Mannerhjerta

Ulrik Emanuel Mannerhjerta 1775–1849. Av Pär Rittsel 

För sina daguerreotypexperiment slog sig teaterdekoratören Müller ihop med teaterns kostymordonnatör Ulrik Emanuel Mannerhjerta. Han har ofta framställts som ett gammalt original och på sätt och vis stämmer det kanske. Han var en envis man, 65 år gammal 1840, som ofta låg i små eller stora fejder men aktörerna. 

Hans uppgift var nämligen att upprätta kostymförslagen och sedan se till att de följdes av sujetterna, som var vana att klä sig efter eget huvud för att framhäva sig själva på scenen.

Den blomstrande teaterromantiken krävde miljöstämning och exakthet också i folklivet, i etnografiska detaljer som seder och bruk och, givetvis, kostymer. Den etnografiska noggrannheten på scenen föregick t o m romantikens uppblomstring.

På flera teatrar på kontinenten hade man inrättat särskilda kostymövervakare och Mannerhjertas tjänst som costume ordonnateur inrättades med dessa som direkta förebilder. På Nya Teatern i Stockholm var under några år historiemålaren Carl Gustaf Mauritz Samuelsson kostymordonnatör.

Mannerhjerta var ingen diplomat. Flera gånger rök han ihop med aktörer, och kvar finns flera av hans klagoskrifter till teaterdirektionen över brott mot hans kostymdirektiv. Ibland tog också åldern ut sin rätt, som när han blandade ihop kostymerna för den store stjärnan Torsslow och råkade ut för en ordentlig utskällning, avslutad med tillmälet Fä!

Mannerhjertas stolthet var sårad och han klagade inför direktionen. Torsslow vägrade be om ursäkt och dömdes till två dagars arrest på teatern varefter han avstängdes från scenen i två månader.

Men Mannerhjertas tidigare aktiviteter är intressantare. Han fick en tidig kontakt med teatern, då han som åttaårig page vid hovet spelade med i "Tillfället gör tjuven" på Ulriksdal 1783. Med tiden blev han militär, en vanlig utbildningsväg, och fick avsked från Skånska Kavalleriregementet som cornett år 1800.

Han flyttade till Stockholm och blev musikförläggare. 1804 startade han en musikhandel, Musicaliska Magazinet, och tio år senare Litterairt och Musikalist Bibliotek på Drottninggatan, där han lånade ut musikalier mot avgift.

Förläggarverksamheten förde honom i kontakt med franska kulturkretsar (i KB finns brev från bl a Mme de Staël) och tidigt fick han upp ögonen för Aloys Senefelders uppfinning litografin – som skapats bl a för just nottryck.

1809 sökte Mannerhjerta tillstånd hos regeringen att starta ett litografiskt nottryckeri. Tillståndet förhalades i nio år av hänsyn till Konstakademiens direktör Olof Åhlström, som hade privilegium på allt nottryck, även om han tryckte från graverade tennplåtar.

Medan åren gick förlorade Mannerhjerta sitt försprång. Han var en av de fem svenskar som i början av 1811 försökte sig på att trycka litografier. Åhlströms privilegium gick ut, men då hade redan tyskarna Müller och Fehr öppnat ett litografiskt tryckeri i Stockholm.

Boye startade sitt Konst och Nyhets Magasin för att utnyttja detta tryckeri och Mannerhjerta lät trycka notblad där. 1819 fick han emellertid ett statligt räntefritt etableringslån och kom så småningom igång med ett litet litografisk accesionstryckeri på Sqvalbergsgatan, nuvarande Grev Turegatan.

Tryckeriet gick dåligt, och i stället för att börja betala av lånet efter fem år, lämnade han tryckeriet och därmed också planerna på att ge ut en tidskrift för "de vackra konsterna".  I stället tog han anställning vid Kungl. Teaterns kostymmagasin.

Det var förmodligen en räddningsplanka som Operan lagt ut, men han skulle växa med uppgifterna. Samma år gjorde han sin första pjäsöversättning (översättningar hade han gjort under hela 1810-talet) och i början av 1830-talet förordnades han att vara "Förste Direktören till biträde vid utförande af de detaljer och anordninger ... i afseende på Piecers uppsättning och kostymering".

Därifrån var steget inte långt till tjänsten som kostymordonnatör 1834. I löneförmånerna ingick en bostad om "Två rum i entresolen af Operahuset vid hörnet af Gustaf Adolfs Torg och Strömgatan samt att härtill åtnjuta Två famnar Björk- och En Famn Tallved".

I de bevarade kostymlistorna kan man se hur Mannerhjerta läste in utländska verk om kostymhistoria och arbetade hårt för att nå fram till en korrekt kostymering.

Till julen 1839 visade dekoratören Müller honom Daguerres handbok från Bonniers bokhandel snett över torget. Den historien fortsätter här.

Gustav III:s opera revs 1891. Mannerhjertas bostad längst upp till höger.

Det sista spår jag har efter Mannerhjerta är ett brev han skrev till redaktören för Post- och Inrikes Tidningar, Peter Adam Wallmark, 1846. Han ber där att få tillbringa ferierna i Wallmarks hus utanför Arboga:

Under de senaste förflutna åren har min hälsa varit wacklande, men mellanstunder af ett bättre befinnande låta mig hoppas att den icke är förlorad, jag har nu senast på Vårmånaderna varit rätt sjuk af frossan, som vanligt haft med sig ett långsamt illamående, och är sjelfva sjukdomen häfven, men vill tro att landtluften och förändrade lefnadsförhållanden skola blifva mig välgjörande. Enligt det välvilliga tillståndet att komma när som helst, endast jag några dagar förut gaf min akomst till känna, tar jag mig friheten meddela att jag ämnar nästkommande fredag den 23 afgå med Ångfartyget Mälaren, som lärer omkring middagstid passera Kongsör, och hoppas jag genom min stilla lefnad och mitt uppförande icke gifa anledning att verderlägga de goda tankar som herr CancelliRådet behagat hysa om mig.

Med fullkomligaste högaktning
har äran framlefva
Herr CancelliRådets och Riddarens
ödmjukaste tjänare
U. Em. Mannerhjerta
 
Han dog 1849, nästan 75 år gammal. Han kunde blivit först med litografin men  blev en av de första med fotografin.
 
Mannerhjerta startade 1824 Konstwännen, eller Blandade ämnen i de wackra konsterna. Så här introducerar han det första och enda numret som kom ut:
 
"Utgifvaren af denna Tidskrift har tyckt sig finna en lucka i vår Litteratur, af de ämnen han här för allmänheten framlägger. [...] Utgifvaren får derjemte yttra, att om han i afseende på detta Första Häfte vinner någon uppmuntran, ämnar han i de följande, hvaraf fyra skulle komma att utgöra en årgång, dels meddela underrättelser om det viktigaste, som i Musiken och den Lyriskt Dramatiska konsten föregår i Europas större städer, dels att i hvarje Häfte införa en kort öfversigt af hvad som rörer Theatern och Konsterna inom Hufvudstaden. [...]"