Nedan följer texterna till några av sångerna Blinka lilla stjärna (David Löfberg) Ensam eller en av hundra tusen millioner små små stjärnor. Som fallen snö på vintergatans svarta asfalt eller havsnattens lanternor. Tusen millioner kan jag räkna om igen, men Du min vän är bara en. Och fler än stjärnorna är tankarna som ryms i våra hjärnor. Blinka lilla stjärna, blinka lilla stjärna där så ska jag svara dig och blinka om du undrar var jag är. Glimmande signaler genom rymden tyst och klar. Blinka lilla stjärna om några ljusår får du svar. Kanske är det långt emellan tiden när Du fanns och jag har funnits. En stjärna brinner och försvinner i ett moln av stoft och rök när den förbrunnit. Kanske att ett ljus från explosionen där du föddes med en smäll en vacker kväll har lyst upp himlen för en annan mänsklighet som nu försvunnit. Blinka lilla stjärna... etc Vaggsång (David Löfberg) Himmelen av stjärnebloss ritar upp ett mönster. Havet ligger stort och mörkt utanför mitt fönster. Fyrar blinkar till ibland över svarta vatten. Världen är en jätteboll, snurrar tyst i natten. Stig ombord! Drömmens båt snart ska lätta ankar. Far du bort någonstans vänta på mig där! | I andra världar (David Löfberg) Bland skärvorna av färgat glas I skenet av ett blekvitt ljus Med spegelväggar runt omkring I ett cylinderformat hus Kalejdoskop, du är mitt hem min blå galax, min fantasi. Ett universum i en burk. Släpp in mig där så blir jag fri! Skimrande och nya världar av ett sprucket spegelglas. Rälsfiol (David Löfberg) Hus och hus och flera hus, glittrande asfalt på regniga torg. I en spårvagn åker jag fram över gatorna i Göteborg. Staden verkar ny för mig. Som klippta kulisser i färgad kartong. Även om jag åkt här förr i blixtrande trådar på skenornas sång. Jag ser stadens gator virvla i en dans. Mellan husen väver skuggorna ett nät av gränder. Lampor följer tyst dess väg bort någonstans bort någonstans. Staden målar sina bilder för min syn. Dess elektriska belysning skriker ut i natten, över vagnens rälsfiol på Avenyn på Avenyn. Sten och sten och tegelsten, staplade klossar i slutna kvarter. Kanske grönskar gårdarna bakom fasaderna, ingen som ser. Kanske växer rosor där och klänger sig uppför en vägg av betong. Kanske skälver bladen till när vagnen passerar på skenornas sång. Jag ser stadens gator virvla... etc | Tango i väderstreck (David Löfberg) Om du går i en cirkel och jag i en kvadrat, så kanske våra vägar ska mötas, kamrat. Om världen har sett vårar och segel blåst i vind, har lika många tårar gjort ränder på en kind. En krokig latitud som löper utan mål och inte bryr sig om kompassens lilla nål. Den stakar ut en väg. Den ritar upp en linje, som leder ut i världen och sedan försvinner. Och lika många tårar gör ränder på min kind, som världen har sett vårar och segel blåst i vind. Nattens färger (David Löfberg) I toner av mörkaste blå, toner av blå, mörkaste blå, blir världen målad av skuggor när skymningen faller på. Och nymånen över vårt hus, månen i skyn över vårt hus. En smal bit av en cirkel av vitt fluorescerande ljus. I nystruken sammetsväst, har natten nu kommit som gäst. Den tänder sina lyktor och spänner för sin häst. Och kör mellan stjärnors bloss, i Karlavagns öppna kaross. På kryss över den himmel som välver sig svart över oss. I stigande lågor av ljus, lågor av ljus, stigande ljus, försvinner nattens nyanser i dagens växande brus. Och toner av mörkaste blå, toner av blå, mörkaste blå, förklingar bort med de skuggor som skymningen målade så. De far på en lång seglats till mörkaste skuggornas plats. På lätt svävande skyar har dunkla segel satts. På släp i en aktertross syns Karlavagns bleka kaross i tyst sorti från den himmel som rodnar alltmer över oss. |
Aktuellt >