Scenväxlingar

Müller och Mannerhjerta. Av Pär Rittsel

Herrarna Müller och Mannerhjerta var de första som ställde ut egna daguerreotyper i Sverige, hösten 1840. De har trots det aldrig fått någon speciell uppmärksamhet i fotohistorien och på samma sätt har deras kortvariga försök med daguerreotypin gått de konst- och teaterhistoriker förbi, som annars ägnat dem en del uppmärksamhet.

Både Müller och Mannerhjerta har nämligen satt en hel del spår i 1800-talets snabbt föränderliga bildvärld. Samlar man ihop de spridda informationer som finns om de två så kan man skissera i en bild av den tid som såg fotografin födas.

Müller och Mannerhjerta var så involverade i tidens visuella nyheter, att de nästan förefaller oundvikligt att de också prövade Daguerres uppfinning.

De bägge möttes på sin gemensamma arbetplats, Kungl. Teatern, föregångaren till både Operan och Dramaten. Georg Albert Müller anställdes som teaterdekoratör på hösten 1838. Urban Emanuel Mannerhjerta hade arbetat på teatern sedan 1824 och ansvarade för kostymernas stiltrogenhet. De hade varsin nyckelpost på teatern, och vi ska en stund uppehålla oss vid teaterns roll innan vi bekantar oss närmare med våra huvudpersoner, dioramabyggaren Müller och litografipionjären Mannerhjerta.

Gustaf Lagerbielke var chef för Kungl. Teatern under fem viktiga år på 1820-talet. Under en lång vistelse i Paris hade han fårr upp ögonen för det nya i tiden – den framträngande borgarklassen och dess visuella behov. När Lagerbielke formulerade sin syn på teaterns roll i en odaterad och opublicerad text, Voici, en resumé, med idées sur le théatre, skrev han en programskrift som gott kan gälla epokens hela bildproduktion:

Det är på medelklassen, la classe intermédiaire, som teatern måste bygga. Den är mer upplyst än de lägre klasserna och lättare att roa än de högre. Med sitt antal och sin mångfald av yrken representerar medelklassen mer än andra nationen i det här fallet, dvs med sin smak, sina seder och sin karaktär. Därför måste också den kungliga teatern bli nationell och verkligen framstå som sådan, ty från sin start och enligt kungens intentioner har den varit det utan att det framgått tydligt.

Lagerbielke hade förstått tidens politiska omvälvning och han hade sett hur boulevardteatrarna i Paris sög till sig den nya sensationshungriga teaterpublik, som växt fram efter revolutionen och teatermonopolets upphävande.

Han hade bott hela 1810-talet i Paris och sett Daguerres illusoriska scenerier och avancerade belysningseffekter på teatrarna och tog del av de många turnerande panoramorna och kosmoramorna, som var så viktiga i förändringen av de allmänna bildkonsumtionen. Hans uppsättning 1824 av Preciosa blev med sina diorama-influerade effekter det definitiva genombrottet i Sverige för den romantiska teatern.

Det var samma år som Mannerhjerta fick anställning på teatern, vilket inte hade något direkt samband, och det var det år då man för första gången hissade upp ljuskronan i salongstaket så att åskådarrummet mörklades och publiken direkt konfronterades med scenbilden och dess olika ljuseffekter.

Georg Albert Müller, född i Berlin 4 december 1803, död i Stockholm 17 januari 1864. Dekoratör på Kungl. teatern 1838-52, öppnade Kalotheama 1842, byggde Diorama 1843 och på nytt 1846 och höll det öppet till 1852, då han sålde det, slutade på Kungl. teatern och byggde Ladugårdslandsteatern (Nya folkteatern) vid det nuvarande Östermalmstorg, vilken invigdes 1856. Efterlämnade sju barn, varav två söner blev dekorationsmålare. Ledamot av Konstakademien.

Urban Emanuel Mannerhjerta, född i Malmö 1775, död i Stockholm 1859, som till landssekreteraren och häradshövdingen Easias Immanuel M. Cornett vid Södra Skånska Kavalleriregementet 1791-1800, musikhandlare och förläggare, anst på Kungl. teatern från 1824. Ledamot av Musikaliska akademien från 1844.

Gustaf Lagerbielke, född 1777, död 1837. Ledamot av Svenska Akademien 1809, från 1823 förste direktör för k. maj:s hofkapell och spektakler.
Efter statshvälfningen 1809 blef han statsråd, samt afgick s. å. till Frankrike för att underhandla om den fred, som slöts i Paris i jan. följande året. Efter väl förrättadt värf beredde han sig att åter inträda sitt statsrådsämbete, men erhöll af Carl XIII ett smickrande handbref, hvarigenom han förbands att kvarstanna som ministre plénipotentiaire vid franska hofvet.
— Då hvarken hans apanage eller enskilda förmögenhet motsvarade de utgifter, han ålade sig för att uppehålla sitt diplomatiska anseende, råkade hans affärer i obestånd och blefvo genom misslyckade spekulationer till slut ohjälpliga. Ansatt af omilda borgenärer och nästan bragt till undergång, räddades han genom kronprinsen Carl Johans ädelmod och återkom till Sverige, där han tillbragte flera år utan någon bestämd ämbetsbefattning. Emellertid upp- höjdes han 1821 till grefve och blef 1825 en af rikets herrar.