Anna Riwkin

Pär Rittsel 

Ingen annan svensk fotograf kan som Anna Riwkin redovisa 146 olika boktitlar i svenska bibliotek, och detta nära 30 år efter sin död. Då rör det sig om flera omtryckningar av barnboksklassikern Elle Kari och ett otal enkla barnbildböcker som kom både på svenska och andra språk. En summering ger ändå ett trettiotal separata titlar.

Hennes ambition var från början att bli dansös. Hon studerade balett i tre år under Bundikow och Vera Alexandrova i Stockholm i mitten av 1920-talet. Hon turnerade i folkparkerna och Bollnäs Tidning kallade henne "den lilla barfotadansösen med den oemotståndliga charmen". En fotskada tvingade henne att ge upp dansandet och den anställning som assistent åt hovfotografen Moise Benkow hon haft sedan 1927 ledde henne till ett nytt yrke.

År 1928 öppnade hon en egen porträttateljé i Stockholm. Samma år gifte hon sig med journalisten Daniel Brick. Ur hans bekantskapskrets, bland annat via den radikala tidskriften Spektrum som Brick blev redaktör för några år senare, hämtade hon en skara porträttkunder från den unga parnassen. I väntan på att en betalande publik skulle infinna sig, marknadsförde hon sin ateljé med vänporträtt av Erik Asklund, Karin Boye, Harry Martinsson och andra unga författare.

Parets hem blev en mötesplats för kulturpersonligheter, dansare och judiska resenärer under den tumultiska mellankrigstiden. Själv hade hon kommit från Ryssland mitt under det första världskriget.
I ateljén behöll hon också kontakten med dansen och gjorde en rad dansbilder, som trots begränsningar i teknik och tekniska förutsättningar har en sällsynt livfullhet och som, naturligtvis, fångar det exakta momentet i ett danssteg.

Varje beskrivning av Anna Riwkin som person innehåller ord som spontanitet och livfullhet. Hennes reskamrat under många reportageresor, Elly Jannes, beskriver henne så här: "Hon har en profil som Nefertite, en kalufs som sprutar gnistor, ett temperament av vittomfattande register, en vitalitet som ständigt tycks få nya tillflöden, en avväpnande rättframhet, en röst som gör uppfinningen av telefonen onödig och en accent som trots trettioåtta år i Sverige ännu klingar utländsk. Hennes gästfrihet är av österländskt format och hennes matvanor likaså. Hon dricker te ur glas med körsbärssylt till och hon älskade vitlök i sallader långt innan det blev på modet i Sverige."

Ateljén började gradvis gå bättre och fick till och med kungligt besök när Ingrid sökte sig dit 1933. Men det inrutade ateljéarbetet passade Anna Riwkin dåligt. Hon sökte sig ut på reportageresor och följde bland annat väninnan Elise Ottesen-Jensen på en lång föredragsturné i Norrland mot slutet av 1930-talet.
Under krigsåren hade hon årligen återkommande uppdrag som teaterfotograf hos Wallys revyer i Göteborg och på Oscarsteatern i Stockholm. Det bör tolkas som att hon hade en väl etablerad position som fotograf med tanke på att hon både var rysk judinna och kvinnlig fotograf.

För övrigt var det reportagen som sysselsatte henne. Med journalisten Elly Jannes for hon, för tidningen Vi, 1942 till lappmarken för ett reportage om en sameby. Av reportagen blev det också två fotoböcker, Renarna visar vägen och Sameby, samt en liten barnbok som skulle bli en klassiker: Elle Kari från 1951.

Tillsammans med Ivar Lo-Johansson gjorde hon en serie reportage om zigenarnas liv för tidningen Vi som även resulterade i boken Zigenarväg. Författaren hade då gjort två "sociala fotobildböcker" med fotografer som han kunnat styra någotsånär att ta de bilder han ville ha.
I Anna Riwkin mötte han en fotograf som inte gick att styra: "Hon utvecklade under arbetets gång ett temperament som gjorde att zigenarna trots alla sin livlighet föreföll stela och tystlåtna av sig. Jag försökte få henne att ta vissa motiv, men under tiden upptäckte hon tjogtals andra, och just den bild jag velat ha kom bort. Ofta råkade vi i gräl som slutade med att hon inte för ett vitten brydde sig om varken mina förolämpningar eller vad jag strax innan bett henne fotografera. Hon helt enkelt levde, spontan och öppen inför alla människor."

Efterkrigstiden betydde ett uppsving för bildtidningar som de amerikanska Life och Look, den franska Vu och här i Sverige framför allt Se. Dess redaktör Carl-Adam Nycop började anlita Anna Riwkin och skickade henne på en rad reportageresor till Israel, Hawaii, Grekland och Korea – under Koreakriget.

Nu satte Anna Riwkin resultatet från den första reportageresan till sameland i system. Efter varje resa kom hon hem med en kappsäck full av exponerade rullar och när tidningsredaktionen hade vaskat fram de första guldkornen fanns där tillräckligt med bilder för både en fotobok i A4-format och en liten barnbok.
Barnböckerna skulle bli många, 19 stycken, och till slut gick det en viss rutin i dem. Titlar som Salima bor i Kashmir, Miriam bor i en kibbutz, Jackie bor i Holland, Matti bor i Finland osv antyder att samma stilgrepp tillämpades i land efter land.
De byggs upp kring en enkel berättelse där vi följer ett barn i vardagliga situationer och Anna Riwkin växlar skickligt mellan porträtt och miljöbeskrivningar.
Det förtjänar att nämnas att texterna i nio av dessa böcker skrevs av Astrid Lindgren, som var förlagsredaktör och inte kunde hitta någon annan skribent till deras första gemensamma bok Eva möter Noriko-San.
Anna Riwkin belönades som första fotograf 1963 med Elsa Beskowplaketten för sina barnböcker. Men hennes plats i den svenska fotohistorien bygger framför allt på hennes reportagebilder.

Även om spontaniteten förhärskade och hon själv, enligt Carl-Adam Nycop, inte hade någon överblick över de hundratals bilder varje resa gav upphov till, så kan hon med sina reportageböcker jämföras med mer namnkunniga amerikanska reportagefotografer. Hon gav sig trots allt tid att komponera, vänta ut det rätta ögonblicket och, i några av hennes bästa bilder, också skildra människan. Hon stod för en humanistisk fotografi, som gjorde att hon blev en av de få svenska fotografer som valdes ut till den internationellt uppmärksammade fotografiska världsutställningen Family of Man som turnerade runt världens huvudstäder under ett par år i mitten av 1950-talet.

 Anna Riwkin i Fotografiska Museet (kronologin där skiljer sig från min, det slår på ett år på flera punkter...)

Källor:
Fotografer: Curt Götlin, Anna Riwkin, Karl Sandels. Katalog från Fotografiska museet, Sth 1977.
Becker, Karin: Det skarpa perspektivet och könsproblematiken inom dokumentärfotografin (En granskning av de bägge amerikanska fotograferna Dorothea Langes och Margaret Bourke-Whites samt den svenska Anna Riwkins arbeten) i: Kvinnovetenskaplig tidskrift. - 1993(14:3/4), s. 17-35 : fotogr
Ehriander, Helene: Exotisk vardag : Anna Riwkin-Bricks och Astrid Lindgrens fotografiska bilderböcker. i: Bild och text i Astrid Lindgrens värld / redaktörer: Helene Ehriander och Birger Hedén. - Lund : Litteraturvetenskapliga institutionen, Univ., 1997. - (Absalon (Lund), 1102-5522 ; 13). - s. 111-124
Jannes, Elly: 25 år som fotograf. Vi nr 46, 1953.
Lo-Johansson, Ivar: Kring den sociala fotobildboken, Statarskolan i litteraturen. Sth 1972.
Rittsel Pär: Anna Riwkin. i: Söderberg R och Rittsel P: Den svenska fotografins historia (Bonnier Fakta 1983, s 294-296)
Tellgren, Anna: Förnyelsen av formen i femtiotalets fotografi. Med betoning på Anna Riwkins och Kerstin Bernhards fotografiska bildverk. i: Kvinnovetenskaplig tidskrift. - 1993(14:3/4), s. 55-67 : fotogr.
Tellgren, Anna: Tio fotografer : självsyn och bildsyn : svensk fotografi under 1950-talet i ett internationellt perspektiv. Avhandl, Linköping Studies in art and science, 1997 )

Texten skriven för Svenskt Biografiskt Lexikon. Pär Rittsel 1998