Resande porträttörer

Sevén, Wenninger, Lindhberg och Derville

 Pehr Lindberg: Guldtonat porträtt.


Joseph Wenninger: Porträtt i
Västergötlands museums arkiv.

Målaren, uppfinnaren och fotografen C G V Carleman berättar i en artikel att Benzelstierna redan under sitt Stockholmsår skulle ha gjort ett por­trätt. Den kände skådespelaren Georg Dahlquist skulle ha uthärdat fem mi­nuters exponeringstid i fullt solljus, med öppna ögon och utan att grima­sera. Resultatet blev dels ett lyckat porträtt, dels en allvarlig ögonskada på det ena ögat!

Det finns inga ytterligare belägg för denna anekdot, men den har ett drag av sanning över sig. Dahlquist, om nå­gon, skulle ha ställt upp ty det är i linje med hans nyfikenhet och hans självför­brännande rolltolkningar. Expone­ringstiden kan stämma också den.

Den förste porträttdaguerreotypis­ten blev magister Johan Adolf Sevén, som bör­jade annonsera i Stockholmspressen i augusti 1841. Porträtteringen verk­ställdes "i skuggan på några sekunder", skrev han, och det var alltså inte längre någon fara för synen.

Seven hade snabbt tagit upp de nya rön, som gjorts för att höja plåtarnas ljuskänslighet och därmed nedbringa exponeringstiderna. Enligt Aftonbladet hade Seven "vunnit mycken favör" hos allmänheten och förvärvat "talrika beställningar". Bazaren anser att hans resultat "åtminstone till en början kunna anses rätt vackra".

Möjligen sysslade också ytterligare någon stockholmare med porträtte­ring samtidigt med Sevén. Nästa fas i utvecklingen svarade en rad utländska daguerreotypister för. De två första spelade en särskilt viktig roll, ty de fungerade också som läromästare.

Den förste besökaren var Joseph Wenninger från Wien. Han var ke­mist och porträttmålare, en kombina­tion som gjort honom till en av pionjä­rerna i sitt hemland, fullfjädrad nog att ge sig ut på resa redan hösten 1841.

Det var också en kombination, som var skräddarsydd för hans nya yrke, som ju är ett slags kemiskt porträttmå­leri. Han framhöll själv detta i ett före­drag under resan till Sverige. I Leipzig talade han om sina bilder och under­strök att det för ett gott resultat kräv­des "icke endast utomordentliga kun­skaper och stor erfarenhet i kemi (på grund av den komplicerade använd­ning av klor och jod, kvicksilver­ ångornas utnyttjande och plåtarnas fixering i saltsurt natron), utan även en skicklig porträttmålares konstfärdig­het för att anvisa den sittande en karak­täristisk hållning".

Joseph och brodern Heinrich Wenninger anlände till Göteborg i juni 1843, för att snart fortsätta via Göta kanal till Stockholm. Mycket få av deras bilder har ännu återfunnits, men de exempel vi sett, i original eller i re­produktion, motiverar Joseph Wen­ningers stora ord. Bilderna har en komposition som röjer porträttmåla­ren och en hög teknisk kvalitet.

Den svenske porträttmålaren Pehr Lindhberg, som länge haft svårt att finna en marknad för sina pastellmål­ningar, lärde sig den nya porträttkons­ten av Wenninger. Han fick dock av­slag av Kungl. Maj:t på en ansökan om ett stipendium på 800 riksdaler för dessa studier.

Lindhberg började resa i landsorten och besökte en del mellansvenska städer under korta resor mot slutet av fyrtiotalet. År 1851 gjorde han en visit i Finland och dit skulle han återvända två gånger. Det var en tämligen jungfrulig marknad som väntade där och Lindhberg betade under en resa 1856 av kuststäderna från Åbo upp till Nykarleby som den allra första daguerreotypisten.

Han gjorde också två resor längs den svenska Norrlandskusten, åren 1854 och 1858. Den första resan gick hack i häl på dansken Seyer, som var den förste daguerreotypisten i de norrländska kuststäderna sommaren 1854.

Lindhberg når inte i närheten av sin läromästare, varken konstnärligt eller tekniskt, men i några porträtt möter man en personskildring, som lyfter bilderna över de gängse, stela daguerreotypporträtten.

Efter Wenninger kom fransmannen Derville, som eftertryckligt kallade sig elev till Daguerre. Hans relativt långa period i Stockholm, från november 1843 till sommaren året därpå, var en följd av stor publik uppskattning och den kröntes av ett uppdrag att fotografera den nytillträdde Oscar I. Daguerreotypen användes som förlaga till nya mynt och till en minnesmedalj. Aftonbladet kommenterar:

"Vi ha haft tillfälle att granska denna bild, som är av Daguerres härvarande elev Mr Derville. Den utmärker sig genom den stränga sanning, som är daguerreotyper egen, och man skall även finna den fullkomligt träffad, ifall man någon gång haft tillfälle att noggrant betrakta H. M. från högra sidan; men för dem, som blott sett de mer eller mindre idealiserade porträtten i basrelief, målning eller crayon, skall detta troligen förefalla olikt. Det säges, att H. M. även låtit genom samma medel avbilda sig i halv face, till urbild för Hr Södermarks teckning vid sina arbeten såsom konungens porträttmålare. Världen får alltså här det första och hittills oerhörda tillfället att se en konungs bild alldeles osmickrad.”

Derville använder det som argument i sin annonsering, "för fullkomlig likhet garanteras", och hela denna första epok inom fotografin vilar på den detaljrika, exakta avbildningsförmågan. Med tiden skulle fotografin lämna den "stränga sanningen" och de "smickrade" porträtten.

Derville, som väl lärt sig sitt yrke under någon av Daguerres förevisningar, fick själv en svensk elev i Carl Johan Berggrén, som i många år turnerade i landsorten som "Elev af Derville från Paris".

Till de flitigaste resenärerna får vi också räkna Isaac (Jean) Cohen, en "mecanicus" från Stockholm, och Isac Leonard Lewin, också han Stockholmare.

Under daguerreotypins två decennier är över femtio personer verksamma som utövare, kortare eller längre tid. Det mesta av deras produktion som överlevt till våra dagar är skäligen enkla porträtt, oftast utan uppgift om upphovsman. Men också när de någon gång är signerade, ter de sig likartade och anonyma. Det är mycket svårt att upptäcka någon skillnad mellan t ex de de tre sistnämnda resenärernas bilder. Berggren är kanske den flitigaste av dem medan Lewin efterlämnat några delikata miniatyrer, som möjligen särskiljer honom. Cohen hörde dem som anammade 50-talets nya metoder som fotografier på papper.