A letter from Szilárd

to Pär Rittsel in March 1980 

Käre vän!

Du har överraskat mig med bilderna från Malmskillnads-gatan anno 1959. Hur kunde du hitta dom rätta på Stadsmuseet?

Bilderna visar en svunnen tid i vilken jag levde en gång. Jo, jag levde i ordets rätta bemärkelse, ty jag förde ett aktivt liv just inom det området under tjugotre av mina bästa år.

Bilden med den stora portgången visar min adress åren 1942–1959, Malmskillnadsgatan 34B över gården. Inne på gården syns en bil parkerad just på den plats där jag hade min parkeringsruta intill min avflyttningsdag.

Exakt under sjutton år passerade jag dagligen genom den ruffiga porten förbi lanterninen på den trånga gården för att längst in i bakgrunden forcera den ändå ruffigare trappuppgången i gårdshuset tills slutmålet nåtts på högsta våningen tre trappor upp.

 Szilard among his staff

Någon direkt skönhetsupplevelse var det inte, men jag hade aldrig hört någon hyresgäst där i området som ville flytta därifrån. Tvärtom – ju närmare ljudet hördes från schaktmaskinerna och de jättelika tryckluftshamrarna, desto betänksammare blev ansiktsuttrycken och den tysta undran hos tusentals människor som måste bryta upp och flytta till det okända.

Jag själv kände en viss – nästan olycksbådande – oro, trots att mig väntade fina, moderna lokaler på Söder. Med andra ord, jag trivdes där, och det gjorde de andra också.

Det fanns något parisiskt konstnärligt, bohemiskt över detta område med sina ruffiga husfasader och smala gator med ett otal antikvariat, som alltid hade billiga, bra böcker att bjuda på, sorterade i smala lådor utanför skyltfönstren.

Till och med flickorna som sökte sina kunder där på Malmskillnadsgatan var mänskligare i sitt elände jämfört med deras arvtagare på samma stråk men nu i skuggan av marmor-, glas- och rostfrittbeklädda palatsfasader.

Bilderna väckte otaliga minnen. Tjugotre år kan rymma oändligt mycket i ett människoliv, men nu vill jag inte göra några utsvävningar utan stanna ett ögonblick i femtiotalets lilla värld kring Malmskillnadsgatan.

Det var där jag kom i kontakt med de svenska fotograferna. Jag tror knappast att det finns något annat yrke som drar åt sig så många individualister som just fotograferingen. Dessutom måste en god fotograf vara väldigt nyfiken. Han vill se det som finns bakom tinget. Och det är detta han vill fotografera och förmedla med sin bild.

Jag hade en varm dragning till fotografens arbete, och inte otänkbart är att detta bidragit en smula till att jag till sist ställde mig i fotograferingens tjänst så som jag kunnat.

I mitt undermedvetna handlade jag kanske så som den starkt teaterintresserade som inte kunde bära huvudaktörens kappa på scenen, så han tog anställning som vaktmästare hos teatern. Men trogen förblev han teatern.

Jag tackar dig för som bilderna från mitt och många andras rike som levde där en gång ...

Jag själv har aldrig fotograferat huset med sin portingång. Bilden stansades in i mitt medvetande i så hög grad att jag inte ansåg det nödvändigt för min egen del. Och vem annars kan ha intresse av en gammal ruffig portgång?

Jaså, du menar i dokumentärsyfte?

Du har alldeles rätt. Och jag tänkte på det ofta, men bredvid min dåvarande arbetsbörda hade det varit otänkbart och jag kände mig inte kompetent för uppgiften. Dessutom var jag helt övertygad om att någon fotograf skulle göra det. Vår mesta Stockholmskännare och fotograf Lennart af Petersens har skildrat Stockholm bild men så vitt jag vet inte Malmskillnadsgatan med de korsande smågatorna.

Jag skulle ha önskat mig se i bild en beskrivning av varenda hus, port och butik. Där levde massor av högst intressanta personligheter i de små mörka antikaffärerna, antikvariaten, möbelbutikerna, verkstäderna mm. Denna stadsdel, som totalt utplånats med grävmaskiner, var så unik att den hade förtjänat en detaljerad skildring.

Förlåt att jag blev så långrandig, men bilderna återförde mig till Malmskillnadsgatan med sådan intensitet att jag glömde tid och rum.

Jag tackar dig också för det trevliga äventyret att jag fick möta ”killarna” bakom tidningen FOTO. Det gläder mig att jag fick återse tidningen i sin gamla skepnad, dvs med anspråk på kvalitet och bildkonst och ärlig vilja att sprida fotoinformation av skiftande karaktär.

Lycka till även i fortsättningen.

Varma hälsningar till dig och dina kolleger på redaktionen.

Vansbro den 22 mars 1980

Szilard

Szilárd wrote me after I found some photographs from his old adress in downtown Stockholm. Most of the city center was demolished during the 1960s. This is a summary of the letter:

It was never a sight of beauty, but I never heard any tennat who wanted to leave the area. On the contrary, the closer the sound from the excavators and the gigant pneumatic drills came, the more misgiving were the faces of thousands of individuals who had to move into uncertainty.

The area had a Parisian artistic, bohemian air with its shabby houses and narrow streets, lined with antique shops, furniture dealers and workshops.

I worked in that backyard for seventeen years, walked every day through that dilapidated entrance, passed the backyard skylight, entered the even shabbier door and climbed the stairs to the top floor, three flights up.

That's where I met the photographers. I don't think there's another profession that attracts so many individualists as photography. 

I had an affection for photography and it not impossible that this led me to be  of service to photography. Maybe I was unconsciously acting as the theatre afficinado who could not wear the leading role's cloak on stage but found a job as usher, still faithful to the theatre.

BACK