Visitkortsepoken




Napoleon III med familj hos Disdéri. Min bild har inget årtal angivet, men Helmut Gernsheim har samma bild med årtalet 1859 i sin History of Photography – och visar inget annat kejsarporträtt som mer skulle stämma med anekdoten om pausen i fälttåget.

Carl XV gick inte till Disdéri när han besökte det franska hovet men väl till konkurrenterna Mayer & Pierson. 1865 skaffade han sig en egen hovfotograf i norrmannen Mathias Hansen: Carl och Lovisa 1860.



 

En ofta upprepad anekdot placerar visitkortens genombrott till Paris i maj 1859, då Napoleon III lät hären vänta på utanför Disdéris atelje där lät sig fotograferas – väl medveten om att bilden skulle spridas i massuplaga och öka hans popularitet inför det just påbörjade fälttåget mot Österrike. Fast det är en myt! Och Napoleon fotograferade sig oftast civilklädd.

Det snabbt framställda porträttet i standardformatet 6 x 10,5 cm hade redan slagit igenom för samlarkort med kungligheter och kändisar, och gav nu för första gången också "vanligt folk" möjligheten att gå till porträttfotografen, som inte levererade en enstaka dyr, inramad daguerreotyp utan ett eller flera dussin enkla papperskopior uppklistrade på kartong.

Visst kunde de användas som visitkort, att överlämnas till betjänten när man gjorde visit, men framför allt bytte man dem med vänner, som alla hade album med fickor för korten. Som fylldes med släktingar, vänner och kändisar. Napoleon och andra höjdare utnyttjade naturligtvis det nya mediet för att befästa sin image. I hans fall mer en familjefader än krigare.

Visitkorten blev ett mediefenomen som spreds över världen med åtminstone samma hastighet som dagens Facebook, uppbackat av pappershandlare som tillhandahöll mass- producerade kändisporträtt, ramar och album i olika format.

Det ledde också till en guldrush för nya ivriga entreprenörer, som snabbt etablerade sig. I Paris blev André Adolphe Disdéri snart världens rikaste fotograf, med filialer även i Madrid och London. Men konkurrensen hårdnade. I London ökade antalet porträttfotografer från 66 år 1855 till över 200 under 1861. Fem år senare var de 284.

I Stockholm växte antalet ateljéer från 12 till 65 mellan åren 1860 till 1865 (en orimlig siffra i en stad med 117 000 invånare), i Malmö från två till åtta. Lilla Växjö fick sin första permanenta ateljé 1861 när en av de många kringresande fotograferna (vars antal ska adderas till de nämnda siffrorna) byggde en ateljé som sedan övertogs av en rad mer eller mindre bofasta fotografer.

Uppsvinget, eller snarare överetableringen, följdes av en snabb nedgång som påskyndades av nödåren mot 1860-talets slut. 1875 hade Stockholm 37 etablerade fotografer, ett rimligare antal.



Subpages (1): Kvinnoyrket
Comments