Daguerreotypin i Sverige

Pär Rittsel 

Fotografin har en lång förhistoria. De grundläggande optiska och kemiska förutsättningarna fanns redan under 1700-talet. Kameran var färdig i form av ritkameran camera obscura. Kemister som Scheele hade redovisat sina iakttagelser om silversalternas ljuskänslighet.

Panoramor, tittskåp, silhuettporträtt och litografiska planscher föregick fotografin som bildmedier. Men först fotografin kunde tillfredsställa tidens krav på ett demokratiskt porträttmedium, en exakt verklighetsavbildning, en snabb bildframställning och ett obegränsat mångfaldigande. Under 1830-talet nådde flera uppfinnare fram till fungerande metoder, oberoende av varandra. Det blev den franske teatermålaren Daguerre, som tog åt sig äran av att vara först och hans metod, daguerreotypin, dominerade fotografins första epok. (Stavas även daguerrotypi).

Daguerres uppfinning presenterades for första gången i Paris i början av år 1839. Tre veckor senare nådde tidningsreferaten Sverige. Det Åttonde Dagligt Allehanda kunde den 28 januari berätta, utan överord, om "en af de vigtigaste och mest förvånande kemisk-optiska uppfinningar inom den sköna konstens område som utmärkt detta århundrade". Flera andra tidningar följde efter med liknande artiklar, ännu baserade på mycket lösa och felaktiga gissningar.

Det skulle dröja fram till den 19 augusti innan Parispubliken fick en korrekt beskrivning av Daguerres metod. Det skedde vid ett stort möte, arrangerat av Konstakademien och Vetenskapsakademien, och referaten därifrån dök så småningom upp också i svensk press. Daguerre hade författat en handbok och dagen före julafton 1839 kom den ut i svensk översättning, utgiven av bokhandlaren Adolf Bonnier.

Bonnier hade just flyttat sin boklåda från Gamla Stan till den nybyggda basarlängan vid Norrbro framför Stockholms slott. Basaren gjorde snabbt Norrbro till stadens ledande promenadstråk och bokhandeln, i änden närmast slottet, blev en mötesplats för konstnärer, vetenskapsman, författare och skådespelare. "Det hände ej sällan att många av dessa olika fackmän och förfektare av olika samhällsfrågor råkades i butiken och då uppstod samtal, som åhördes med stort intresse av andra besökande", berättar en bokhandelsmedhjälpare därifrån. Daguerres lilla bok bör ha väckt flera sådana samtal, låt vara att Almqvists Det går an, som lär ha kommit ut dagen innan, dominerade debatten.

Till de självskrivna köparna av Daguerrotypen, teoretiskt och praktiskt beskriven, som boken hette på omslaget, hörde kretsen kring Berzelius i Vetenskapsakademien. Fotografins framsteg följdes i dess (med försening) årsberättelser och såväl akademien som universitetens fysikinstitutioner köpte daguerreotypkameror – som förresten också tillhandahölls mot beställning av Bonnier.

De första som provade på den nya konsten var dock några amatörer, utan något vetenskapligt intresse.

Två av dem kom från Stockholms Opera. Det var teaterdekoratören Georg Albert Müller och kostymchefen Ulrik Emanuel Mannerhjerta, som tillsammans började göra bilder från Operans fönster, så snart deras utrustning anlänt från Paris på vårvintern 1840. Samtidigt fick den unge löjtnanten Lars Jesper Benzelstierna hand om en kamerautrustning, som sänts hem från Parisambassaden. I september 1840 ställde de tre svenskarna ut sina daguerreotyper på Kungliga Museum i den norra slottsflygeln. Då hade de fått ytterligare en kollega, den franske köpmannen Neubourg, som just kommit till staden och visade sina vyer från resan (Lübeck, Köpenhamn, Helsingborg och Göteborg) tillsammans med nya Stockholmsbilder. En av de senare tjänade förmodligen som förlaga till ett blad i de topografiska album, som Lerebours gav ut i Paris 1840-43 under namnet Excursions Daguerriennes, Vues et monuments les plus remarquables du globe.

Drygt ett år hade gått från premiären i Paris och fyra fotografer hade daguerreotyper att ställa ut. Fotografin hade fått fotfäste i Sverige

Müller och Mannerhjerta återgick till andra sysslor medan Benzelstierna satsade på det nya yrket. Hösten därpå dök landets första porträttdaguerreotypist upp i Stockholm men ännu skulle det dröja innan konkurrenterna blev fler.

Framför allt var nykomlingarna utländska besökare. Några av dem spelade också rollen som lärare åt blivande svenska daguerreotypister. Mot slutet av 40-talet började landet genomkorsas av resande porträttörer, som betade av den ännu mycket lilla kundkretsen på varje ort under några dagar för att sedan dra vidare med ångbåt, diligens eller skjutshästar. De annonserade, skaffade sig textreklam hos lokaltidningens redaktion och valde ut en veranda eller en lagom avskärmad gård, där de inrättade en provisorisk ateljé. Ett bord och en ornamenterad stol lånades på platsen, nackstöd (för att hålla huvudet stilla under den långa exponeringen), draperi och blommig bordsduk fanns i bagaget, tillsammans med kamera, plåtar, polerutrustning, kemikalier, ramar, glas och passepartouter.

Några av pionjärerna hade varit målare, någon var kemist eller apotekare, en hade upptäckt kameran under sin lantmätareutbildning en annan hade varit agronom, en tredje resande i viner och frukter. Barberare, filosofie magister, löjtnant, major och trädgårdsmästare är andra yrkesbeteckningar som nu byttes mot den helt nya yrkesbeteckningen daguerreotypist. För många lika mycket ett äventyr som ett yrke.

Georg Albert Müller
Urban Emanuel Mannerhjerta
Scenväxlingar (1830-talet)
Lars Jesper Benzelstierna
Polycarpus von Schneidau
Neubourg blev kvar
Beurling
C P Mazèr

Extern länk:
Svenska daguerreotypister, Giroux-kameran i Uppsala mm.


Enligt SAOL accepteras även stavningen dagerrotyp och dagerrotypi.



Svensk press låg i snitt en vecka före norska och danska tidningar och runt en månad före de finska, både i januari och augusti. Däremot publicerades utdrag ur handboken redan i oktober–november i Köpenhamn. Där visades också de första daguerreotyperna i slutet av 1839. Här hade nog Bonnier också exemplar att visa.


Norrbrobasaren

Bonniers utgåva
av Daguerres handbok <
Ett ex såldes nyligen av
Mats Rehnströms antikvariat
– PRIS 40 000 SEK!

Jöns Jacob Berzelius. Han kände Arago, franska Vetenskapsakademiens ständige sekreterare, men intresserade sig mindre för daguerreotypen än kollegorna Fabian Wrede, Georg Scheutz och  Gustaf Erik Pasch.

Antikvariat Olof Edlund har några av Vetenskapsakademiens årsberättelser tiill salu. Pasch och Wrede redogör för där för 
tidens fotografiska nyheter.
Klicka på "The store" och "Photography".