Lähihistoria


Heinonen, Maarit: Maatiaisviljojen viljelyosuudet vv. 1902-1955 (pdf) Maatiainen 3 (13) 2002. s. 16-22.

Heinonen, Maarit: 1900-luvun alun kauroja Suomessa (pdf) Maatiainen 1 (14) 2002. s.11-17.

Heinonen, Maarit: 1900-luvun alun vehniä Suomessa (pdf) Maatiainen 2 (14) 2002. s.14-21.

Heinonen, Maarit: 1900-luvun alun rukiita Suomessa (pdf) Maatiainen 3 (14) 2002. s.15-21.

Heinonen, Maarit: 1900-luvun alun ohria Suomessa (pdf) Maatiainen 4 (14) 2002. s.12-19.








Seuraava teksti on suora lainaus Anders Allardtin Liljendal pitäjän historiikista (1935): 

"Ännu under 1500-talet utgjorde rågen blott en tredjedel av spannmålsskörden i Sverige, medan kornet upptog nära nog två tredjedelar av all sädesodling. Havren hade mycket ringa betydelse. I Östra Nyland nådde rågen ett mycket högre proportionstal än i Sverige. I Pernå socken, till vilken Liljendal då hörde, utgjorde havren ofta mer än en tredjedel av skördebeloppet. Rovan som i början av 1800-talet ersattes av potatisen, var allmän och uppdrogs företrädesvis i svedjeland.

Landslagen stadgade böter får de lägenheter, som icke odlade humle. Från år 1542 erlade varje fullskatt i Helsinge och Sibbo socknar bl.a. ½ markpund humle i länsmansränta eller gingärd (det finska kinkerit). Ordet markpund har någon nång missförståtts, men betyder rätt och slätt skålpund. Från 1559 betalar varje fullskatt i vår socken 1 marker humle i gingärd. För att humlen skulle frodas, erfodrades lämplig jordmån, god vård och solig plats, sykkad av skog för nordliga vindar. (sid 97). Humlegårdar fanns i Sävträsk by, Garpom (sid 101)

Under 1860-talet och långt inne på 1870-talet var rågodlingen fortfarande huvudsädesslaget. I närheten av gårdarna odlade man dessutom korn, ärter och potatis samt något lin. På de längre från gårdarna belägna åkrarna, utåkrarna, sådde man havre. Havreåkern låg liksom rågåkern vartannat år i träda, men blev som regel icke gödslad. Någon höodling förekom icke då ännu, man nöjde sig med naturligt hö från ängar och åkerlindor. (sid 300).

Under 1871-1876 genomfördes koppelbruk på Liljendal gård. Hemåkrarna brukades år 1876 i 4 skiften: det första insåddes i gräs, det andra i råg, det tredje i korn, havre, potatis och ärter, det fjärde låg i träda för att vila ut, gödslad och besås med råg (sid 300). Rågodlingen minskades efterhand som klövervallarna tillväxte (sid 301). De gamla lantsorterna ha härvid utträngts av goda utländska och inhemska fördädlingar. Höstvetesorterna äro tillsvidare förhärskande, emedan dessa äro mindre fordrande beträffande jordmånen (sid 303). 

Kornet. Under nyare tid har kornet använts endast för maltberedning, men har under senare år fått betydelse även som kreatursfoder (vid utfodring av svin).

Havre. Numera är havren det mest odlade sädesslaget. Visserligen odlas havren fortfarande i slutet av omloppet, vanligen efter höstsäd, varvid höfrö insås. Utom den gamla inhemska svarthavren ha flera olika sorters havre kommit till användning såsom Illbyhavre, lockhavre, plymhavre och gullregn. För närvarande är Gullregn II den mest använda havresorten. (sid 303-304). 

I alla tider har ärter odlats i våra byar. Det var i tidigare år de vanliga små gröna. På enstaka gårdar odlades också vita, men på dem var det då liksom nu icke samma efterfrågan som på de gröna. Numera odlas Svalövsorterna, mest cosk Concordia-äter. Även de stora gröna. 

Potatisodlingen. Magnum.bonum och rosenpotatis äro de sorter som odlas i våra dagar. (s. 304) 

Främst har turnips odlasts, i de flesta fall av Östersunbom stam, något kålrot, för det mesta av Mustiala stam, dock även svensk gul. Den värsta plågan för denna odling är skadeinsekterna, jordloppor och senapsbaggen, som i hög grad angripa de korsblommiga växterna. 

Nästan halva åkerarelaen upptages av vallar. Rödklöver, alsikeklöver, timotej äro de fröslag som mest komma i fråga vid insåning av vall (2.304-305). "
Comments