Hem‎ > ‎Artiklar‎ > ‎

Naturen och kvinnan





Naturen och kvinnan


© 2000
Elinor Carlsson. Kommunikatör.
(Fil.kand. media och kommunikation)

Förändringen
De mörka årtusendena
Bibelns syn på kvinnan

Bibelns betydelse för vår syn på naturen 
Adam och Eva i Edens Lustgård
Jesu kvinnosyn och kristendomen

Antiken

Natursynen på 15- och  1600-talet
 
Den vilda naturen bör tämjas
Kvinnosyn
Häxprocesserna
Den mekanistiska filosofin

 Reformationen

Kvinnan och naturen idag
Djupekologi
Eko-feminism
Ceremonier och ritualers betydelse

Keltiska Högtider
Syftet med ceremonier
Totemdjur idag?

Utbildning
Bergsklättring

Avslutning

Källförteckning




Denna artikel vill visa vilken betydelse kvinnan har haft historiskt sett när det gäller vår syn på naturen. Samhällets syn på kvinnan och hennes roll har stor betydelse för hur vi behandlar vår Moder Jord idag. Hur hänger synen på kvinnan och synen på naturen ihop? Vad ligger till grund för den miljöförstöring vi ser idag?

Kvinnan är inte bättre än mannen. Vi är alla människor, lika värda. Artikeln belyser det patriarkala samhällets syn på kvinnan genom historien och hur det har påverkat vår syn på naturen och exploateringen av den. Kan det till och med vara så att det är grundorsaken till att vår Moder Jord hotas till undergång idag. Vi alla, både kvinnor och män är en del av den kultur och det samhälle vi lever i och påverkas fortfarande av det patriarkala synsättet. Men det har inte alltid varit så och det behöver inte alltid vara så.  Både samhället och naturen är en del av en ständig förändringsprocess.

Vad är ett matristiskt samhälle? Hur påverkade tidigare kulturers matristiska synsätt naturen? Vilken roll hade kvinnan bland våra nordiska indianer, samerna? Varför förändrades synen på kvinnan? Vilket inflytande har våra tankar på jorden som en levande organism, eller att jorden är en del av ett mekaniskt universum påverkat oss och vårt sätt att behandla naturen? Kan vår nuvarande inställning till naturen som en outtömlig resurs ändras? Finns det någon lösning på miljöproblemen? 

Vördandet av livet är det mest påtagliga i det ursprungliga jägar- och samlarsamhället. Kvinnan var bärare av livet och kunde föda nytt liv. Det skapade en vördnad för kvinnan och det föll sig helt naturligt att de första gudomarna var kvinnliga. Eftersom också naturen var bärare och framfödare av liv bidrog det till en vördnad för naturen och den likställdes med kvinnan. Naturen sågs som en kvinnlig gudom, Moder Jord. Denna uppfattning utvecklades senare i så kallade trädgårdskulturer och agrara samhällen som de som upptäckts i "Gamla Europa". I trädgårdskulturer kunde man följa naturens rytm på nära håll och iaktta hur livet grodde, spirade och gav frukt både på åkrar och bland människor och djur.

Arkeologiska undersökningar visar att det existerat matristiska  kulturer i Europa. I dessa kulturer hade kvinnan en minst lika stort inflytande och betydelse  i samhället som mannen. Naturen betraktades som en kvinnlig gudom, en urmoder och denna uppfattning bidrog till en blomstrande och långvarig kultur.

 

Historisk forskning och utgrävningar

Manlig dominans är inte givet av naturen. Det är historiskt och ideologiskt betingat. Det patriarkala samhället har inte existerat under så lång tidsperiod. Ett stort antal utgrävningar under 1900-talet och nya forskningsrön har visat att det existerat en kultur i Europa långt innan det patriarkala samhället utvecklades. Det var en så kallad trädgårdskultur, där kvinnligt tänkesätt, inflytande och kvinnliga gudomar varit i centrum. Den amerikanske professorn och arkeologen Marija Gimbutas var en nyckelperson inom denna forskning och gav ut sin bok The Goddesses and Gods of old Europa1996. Hon kallar denna kultur "Gamla Europa". Detta samhällssystem kan ligga bakom myten om ett paradis, en Edens lustgård. [1] [2]


Forskningsmetoder

Man har tidigare trott att C-14 metoden, alltså nedbrytningstiden av kolatomen i organiskt material har varit konstant. Genom att avläsa årsringar på träden tillsammans med C-14 metoden har man kommit fram till nya resultat när det gäller när i tiden olika kulturer uppstått.


Utgrävningar

Undersökningar av grottmålningar från ca 30 000-10 000 år f. Kr visar att de kvinnliga symbolerna varit i centrum under denna tid. Man har dessutom gjort upptäckter i  utgrävningar från tiden 10 000 -3000 f. Kr  som överensstämmer med detta. Många  boplatserna låg vid bördiga områden kring Donau. Mellan år 7 000 och 5 500 f. Kr utvecklade dessa européer en komplex, social och religiös organisation. Konst och hantverk var väl utvecklat. De använde metaller som koppar och guld för ornamentering och verktyg. De utvecklade också något som tycks vara ett skriftspråk. Boplatser med detta slag av kultur förekom inte bara i Gamla Europa utan också i Mellanöstern.  I Anatolien och Turkiet har man funnit rester av en gudinnekult och ett kvinnocentrerat samhällssystem. Samhället existerade under perioden  6 200 f. Kr till 5 400 f. Kr.

I utgrävningar av det "Gamla Europa" där  det kvinnocentrerade samhällssystemet existerade i 1 500 år, har man inte upptäckt några befästningar eller stridsvapen, vilket talar för att kulturen under en längre tid varit fredlig. Boplatserna visar inte några tecken på manlig dominans. Gravfynden visar istället att kvinnor och män var jämbördiga i samhället.

Man har i utgrävningarna hittat omkring 30 000 miniatyrskulpturer i lera, marmor, koppar och guld som tyder på att en kvinnlig gudom har dyrkats. Altaren och bostäder på boplatserna är dekorerade med natursymboler och bilder från ett religiöst liv. Tempel och altaren visar att kvinnan har haft ansvar för de religiösa ritualerna. Kvinnorna tillverkade krukor och kärl och många är dekorerade för religiöst bruk. Kulturen kännetecknas av kreativitet, dans, dyrkan av livet och den Stora Gudinnan.

Kvinnan stod i centrum, hon var den födande och den som stod i direkt förbund med naturen och Gudinnan vilket gav henne en viktig ställning i samhället. Den manliga principen stod för spontanitet och energi men sågs inte som en livgivande kraft. Genom att kvinnan föder barn och skyddar dem under uppväxten krävs det att hon är vaksam och uppfinningsrik och försiktig och hon utvecklade därför egenskaper efter dessa behov.

Även fynd i här i Skandinavien visar att en kvinnlig gudom dyrkades. Omkring 3000 f. Kr begravdes en ung kvinna i Ajvide på Gotland med ett igelkottskinn på huvudet. Igelkotten var ett djur som sågs som en inkarnation av Gudinnan i "Gamla Europa". [3]

 

Matristisk kultur

Upptäckter visar att härstamning och arv räknades från modern. Dessa samhällen kallas inte matriarkaliska i nutida forskning eftersom inga tecken finns att kvinnor i omvänd ordning förtryckte männen. De kallas matristiska. Kulturen i Gamla Europa var matrifokal alltså inriktad på det kvinnliga och matrilinjär då arvslinjen följde kvinnans sida och modern var det centrala. Det var också en odlande kultur, bofast, jämställd och fredlig. Religionen som utövades var inriktad på fruktbarhet.[4]I tidigare forskning används ordet matriarkat även om dessa kulturer. [5]

Hur ett matristiskt eller matriarkaliskt samhälle fungerade beskrivs av författaren Evelyn Reed i  boken  Kvinnans Utveckling. Förtryck och sexuell ojämlikhet följer ofta på privat äganderätt och uppstår i ett samhälle som är indelat i klasser. I det matristiska samhället kunde dessa orättvisor inte existera eftersom ägandet var gemensamt. Det fanns inget mitt och ditt. Individen var inte den framträdande. När någon råkade illa ut i kollektivet så drabbade det alla.

Kvinnorna fick inte sin höga ställning genom att använda vapen, det var männen som bar vapen inför jakten. Kvinnorna fick sitt inflytande genom att de skapade ett samhälle som var präglat av gemenskap, något som alla behövde. Att kvinnan har haft en hög ställning i dessa trädgårdskulturer kan man se tecken på  i fruktbarhetsriter och andra seder och i att kvinnorna betraktades som gudinnor. De bar på livet. 

Det existerade inte något som det vi idag kallar en familj som bestod av man, hustru och barn. Istället togs barnen om hand gemensamt i ett kollektiv. De manliga individerna i kollektivet bestod av bröder och morbröder. De män som var fäder till barnen levde i ett annat slags brödraskap.

Tvärtemot antaganden om att kvinnorna ständigt var gravida har man funnit att de i stället födde få barn. När en kvinna blev gravid släpptes inte någon man in till henne igen förrän hon själv gav tecken till det. Barnet ammades också mycket längre än i våra dagar. Upp till 8-10 år var inte ovanligt. När barnet var avvant hände det att  kvinnan lät en man komma till igen. Det här bidrog tillsammans till en naturlig födelsekontroll. Att arvet följde kvinnans arvslinje bidrog också till att mannen inte behövde utöva makt över kvinnan. Han behövde inte vakta på henne som en ägodel för att vara säker på sitt arv, att barnet var hans. Eftersom arvet var matrilinjärt var det aldrig någon tvekan om vem som var modern, det syntes tydligt. Vem fadern var hade inte så stor betydelse.

Det kan tyckas underligt för oss i vår kultur eftersom vi är fostrade med en patriarkal syn på familj, barn och arv. Den sociala strukturen i den matristiska kulturen bidrog sannolikt till en mer avspänd, jämlik samvaro mellan mannen och kvinnan. [6] [7]

 

Fruktbarhetsreligion

Naturen uppfattades i denna kultur som Modern och människorna och djuren som hennes barn. Människan levde nära naturen och kunde se på nära håll hur naturen förökade sig både bland växter och djur. De upptäckte hur ett frö kunde växa upp och ge avkastning, de såg hur hondjuren födde ungar och diade dem och skyddade dem tills de blev stora nog. Kon blev särskilt förknippad med helighet då den gav rikligt med mjölk.

Kvinnans egen kropp sågs som något mycket speciellt. Man lade märke till hur kvinnans kropp följde månens cykler. Hon var ett med kosmos. Kvinnans blödningar följde naturens och månens rytm av 28 dagar. Det hände tretton gånger om året att kvinnan menstruerade. (Även kineserna noterade detta och konstruerade en kalender efter detta med tretton månader.) Talet tretton förknippades med kvinnan och hennes månatliga blödningar och uppfattades då som  ett heligt tal och inte som nu är vanligt, som ett oturs tal. Dessutom var stjärnhimlen och planeterna mer närvarande i människors liv än idag. Man följde med i månens växlingar. Nymånen, fullmånen och nedan gav upphov till talet tre som också var ett heligt tal.

När blodet upphörde att komma enligt månens rytm betydde det ett nytt liv började att växa inne i kvinnans grotta och efter nio månader framfödde hon det spirande livet. Kvinnan fick livssaft, mjölk i sina bröst för att ge barnet när det var fött. Det betraktades som ett mirakel. Kvinnan visade genom det här, tydligt att hon var livets bärare. Kvinnan som livets bärare blev ursprunget till en skapad gudom, den Stora Gudinna symbolen för liv och en fruktbarhetsreligion växte fram. Genom ceremonier och riter ärades Modergudinnan. Man offrade gåvor till henne och hyllade livet som spirade i människor, djur och natur. [8] [9]

 

 

Kvinnans roll i det förhistoriska samhället

Arbetsfördelning

I det primitiva samhället existerade inte tvångsarbete, man arbetade gemensamt för att överleva. Kvinnan hade den mest oberoende ställningen och det största inflytandet. Männen föraktade inte kvinnornas arbete. Oftast tror man att mannen stod för den största delen av produktionen i det förhistoriska samhället men det har visat sig att det är tvärtom. Mannen jagade och försåg kollektivet med kött, men den största produktionen av föda och redskap ägde rum i ett kollektiv av kvinnor. Alla kvinnor arbetade tillsammans och delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter till sina medsystrar. Barnen var med från tidig ålder och erfarenheterna kunde på så sätt överföras naturligt till nästa generation. Genom att prova och experimentera och jämföra varandras resultat växte kunskapen fram till allas nytta. Språket utvecklades också i och med det. Det krävdes ett språk för att kunna dela med sig av sina erfarenheter.

En man hade inte samma behov att uttrycka sig verbalt då han var ute på jakt. Jakten ägde rum under tystnad för att undvika upptäckt av villebrådet. Vid jakt krävdes en annan slags kunskap om naturen som att kunna lyssna och iaktta för att upptäcka spår efter vilda djur eller uppfatta ljud från dem. De lärde sig djurens beteenden och utvecklade ceremonier som hade samband med jakt.

Kvinnan har under perioden då hon var jägare- och samlare varit den som huvudsakligen sysselsatte sig med att samla föda från det naturen gav.  Det krävde att kvinnan hade en djup kunskap om  naturen, vad som gick att använda till föda, till redskap eller läkemedel. Det hände att männen kom tomhänta från jakten och då var det som naturen gav den mest tillgängliga födan. När människan blev bofast utvecklades olika sätt att lagra föda och förråden utökades.  

Det första redskapet som kvinnan använde var grävkäppen. Den användes för att gräva upp rötter och grönsaker. Det var troligen med hjälp av grävkäppen som kvinnorna så småningom lärde sig att bruka jorden. Uppluckringen av jorden ledde till bättre växtmöjligheter och genom att röra om i jorden spreds frön till andra platser där de slog rot. Kvinnorna iakttog det och upptäckte hur de kunde få växterna att trivas och föröka sig. Det ledde till att kvinnan utvecklade enklare redskap som sedan skulle komma att underlätta arbetet med sådd och skörd. 

Kvinnorna samlade också insekter, larver, smådjur, fåglar och dess ungar.  Kvinnan vårdade och skyddade ungarna. Männen hade också med sig levande ungar till de djur som dödats i jakten och dessa tog kvinnan hand om. I fältundersökningar idag bland urbefolkningar har det hänt att kvinnorna gett djurungar di för att rädda deras liv. Detta är troligen en urgammal sed. Kvinnan bar på livet och kunde ge liv och uppehålla liv.[10] Genom att vårda och skydda djurens ungar inleddes domesticeringen. I människornas hushåll började man nu hålla tamboskap.

Det var på grund av kvinnans teknologiska framsteg i samband med utvecklingen av en trädgårdskultur som bidrog till att mannen inte längre hade lika stort behov av en lyckad jakt. De kunde då istället ägna sig åt andra befattningar i kollektivet. När trädgårdsodlingarna utvecklades till jordbruk och boskapsskötsel övergick männen till att bli bönder eller herdar. Men det var långt senare.



Hantverk

Födan man samlade in måste bäras i något och bevaras. Man behövde kärl att frakta föda i, att koka i och att förvara i. Ur detta behov växte hantverket fram.Till en början användes material som skinn, trä och bark och det vidareutvecklades till krukor och kärl av lera.

Genom att kvinnan lärde sig att kontrollera elden och testa dess möjligheter växte krukmakeriet fram. Genom att tillaga maten över eld kunde den bevaras längre. Genom kokning kunde  giftiga naturprodukter göras ätliga. Att ha förmåga att kontrollera eld är en av de företeelser som skiljer människor och djur. Man tror att det var kvinnan som först upptäckte hur man kunde göra upp eld.[11]


Repslageri och vävning

En stor mängd hantverk har sitt ursprung i kvinnohänder. Kvinnorna använde det som de fann i den omgivande naturen. Användningsområdet var stort. Repslageriet utvecklades ur ett behov av att binda samman olika föremål. Till det använde kvinnorna olika material. Det kunde vara utskurna remsor ur hudar och djursenor, växtfibrer såsom rötter och andra växtdelar. Andra kortare fibrer tvinnades ihop till rep.

Konsten att fläta ihop utvecklades. Det utökade möjligheterna och korgar började tillverkas. Flättekniken ledde i sin tur till att vävningen utvecklades. Det tillverkades   korgar som var så tätt vävda att de var vattentäta. Tekniken utvecklades vidare och tyg började vävas av lin och senare av ull. Det ledde till att vävstolen utvecklade som ett hjälpmedel, en mycket sinnrik konstruktion. Ur detta utvecklades så småningom den av män utvecklade textilindustrin. Men det var långt senare.


Skinnberedning

Skinn och hudar från jaktbyten bereddes av kvinnor. De garvade skinnen till läder vilket är en mycket avancerad process. För att bereda skinnen användes en stenskrapa som också är ett av de äldsta verktygen man har påträffat i utgrävningar. Kvinnor i urbefolkningar använder fortfarande idag samma verktyg vid beredning av skinn.

För att påverka skinnet och göra det mjukt krävdes också en kemisk bearbetning. Genom att pröva sig fram lärde man sig hur man kunde använda ett ämne för att påverka ett annat. Eskimåerna lade skinnen i en behållare med urin, indiankvinnorna lade skinnen i ett medel gjort av djurhjärnor. Skinnen skulle också värmas i en viss temperatur. Kvinnorna använde också här elden och hängde skinnen i röken över svag eld.

Skinnprodukterna som tillverkades var många. Det kunde vara flaskor av läder, sköldar, kläder, tält, vaggor, förvaringskärl. Det krävdes kunskap om vad de olika skinnen kunde användas till, innan beredningen och de behandlades på olika sätt. Alla slags skinn användes, skinn från fåglar, från däggdjur och reptiler på marken och från fiskar och andra vattendjur i sjöar och hav.


Krukmakeri

Det som kvinnorna tillverkade var inte bara praktiskt och användbart, de var också vackra och konstnärligt utsmyckade. Det ser man också i många arbeten  inom krukmakeriet. För att tillverka krukor krävdes kunskaper både i material och hur det kunde förändras med hjälp av eld och hetta. De som tillverkade krukor betraktade det som en skapelseprocess.

George Thompson beskriver hur det kunde gå till och hur kvinnorna i Grekland uppfattade det när de tillverkade krukor i sin bok Studies in Ancient Greek Society volII s 48.[12]

Thompson beskriver det som en skapelseakt som bara kvinnor fick delta i. När krukan hade torkat i solen knackade kvinnan på den med sin skrapa och den gav då ifrån sig en klang. Den skapade varelsen talade. När krukan sattes in i ugnen lades mat bredvid den. Ibland sprack krukan under bränningen och gav också då ifrån sig en klang. Det var ett rop från krukan när den försvann. En sprucken kruka klingade aldrig. Kvinnorna undvek därför att sjunga vid detta arbete eftersom de var rädda att krukorna ville svara och det betydde att de sprack. För dem var krukan en levande varelse med röst och egen vilja. (Fritt citerat)

Moder Kruka är ett grundläggande begrepp i alla religioner och förekommer över nästan hela världen. Krukan är identisk med Moder Jord och det kan man förstå då den är tillverkad av det som Moder Jord gav nämligen leran.[13] När drejskivan kom i bruk övertog mannen krukmakeriet. Men ursprungligen var det kvinnan som utvecklade krukmakeriet.


Byggnader och frakt

Det har också visat sig att kvinnorna var de första bostadsbyggarna. Byggnadskonsten utvecklades från ett behov av förråd till de matvaror kvinnorna skulle lagra. Den vidareutvecklades till att  bygga bostäder. Kvinnorna byggde riktiga hus, byar och hela städer. Fortfarande är det så i många ursprungsfolk. Det är intressanta fakta eftersom kvinnor i den patriarkala samhället betraktas som det fysiskt svagare könet. I primitiva samhällen var inte den fysiska skillnaden mellan mannen och kvinnan lika markant som idag. I vissa fall var kvinnan till och med starkare än mannen.[14]

Det har också visat sig att det var kvinnor som oftast stod för tunga transporter. Innan man använde husdjur som hjälp för transporter var det kvinnorna som transporterade varor och utrustning. Vid varje flyttning var det bland olika indianstammar kvinnorna som pockade ner tält, wigwams eller hyddor och satte upp dem igen. De bar bränsle, vatten, matvaror och andra förnödenheter långa sträckor. I många fall bar de också samtidigt ett barn på ryggen. Fortfarande ser man bland urbefolkningar i Afrika kvinnor bära stora bördor på sitt huvud.

 

Läkekunniga kvinnor

 I det matristiska samhället var det vanligt att kvinnan brukade jorden och fick den att bära frukt. Hon hade också ansvaret när skörden skulle bärgas. De hade förmågan att skapa liv. De kunde föda barn, få grödan att växa, de behärskade elden. Kvinnan behärskade naturen och genomförde shamanistiska ritualer för att gynna och blidka naturens makter och Modergudinnan. Ursprungligen var det kvinnan som också var den läkekunniga. Genom att hon ständigt tog till var och samlade in vad naturen gav lärde hon sig vad olika växter hade för egenskaper och hur de kunde användas. Hon fick genom nära kontakt med naturen också kunskap i hur man skulle blanda olika växter och örter för att få en viss effekt. Det finns hundratals ursprungliga botemedel från växtriket som används än idag. Man använde också animaliska ämnen som till exempel ormgift ur vilken man utvann serum mot ormbett. Denna viktiga kunskap om örter och andra ämnen utvecklades troligen genom otaliga experiment. [15]

 

Elden också en hon!

Genom att undersöka primitiva folks traditioner kan man ana att inte mannen ensam var den som tämjde elden. På Nya Guinea kallar man konsten att göra upp eld med två pinnar:Mor skänker eld. Bland Seeriindianerna betyder Km-kaak , Stor Moder men det inbegriper också förutom människor, stammens skyddsdjur och elden. Eldstaden har alltid förknippats med kvinnan och det var kvinnan som under vandringar bar med sig elden. Så sent som på romartiden hade de sex tempeljungfruarna vestalerna vården om en evig låga. Den romerska gudinnan Vesta var den husliga härdens och eldens gudinna. I hennes tempel tändes en eldslåga på nytt varje nyårsdag som inföll den första mars. I sitt tempel i Rom dyrkades hon som statens husgudomlighet vid den ständigt brinnande stadshärden. Den heliga härden vaktades av dessa sex vestaler, som fick hårda straff om elden slocknade. I Vestas tempel fick endast kvinnor komma in, och vestalerna levde i absolut kyskhet under sin trettioåriga tjänstetid . [16]

I legender om eldens ursprung framhålls det att kvinnan var den som ”hade” elden. Hon bar den med sig, hade elden i fingrarna eller naglarna. En legend talar om en kvinna som hade sex fingrar, på det sjätte bar hon eld. I legenden om Maui på Nya Zeeland berättas det om anmodern, eldgudinnan Mahuikas eldar och hur den gamla kvinnan drog fram elden ur finger- och tånaglarna.

I primitiva folk vördas elden som en kvinnlig ande. En ritual som har fortlevt in i vår tid är att använda elden i speciella eldsritualer vid barnfödsel. Ursprunget är att man använde elden som skydd och försvar. Vid förlossningen tändes en ring av eld runt modern och barnet och där vistades hon i flera veckor. Det i sin tur kan ha sitt ursprung i hur kvinnan skyddade sig mot vilda djur och andra faror när barnet var nyfött. Dessa eldsritualer utvecklades och användes sedan också i fruktbarhetsceremonier i jordbruket då man tände eldar eller bar brinnande facklor runt det nysådda fältet.  [17]

Även innan Tor och Oden blev våra nordiska gudar har en värld med gudinnedyrkan funnits i Norden. Nordens Moder Jord var Gudinnan Nerthus. Nerthus betyder, ”den kraft som våren ska väcka till liv”. Tacitus är en av dem som omtalar den gudinnekult som existerade här. I Germania från år 98 e. Kr skriver han att "de sju germanska stammarna runt Östersjön gemensamt dyrka Nerthus, och anse henne ingripa i mänskliga angelägenheter och färdas omkring bland folken." Gudinnan drogs omkring under välsignelseresor uppe på en vagn då åkrarna var nysådda. Vagnen drogs av heliga kor. Kon var ett heligt djur också i nordisk mytologi. I  Eddan slickar kon Audhumla fram den förste guden på tre dagar samtidigt som den förste jätten diar hennes juver ur vilken fyra mjölkfloder väller fram.

På de platser Nerthus besökte ställde man till med festligheter. Då fick inga  stridigheter förekomma. Alla vapen låstes in.

Nerthus var mor till vanernas gudaätt. Vanerna hade sitt hem på jorden och rikets namn var Vanaheim. Vanerna var befolkningens närmaste gudar i några årtusenden. Befolkningen som dyrkade dem levde i naturen, de var fiskare och jordbrukare och hade stark känsla för jorden och vattnet. Vanerna skänkte liv, gav livskraft. De gav åkrarna växt, haven fyllde de med föda. Djuren förökades genom dem. Barnen som föddes var en gåva från dem.

Sin vishet förmedlade gudarna genom en sierska, en kvinna, valan. Hon var den viktiga länken mellan Gudinnan, Gudarna och människor. Hon kunde under extas svara på frågor som om regnet skulle komma, om man skulle få tillräcklig skörd eller vilken man skulle gifta sig med. Vanerna var också människans följeslagare på resor till dödsriket. Livet handlade om liv, död och återfödelse och var cykliskt. Några regler eller lagar för hur gudinnedyrkan skulle gå till  fanns inte. Det enda som krävdes var att befolkningen sökte gudomarna, och det kunde ske genom ceremonier, orgier och särskilda offerriter.

Man har påträffat ett flertal fynd av vagnar som bekräftar en tidig Terra Mater – Moder Jorddyrkan i vår del av världen.[18]

 

Dödens gudinna

Man tillbad också en dödsgudinna i Norden, gudinnan Hel som bodde i pånyttfödelsens grotta. Från början betraktades hon som en god Gudinna. Gudinnorna gav liv och död och återigen liv så döden var inte då något slutgiltigt utan början på nytt liv. Från början var hon förknippad med elden som höll mörkret och rovdjuren borta, detta förvandlades sedan till helveteselden och Hel omvandlades till de kristnas brinnande helvete. [19]

 

Kvinnor och gudinnors roll bland samerna

De kvinnliga makterna liksom kvinnorna hade en framträdande roll i vår nordiska samiska kultur. Kvinnorna hade en viktig roll både som heliga noaider och i andra sammanhang. Både kvinnor och män deltog i jakt och fiske och de var också båda ägare till renhjordar. Samernas uppfattning av naturen var att allt i naturen inklusive människan var delar av en större sammanhängande helhet. Naturen och livet var både materiellt och immateriellt.  Kvinnliga shamaner verkade också i den indianska kulturen och har fortfarande en dominerande ställning i indianska kulturer än i dag. I nordasiatiska folkgrupper är de kvinnliga shamanerna jämställda med de manliga. Men många gånger anses de kvinnliga ofta vara mäktigare än de manliga och de hade dessutom ansvaret för den heliga elden och shamantrumman. I dessa folks berättartraditioner framhålls att kvinnan var den som  först fick shamangåvan.[20]

I litteratur om det samiska samhället från 1600-talet finns kvinnliga noaider beskrivna. Bland samerna kallades den kvinnliga noaiden guaps, och hon behandlades med stor respekt. Det berättas att kvinnan använde sig av redskap som kniven, yxan, stenen eller bältet för att få svar i kontakten med makterna. Noaider noaidekalcko som de kvinnliga kallades använde dessa redskap när de jojkade eller läste runor.

Den kvinnlige noaiden kallades i andra samiska grupper Kuopas och har tolkats som en kvinna som använder svartkonst, eller en kvinna som sjunger eller använder spåinstrument. Kuopas betyder egentligen mor. Det finns berättat om några av dessa kunniga kvinnor i Myrhaugs bok I modergudinnans spor. Att kvinnor också har brukat trumman i sin spådomskonst framgår av olika källor. [21][22]

Att beskrivningen av kvinnans roll i samesamhället är bristfällig kan bero på indelningen av  samesamhället, siidan. Kvinnorna hade det huvudsakliga ansvaret för den inre sfären, boplatsen och kåtan. Men det var i den yttre sfären utanför detta område som kontakter knöts med andra etniska grupper, och det var främst männen som hade den kontakten. De frågor som ställdes var också ställda i ett manligt perspektiv då de flesta arkeologer, missionärer, etnologer, lingvister, präster och folklivsforskare var och fortfarande är män. 

 

Samiska gudinnor

Gudinnor spelade en viktig roll i samisk tro och uppfattning. Även inom samisk tro ser vi den tydliga gestalten av en urmoder, Moder jord. Gudinnorna hade olika funktioner. Det berodde på inom vilken sfär man sökte hjälp och skydd. De har betraktats som både livgivare och de som orsakar död. Gudinnan tar och ger. Solen Beive betraktades i många kulturer som en manlig gudom men i samisk tro är hon feminin. Hon är himladrottningen och från henne utgår de fyra strålarna som symboliserar världens fyra hörn och som visar hur solen påverkar allt levande. De viktigaste samiska gudinnorna är Madderakka, Sarakka, Juksakka, Uksakka och Jabemeakka.

Vid förlossningen kontaktade kvinnorna Madderakka och Sarakka för att få hjälp och skydd.  Man offrade djuroffer. Endast kvinnor fick ta del i och närvara vid ceremonin. Efter födelsen tog kvinnorna del i en rituell festmåltid och rituell dans. Genom ceremonin  tackades och ärades främst Sarakka. Vid denna måltid spåddes också barnets framtid.


Madderakka

Madderakka betyder i sin ursprungsform urmodern. Madder betyder också jord. Bland samerna i Finland hade hon fler uppgifter än här i Sverige och Norge. Hon kunde vara till hjälp då man sökte efter förlorade föremål. Hon hade stor makt och kraft och rådde över allt och alla. Hon kunde bota sjukdom. Det berättas att i Finland bestod hennes offeraltare av tre olika stora stenar. Inför hennes altare föll kvinnor ned på knä och sjöng offersånger. En offersång löd så här, fritt översatt till svenska. ”Från Modern jag är och till Modern jag kommer. Av Madderakka har jag levat, och till Madderakkas nejder kommer jag."[23] Madderakka är vår urbefolkning samernas gudinna, vår ursprungliga  uppfattning om Moder Jord här i Norden.


Sarakka

Sarakka var Madderakkas första dotter. Olika tolkningar av namnet finns. Ett är att det kommer från ordet saret som betyder skapa. En uppfattning är att det är hon som skapar den fysiska kroppen. Ytterligare en betydelse är helga och gammal kvinna, alltså ”helig gammal kvinna”.

Hon var den viktigaste gudinnan i hemmet och familjen och dyrkades av både män och kvinnor. Hon var en av de käraste gudinnor som man hade nära kontakt med dagligen och som kontaktades i alla livets olika skeden.


Juksakka

Juksakka var Madderakkas andra dotter. Hennes namn betyder båggudinnan och hon avbildas på trumman med en pilbåge i sin hand. Hennes uppgift var att ge barnet ett manligt kön. Hon kunde också skapa om flickebarn till pojkar om det önskades men för det krävdes offer.


Uksakka

Den tredje dottern var Uksakka, dörrgudinnan. Hennes uppgift var att vakta barnet så det inte skadades när det var nyfött och hon vaktade dörren till kåtan så att inte onda andar skulle komma in och skada barnet.

Jabemeakka

Jabemeakka var dödsmodern eller härskarinnan i dödsriket. I dödsriket kommer den döde att bli frisk igen och få en ny kropp. Hon var också symbol för sjukdom och död. För att få ett långt och bra liv offrade man till henne. För att få vet vilka offer som krävdes användes trumman. Jabemeakka var speciellt intresserad av de sjukas och döendes själar. För att förhandla med henne reste noaiden genom trans ner till dödsriket för att få veta vilka offer hon krävde.

Genom att jämföra olika gudinnor i nordeuroasiatiska och samiska folk ser man att det är två föreställningar som återkommer. De är knutna till kvinnan och hennes livssituation som menstruation, graviditet och födande och till skapelsen och beskyddandet av barnet under hennes första levnadsår. De kallas också moder i någon form och har kontakt med jorden och dörröppningen på boplatsen. Sarakka ses också som eldgudinnan. Hon skyddar först och främst elden, sedan hemmet och familjen och skyddar när kvinnan är gravid och föder. [24]



Förändringen

Omkring 5000 f. Kr. inleddes en ny period då nomadiska stammar intog och erövrade områden i det Gamla Europa och andra matristiska samhällssystem och ställde till  stor förödelse. Samtidigt drabbades dessa områden av naturkatastrofer. Även den fredliga kulturen i Mellanöstern  förändrades. Det ledde till stora folkförflyttningar. Det här kan man se i utgrävningslagren. Det är vid den här tidsperioden som den målade keramiken försvinner och den blomstrande trädgårdskulturen gick till slut under. Det matristiska samhället var ett samhälle som existerade långt innan Egyptens tid. Efter en lång period av 2 000 år inleddes blomstringstiden i den Egyptiska och Sumeriska kulturen.

Övergången till den patriarkala kulturen har inte skett plötsligt utan gradvis. I Gamla Europa började förändringar äga rum omkring år 5000 f. Kr. Man tror att ett flertal invasioner av beväpnade nomadstammar från norr och från söder bidrog till förändringen. Boskapsskötande folk till häst invaderade det Gamla Europa i tre omgångar. Orsaken bakom invasionen var troligtvis att de inte hade tillräckligt med bete till sina boskapshjordar. Dessa överfall förändrade så småningom det de matristiska, agrara samhället. 

Den första invasionen inträffade runt 4 300 till 4 200 f. Kr, den andra, 3 400- 3 200 f. Kr, och den tredje omkring 3 000 - 2 800 f. Kr. De nomadiska stammarnas ledare var präster och krigare. Dessa kulturer präglades av ett hierarkiskt samhälle, av våld och manlig dominans. De levde av boskap och dyrkade krigsgudar där gudarna förknippades bland annat med åska och blixt. Man slaktade hela samhällen, kvinnorna dödades eller togs till fånga som slavar. Synen på kvinnan förändrades radikalt. Kvinnan fick nu en underkuvad roll, något som mannen skulle behärska och råda över. Dessa stammar drog sedan åt olika håll och benämns i historien som hettiter i den bördiga halvmånen, arier i Indien, levanter i Anatolien, arkaer och dorer i Grekland, kelter och germaner i Europa.[25]

 

De mörka årtusendena

Stora delar av befolkningen i det Gamla Europa utplånades. På en del platser var unga flickor de enda överlevande. De hölls som sexslavar. Några få områden, öar som låg utom räckhåll för nomaderna, klarade sig undan förödelsen. Några av dessa öar var Malta och Kreta och här levde den kvinnocentrerade kulturen kvar. På Kreta så långt fram i tiden som 1 200 f. Kr.

Den mäktige mannen blev nu normen. Guden Zeus skulle nu bli den högste bland grekerna, Jahve bland hebréerna och så småningom Oden bland nordborna. De blev de styrande patriarkala gudarna, krigsgudarna. Men gudinnekulten dog inte ut helt.  Den var inte längre central utan den fortlevde på en mer undanskymd plats i samhället. 

Det är jordlagren från denna tid som hövdinggravar har upptäckts. I en hövdinggrav  är en man begravd tillsammans med kvinnor, tjänare hästar och vapen.[26

 

Bibelns syn på kvinnan

Hebréerna kom söderifrån och invaderade Kanaan, eller Palestina. Det var ett krigarfolk som leddes av krigshetsande präster. De tillbad en hämndlysten krigsgud Jahve och deras krigståg omtalas i bibelns Gamla Testament. Krigarfolket påtvingade folken i Kanaan sin ideologi och sitt sätt att leva genom våld. Det har förts fram teser om att de var ett indoeuropeiskt folk, men inga belägg finns för det. Likheten är i alla fall slående. Svärdet och makten var istället för den livgivande Gudinnan den ärade symbolen.

I bibeln omtalas det att gudinnekulten till viss del fortfarande utövades under denna tidsperiod. I Gamla testamentet rasar Jeremia över att det förekommer avgudadyrkan, att man dyrkar ”himladrottningen”. I Bibeln berättas också om hur hebreiska stammar intar det förlovade landet efter många, hårda, våldsamma, blodiga strider. Folkslag krossas och förintas. Guden Jahve uppmanar till slakt. Alla män ska dödas och alla kvinnor som inte är jungfrur. Jungfrurna ska de behålla för sig själva.

Förtryck mot kvinnor uttrycks på många ställen i Gamla testamentet. När en man hotas till livet lämnas kvinnor, jungfrur och bihustrur som lösen. Med dem kan fienden göra vad de vill. Våldta dem, skända dem, döda dem. Lot var till och med villig att offra sina båda döttrar. Varför döttrarna och inte sönerna? 

Eva är den mest kända kvinna inom religion och mytologi som mannen trampat på och nedvärderat. Kvinnogudinnan blev i och med det förvandlad till en syndig och usel varelse. Visst finns det kvinnor som prisas i bibeln, men det är kvinnor som ödmjukt arbetar i tystnad. Mödrar till söner behandlas med aktning. Det finns bara några få fina kvinnoporträtt i bibeln. 

Docent Inger Ljung har gjort en studie i Gamla testamentets texter. Totalt nämns 111 kvinnor vid namn jämfört med 1 315 mansnamn. Rollen som kvinnorna för det mesta har i den bibliska berättelsen är hustrur, döttrar, bihustrur, älskarinnor. Med några få sällsynta undantag har de haft en yrkesutövning som domarinna, profetissa, amma eller sköka. De flesta kvinnor som beskrivs i bibeln har begått otukt, varit trolösa, och de har stått för lusta och missgärning. I övervägande fall omnämns kvinnan i negativa ordalag. Männen har i flesta fall beskrivits som företrädare för kärlek, omvårdnad och förbarmande.[27]  

Om en kvinna födde söner värderades hon mest. Fanns ingen son i familjen fick dottern ärva. Kvinnornas värde grundades på hur många söner hon fött till sin man. Männen ägde enligt Jahves lag kvinnorna. De ägde deras kroppar, sexualitet och deras arbete.[28]



 

Bibelns betydelse för vår syn på naturen

Adam och Eva i Edens Lustgård

Bibeln är i huvudsak skriven av män. I bibeln är den kvinnliga Gudomen helt utplånad och istället ersatt av ett kvinnoförakt. Intressant forskning visar hur olika symboler i myten om Edens lustgård är lånade från en tidigare gudinnekultur men omgjorda för att passa ett patriarkaliskt samhälle. I en Egyptisk myt skapade Eva, Adam. Ett naturligt förlopp då kvinnan är den födande även om Eva här skapar med hjälp av kraften i sina ord. Hon säger: Lev Adam. Stå upp från Jorden! Han blir verklig och ser Eva och säger. Du ska bli kallad Allt levandes Moder, ty du är den som giver liv.[29]

Kan det vara så att denna myt omarbetades för att passa ett patriarkaliskt tänkesätt? I bibelns skapelseberättelse är det den manlige guden som helt mot naturen föder liv. Inte en dotter utan en son, Adam som föder en kvinna, Eva. Det är enligt naturen ett omöjligt företag. Det var väl därför författaren var tvungen att ta till det där med revbenet.

De olika symbolerna i den ursprungliga berättelsen fick också ny betydelse och ny innebörd. Ormen var till exempel en symbol som ursprungligen förknippades med den stora Gudinnan. Ormgudinnan anses härstamma från Egypten på 3000-talet f. Kr. Ormprästinnor anlitades som högsta rådgivare under tredje och fjärde århundradet f. Kr. Man förknippade också Gudinnan med duvor. Kan det vara förebilden till duvan som symbol för den helige anden? Ormen var symbolen för vishet, för evighet då den ”fick nytt liv” om och om igen, i och med att den ömsade skinn. Ormen var ljus och mörker, gott och ont. På arabiska betyder Eva både "orm" och "liv".

I Indien är ordet för orm Kel Mari, i södra Indien benämndes den Kali eller Yama Mari. Under den tidig kristna tiden kallades Maria Yama Mari eller Mary Yam![30] [31]

Likaså var frukter från heliga träd viktiga symboler i gudinnekulten. Träd förknippas med Gudinnan. I den Grekiska myten omtalas gudinnan Heras äppelträd. Hon hade fått det i gåva av den grekiska Gudinnan Gaia. Runt trädet slingrade sig en orm. 

I Egypten tillbads gudinnan Hathor, ormhärskarinnan och gudinnan med visdomens öga. Hon var också trädets gudinna. Att äta av frukten på detta träd var som att äta av hennes kropp. Det gav odödlighet, ett liv efter döden. 

Dessa symboler förvandlades i och med att det patriarkala samhället fick makt. Det goda blev ont, det kvinnliga synd. Ormen var inte längre en symbol för vishet utan den blev ond och lockade kvinnan att äta av frukten som kunde ge henne vishet. Genom att lyssna på ormen blev hon en synderska. Ännu värre blev det när hon också förledde mannen att äta av frukten. Ingen ser mannens roll, hans svaghet. Om han varit "karl" nog hade han väl kunnat säga nej? Eller var det egentligen så att kvinnans vishet skulle tystas av mannen? 

Kvinnan skulle nu straffas för sin olydnad och ett av straffen var att hon måste föda sina barn i smärta. Att föda barn var ursprungligen något heligt i gudinnekulten, ett bevis på kvinnans möjlighet till skapande och livskraft, det magiska i att föda liv.[32] Nu skulle kvinnans skapande av liv  nedvärderas och hon skulle enbart känna plåga. Det var den "gode" patriarkala guden Jahves straff

Kvinnan fick nu istället bära skulden för hela världens ondska. Dessutom förbannade den patriarkale guden Jahve marken som var helig, symbolen för det kvinnliga, vår Moder jord. Här kan man se upprinnelsen till vårt västerländska synsätt då vi betraktar jorden som något vi kan utnyttja, skända, förstöra. Det patriarkala samhället med dess manlige Gud tog makten över kvinnan som livgivare och över jorden, Moder Jord. Kvinnans förtryck, symbolen för liv,  inleddes då. Förtrycket över Moder Jord och naturens likaså. Liksom kvinnan har Hon skändats ända in i våra dagar.

 

Jesu kvinnosyn och kristendomen

Ibland kan man undra om Gamla och Nya Testamentet i bibeln över huvud taget hör ihop. Jesu kvinnosyn är så mycket mer positiv än guden Jahves. Jesu åsikter om kvinnans roll och ställning var nog inte så populära på hans tid. I Nya testamentet som består av skrifter som kyrkans män har valt ut, där beskrivs Maria Magdalena som skökan och horan, men Jesus väljer ändå att umgås med henne och det berättas att han till och med älskar henne. 

De gnostiska skrifterna, skrifter som också härrör från Jesu tid, är inte godkända av den patriarkala kristendomens ledning och anses inte höra till den samling skrifter som de har bestämt ska kallas Bibeln. Det kanske beror på att undersökningar i de gnostiska skrifterna visar att Maria Magdalena inte alls var någon sköka. Hon framställs där istället som en stark ledare i den kristna gnostiska församlingen. Det har visat sig att kvinnor och män levde i jämlikhet i denna första kristna församling! Det finns till och med teorier om att det egentligen är hon som är författare till det fjärde evangeliet, Lukas. Men hur skulle en patriarkal, kyrklig styrelse kunna acceptera något sådant.[33]  

Synen på kvinnan förändrades några hundra år efter Jesu död.  Kristendomen som idé blev då förvanskad av människor som ville ha makt och som gjorde sig till präster och överhuvuden över folket. År 325 e. Kr. enades de män som var samlade vid ett av flera kyrkomöten att den manliga guden skulle vara trefaldig. Döden, den döde Jesus på korset blev det som skulle dyrkas som symbol istället för livet, den livgivande kvinnan och Moder Jord. Bilden på den döde Jesus hängdes upp i kyrkorna. Kvinnorna skulle nu  istället tiga i församlingen. Idealet för kyrkans män var att leva i celibat, utan kvinnor. År 400 e. Kr stängdes det sista Gudinnetemplet i Efesos.

Men år 431 e.Kr. bestämdes det på ett annat kyrkomöte att Maria inte längre var oren utan en Gudaföderska. Hade Gudinnan återuppstått? Modergudinnans kännetecken var att hon var ”ren”, det vill säga födde av egen kraft utan inblandning av en man. År 585 e. Kr i Macon fastslog gruppen av män som var samlade efter flera dagars diskussioner att kvinnan trots allt var en del av människosläktet!

Det är stor skillnad på en kultur där man dyrkar livet och ser naturen som en ständigt förnyande Gudinna och en kultur där Guden är sträng, enväldig, hämnande och våldsam och inte tvekar att döda. Vår västerländska kulturs första gudsbild är en ensam man som är härskare över allt och alla. Han har inget band till någon familj och är inte född av en Moder. Gudinnekraften att föda liv är ersatt av Gudens kraft att döda. Ungefär tre miljarder människor har idag bibeln som utgångspunkt för sin tro. Hur påverkar de synen på vårt samhälle, naturen och kvinnan idag?[34]



Antiken

Kristendomen har sitt ursprung i antikens kultur som utvecklades i Grekland och Rom och spreds till det som senare kom att kallas bibelns länder. Även redan i antikens kultur hade det patriarkala synsättet fått sitt inflytande. I antikens myter våldtas kvinnorna av de manliga gudarna. Zeus våldför sig på Europa, Apollon försöker våldta Dafne.

I antikens Grekland stängdes kvinnorna in i hemmet. Fortfarande fanns ett fåtal kvinnor som betraktades som visa och behandlades med vördnad och en del kvinnor fick studera vid Platons Akademi. Men någonting utöver det fanns inte för kvinnan. Platons syn på kvinnan framkommer i hans verk Staten och Lagarna. I hans utopiska stat lever kvinnor och män jämlikt i det styrande skiktet. Men i skriften Lagarna har hans syn på kvinnan ändrats till en mer underordnad ställning.[35]Kvinnan fråntogs modersrätten, hon var inte längre släkt med sina barn.

Aristoteles kritiserade Platons samhällssyn och filosofi. Aristoteles utgår från att människan är en social varelse och mår bra av att leva i en stat. Men staten har sin förebild i hushållet och byn. Hushållet är förebilden för den patriarkala ordningen i staten. Kvinnan, slavarna och barnen skulle vara underordnade mannen. Kvinnan betraktades som någon som trots allt hade förnuft men var passiv till naturen och någon som lät sina känslor styra. Därför var det inte lämpligt att hon hade makt. Han framhåller i vissa avsnitt i Politiken att mannen var överlägsen kvinnan och att kvinnan bara är ett kärl för mannens säd. Det är enbart mannen som skapar livet. I andra avsnitt framkommer uppfattningen att kvinnan också bidrar med ett ämne vid alstrandet.[36]

Fruktbarhetskulter och en animistisk natursyn var trots det patriarkala inflytandet fortfarande levande i samhället. Den tekniska utvecklingen hade ännu inte så stor inflytande i samhället, men Moder Jord hade nu börjat skändas. Människan började utvinna malm ur bergssluttningarna och de lät djuren överbeta de buskiga gräsbeväxta kullarna. Skogen avverkades hänsynslöst utan tanke på kommande generationer. Exploaterande av naturen utvecklades än mer under romarriket. Protester  skrevs av skribenter som Ovidius och stoikerna beklagade hur gruvdriften skändade Moder Jord. Uppfattningen att människan skulle härska över naturen förekom men fortfarande ansågs jorden vara en livgivande levande organism.

Med tiden förändrades uppfattningen att  jorden var en levande organism. Så länge man ansåg att jorden var som en livgivande moder fanns inte en önskan att våldföra sig på henne. Man gräver inte i en levande kropp, stympar den inte eller våldför sig på den. Det var inte etiskt rätt i det rådande samhällsklimatet.

I gruvbrytningens begynnelse fanns fortfarande en respekt för jorden. Bergsmännen bar fram försoningsoffer till marken, genomförde ceremonier och renade sig innan de bröt malmen. Gruvor jämfördes med kvinnans vagina. Men den begynnande förändringen i synsättet på naturen påverkade också det etiska tänkandet i kulturen.[37]



 

Natursynen på 1500- och 1600-talet

Den vilda naturen bör tämjas

I början på 1500-talet var den vanligaste uppfattningen att  naturen och kosmos var en levande organism. Jorden betraktades som en livgivande moder, ett vänligt kvinnoväsen. Men en annan sida av det kvinnliga väsendet var vild, och svårtämjd. Naturen var fridfull och vacker men bar också på hotande krafter som kunde ställa till med storm, oväder, torka och kaos. Denna natursyn tillsammans med den patriarkala synen på kvinnan gav upphov till idén att jorden måste kontrolleras och behärskas av människan, mannen. Eftersom naturen ansågs  vara vild och farlig så var också kvinnan besatt av farliga krafter som måste tämjas.

Man började undersöka naturen genom att utföra olika experiment. Syftet var att försöka förstå naturen och genom det kunna behärska den, bli herrar över den. Genom att få makt över naturen och dess oförutsägbara krafter så trodde man att det skulle leda till en förbättring av samhället. Arbetet med detta skulle genomföras av vetenskapsmän som till exempel Bacon och genom teknikens utveckling skulle det vara möjligt. Bacons huvudmål var att återvinna människans förlorade rättigheter över naturen, de som förlorades vid syndafallet. Det var efter syndafallet som både kvinnan och naturen blivit oregerliga. Hans mål var att skapa ordning i den oordning som rådde i naturen. Tanken att kvinnan och naturen nu kunde kontrolleras och dissekeras genom vetenskapliga experiment gjorde att naturen nu också kunde exploateras på ett annat sätt. Mannen var nu herre och kunde ta för sig. Naturen och kvinnan kunde nu brukas och behärskas till sin död.


Kvinnosyn

Moder Jord var symbolen för den levande naturen men naturen betraktades också som vild och okontrollerbar. Kvinnan som väsen hade alltså olika sidor. Kvinnan betraktades å ena sidan som en jungfru som skänkte fred och stillhet, å andra sidan var hon den moderliga jorden som gav näring och fruktbarhet. Men dessutom var hon häxa, något okontrollerbart och våldsamt. Häxan framkallade oväder, orsakade sjukdomar, förstörde skörden, dödade spädbarn och förhindrade befruktningen. Denna ostyriga kvinna måste kontrolleras precis som den kaotiska naturen. Kvinnan ansågs stå närmare naturen än män och det sågs som något negativt. Kvinnan var underordnad mannen och hon var en obehärskad slav under njutning och lust. Kvinnan fick bära skulden till att mannens kropp åldrades eftersom varje samlag med en kvinna förkortade livet med en dag, detta med hänvisning till myten om Adam och Eva! Kvinnor framställs i konstverk från 15- och 1600-talet som slarviga ,druckna människor som slogs och lurade sina män och som ville ha sex så fort tillfälle gavs. De framställs också som deltagare i häxsabbater där de dansar med Satan i vilda orgier.[39]

 

Häxprocesserna

I häxprocesserna anklagades kvinnans för sin sexuella lust, för att ha haft sexuellt umgänge med Satan. Häxprocesserna tog sin början redan på 1300-talet och så sent som 1704 avrättades den sista kvinnan för häxeri! Bilden av häxan var inte längre god, hon  förvandlades från läkekunnig och vis kvinna till någonting ont och hotfullt. Bekännelser framtvingades och hon brändes på bål. När kvinnor som misstänktes för häxeri fängslats kläddes de av nakna och kroppen genomsöktes efter spår av samlag med djävulen. Till en början anklagades både män och kvinnor i lika stor grad och de beskylldes för svartkonst,  men med tiden var den övervägande delen kvinnor. I en undersökning av ungefär 100 000 idag kända åtal för häxeri var 83 %  av dem kvinnor.[40]

Efter hand förändrades föreställningarna kring häxan och andelen kvinnor som dömdes ökade. Hundratusentals kvinnor avrättades under de följande århundradena för att de vägrade underordna sig kyrkans makt. Många som dömdes var kunniga om örter och läkedom. De kunde bota både djur och människor med hjälp av det naturen gav. Det betraktades som trollkonst och det fördömdes av den kyrkan och den enväldige, patriarkale guden. Det var Gud som hade ensamrätt på botande. 

Häxorna eller de läkekunniga kvinnorna  upplevde däremot världen som animistisk. Här förekom ingen hierarki eller förtryck. Allting i naturen var befolkat av andar som hon kunde frammana och få kontakt med. Genom kraften i besvärjelser kunde hon mana fram oväder. Hon kunde ta hämnd på förtryckare och förvandla sig själv eller andra. Det här är urgamla seder av magi som har fortlevat genom tiderna. Att förvända synen var vanligt bland trollkunniga både bland våra nordiska samer, australisk och sydamerikansk urbefolkning. Kvinnorna blev förtryckta av det framväxande patriarkala samhället och detta kan ha varit ett sätt att verka mot detta förtryck.[41] [42]

Synen på kvinnan som den vilda, obehärskade naturen som skulle tyglas ledde till ett ännu större förtryck av kvinnan. Kvinnans sexuella passioner fick inte ges uttryck och kvinnan betraktades som ett passivt kärl. Inga andra andar än Gud och hans änglar skulle längre få ha sin existens i naturen och kvinnan började definieras med ordet hushållerska. Mannen var den som hade uppgift att arbeta utanför hemmet och stod för inkomsten och kvinnan för markarbetet. Det innebar att mannen nu också fick ekonomisk makt över kvinnan.



Den mekanistiska filosofin

Den patriarkala synen på kvinnan och naturen, förföljelsen tillsammans med den framväxande idén om att jorden kunde förklaras som en livlöst mekaniskt maskineri blev upphovet till vår tids uppfattning av vår Moder Jord. Under 15- och 1600-talet förändrades synen på universum och jorden. Jorden sågs nu istället som någonting passivt. Den var död materia som kunde och skulle kontrolleras av människan. Denna föreställning utvecklades och blev än mer genomgripande i samhället under 1600- talet då maskinen började tas i bruk och användes då som metafor för Guds skapelse. Dessa nya föreställningar gjorde det möjligt att utan samvetsbetänkligheter utnyttja jorden genom gruvdrift, utdikning, och skogsavverkning. Ny mer avancerad teknik började utvecklas och togs i bruk. De som förespråkade den mekanistiska filosofin kritiserade tanken på kosmos, världen och naturen som en organism. Magi, naturandar och ateism förkastades. Den patriarkale Guden var den som skapat alla naturlagar.

Det mekanistiska tänkandet blev ett nytt paradigm och trängde undan de tidigare tankarna på att jorden var en levande organism. Den nya kunskapen om världen ansågs vara säker och bestående. Naturlagarna var instiftade av Gud. Naturen var stabil och kunde enligt Descartes filosofi förstås matematiskt. Materian var uppbyggd av fysiska atompartiklar och var passiv. Naturen betraktades som ett dött ting som sattes i rörelse av Skaparen. Människan kunde göra vad hon ville med jorden, han hade makten. Människan betraktades också mer rationellt och jaget hade nu möjlighet att ta makten och bli herre över den maskinliknande kroppens passioner.

Att skapa ordning i naturen var grundvalen i den mekanistiska filosofin. Rationell kontroll över naturen, samhället och jaget blev möjligt då verkligheten skapades om till bilden av en maskin. Detta paradigm präglar vårt tänkande ännu idag. Allt i vår omgivning är systematiserat och uppdelat i mindre delar som är utbytbara. När maskinen går sönder kan den lagas. Vi ser inte längre helheten. Att se delarna och inte helheten leder till att vi inte heller inser hur vi påverkar helheten när vi inriktar oss på att manipulera delarna.[43]

Under 1600-talet förändrades synsättet något och tanken på jorden och universum som något levande började åter slå rot.  En förvaltningstanke började växta fram i samhället. Människan började nu istället betraktas som en förvaltare av tingen på jorden. Dessa båda synsätt existerar än idag. I förvaltningstanken uppfattades naturen som någonting som var skapat för att brukas och förvaltas av människan. Djur var skapade på ett sådant sätt att de kunde bli till användning för människan. Oxen och hästen var till exempel skapade till att bli dragdjur i människans tjänst. Gud var skaparen och hade insatt människan som ställföreträdare på jorden för att ta hand om allt det han skapat. Gud var föredömet för människan. Han väntade sig att människan skulle använda det som fanns i naturen för sin utveckling och sina behov. Gud hade försett människan med uppfinningsförmåga och händer som kunde förverkliga hennes idéer. Allt skapat hade sin egen plats och sitt eget syfte i naturens balanssystem. Detta gällde också kvinnan som enligt Guds lag var underordnad mannen.[44]

 

Reformationen

Förvaltningstanken var också vägledande inom protestantismen. Plikt och flit blev viktiga motton i denna förvaltningstanke. Det var nu som människan fick ett personligt ansvar för sin tro inför Gud. Luthers tanke var att Guds natur var indelad i olika ämbeten och stånd och att alla hade olika plikter att sköta. Människan skulle veta sin plats i denna hierarki, så också kvinnan. Äktenskapet var ett uttryck för denna ordning. Luthers kvinnosyn var starkt präglad av den tid han levde i. Den var långt avlägsen den matristiska kulturens kvinnosyn. Nu var kvinnans huvudsakliga uppgift att föda barn och föröka sig. Mannens uppgift var att skaffa föda och skydda kvinnan. Kvinnan ansågs vara det svagare kärlet och ansågs ha bristande förståndsförmågor. Luther erkänner att kvinnan var duktig på att tala och diskutera men bara om det som rörde hushållet. Eftersom hon var så utan förstånd var hennes plats i hushållet medan mannens uppgift var att hålla ordning, styra, kriga och döma. Han skrev om kvinnors klokhet. ”Gud har skapat en man och gett honom ett brett bröst, inte breda höfter, för att mannen på det stället ska kunna rymma vishet. Men den plats där orenligheten går ut är liten. Detta är omvänt hos kvinnan. Därför har hon mycket orenlighet och föga vishet.” Kvinnans plats var i hemmet och hon skulle inte dyrkas som en gudinna. Det var Luther och protestantismen som bidrog till att Madonnadyrkan förbjöds i svenska kyrkor. Det sista av gudinnekulturen försvann i vårt land.[45]

 

 

Kvinnan och naturen idag

I tidernas begynnelse upplevdes jorden som en levande organism, som Moder Jord, en kvinna. Denna Gudinna dyrkades genom årtusenden men med tiden fördunklades detta synsätt på grund av andra inflytanden som den framväxande mekaniska vetenskapen och det patriarkala samhället. Mannen blev normen och istället för en livgivande kvinnlig gudom ärades en manlig gudsbild. Denne Gud ansåg sig ha skapat jorden och människan och ansågs ha makten att härska över båda.

Myten om Edens Lustgård visar hur den ursprungliga synen på naturen som en bild på en kvinnlig gudom förkastades när marken, jorden, det vi lever av Moder Jord, blev förbannad och i och med det också kvinnan, livgivaren. Under medeltiden växte ett nytt paradigm fram där kvinnan betraktades som något oregerligt, något som måste behärskas. På samma sätt var det med den vilda naturen. Dessa synsätt har tillsammans påverkat vår nutida uppfattningen om naturen. Vi betraktar naturen som en resurs, som något vi ska behärska och äga och som vi kan utvinna något från, som en maskin, som passiv och död materia. Det  har lett fram till att naturen har skändats, våldtagits och behandlats med ofattbar hänsynslöshet.

Trots detta genomgripande paradigm har den organiska synen på naturen, naturen betraktad som en känslig, levande organism överlevt genom årtusendena och trängt genom ytan bland filosofer och konstnärer undre romantiken, naturfilosofer och 1800-talets vitalister. Under 1900-talet var tanken fortfarande intressant genom att nya upptäckter gjordes inom fysiken. Det visade sig att de atomer som tidigare betraktats som materiella partiklar inte enbart är materia utan kan uppträda både som partiklar och vågrörelser. Dessa är rörliga och har ingen bestämd plats utan den som utför experimentet kan själv påverkar var någonstans dessa atomer kommer att uppträda. Detta visar att materian inte är statisk och död, den kan förändras i ett nu till vågrörelser, till ickemateria. Rent filosofiskt så finns möjligheten att påverka vår omgivning och få materia att försvinna ur vårt synfält och ta en annan form om vi vill det! Det har också visats i experiment att påverkan på mikrokroppar i en del av ett system ger återverkningar i en annan del av systemet trots att de inte har någon kontakt eller överföring mellan delarna. Detta ifrågasätter teorin om orsak och verkan. 

Teorier om ett system som uppträder som en helhet, holismen, där helheten kan upptäckas i varje del har utvecklats. Helheten styrs av lagar som är övergripande och som skapar ordning i systemet. När en del i helheten påverkas sker en utjämning i en annan del av systemet samtidigt.

Dessa teorier påverkar vår uppfattning om naturen. Var börjar vår upplevelse av vår omgivning och det upplevda egentligen? Vår kropp kanske sträcker sig längre ut i naturen än vi anar och påverkar omgivningen, eller tvärtom. Eller både och! Frågor har också ställts om det verkligen finns ett medvetande i vår natur som tidigare kulturer har uppfattat det. Kan det vara så att vår jord är en del av detta holistiska system och har ett övergripande medvetande som försöker utjämna om det blir obalans någonstans. Detta medvetande kan också liknas vid en livets väv där alla delar hänger ihop och påverkar helheten.[46]

I denna anda uppstod olika miljörörelser i början på 1970-talet. Två av dem är inriktningen  djupekologi, och ekofeminism. Båda delar grundtanken att livet är en sammanhängande väv, inte en hierarki där människan står överst.

 

Djupekologi

I djupekologin är grundtanken att jorden är vår ”Moder” så länge som vi kan leva efter hennes regler. Genom att sätta oss själva högst i hierarkin har vi lurat oss själva och utsatt många ekosystem för stor fara. Om vi misslyckas med att respektera vår plats i livets väv och fortsätter att omfatta uppfattningen att vi har en av Gud given rätt att härska över planeten, då sågar vi av den gren vi sitter på och riskerar vår egen överlevnad. Djupekologi framför också tanken att jorden består av bioregioner. Dessa fungerar tillsammans som en helhet så länge vi inte rubbar systemet och stör i de olika regionerna. Dessa är självreglerande, självförsörjande och självförökande. De har den intelligens som krävs för att bevaras vid liv, en intelligens som är för komplex för vårt relativt unga och omogna medvetande att fatta. Genom att manipulera och förstöra i dessa bioregioner så hotar vi att förstöra balansen i detta komplexa system av liv på jorden.

 

Eko-feminism

Ekofeminismens uppkomst har sin upprinnelse i tiden tusentals år tillbaka, då kvinnan och naturen Moder Jord ärades och uppfattades som Gudinnan. Högtider firades vid årstidernas växlingar och anpassades efter rytmen i naturen. Då  ärades och dyrkades de gudar och gudinnor som personifierade naturen, dess fruktbarhet och krafter. När mannen började kontrollera och dominera naturen förlorade kvinnan och också naturen sitt värde.  Sedan dess har vi byggt upp vår civilisation genom att  förtrycka naturen och kvinnan. Ekofeministens uppfattning är att kvinnans frigörelse från förtrycket inte handlar om att försöka kämpa sig till en chefspost och bli en fungerande del av det patriarkala samhället. Det som måste ske är att kvinnan tar tillbaka sin rätt att vara kvinna och att själva synen på kvinnan som varelse återigen värderas minst lika högt som mannen. Att vara mor och ta hand om barn, sin egen avkomma är något som borde värderas minst lika högt som ett högt chefsjobb i det patriarkala samhället. Det handlar om att återupprätta vårt ursprungliga förhållande och vår känsla för och respekt för naturen och universum. Genom att utveckla normer liknande dem i en matrifokal kultur, där man ärade jorden och kvinnan och behandla dem med respekt kan vi hitta en egen fungerande, ickeskadlig plats i livets väv.

 

Ceremonier och ritualers betydelse

Det var den norske ekosofen Arne Naess som först använde ordet “djupekologi” i en framställning på en konferens i Bukarest 1972.

Kvinnan Dolores LaChapelle, hörde också till de tidiga rösterna som talade om “djupekologi”. Djupekologi står för idén att kunna skapa ett verkligt hållbart förhållande till den omgivande naturen vilket kräver mer än lagar och lämplig teknologi. Vi behöver en djupare och mer personlig känsla av sammanhang av ett slag som människan tidigare har uppnått genom att utföra ritualer och ceremonier.

De flesta urbefolkningar i världen kännetecknas av tre grundstenar. För det första, de har ett medvetet förhållande till naturen och omgivningarna runt boplatsen, för det andra de lever ett liv som är rikt på ritualer och ceremonier och för det tredje, de kännetecknas av hållbarhet, det är långlivade kulturer som har existerat i tusentals år. Kungfolket i Kalahari öknen till exempel har bott på exakt samma plats i 11 000 år!   

Dolores berättar i sin artikel om Tukanoindianerna vid nordvästra Amazonfloden. Shamanen i deras samhälle var en medveten ekolog som använde riter och myter för att förebygga utfiskning och utrotning av djur. Tukanoindianerna såg universum som en cirkel av energi av vilket hela kosmos var en del. En del av denna energicirkel bestod av en begränsad mängd skapande energi som flödar ihållande mellan människan och djuren, mellan samhället och naturen. 

Vår västerländska industriella kultur står i en skarp kontrast mot dessa kvarlevande folkslag. Dessa ritualer uppfattas av oss västerlänningar som obetydliga egendomligheter och vi har svårt att förstå betydelsen av detta slag av ritualer. Vi förstår inte att det ingår som en del i helheten och handlar om människans förhållande till jorden och naturen. Dessa riter och ceremonier var en del av ett avancerat socialt och andligt samhällssystem som bidrog till att känslan för och närheten till naturen bevarades i årtusenden. Alla dessa ursprungliga riter och ceremonier har gått förlorade i den västerländska kulturen under de senaste århundradena. Få rester finns kvar inom religiösa organisationer som förrättar sina gudstjänster inomhus i slutna kyrkorum istället för ute i närhet med naturen. Man har glömt bort människans känslomässiga förhållande till naturen. Men även i vår kultur firades en gång högtider och utfördes ritualer. De ägde rum i växlingarna mellan olika årstider. De flesta av våra nuvarande helgdagar har sitt ursprung i sådana högtider.


Keltiska Högtider

Fyra större högtider firades, vinter- och sommarsolståndet, höst- och vårdagjämningen. Dessa har förbindelser med solens rörelser, förhållandet mellan solen och jorden.

Vid vårdagjämningen den 21 mars, tar ljuset överhanden över mörkret. Växtkraften ökar igen efter vinterns vila. Saven rinner till i träden och sexualdriften väcks till liv igen både bland människor och djur. Vid denna högtid firades fruktbarheten och då var det dags att så både bokstavligt och symboliskt.

Sommarsolståndet den 21 juni, är den längsta dagen på året. Allt står på topp i naturen. Nu var solgudens makt som störst. Solen firades på sin största dag och skulle nu sakta börja återvända till vinterhuset.

Vid höstdagjämningen, den 21 september, skulle den sista skörden bärgas och äpplen plockades ned från träden. Man frambar tackoffer till gudinnan. Löven började gulna och föll sakta av träden. Gudinnan börjar göra sig redo för att snart resa ned i underjorden. Gudinnan tackades för allt hon gett.

Vintersolståndet den 21 december, är den mörkaste dagen. Nu skulle solen börja sin väg tillbaka och nu vaknade snart gudinnan i underjorden. Det var en glädjens högtid med mycket mat och dryck. Detta var en välkomstfest.


Beltane

Beltane, vid månadsskiftet april-maj  firades med att klä majstång, tända maj-brasor, samlade in blommor och växter och genomförde fruktbarhetsriter. När kyrkan tog över helgdagarna fick månaden namnet maj efter Maria och processioner ägnades åt jungfru Maria istället som tidigare, till Moder Jord.


Lughnasadh

Mellan sommarsolståndet och höstdagjämningen i början av augusti firades Lammas (Lughnasadh) dag. Fälten började nu gulna och bli färdiga och den första skörden kunde bärgas och modergudinnan tackades för gåvorna. Marie himmelsfärd firas nu av kyrkan på denna dag.


Samhain

Efter höstdagjämningen runt första november firade kelterna Samhain. Det var de dödas högtid. Men döden sågs inte som något ont utan var också början på nytt liv. Allhelgonadagen kallas den idag i kyrkans regi.


Imbolc

Helgdagen mellan vintersolståndet och vårdagjämningen infaller i början av februari. Nu börjar vårens krafter att spira så smått. Dagarna börjar bli längre. Gudinnan återvände från underjorden. Men fortfarande var inte våren riktigt kommen i Norden. Frost och kyla kunde slå till när som helst.

Under antiken firades kelternas Imbolc,  senare blev det kyrkans Kyndelsmässa. Det var ursprungligen en ljusmässa som man helgade åt den stora Gudinnan. Man tände ljus och eldar ute i naturen på åkrar och ängar.  Man ville blidka henne så att hon skulle vara givmild och dela med sig av sitt överflöd. Imbolc betyder ”omgivningarna runt skötet”. Runt Medelhavet hyllades Juno Februata under denna tid. Det var karnevalernas och de heta festernas tid.


Syftet med ceremonierna

Genom att utföra de ursprungliga ceremonierna och riterna erkände och kände man sig som en del av  naturens förändring på platsen. Världen sågs som en ständigt förnyande organism. Under festligheterna dansade, spelade och sjöng man. Man lekte lekar och berättade om naturen och händelser i det förgångna.  Dessa olika konstformer gjorde det möjligt att hålla dörrarna öppna inom sig själv. Det förband det medvetna med det undermedvetna, den högra och vänstra hjärnhalvan, det mänskliga med det icke-mänskliga. Det förband människan med jorden, himlen, djuren och växterna. Efter ritualerna utvalde man något djur på platsen. Något eller några av dem valdes till totem för stammen. Totemdjuret var oftast det djur som bar på den kunskap gruppen ville och hade behov av att lära. Totemism hjälpte till att uppfatta kraften av det andliga i naturen på platsen. Genom att erkänna och respektera livskraften, anden och det ömsesidiga beroendet av andra arter lärde man sig att respektera den omgivning man levde i.

I keltiska kulturer har laxen varit totemdjur. Ursprungskulturer bosatta vid havskusten inordnade sitt liv efter laxens livscykel. Den hade sin boplats under havet och där fick den sin övernaturliga visdom. Bland samerna var björnen ett viktigt totemdjur som stod i förbindelse med de högre makterna och som man genom den heliga björnjakten firade vid höst eller vårdagjämning.


Totemdjur idag?

Hur kan vi behandla laxen eller björnen som ett totemdjur idag? Alla arter på jorden är beroende av varandra och genom att försöka bevara laxens ursprungliga miljö i havet, eller björnens naturliga förutsättningar i skogarna kan människan visa respekt för dessa djur. Genom att undvika miljöförstöring och utfiskning eller utrotning av björnen påverkar det alla andra led i ekosystemet på ett positivt sätt. I sista led kommer det att gynna oss som art och våra barn.

Men hur ska få vi tillbaka känslan för dessa totemdjur? Det är viktigt att känna ett värde i det vi vill rädda. Det är här som riter och ceremonier kan ha sin funktion. Vi behöver fortfarande riter och ceremonier i vår västerländska kultur. Här föreslår Dolores och andra med henne att  ta upp bruket med riter och ceremonier. Det kan vi göra även om vi bor i storstäder. 

De som lever nära platser där laxen lever eller björnen har sitt bo kan samlas i grupper på stränderna eller i skogarna och  utföra symboliska riter för att inför sig själv och andra framhålla vikten av det ömsesidiga beroendet mellan arterna. Det kan tyckas vara en underlig sysselsättning för rationella, verklighetsnära, begränsade västerländska människor som betraktar ursprungsbefolkningar som lägre stående varelser. Men så länge vi begränsar oss själva och intar den västerländska, rationella hållningen kommer vi att vara avskurna från naturen runt omkring oss. Vi måste våga närma oss naturen och inte se det som något främmande utanför oss själva utan som en del av oss själva. Precis som vi måste våga lära känna oss själva på djupet måste vi också våga lära känna vår omgivande natur. Det räcker inte att ha biologisk kunskap om naturen, vi måste också uppodla en inre känsla för den för att vi ska kunna börja behandla den med respekt.

Symboliska riter och ceremonier kan hjälpa oss att fokusera på naturen och genom det få hjälp att skapa denna känsla. Riter och ceremonier förenar och skapar kommunikation och samspel på alla nivåer. Det förenar både inom och utanför vår kropp, mellan människor i en grupp, mellan olika grupper, och mellan människan och andra arter i naturen. Det ger oss ett verktyg så vi kan tänka logiskt, i överensstämmelse med varandra och ekologiskt. I ritualerna kan vi känna  upplevelsen av att hitta oss själva i naturen. Det kan vara nyckeln till en hållbar kultur.[47]


Utbildning

1988 gav Dolores LaChapelle ut sin bok Sacred land, Sacred sex. I den beskriver hon hur vi fjärmar oss från naturen genom att till skillnad från kineserna se verkligheten som materia medan kineserna ser verkligheten som relationer. Denna syn på verkligheten som materia fick sitt verkliga genombrott i och med den industriella revolutionen. I vår kultur handlar det nu om att det goda för människan är att producera, och producera mera för att sedan köpa och köpa mera. Så har det varit de senaste fyrahundra åren. Tidigare var det goda för människan att odla djupa relationer till omgivningarna runt sin boplats och till djur, himlen och växtligheten. Detta har växt fram under 150 000 år och förekommer fortfarande i urbefolkningskulturer. Vi behöver samla på oss mer förståelse istället för mer saker för att rädda miljön.

Utbildning är ett måste i dagens västerländska samhälle, men vi glömmer att lära oss av naturen. Ett barn i ursprungliga kulturer fick inte sin kunskap genom linjärt tänkande utan lärde sig att uppfatta världen som ett mönster. De fick lära sig att iaktta naturen genom att vara där, inte genom att läsa böcker och se på bilder av naturen. De lärde sig hur och var solen gick upp och ned på den plats de bodde genom att iaktta den.

Hopiindianerna till exempel lärde barnen att när solen gick ned bakom ett visst träd då var den i sommarhuset. De lärde sig också hur solen förflyttade sig över himlavalvet under årstiderna och hur den gick till sitt vinterhus genom att flytta sig upp för en speciell dal. De lärde sig att följa med i årstidernas förändringar genom torka, regn, snö allt de behövde veta för att kunna odla majs. Deras sånger var också ett sätt att bevara stammens historia. Genom detta sätt att lära sig kunde inlärningen utvecklas på ett naturligt sätt eftersom en insikt ledde till en annan.

Polynesierna skapade kartor över havet med hjälp av strukturtänkande. Dessa kartor var inte ritade som vi gör nu utan är skapade efter stjärnbilder och havets rörelser. De kunde hitta till hundratals öar med hjälp av denna karta. Genom att uppfatta omvärlden omkring oss som ett mönster eller en väv genom både ljud, beröring, rörelse och blick får vi mer fullständig information. Det är det grundläggande naturliga sättet att lära. Att samtidigt med inlärningen ha en känsla av att bry sig om, känna kärlek och upprymdhet ger inlärningen extra bränsle och skapar en närhet till platsen.

När vi var barn tog vi emot världen som den kom till oss, följde med i det som hände i stunden och vi var nyfikan och ville upptäcka omgivningarna. När vi växte upp förlorade vi allt detta. Vi fick lära oss hur naturen ser ut i läroböcker inne i en skolsal, utbildade oss till ett yrke och har fått ett arbete där vi sedan tillbringar hela dagens ljusa timmar. Livet har blivit indelat i klockslag och inte i naturens rytm. Naturen har blivit mer och mer främmande för oss och är något som man i bästa fall möter endast på helgerna om det blir tid över. Om ens då.


Bergsklättring

Vår kultur lär oss att vi måste kämpa, försöka och göra allt själva. I vårt samhälle måste vi hela tiden bevisa att vi är värda någonting. Bland urbefolkningar var det landskapet som gav dem liv och som understödde dem i allt de gjorde. Istället för att känna sig som en individuell substans kände man sig istället som en del av allting, en del av livets väv. Landskapet var heligt och människan levde i det och det i människan. Människan levde inte av naturen utan hon levde i den och var landskapet. Annars skulle hon inte överleva.

Dolores LaChapelle har en djupekologisk syn på utbildning. Hon berättar i sin bok om sin utbildning i bergsklättring. Utbildningen är grundad på en djup kärlek till landskapet och utvecklas genom vissa upplevelser med hjälp av ett program som hon kallar. ”Breaking through.” Man kan enligt LaChapelle uppleva utomhusaktiviteter på olika sätt. Hon närmar sig bergsklättring i ett perspektiv av Tai Chi. Efter träning och instruktioner tas gruppen med upp, utan rep, på de svåraste 1200 meter höga klipporna i landet. Tanken är att människan inte bestiger berget utan att det är berget som tillåter att människan sätter sin fot på det. När klättringen blir svår och skrämmande säger de inte till varandra i gruppen ”Du klarar det !” Istället hjälper vi gruppen att se att det är berget som tillåter deras väg. Det är berget som låter dem bestiga det. Att uppfatta verkligheten så skapar en stark känsla för naturen och berget.

När gruppen kommer tillbaka till lägret sjunger de amerikanska indiansånger, någon slår på trumman innan man börjar tala om dagens händelser. Undersökningar har visat att samtal kommer ur sången. Orden i sången ger djupare mening och relaterar till känslan i dagens händelser. När sedan samtalet över dagens händelser inleds har händelserna redan blivit en del av hjärtat och känslan. När Dolores introducerar kvällens samtalsstund anropar hon först bergen runt omkring i fyra riktningar och ber dem att tala genom dem. Detta gör det möjligt för deltagarna att lämna det mänskliga tänkesättet och bli en del av helheten. Sådana här kvällar runt elden brukar leda till spontant berättande. Det här sättet att närma sig berget underlättar förståelsen av det vävliknande sammanhanget på platsen. Det ger också en känsla av större tacksamhet för bergen, träden, floderna, och genom det en större kärlek till naturen. Denna känsla för naturen ger ett djupare motiv för handlingar som kan rädda den. [48]


 

Avslutning

Denna artikel har visat vilken betydelse uppfattningen av kvinnan har haft när det gäller vår syn på naturen. Kan vår nuvarande inställning till naturen förändras? Det finns fortfarande krafter som framhåller att naturen är en levande organism. Dessa krafter måste få större utrymme i vårt västerländska samhälle för att en övervägande del av befolkningen ska kunna börja tänka i nya banor när det gäller vår natur och miljöproblemen. En lösning på miljöproblemen är att överge tanken på att jorden endast består av livlös materia. 

Jag vet att jag måste börja med mig själv. Jag måste lära mig att respektera och acceptera de små ekosystem som finns runt omkring mig i min egen närhet. Jag måste också själv börja umgås med naturen så att jag kan lära känna naturen på ett mer djupt och känslomässigt plan. Jag måste försöka hitta tillbaka till Gudinnan inom mig och i naturen och vårda omgivningarna närmast mig.

Livet uppkommer inte bara ur kvinnan. Det krävs både en man och en kvinna för att livet ska bli till. Den kunskapen har vi idag. Genom att jämställt samarbeta på jorden och se naturen som både en kvinnlig och en manlig princip i samverkan, kan det finnas en möjlighet att vända den patriarkala trenden. För att det ska kunna bli verklighet måste vi också behandla varandra och naturen omkring oss med ömsesidig respekt. Naturen är både fridsam, vacker, rogivande, hotfull, avskräckande och kaotisk, precis som vi människor är i våra olika skepnader. Naturen är inte statisk. Den är i ständig rörelse och förändring, liksom vi ständigt är i rörelse och förändring i vår personliga utveckling. Vi är, både man och kvinna en del av den natur vi lever i. Vågar vi följa med i rörelsen och förändringen?

Vi är alla dessutom olika individer med olika personlighet. Vi är inte perfekta någon av oss och i vår olikhet ligger skönheten i livet. Det är det som skapar rörelse och dynamik i relationen till naturen och till samhället och ur det kommer kreativa krafter. Vi måste, om vi vill, hitta vårt eget sätt att närma oss naturen. Det finns ingenting som talar om för oss hur det ska gå till. Var och en, man som kvinna måste hitta sin egen väg tillbaka till naturen, precis som talesättet ”var och en måste hitta sin egen väg till Gud, eller Gudinnan.”

© 2000 Elinor Carlsson. Kommunikatör.
(Fil.kand. media och kommunikation)

Creative Commons License 


 

Källförteckning

Ahlbäck. T. (red) 1987, Saami Religion Almqvist &Wiksell, Stockholm

Eskilsson L. Bergenheim.1995. Förnuft, fruktbarhet, förälskelse Carlsson bokförlag, Stockholm

Merchant C, 1994, Naturens död Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm

Myrhaugs. M –L, 1997, I modergudinnans spår Pax Forlag A/S, Oslo

Nordstedts Focus 1998

Onsell B, 1994, Efter tusen år av tystnad Carlsson Bokförlag, Stockholm

Onsell. B, 1990, Jordens moder i Norden, Carlsson Bokförlag, Stockholm

Onsell B (red), 1999, Någonting annat har funnits, Carlsson bokförlag, Stockholm

Reed. E, 1978, Kvinnans utveckling, Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm

von Wright. G. H, 1996, Vetenskapen och förnuftet, Bonnier Fakta förlag AB, Stockholm


Internet

Fotnot 33.http://www.magdalene.org/fourthgospel.htm

Fotnot 47.http://www.context.org/ICLIB/IC05/TOC05.htm

Fotnot 48
http://www.context.org/ICLIB/IC05/LaChapel.htm


Fotnoter

[1][1] E. Reed. 1978, Del 1

[2][2] B. Onsell (red) 1999. s 9ff, 59ff

[3][3] ibid

[4][4] B. Onsell(red) 1999 s. 12

[5][5] Reed 1978 s. 6

[6][6] B Onsell(red) 1999  s104

[7][7] Reed 1978 s. 92ff s 151ff

[8][8] B. Onsell 1994 s34 ff

[9][9] B. Onsell (red) s27ff

[10][10] Reed 1978 s 127

[11][11] Ibid s163 ff

[12][12] Reed 1978 s138

[13][13] Ibid. s 170

[14][14] Ibid s. 142 f

[15][15] Reed 1978 s123ff

[16][16] Focus 98 

[17][17] Reed 1978 s 161ff

[18][18] B. Onsell 1990 s 17 ff

[19][19] Ibid s 161 ff.

[20][20] Myrhaug 1997 s 64

[21][21] Ibid. s 64ff

[22][22] Ahlbäck (red) 1984 s158ff

[23][23] Myrhaug 1997 s 85

[24][24] Myrhaug 1997 s 82ff

[25][25] B. Onsell.(red) 1999 s59ff

[26][26] Ibid.

[27][27] B Onsell 1985 s 93

[28][28] B Onsell 1994 s253ff

[29][29] Ibid. s 19

[30][30] B. Onsell (red) 1999 s 47

[31][31] B. Onsell 1985 s 63ff

[32][32] B. Onsell 1985 s 63ff

[33][33] Internet

[34][34] B. Onsell(red) 1999 s 59ff

[35][35] Eskilsson, Bergenheim 1995 s 39[36][36] Ibid. 57ff

[37][37] Merchant 1994 s 23ff

[38][38] Merchant. 1994 s 202f

[39][39] Ibid. s 155f

[40][40] Ibid s 160f

[41][41] Merchant 1994 s 161ff

[42][42] B. Onsell 1999 s 77

[43][43] Merchant 1994 s, 124f

[44][44] Merchant 1994 s 255ff

[45][45] Eskilsson, Bergenheim 1995 s 154 ff

[46][46] von Wright. 1996 s92ff

[47][47Internet   

[48][48] Internet

Comments