Konstnärstiden

Pär Rittsel 

Läs mer:

PICTORIALISM ENTERS SWEDEN

HENRY B GOODWIN

Externa länkar:

BROMOIL SOCIETY 

EDELDRUCK  (tyska)

ALTERNATIVE PHOTOGRAPHY  Bruksanvisningar till  en lång rad ädelmetoder som olje-, kol-, och gummitryck

Konstnärstiden eller piktorialismen var en konstnärlig motrörelse, som bröt fram omkring år 1890. Den riktade sig både mot yrkesfotografins förflackning och mot den framväxande amatörfotografin. Målet var att få fotografin erkänd som konst. Det gällde då att avlägsna sig så långt som möjligt från kamerans mekaniska och opersonliga återgivning.
Medlen fann man i en rad nya (eller återuptäckta) metoder att framställa den fotografiska bilden. Gemensamt för dem alla var att de krävde ett skickligt och tidsödande manuellt arbete. Ofta var också de manuella ingreppen synliga och skulle så vara. Det var ett slags grafik man ville göra.

Även om debatten huruvida fotografi är konst eller ej aldrig riktigt avslutats, så nådde piktorialisterna långt i sin strävan. Deras bilder ställdes ut på konstmuseer och flera ledande konstvetare stödde dem.
Rörelsens förste förespråkare i Sverige var fotografen Herman Hamnqvist. Han utropade en gång stolt: "Om de gamla hellenerna känt till den nutida konstnärliga fotografien, hade musernas antal blifvit ökadt till tio".

Senare tider har rackat ner på konstnärstiden, sett den som en förfallsperiod, som ett svek mot fotografins egenart. Visst fanns det en sida av piktorialismen som imiterade måleri och grafik, ett försök att klä fotografin i lånta fjädrar. Men epoken skapade också en rad konstnärsgestalter som förmådde göra sin fotografi till ett personligt, skapande uttrycksmedel.
Också i ett annat perspektiv är detta skeende viktigt ty det frigjorde fotografin från det mekaniska avbildandet. Fotografen fick frihet att omgestalta och skapa.

Ateljéfotografin nådde en mycket hög teknisk standard under det sena 1800-talet. Förbättrad optik, nya torrplåtar och förbättrat kopieringspapper gav en oöverträffad teknisk briljans åt bilderna. Den utvecklingen åtföljdes av en sjunkande konstnärlig standard. Ateljéerna belamrades i tidens smak allt mer med målade marmortrappor, stenbalustrader av trä och stubbar av papp. Falska gärdesgårdar och nyuppfunna folkdräkter kom från tidens framväxande fosterländska rörelse medan höghjulade cyklar symboliserade moderniteterna i den växande ateljébråten.

De fabriksfärdiga torrplåtarna och de nya, lättskötta handkamerorna gav upphov till den nya företeelsen amatörfotograferna. Till en början kom de ur samhällets övre skikt. Konstnärstidens pionjärer kom från samma kretsar men deras ambitioner var högre. De förfärades av Kodaks paroll "You press the button, we do the rest".

Epoken inleddes med en hetlevrad debatt i England, där Peter Henry Emerson gick till storms mot Robinsons och Rejlanders salongskonster. Kring decennieskiftet 1900 var så den nya rörelsen etablerad i amatörfotografklubbar i Europa och USA. Snart växte den till ett internationellt brödraskap, där man skickade bilder till varandras utställningar och salonger.
De svenska fotograferna befann sig gom vanligt i utkanten av skeendet men de deltog i en rad av de internationella manifestationerna.
Till Sverige sökte sig bilder av de ledande piktorialisterna: Kühn, Henneberg och Watzek från Wien, fransmännen Puyo och Demachy, amerikanarna Stieglitz och Steichen.

Också här gick amatörerna i spetsen men snart tog också yrkesfotograferna upp de nya impulserna. Fotografin kom in i Konstakademins salar och en och annan fotograf kunde svepa sig i konstnärsmantel.