Christer Strömholm 1918-2002

Minnesartikel i DN av Pär Rittsel 

Christer Strömholm hade tänkt bli målare, men mycket kom emellan. Trettiotalet till exempel, med faderns självmord och ett kringflackande liv i olika skolor.

Som utbytesstudent i Tyskland 1936 mötte han judar och oppositionella. Insikten om nazismens verklighet omsattes i handling med posttransporter från Marseille till den demokratiska fronten i Spanien.

Efter militärtjänsten blev han Finlandsfrivillig i Conny Anderssons grupp som sedan fortsatte till Nordnorge för att slåss mot tyskarna. Resten av kriget var han aktiv i den norska motståndsrörelsen.

Måleriet gav han inte upp. Konststudier i Dresden före kriget följdes av läroår under kriget hos Lennart Rodhe, Otte Sköld och Isaac Grünewald.

Men på Konstakademien i Paris 1947 började han fotografera. Det gav en smula försörjning i form av konstnärsporträtt, numera klassiska bilder av personer som Man Ray, Giacometti och Le Corbusier.

Fotograferandet fördjupades i pedagogen Otto Steinerts Fotoformgrupp i Tyskland åren 1951-53. I Paris avlöstes de abstrakta studierna av ljus och skugga av symboliska bilder med dödsmotiv. Gradvis befolkades bilderna av människor, och på vägen lärde sig Christer det som blev hans pedagogiska metod: att vara närvarande och bygga relationer med de människor han fotograferade.

Den Östermalmsyngling som tidigare med god reskassa kunnat semestra i Baltikum, Tyskland och Frankrike blev i Paris en överlevnadskonstnär. Metoderna var många gånger udda, med mer ordnade inslag som reseledare och perioder i Stockholm med sommarvikariat som pressfotograf.

En försörjningsidé blev kvällskurser i fotografi hos Kursverksamheten i Stockholm tillsammans med Tor-Ivan Odulf, och ur dem växte en dagskola. Under åren 1962-74 utbildade Fotoskolan över 1200 yrkesfotografer.

Han hade tecknat balett och ställt ut måleri tidigare, men debuten som fotograf skedde sent, 1965. Utställningarna Till minnet av mig själv och Dödsbilder uppmärksammades stort. De starka, symboliska bilderna stod i skarp kontrast till dåtidens estetiska fotografi.

Utställningskatalogen Till minnet av mig själv och fotoboken Poste Restante innehöll texter med glimtar av hans leverne. Han blev en mytomspunnen gestalt, och rollen som Myglaren i Jan Myrdals film gjorde honom ytterligare känd.

Christer var en mästare på personlig PR men de biografiska bekännelserna var också ett sätt att hantera demonerna. Med den offentliga signaturen CHR kom de på en smula distans.

Tolv år senare återkom Christer som utställare, på fotogalleriet Camera Obscura 1978, 1980 och 1982 och sedan den stora 9 sekunder av mitt liv på Moderna Museet 1986. De väckte ett sent internationellt intresse, och sedan dess har utställningarna runt om i världen blivit allt fler. En professorstitel och det prestigefyllda Hasselbladspriset befäste hans position inom svensk och internationell bildkonst.

Perioden före Camera Obscura ägnade Christer åt att pröva och sortera sina bilder. En bild lades bredvid en annan, den ena byttes mot en tredje. På fotoskolan hade han formulerat sina metoder: skjutskicklighet, närvaro, professionalism. Nu fann han en annan metod, att begrunda och låta bilderna tala.

Allt sedan ungdomsårens trygga värld raserades hade Christer varit rotlös. Krigsåren och bohèmetillvaron i Frankrike gjorde inte saken bättre. Därför boade Christer hela tiden. Lyan i Stockholm, huset i Sydfrankrike och ateljén i Höganäs möblerades med detaljerad omsorg och fylldes med de oräkneliga loppisfynd som han alltid flyttat med sig, och som också användes i en rad stilleben.

Det stora bildarkivet fick nya hyllor och sorterades gång på gång, alltid av frivilliga fotoelever och vänner som barskt kommenderades att stapla negativpärmar och fotokartonger. Men bakom den korthuggna furirfasaden fanns en varm och vänsäll Christer, lika villig att hjälpa och uppmuntra unga fotografer som att sätta dem i arbete.

Med tiden blev han också den far åt sina söner som han aldrig hann med att vara under de stormiga åren. Ja, han blev till och med en mysig farfar.

När orken att fotografera tagit slut började Christer formulera sig i sentenser och aforismer. Samlingen av Kloka ord fyllde till slut hela arkivskåp och kan, liksom hans bilder, fortfarande ge upphov till många publikationer.

Fadersgestalt var han sedan länge för sina många elever. För oss andra, de många vännerna, var han den evige buspojken, den kloke kamraten och den trofasta vännen. Saknaden är stor, men minnena ljusa. Hans stora fotobok hette Konsten att vara där. Utan tvekan kommer han att vara kvar bland oss, med sina bilder och i oräkneliga anekdoter.







Foto:Pär Rittsel










 
 

 



 

Christer Strömholm; Barcelona 1959