Samuel Lindskog

Pär Rittsel i I Bergslag och bondebygd 1983, Örebro museum.

Med en kamera och en cykel i sin ägo slog sig Samuel Lindskog ner i Almby utanför Örebro år 1898. Kameran hade han fått av den fotograf, hos vilken han gått i lära. Cykeln tog han på avbetalning.
Cykeln var lika viktig som kameran, för den unge mannen skulle bli en cyklande bondefotograf. Det kom inga kunder till Almby för att bli fotograferade men länet var fullt av bondgårdar. Som en modern gåramålare började han cykla från gård till gård och ta beställningar på fotografier av familjer uppställda framför boningshusen.
Cykelturerna förde honom ut i landskapet och hans ögon öppnades för naturen. Han blev med tiden en lysande landskapsfotograf. Färdas man på en tungt lastad cykel hinner man lägga de vackraste vyerna på minnet. Cyklar man en hel dag lär man sig när ljuset är som bäst. Som väletablerad fotograf i Örebro började han senare systematiskt fotografera de delar av staden, som höll på att försvinna i rivningar och nybyggen.
På så sätt kom han att dokumentera hela Närke. Folk, gårdar, landskap och stadsmiljö. Han växte med sin uppgift från en byfotograf till en av de stora fotograferna under det tidiga 1900-talet.
Jag har kallat Sam Lindskogs epok för en guldålder i svensk fotografi. Han var en av de mångkunniga och medvetna fotografer, som skapade den. Från nittiotalet och fram emot tjugotalet etablerar sig en skara fotografer av en säregen kvalitet över landet. I ett slags entreprenadsystem tycks de ha delat upp landet mellan sig. De hade var sitt område inmutat och gränserna bestämdes till stor del av var de hade sina rötter. De verkade i sina egna landskap.
Längst i norr fanns Borg Mesch (inflyttad visserligen) i nybyggarsamhället Kiruna. Gruvarbetare och rallarlag poserade framför hans kamera och han bar sin tunga utrustning på mödosamma fjällvandringar. Söder om honom arbetade Ludwig Wästfelt i Jokkmokk. Också han en pålitlig fjällvandrare och färdledare med en stor förmåga att tolka det landskap, han rörde sig så hemvant i. I Jämtland var fotografen Nils Tomasson verkligen en bygdens son: han var same och renägare. Åtvidabergsläraren Johan Emanuel Thorin dokumenterade natur, gods och grunvnäring i sin hembygd. Längst ner i landet skapade Peter P Lundh en internationellt känd badort av Mölle med sina bilder av badande i randiga baddräkter vid stränderna kring Kullaberg. I Helsingborg arbetade Alfred B Nilsson med att dokumentera landskap och ålderdomliga klädedräkter och hantverk i fiskelägen och inland.
Kännetecknande för dem alla var mångsidigheten. De gjorde de gängse porträtten i visit- och kabinettsformat i sina ateljéer, de gjorde gruppbilder i det fria, de fotograferade landskap och bebyggelse. En del ställde också ut mer konstnärliga alster på tidens konstfotografiska utställningar och några levererade bilder till den framväxande bildpressen.
Svenska Turistföreningen hade stimulerat dem att ställa upp kamerorna i landskapet och bland den ålderdomliga bebyggelsen. STFs årliga fototävlingar kring sekelskiftet gav dem välformulerade, genomtänkta arbetsuppgifter och rekommendationer, ja ett formligt program för en dokumentär fotografi. Sam Lindskog etablerade sig samma år som föreningen drog igång sin mest ambitiösa kampanj för att åstadkomma en systematisk dokumentation av landskap, bebyggelse och befolkning.
Vid samma tid gick fotografin in i sin "konstnärliga" period, piktorialismen eller "Konstnärstiden", som den kommit att heta i Sverige. Stil och uttryckssätt lånades från grafiken och det impressionistiska måleriet.
Detaljerna suddades ut, ytor, stämningar och individuell bildbehandling sattes främst.
Några av guldåldersfotograferna förmådde göra små utsvävningar också åt det hållet men på det hela taget höll de sig strikt till den uppgift de ställt sig, att avbilda sin omgivning så vackert och så noga som möjligt. Om det låg en begränsning i detta, så var den självvald.
Sam Lindskog föddes i Almby den 10 mars 1878. Som ung drömde han om att bli målare. Han visade goda anlag i teckning och stöddes av kyrkoherden på orten, som förgäves sökte en mecenat åt den begåvade ynglingen. Återstod då "det näst bästa" –att bli fotograf.
Sin första kontakt med yrket fick den unge Samuel hos Anna Hedström, som drev en ateljé vid Drottninggatan i Örebro. Därefter tillbringade han ett år som kopist hos Alfred Wahller i en ateljé vid Stortorget och sedan var det dags för ett ordentligt kliv uppåt. I två och ett halvt år arbetade han som assistent hos den uppburne Bernhard Hakelier, som byggt sig en palatsliknande ateljéfastighet vid Nygatan. Hakelier tillhörde gräddan i den expanderande staden och höll ett glänsande umgängesliv i sin stadsvåning och på sommarstället Emmaus i Adolfsberg.
Lärotiden avslutade Sam Lindskog hos Swen Swensson i Linköping, också han en av landsortens väletablerade företagare. Det var av Swensson han fick kameran med sig, en hopfällbar "resekamera" med skinnbälg för glasnegativ i formatet 18 x 24 cm.
Steget var långt till Almby från Hakeliens och Swenssons ombonade ateljéer, belamrade i tidens smak med falska pelare, målade marmortrappor och stenbalustrader av papp. I Almby hade det inte lönat sig att snickra ens en liten ateljé. Men i en avgränsad del av föräldrarnas hus inrättade han ett litet mörkrum. Cykeln förde honom till kunderna.
Ska man gå efter de bevarade negativen, så var det en mycket blygsam början på karriären. Från det första året finns knappt 30 plåtar kvar och från 1899 ungefär 300. Den tusende glasplåten exponerar han inte förrän 1903. Kanske kan man tänka sig att han tidvis fick finna andra sätt att försörja sig på. Han lär någon gång ha arbetat som typograf till exempel. Men hans inriktning var klar. Kameran hängde han på styret, stativet lade han över handtagen och plåtarna med sina kassetter hängde i en väska från stången. Sin vana att bestiga cykeln med ena foten på en pinne från baknavet behöll han i alla år. Även med pakethållaren full av packning svingade han sig upp den vägen.

"Det var rent förunderligt, så roligt folk tyckte det var, när jag kom cyklande och ville fotografera deras gårdar", berättade Lindskog i en tidningsintervju. "Gårdsplanen krattades och folket iklädde sig sina bästa kläder och så blev det fotografier, som väl så här femtio år efteråt har ett visst kulturhistoriskt värde."
Det medvetet kulturhistoriskt inriktade fotograferandet skulle han börja med långt senare. Örebrobilderna gjorde han för eftervärlden. När han ställde upp kameran på gårdsplanen framför bondgården hade han ännu inte det perspektivet.
Inte på samma sätt i varje fall som Västgötakollegan Gustaf Ewald, som både som fotograf och skribent ivrade för landskapets traditioner och historia. Men Lindskogs kontakter med publicisten Saxon bör ha påskyndat hans kulturhistoriska insikter.
För oss har hans cykelfärder den största betydelsen genom att de förde honom ut i landskapet. Cykeln förblev hans näst viktigaste arbetsredskap också sedan han flyttat in till Örebro 1905. Konkurrensen där från de etablerade ateljéägarna Hakelier, Axel Barr, Anna Hedström, Georg Mellqvist och flera andra tvingade honom att fortsätta cykla. Under åren 1907 till 1921 drev han också en filial alldeles vid marknadsplatsen i Odensbacken, vilket bör ha givit honom ett bra tillskott i kassan på marknadsdagarna. Dit cyklade han på söndagarna.
Ofta låg han ute tre fyra dagar i sträck Med hela packningen på sin cykel. Hemma i Örebro var han också rörlig och satsade på fotografering i hemmen. De jämna födelsedagarna skulle, det hörde till, dokumenteras av en fotograf. Vem har inte sett bilderna på någon gammal anförvant, halvt dold bakom ett berg av blomsteruppsatser i finrummet?
Sam Lindskogs dokumentation av länet blev med tiden i det närmaste heltäckande. I sitt arkiv hade han bilder av samtliga kyrkor, av industrier, herrgårdar, kommunala byggnader, bondgårdar, väderkvarnar och fornlämningar. Åtminstone delvis var detta resultatet av en kommersiell strävan. Bara ett något så när komplett bildarkiv kan bli attraktivt och ge en någorlunda jämn avkastning. Han kunde plocka fram bilder när det behövdes till samlingsvolymer som "Örebro län i porträtt och bild" eller "Örebro läns förvaltning", bokverk som sedan länge glömts bort. Men han måste också ha drivits av en sällsynt hängivenhet, en okommersiell strävan att göra bilder han tyckte om och som han fann nödvändiga att ta av framtida kulturhistoriska skäl.
Naturbilderna gjorde han av kärlek men han sålde dem också, inramade och signerade, i sin butik vid Stortorget. "Mina tavlor" kallade han dem.
Därvidlag visade han en medvetenhet, som först de allra senaste åren börjat slå igenom bland dagens fotografer, alltså att sälja signerade originalfotografier som vilken annan konstbild som helst.
Hans strävan efter ett komplett arkiv, en visuell totalbild av länet, har givit Örebro läns museum en guldgruva att ösa ur, nu när bilderna äntligen har fått en tryggad hemvist. När jag mötte Lindskogs bildarkiv för ett antal år sedan klirrade det av krossat glas mellan murbruksfragment från en olycklig husrivning, som sånär tillintetgjort arkivet. (Anm 2009: Min larmartikel i Fotografisk tidskrift gav resultat!)
Nu är det sedan några år under uppordning och katalogisering. Sommarens utställning och den här boken kan ses som en första redovisning av bredden av hans verksamhet. Mer följer säkert, för här finns det förflutna bevarat med noggrannhet, kärlek och konstnärlighet. (Anm 2009: Örebro museum har 35000 bilder av Lindskog i sitt arkiv)
Med åren skaffade han sig ett gott rykte som landskapsfotograf. På samma sätt som till exempel skoindustrin anlitade honom som dokumentatör, så rekryterade Turisttrafikförbundet honom för landskapsfotografering. Där var han anställd åren 1929–31 för att fotografera landskap i Västergötland, Bohuslän och på Gotland. Då kunde han byta cykeln mot en liten bil och då fick också sonen möjlighet att följa med som assistent. Den rollen hade han till faderns död 1953.
Varje stad hade sin fotograf, på samma sätt som landskapen. Några typiska stadsfotografer har vi kunnat möta i bokform de senaste åren: Lund i Per Bagges bilder, Uppsala i Dahlgrens, Linköping i Didrik von Essens bilder. Det rör sig om jättelika dokumentationer, där man får intrycket av att varje kvarter och varje gathörn registrerats. Annu finns det flera sådana samlingar orörda på museer i landet. För den som inte har sina rötter i någon av dessa städer framstår dessa registreringar som monotona och lika varandra till förväxling.
Lindskogs Örebrobilder har på samma sätt naturligtvis främst intresse för örebroare, men de har dessutom en speciell attraktionskraft.
Samuel valde medvetet gamla stadsmiljöer, som hotades av rivning. De cityomvandlingar vi upplevde under "rekordåren" för tio–tjugo år sedan var visserligen brutala och omfattande, men inte olika de omvälvningar, som de gamla stadsmiljöerna genomgick i några tidigare omgångar från sekelskiftet och framåt. Lindskog dokumenterade det försvinnande Örebro med en säregen medvetenhet om de värden som hotades.
Likt sin samtida (ja, faktiskt), den store Parisskildraren Eugene Atget fokuserade han sin stora träkamera på det som återstod av en svunnen epok. Det ger honom en särställning bland tidens nitiska stadsavbildare.
Det fanns inga stipendier för fotografer, som hade egen skaparlust utöver "brödbilderna" på Samuels tid. Begreppet "egna bilder" var något, som bara ett fåtal av de mest medvetna och väletablerade kunde
syssla med. Majoriteten av tidens fotografer hade knappast några vidare vyer utöver den rutinmässiga vardagsproduktionen. De strävade efter en acceptabel teknik, och de allra flesta nådde också ett "riksgenomsnitt". De anpassade sig efter modets växlingar. När det skulle vara palmer och pelare hade de palmer och pelare, när det skulle vara gärdesgårdar och hembygdsdräkter köpte de en färdigsnickrad gärdesgård på en meter och höfolkdräkter till utlåning i ateljén.
De fotografer, som likt Lindskog kunde vänta i timmar eller dagar på att ljuset skulle bli det rätta över landskapet, var mycket få. Samuel blev aldrig målare, men det var artisten inom honom som riktade kameran mot det landskap han växt upp i och som han älskade. Det låg mycket av stolthet i hans halvt förnöjda, halvt skämtsamma uttryck "mina tavlor".

I Bergslag och bondebygd 1983, Örebro museum.

Samuel på G: Kamera och stativ på styret, plåtarna i väskan under stången.

Interiör från Örebro Strå- och Filthattsfabrik.


Lindskogs "tavlor" i skyltfönstren vid Stortorget i Örebro.

Ateljébild med åkaren David Erikssons
personal i Hallsberg. Han beställde 30 kopior.

Att läsa: Ruhnbro, Rune: Den cyklande hoffotografen: ur Kungl. hoffotografen Samuel Lindskogs arkiv: ett stycke kulturhistoria sammanställd av Rune Ruhnbro. Carlssons, 1990.