånes ca 300, tillfört familjebilder. "Oersättligt", "Utomordentligt värdefullt för framtida forskning i Skånes historia" har var omdömen som getts detta verk. I gåvohandlingen förband sig mottagaren bl a att fortsätta och utvidga registren.

Det säger sig självt att allt detta gett stora forskningserfarenheter och även goda kontakter. En av de stora vinsterna har även varit att akten på varje knekt blivit uppspaltad på 200 sökbara fält och ett av dessa, "tidigare reg" vid sökning ger 115 regementsnamn. Mot denna bakgrund var det således naturligt att gå vidare.

Projektet "Åsså skånsk historia. Militära Skåne 1658 - 1901" startade. Redan uppläggningen uppkom många funderingar och har dessa har nu fått sin form samtidigt som namnlistan fortsatt växa och passerat 150. Var och när var dessa placerade? Att ett och samma regemente kunde bära flera namn var redan bekant. Allt är som ett stort vitt fält, ingen liknande forskning i ämnet har tidigare förekommit. Det gäller alltså enbart i Skåne tjänsteplacerade, ej förband, som tillfälligt varit här pga krig, förstärkt beredskap eller dylikt. Varje förband kommer att få sin skånska historia, tjänsteort och tid, klass som ryttare, husar, dragon, artillerist, infanterist etc. I de fall flera förbandsnamn förekommer redovisas dessa dels i historien men även i särskilt sökregister.

I förbanden görs en presentation av "övre staberna", d v s överste, överstelöjtnant och major, därutöver kompanicheferna och var och en kommer att suppleras med datum för till- resp frånträde från respektive befattning. Alla dessa officerare kommer återigen att sammanföras i ett alfabetiskt register med följd att ex soldaten Tapper, som enligt dödsbokens runa tjänstgjorde under kapten NN, i bästa fall kan härledas både till regemente och tid fastän han var 80 år när han avled och hade slutat sin tjänst 50 år tidigare.

Därutöver kommer Skånes fästningar och dess garnisoner att presenteras. Den militära utvecklingen, livet på en fästning. Indelningsverkets historia och organisation är andra områden som kommer att behandlas. Det rör sig således om en gigantisk forskning i ordets verkliga betydelse. En uppgift omöjlig för en enskild person och än mer omöjlig att utföra på distans. Det huvudsakliga materialet finns på Krigs- respektive Riksarkivet i Stockholm. Endast bråkdelar är tillgängligt som mikrofilmat material. Mitt personliga renommé har emellertid gjort att det nu byggs upp en hjälpande "Skåne-grupp" i Stockholm och det ställs i utsikt att även en annan grupp, "Lugnet-gruppen" i Malmö, skall engagera sig. Hjälp söks dock fortfarande i Lund samt i de tidigare garnisonsorterna Landskrona, Helsingborg och Kristianstad. I förra numret av "Skåneland" avslöjas i ett referat av Pia Kinhults framträdande hos FSF, att styrelsen för Region Skåne bestämt sig för ett projekt om Skånes historia. Den militära biten där är så väsentlig, faktiskt helt avgörande, att man utan den inte kan genomföra ett projekt om Skånes historia. Detta gäller hela perioden 1658 - 1901, åren då Indelningsverket existerade.

Jonny Lundberg

--

Publicerad i Skåneland oktober 1999

En dag på Tøjhusmuseet i København

Inseende vikten av att lära min 11-årige son den riktiga dansk/skånska historien åkte vi förra lördagen över Sundet för att bese de miltärhistoriska samlingarna i Christian IVs gamla tyghus, numera Tøjhusmuseet. Vi styrde raskt stegen mot de skånska snapphanebössor som enligt utsago skulle finnas där och fann vad vi sökte. När vi läste museets lilla informationsskylt rörande vapnen höll jag emellertid på att få hjärtsslag. Där stod: "Snaplåsrifle, SVERIGE 1650"!!! Likadana skyltar vid samtliga tre bössor.

Jag jagade omedelbart ner närmaste vakt/guide för att påtala att museet faktiskt gjort sig skyldig till ett gravt misstag i samband med skyltningen av vapnen. Vakten gav mig rätt i sak och erkände att det var felskyltat, men tillade i nästa andetag: "Der er jo ikke noget at gøre ved det." Jag protesterade givetvis och begav mig på jakt efter en ännu högre dignitär på museet. När jag fått upp denne med ryggen mot muren fyrade jag av en kortfattad dansk historia mot vederbörande med resultatet att vakten därvid surnade till. Denne "chefsvakt" sade angående försvenskning, friskyttar frihetskämpar etc helt kallt: "Den diskussion vil jeg overhovedtaget ikke medvirke til" och fortsatte: "Skåne var jo en svensk provins 1650".

Detta blev till slut för mycket för mig och vi lämnade skyndsamt detta löjeväckande ställe. Tøjhusmuseet drivs tack vare statliga medel och tusentals skolbarn får varje vecka en guidad tur genom den militära Danmarkshistorien där. Till vilken nytta frågar man sig. Inkompetent personal som medvetet förringar de skånska frihetskämpar som offrade sina liv för Danmark under senare hälften av 1600-talet kan knappast göra förståelsen för Skånes roll i Danmarkshistorien större. Hade Tøjhusmuseets personal haft en liknande nedlåtande inställning till motståndsmännen 1944-45 hade de sannolikt fått sparken på stående fot. Skåne? Who cares...

Undertecknad uppmanar därför samtliga historiemedvetna människor, att varje gång ni befinner er i Dronningens by - gack in på Tøjhusmuseet och ställ samma frågor om dessa snapplåsbössor som jag gjorde. Droppen kommer kanske då att så småningom urholka stenen.

Jonny Ambrius

--

Publicerad i Skåneland juni 1999

Historik kring Skånelandsrörelsen

Det första som måste klarläggas innan det är meningsfullt att gå in på skånelandsrörelsens historia är vilken inriktning och vilka grundläggande idéer som på det stora hela alltid varit rådande inom denna rörelse, och hur detta hänger ihop. Med rörelse avses här den samlade mängd föreningar och sammanslutningar som genom historisk kontinuitet hänger samman både tidsmässigt och vad gäller fundamentala värderingar. Vad gäller idéerna bygger dessa i mångt och mycket på synen på de skånska landskapens historiska och kulturella särställning i Sverige. Skånelandsrörelsen har alltid sett denna särställning som något positivt och någonting att ta fasta på både i förhållandet inom Sverige som i förhållandet till övriga Norden och då inte minst Danmark. En humanistisk grundsyn med respekt för alla olikheter i samhället har alltid präglat rörelsen och är det fundament varpå den vilar, och som den i förlängningen inte skulle kunna existera utan. Slutligen ska det poängteras att denna kortfattade skrift om skånelandsrörelsen och dess historia enbart ska ses som en enkel introduktion till ämnet, och inte som någon heltäckande beskrivning.

För att finna grunden till den moderna skånelandsrörelsen måste man söka sig tillbaks till 1800-talets första hälft. Skånelandsrörelsen kan sägas ha sin upprinnelse i det ökade intresse för den skånska historien och kulturen under denna tid, som i sin tur kan sättas i samband med Skånes stora ekonomiska uppsving efter 1810-talet och framåt. Tidigare hade den ekonomiska situationen i det agrara Skåne varit i ett, på många håll, bedrövligt skick med ett mycket illa utnyttjat jordbruk. Vändpunkten skulle kunna sättas i samband med 1811 års uppror på den skånska landsbygden.

Från att ha varit en tämligen isolerad landsdel i djupaste misär, blev Skåne på ett par årtionden Sveriges rikaste provins. Samtidigt började gränserna mot omvärlden och det gamla danska moderlandet att luckras upp, vilket inte minst illustreras av det starka genomslag skandinavismen fick i Skåne. Det kan därför inte sägas var någon slump att Skåne under samma tid upplevde något av en kulturell renässans. Det ökade intresset för den skånska historien och kulturen manifesterades bl.a. av uppkomsten av "Sällskapet för Skånes historia och beskrivning" år 1844. Denna förening som instiftades av den dåvarande Lundensiske biskopen Wilhelm Faxe, kan sägas ha lagt grunden till den kommande skånelandsrörelsen. Föreningen fick under 1860-talet en uppföljare i "Föreningen för Skånes fornminnen och historia", där Martin Weibull var en av instiftarna. Det var också under 1860-talet som de skånska landskapen, genom Weibulls försorg, kom att sammanföras under namnet Skåneland, möjligen efter den gamla beteckningen Skaanelandene, från den danska tiden. En annan inspirationskälla kan beteckningen Skåne Land eg. "Skånes land" ha varit, vilken bl.a. återfinns i Carl von Linnés "Skånska Resa" och på Västra Göinges häradsfana från 1711.

"Föreningen för Skånes fornminnen och historia" blev sedan till "De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening", vilken formellt sett fortfarande existerar, om ej i ursprunglig form och idag som en del av den skånska hembygdsrörelsen. Ett flertal skrifter och skriftserier, däribland Historisk tidskrift för Skåneland, gavs ut i föreningens regi under de dryga 50 år föreningen verkade under Weibullarnas inflytande. Pådrivande krafter inom föreningen var förutom Martin Weibull, även Lauridz och senare Curt Weibull. Det äräven värt att notera att det med största sannolikhet var genom Martins eller hans bror Mathias Weibulls försorg som den skåneländska flaggan återskapades någon gång mellan 1870 och 1902, möjligen ur vad som tros ha varit den lundensiske ärkebiskopens medeltida banér. Att föreningen senare tappade lite av sin forna betydelse betydde dock inte att intresset för Skånelands särpräglade historia och kultur upphörde, vilket inte minst visas av den mängd böcker och skrifter, med anknytning till ämnet, som skrevs under 20- och 30-talen. Värda att nämna i raden är Berndt David Assarssons Det Skånska Problemet och Harald Lindals Skånes Historia, båda utgivna 1923, samt Sture Bolins Skånelands Historia, från 1933.

Nästa milstolpe i skånelandsrörelsens historia var grundandet av "Skånsk Samling" 1937. I likhet med sina föregångare kom Skånsk Samling i vart fall till en början att vara en helt igenom akademisk sammanslutning. Skillnaden var dock att den inte fick samma direkta koppling till universitetet och att den ursprungligen mer kom att likna en slags akademi, med en handfull medlemmar bestående av idel författare och konstnärer. Föreningens upphovsman var Ernfrid Tjörne, som sedan kom att inneha ordförandeskapet ända in på 70-talet. Tanken med föreningen var från början att den skulle verka för skydd av kulturen och särarten i Skåneland, samt vila på samma skandinavistiska grund som sina föregångare.

Under Skånsk Samlings första år var verksamheten blygsam. Med tiden strömmade dock medlemmarna till och aktiviteten ökade, samtidigt som föreningen efterhand blev allt mer uppmärksammad av pressen. Ett flertal lokalavdelningar bildades också på olika håll runt om i Skåneland. Vid mitten av 50-talet hade föreningen så omkring 500 medlemmar. Det unika med Skånsk Samling var att den då hade övergått från att vara en rent akademisk sammanslutning till något som skulle kunna betecknas som en begynnande folkrörelse, med representanter från alla samhällsgrupper. I medlemsrullan från 1954 finner man allt från kungligheter, som kung Gustav VI Adolf, till lokförare och förskollärare.

På 50-talet nådde föreningen även sin kanske största framgång, genom att lyckas få inskrivet följande passus i läroplanen för grundskolan av den 22 januari 1955:

"När så är motiverat, bör inte blott hembygdens utan även det egna landskapets historia uppmärksammas och få en relativt fyllig behandling. Detta gäller inte minst de sydsvenska landskapen beträffande deras danska tid."

Framgången nåddes efter ett intensivt och flerårigt arbete som kulminerade våren 1950. Ett 80-tal skånska historiker, författare, museimän, m.fl., gjorde då en väl motiverad framställning till skolöverstyrelsen i Stockholm, med krav på skånsk historieundervisning i skånska skolor. I skrivelsen påmindes om tidigare försök att få gehör i frågan: 1868 av professor Martin Weibull, 1923 av Berndt David Assarsson, samt enkäter i pressen 1928 och 1949. Det är svårt att säga vilken praktisk betydelse detta tillägg i läroplanen senare fick. Vad som dock går att utläsa ur Skånsk Samlings kvarlevor är att en kommitté bestående av flera tunga skånska skolpolitiker tillsattes för att utröna vilket genomslag de nya formuleringarna i läroplanen fick.

Trots Skånsk Samlings relativa framgångar för skånelandssaken, på ett par områden, fanns det de som kände att föreningen inte vågade driva saker och ting så långt som man kanske hade hoppats på, vilket inte minst gällde frågan om de skånska landskapens historia före 1658. För att kunna profilera Skånelands historiska band med Danmark på ett klarare vis i debatten, utan att behöva stöta sig med Skånsk Samlings försiktigare linje, bildade därför Ernfrid Tjörne och Paul Willandsen en ny förening 1954, kallad "Dansk-Skaansk Forening". Föreningen kom till en början att verka som en slags systerförening till Skånsk Samling vilken främst vände sig till skånelandsintresserade danskar.

Dansk-Skaansk Forening och Skånsk Samling kom emellertid med tiden att glida ifrån varandra då det ursprungliga syftet i form av historisk upplysning om det forna Östdanmark, kom att blandas upp med "Skåne tillbaks till Danmark"-stämningar, vilka inte var förenliga med Skånsk Samlings syften och målsättningar. Föreningen nådde sin höjdpunkt under 60-talet, och hade som mest mellan tre och fyra hundra medlemmar. Dansk-Skaansk Forening existerar fortfarande, om än under tynande tillvaro, och har precis som vid starten sina allra flesta medlemmar i Danmark. Även Skånsk Samling (idag Sällskapet Skånsk Samling) finns fortfarande, men lever heller inte längre upp till sin forna glans. Under 60-talet togs även ett privat initiativ av intresse, kopplat till skånelandsrörelsens utveckling, av prosten Karl Erik Weggerup. Mellan 1967 och 1972 gav han ut tidskriften Skånsk Kontakt som fokuserade på frågor kring den skåneländska saken. Som mest hade den en upplaga på 4000 ex., vilket måste uppfattas som en ganska betydande siffra i det här fallet. Weggerup hade även viss koppling till bildandet av föreningen "Skånska Flaggans Vänner" 1967, idag "Kulturföreningen Skåneländska Flaggans Vänner", som årligen högtidlighåller den skåneländska flaggan på Frostavallen.

Från andra världskrigets slut fram till 70-talets början hade skånelandsrörelsen i stort upplevt en lång period av ökat intresse och växande medlemsantal, för att under 70-talet gå in i en period av stagnation. Vad detta kan ha berott på är svårt att ge ett bestämt svar på då en rad olika faktorer kan ha spelat in. Min högst personliga tolkning är att svaret delvis berodde på att efterkrigstidens reaktion mot nationalismens avigsidor möttes av en begynnande kvasinationalistisk motreaktion i centralistisk förklädnad under andra hälften av 70-talet, vilket gjorde det svårare för den regionalistiska skånelandsrörelsen att vinna gehör. En liknande nedgång i intresset för skånelandsrörelsens idéer kan skönjas både under första världskriget och från andra hälften av 30-talet fram till andra världskrigets slut, då nationalismen var stark. Örestadstankens haveri i kombination med ekonomisk stagnation i öresundsregionen från 70-talets mitt ska kanske heller inte räknas ut i sammanhanget.

Vad som kan konstateras är att nedgången fortsatte in på 80-talet och fördjupades då också i samband med Skånepartiets entré på den politiska arenan. Det ska poängteras att Skånepartiet på intet sätt kan räknas in i skånelandsrörelsen. Skånepartiets grundare Carl P. Herslow hade förvisso en koppling till Dansk-Skaansk Forening, och det var sannolikt där han inspirerades till sina högst personliga idéer om den skåneländska saken, som han senare infogade i partiets kanske inte alltid ljusa ståndpunkter. Det faktum att Herslow drev sina så kallade skånska frågor parallellt med ett populistiskt och xenofobiskt budskap, skadade utan tvekan den skåneländska saken och skånelandsrörelsens goda rykte, trots att dessa budskap står i direkt motsättning till allt vad skånelandsrörelsen står för. Detsom dock kan vara intressant att konstatera är att det var genom Skånepartiet som delar av skånelandsrörelsens idéer, om än förvanskade, för första gången på allvar kom att politiseras i partipolitiken.

När vi kommer in på 90-talet sker något av en ny vändning för skånelandsrörelsen, i samband med grundandet av "Stiftelsen Skånsk Framtid". Stiftelsen som grundades 1991 av Peter Broberg och Göran Hansson, följdes snart av bildandet av "Föreningen Skånsk Framtid" (idag Föreningen Skånelands Framtid) samt "Foreningen Skånsk Fremtid", som tilltänkta forum för de som intresserade sig för stiftelsens verksamhet, i Skåneland respektive Danmark. Denna gång var det ökat regionalt självbestämmande, i enlighet med tidens trend, som sågs som medlet att uppnå målet att tillvarata de positiva sidorna av de skånska landskapens särart och historia. På så vis intar dessa organisationer till viss del en särställning i förhållande till tidigare delar av rörelsen, genom sin mer politiserade inriktning, om än fortfarande utanför den partipolitiska fållan. I gengäld har frågan om ökat regionalt självbestämmande inom partipolitiken utvecklats parallellt med rörelsens, vilket bl.a. manifesterats av processen mot skapandet av ett skånskt regionfullmäktige 1999. Det internationella erkännande skånelandsrörelsen uppnått under 90-talet genom stiftelsens upptagande i FUEN (Federal Union of European Nationalitites) 1991 och UNPO (Unrepresented Nations and Peoples Organisation) 1993, kan också ses som ett tecken på rörelsens förnyelse.

Stiftelsen och de två systerföreningarna splittrades upp vid mitten av 90-talet, av olika skäl, och arbetar nu inom delvis olika verksamhetsområden och inriktning, men fortfarande med i stort sett samma målsättning. Från stiftelsen avknoppades ytterligare en organisation 1998, kallad "Scanias Regionala Institut", med opinionsbildning som inriktning, förankrad i regionens näringsliv, kulturliv och forskning. De båda föreningarna har idag runt 350 medlemmar på den skåneländska sidan och 200 på den danska. Sammantaget har den samlade skånelandsrörelsen idag uppskattningsvis runt 1000 medlemmar. Förutom ett ökat medlemsantal i stort sedan början av 90-talet visar även mängden av ny litteratur inom området, så som Uno Röndahls, Jonny Ambrius och K Arne Bloms böcker, på ett ökat intresse för rörelsens idéer. Vad som kanske är mest intressant i sammanhanget är just det faktum att rörelsens målsättningar för första gången i historien getts politisk aktualitet genom den samhällsutveckling som nu sker i en allt mer sammanvävd värld, där den regionala fokuseringen fått en starkare betydelse parallellt med den ökade internationaliseringen.

Henrik Persson

--

Publicerad i Skåneland juni 1999

Motion om skånsk historieundervisning

Min motion om regionalt anknuten historia har nu behandlats av riksdagen, under torsdagen. Avslag med motivet "att utskottet har konstaterat att det i kursplanen för ämnet historia finns utsagt att eleverna skall känna till hembygdens historia och kultur. Regering och skolverket bestämmer kursplanerna. En översyn av skolplanerna pågår." Jag uppfattar att det är bara att driva på denna fråga ute på skolorna. Bifogar ett pressmeddelande. Tack för alla tillrop och att frågan intresserar många det har jag förstått av alla kontakter. Vi fortsätter! Med hälsningar Gunnel Wallin.
 
Pressmeddelande

Gunnel Wallin
Riksdagsledamot
Tel.070-5716807 990507

Skånsk historieundervisning

Det är en fråga av stor betydelse i de skånska nejderna. Det fick jag erfara när jag lämnade in en motion i höstas. Motionen behandlades och beslutades i riksdagens kammare under torsdagskvällen. Jag hittade ett "korn"! Utskottet har konstaterat att det i kursplanen för ämnet historia finns utsagt att eleverna ska känna till sin hembygds historia och kultur.

Riksdagen fattade under torsdagskvällen beslut om en mängd motioner i skolfrågor, bland dem fanns också min motion om regionalt anknuten historieundervisning i skolorna. De allra flesta motioner blir avslagna, den politiska kreativiteten kvävs! Men det gäller att hitta positiva förtecken! Denna motion blev avslagen! Men med motiveringen att det finns med i kursplanerna, att eleverna ska känna till sin hembygds historia och kultur. Det gör det ju möjligt! Min uppfattning är att det är alltså upp till varje skola och lärare i historia att se till att eleverna även får det skånska perspektivet på historien. Att kung Kristian var "Kristian den gode" och inte "Kristian tyrann".

Detta uttalar skånska riksdagsledamoten Gunnel Wallin (red anm).

--

Publicerad i Skåneland juni 1999

Danska på schemat i Lunds grundskolor

Danska kan komma att införas som frivilligt tillvalsämne i Lundsgrundskolor, om förslaget till ny skolplan antas. Lunds elever kommer att vara väl rustade på den framtida gemensamma arbetsmarknaden, om vi moderater får igenom vårt förslag i kommunfullmäktige. Idag pågår en viss integration mellan Sverige och Danmark, bristande danska språk-kunskaper är dock ett hinder för svenska företag i affärsutbytet över sundet.

Skåne var en del av det danska riket fram till freden i Roskilde 1658. Den danska historien är sålunda en del av vårt landskaps kulturarv. Byggandet av Öresundsbron aktualiserar åter ett närmande till Danmark. Själland och Skåne, kommer på sikt att integreras allt mer med varandra. Fler kontakter mellan Sverige och Danmark, kommer att leda till ett ökat behov av kunskaper i danska. När Öresundsbron är färdigbyggd, kommer transportmöjligheterna att förbättras. Den gemensamma arbetsmarknaden, kommer då att växa i omfång.

Idag ingår på de flesta skolor, några få danska smakprov i svenskundervisningen. Det är inte tillräckligt. Även efter dessa smakprov, så kan det vara svårt för en skåning att göra sig förstådd i Danmark. Som föreningsmedlem, är det glädjande att blickarna åter vänds mot våra danska bröder och systrar.

Pär-Anders Feltenheim,
ledamot Lunds kommunfullmäktige
Comments