De gotländska allmogebåtarna 
Efter en beskrivning i text och bild av Henry Ahlqvist (1984) 
(återges här med medgivande av Eva Ericksson f. Ahlqvist)


Inledning
Henry Ahlqvist (1917-1996) var född och uppväxt i Tofta socken. Han fick mycket tidigt kontakt med båtar och deras användning genom att hans far och morfar hade fisket som huvudsaklig inkomstkälla. Redan vid 6-7 års ålder fick han vara med vid Blåhälls fiskeläge och även på sjön bli bekant med de båtar som han senare beskrivit. Han höll sedan på med båtar som fiskare och båtbyggare lite från och till under alla år. Från och med 1977 sökte han upp ett 25-tal av de äldsta allmogebåtar han kunde hitta på Gotland. Av dessa har tolv stycken varit tvåmansbåtar - tvåmänningar. På samtliga båtar har han tagit mått, fotograferat och gjort anteckningar om allt väsentligt. Hans efterlämnade beskrivning - daterad i Kovik, Sanda, den 9 maj 1984 - avser inte enbart enskilda båtar, utan är i första hand menad att beskriva båtarna såsom de skulle byggas för att motsvara kraven under 1800-talet och en bit in på 1900-talet då de fick ge vika för modernare båttyper. 

Att båtarna var utvecklade på det sätt han beskriver i mitten av 1800-talet ansåg han vara bevisat genom
bevarade exemplar. Men hur långt tillbaka i tiden de varit så här fulländade finns det nog ingen som vet.

Samtliga här beskrivna båttyper finns i skala 1:10 på Gotlands Museum i Visby. En detaljerad beskrivning i ord och bild av en tvåmänning finns längst ner på den här sidan.


Fotot här nedanför visar från vänster till höger hur en tvåmänning, tremänning och enmänning kan se ut. Affisch av Ola Arvidsson 2013. Okänd fotograf



Spetsgattade snipor
Den gotländska tvåmänningen såväl som enmänningen och tremänningen är spetsgattade snipor, i exteriören helt lika många andra spetsgattade snipor runt om i världen. Med spetsgattad menar man att båten har stävar och är ganska spetsig i både för och akter (till skillnad från tvärgattad som har spegel / speglar, eller rundgattad som har stävar men är ganska rund i både för och akter). De äkta gotländska allmogesniporna har dock en hel del speciellt i sin konstruktion, som man inte finner i några andra snipor annorstädes. Dessa typiska gotländska båtkonstruktioner har dock inte alltid  beaktats i de snipor som idag [läs 1984] byggs och säljs som gotländska en- och tvåmänningar. Några av våra båtbyggare började faktiskt redan omkring sekelskiftet att införa idéer och intryck som man kan spåra till varvsbyggda skeppsbåtar.  


Spantning
Den gotländska tvåmänningen har med säkerhet varit Gotlands mesta fiskebåt. Den båten har ett spantsystem som verkligen är värt att uppmärksamma och samtidigt försöka förstå den mångsidigt funktionella anpassningen. Notera de fyra till fem helspanten, varav fyra bär upp tofter och tre av dessa även utgör stöd och fästen för master. Lägg därtill märke till de små halvspanten (bottenspanten) som gör båten extra stark i botten. Båtarna är avsedda att användas på helt öppna kuster utan hamnar och bryggor. Vid landning och uppdragning på stranden krävs bottenstarka och lätta båtar. Det här systemet av spantning skapar en båt som är mycket lätt i sin övre del, i stabilitet fördelaktigt tyngre, men framförallt extra stark i botten, samt tillåter samtidigt skrovet att svikta lite utan att brytas eller försvagas. 

Enmänningen och tremänningen har liknade spantsystem, men inte så påfallande utstuderat och regelmässigt som i tvåmänningsbåten. Jämfört med många andra allmogebåtar finner man att de gotländska är mycket lätta båtar. De har utöver sin speciella spantning ganska tunna bordläggningsbräder, oftast 3/8 tum (knappt 10 mm).


Rodd- och segelbåtar
Den lilla enmansbåten - enmänningen - är enbart roddbåt och endast avsedd för enklare fiske nära land. Någon enstaka enmänning har varit utrustad med ett sprisegel, men det kan knappast ha haft någon större uppgift att fylla med tanke på den lilla aktionsradie som kom ifråga med dessa båtar. Tvåmansbåten - tvåmänningen - är även den en roddbåt i första hand, avsedd för två man och med två par åror. Men alla som hade långt till sina fiskeplatser har mer eller mindre även haft sina båtar segelutrustade. Tvåmänningen har under sin tid varit användbar till allt då förekommande utsjöfiske, både nära kusten och långt ute till havs. Den fullt utrustade tvåmänningen har två master med två sprisegel och fock, som extra utrustning kan den även föra klyvare och toppsegel.

Tremansbåten - tremänningen - var huvudsakligen avsedd för enbart havsfiske och fiskeplatser som låg långt bort, samt i någon mån fraktning längs kusten och till öarna kring Gotland. Den hade minst tre mans besättning och tre par åror. De stora tremänningarna måste dock alltid vara segelutrustade, då de var alldeles för stora och tunga till att ros fram i motvind. De stora tremänningarna var som regel riggade med tre master, med tre sprisegel och fock, samt som extra, två ibland tre toppsegel och någon gång även klyvare.

På de gotländska två- och tremänningarna har inte revning av segel varit vanlig. Det var brukligt att hellre ta bort en mast med segel när vinden blev för hård. Den välutrustade tvåmänningen har därför ett extra mastfäste i den främre sittoften, att användas i hård vind och vid segling med bara en mast. Fördelen med att använda det extra mastfästet i främre sittoften vid segling med bara en mast och ett sprisegel är att man då får detta enda sprisegel placerat så mitt på båten som är möjligt och på så sätt får hygglig segelbalans även med bara ett segel. 


Båtstorlekar
Om storlekarna av de tre båttyperna är det enklast att säga så här: om båten var kortare än 5 meter då var det som regel en enmänning. Om båten var längre än 6 1/2 meter då var det som regel en tremänning. De flesta båtarna var mellan 5 och 6 meter - tvåmänningar.  

Enmänning - högst 5 meter lång
Tvåmänning - mellan 5 och 6 meter lång
Tremänning - över 6 1/2 meter lång

Materialval
Till köl skulle det vara en rak, jämnväxt fura, gärna en kärnfura av bästa kvalitet, ur vilken kölen sågades och höggs fram. Till stävar användes krokvuxna stammar av fur eller gran. Det får dock inte vara vilka krokvuxna stammar som helst, det måste vara krokvuxna stammar med rätt böjning och av tillräcklig grovlek. Det svåraste här var att hitta krokiga stammar som var fria från förhårdnat, sprött virke (som på Gotland kallas flajn) i vilken det även är inbyggda spänningr som ändrar formen allt efter hand bearbetning pågår. 

Spanten var nästan uteslutande av granvirke och tagna ur granstubbar där man finner krokvuxet virke utan inbyggda spänningar och som är förhårdnat och sprött. Det gick till så att man valde ut en stor gran som växte rakt upp och som hade en stor kraftig rot i lämplig vinkel mot stammen. Det är i den stora roten och upp i granstammen som man finner det krokvuxna men ändå homogena virket som är lämpligt till spant. Äldre tiders båtbyggare hade inte samma tekniska hjälpmedel till skarvning av stävar, spant och båtbord som finns idag. För att få fram starka men ändå lätta och bra båtar måste de därför skaffa virke som de kunde bygga av utan att skarva. Att hitta granar som var lämpliga har inte ansetts som något större problem, inte heller att att rotgräva och ta ikull dessa. Problemet var i stället det svåra och farliga arbetet med att ur dessa stubbar såga fram de kantkrokiga spantbräderna på cirkelsågverk, ett förfarande som skulle varit helt omöjligt med tillämpande av dagens [läs 1984 års] säkerhetsbestämmelser. 

Man kan inte säga att uteslutande fur har använts till bordläggningsbräder. Vid Bomunds i När fanns nämligen vid tillkomsten av den här beskrivningen en cirka 70 år gammal tvåmänning som var byggd helt i gran. Enligt uppgiftav ägaren var det en båtbyggare Arvid Södergren i Lau som byggt den. Henry Ahlqvist betraktade den här granbåten som en ren tillfällighet eftersom man på Gotland har mest mycket kvistig gran som inte alls är lämplig till bordläggningsbräder. Trädstammarna ur vilka
bordläggningsbräderna skulle sågas fram måste vara så kvistrena som möjligt och därtill skulle de vara böjda för att motsvara kantkrokigheten i de färdiga båtborden. Även här var det ett absolut krav att det i böjarna

inte fick förekomma förhårdnat och sprött virke. Att det var lämplig böj på stockarna och på så sätt få lämplig kantböj på båtborden utan avträ var mycket väsentligt då skarvning av så tunna båtbord ansågs helt förkastligt. Det är obekant om det har förekommit så kallad kvartersågning av båtbord på Gotland. Ahlqvist hade inte sett något som tyder på annat än båtbord från genomsågad stock, bord från själva mitten av stocken med kärnan, märgstrålen, i har dock inte använts då dessa spricker alltför lätt. Hur många bordgångar varje båt skulle ha har aldrig varit förutbestämt för 
de gotländska allmogebåtarna, det har tillgången på bordläggningsvirke vid varje båtbygge oftast fått bestämma. Strävan tycks dock ha varit att en ordinär tvåmänning skulle vara bordfylld med sju bordgångar. Det mest vanliga torde vara att enmänningen hade 5 - 7 bordgångar, tvåmänningen 6 - 8 och tremänningen 8 - 10. Stävkrafterna (stamluckorna) tillverkades av samma slags granbräder som spanten. Alla fästen för årtullar (rodare eller roning) tillverkades av ekvirke eller av något annat hårt och slitstarkt träslag. Dessa fästen var alltid fastsatta med hjälp av stöddockor av fur, gran eller ene.

Däremot till själva tullpinnarna måste det vara ett extra segt och brytstarkt virke, så där användes oftast ung, vit ask eller ene. Stöddockor sattes ibland även in som extra stöd under tofterna. Den yttre relingslisten (omränningen) var på de äldre båtarna av gran. En utvald lång, klen och rakrispad gran klövs i mitten. Efter torkning och bearbetning monterades sedan en halva på var sida av båten.

På en del båtar spikades även helt eller delvis en list av ek eller något annat hårt träslag ovanpå relingen till skydd mot nötning. Till tofter ville man helst ha gran därför att granvirket är lätt, segt och brytstarkt. Durkarna tillverkades som regel av överblivna och kasserade bordläggningsbräder. Åror tillverkades alltid av gran, men de försågs som regel med slitskydd av något hårt, slitstarkt träslag. Århanken, som skulle passa
löst kring tullpinnen, gjores av ene, ofta av enroten som är ännu lättare att forma än enkvisten. Till master, sprin, topp- och klyvarstänger valdes i skogen granar som var så väl anpassade som möjligt. Starkast blir den mast som endast barken flås av på och ingen grovleksbearbetning behöver göras.
  

Spik och hopfogning
Mest förekommer fabrikspressad spik. Det är endast något fåtal spant och stävspik i de äldsta båtarna som varit hemsmidda. De fabrikstillverkade har då även varit varmförzinkade. Stävarna sammanfogades alltid mot kölen med en inborrad träpinne av ene och ett par kraftiga spikar. För att fogen skulle bli tät smordes rikligt med trätjära emellan. Den första bordgången spikades fast i de tillformade kölkammarna och bordändarna spikades mot stävarna. Det var inte alla båtbyggare som högg upp fals (spunning) i stävarna och passade bordändarna i den. På de mindre båtarna var det minst lika vanligt att bordändarna endast spikades utanpå stävarna. Till spikning av kölbord (sambord) mot köl och stävar användes samma pressade spik som även användes i husbyggen och annorstädes. Däremot till sammanfogning av bord mot bord (land) användes en speciell båtspik som är flatpressad för att lätt kunna böjas och få bra grepp om träet. Landspikarna dubbelböjdes på insidan och spikspetsen stukades tillbaka in i båtbordet. Till tätning mellan bord och köl, stävar samt i landen användes trätjära och nöthår, senare trätjära och bomullsvadd.

För att få önskad form på båten använde en del båtbyggare en eller flera mallar som de monterade upp på kölen innan de började med bordläggningsarbetet. Medan en och annan riktigt skicklig båtbyggare endast hade en måttbräda lodrätt uppställd mitt i båten och i övrigt byggde helt på gehör. Några hjälpmedel såsom ångvärmning eller dylikt behövdes sällan för  böjning av båtborden. Virket fick bara inre vara alltför torrt för då är det svårare att böja. När båten var helt bordfylld tillverkades och passades spanten på plats där de först spikades fast mot kölen med en lång spik på varje sida genom kölbord-kölkam och upp i spantet. sedan spikades en spik genom varje land (dubbla borden) och in i spantet för att hålla bordläggningen till spantet. 


Segel och styrtullar
Seglen syddes av tätvävt tvåskaftat bomullstyg och likades (kantförstärktes) med hamptågsvirke. Som regel syddes det inte några stora segel - jämfört med vad som görs idag [läs 1984]. Det ansågs vara bättre med små segel, som man kunde använda i hård vind, än större, som bara kunde användas i lugnt väder. När det var lugnt väder då var det också lätt att ta sig fram för åror utan segel. 

Om vi betraktar tvåmänningarna så har de en tullpinne på vardera låringen. Det är styrtullar och är en kvarleva från den tiden då det endast styrdes med åror under segling. Några särskilda styråror torde knappast ha förekommit, utan bakårorna flyttades hit och man styrde med dem. Dessa styrtullar har fått vara kvar även sedan rodret blev vanligt, detta för att de är så bra att lägga fast på under fiske med garn. Det är heller inte alla som har använt rorkult på rodret att styra med. Från Hoburgen och upp till Rone på Gotlands ostkust har det varit mera vanligt med en svingel (skädda) på rodret och två linor från den att styra med.     


Sjövärdighet
Man hör ofta sägas att våra gamla en-, två- och tremänningar de var verkligen förträffliga sjöbåtar och då menat som jämförelse med dagens moderna båtar. Om vi ser tillbaka på våra gamla båtar så ser vi en produkt som var mycket väl anpassad till den tidens behov. En produkt som är resultatet av mångåriga erfarenheters skapande kunnighet. Därmed inte sagt att alla båtar var vad man hade önskat. Alla som försökte sig på båtbyggandet var ju inte lika skickliga, så en del båtar blev väl också lite misslyckade. Innan vi börjar göra jämförelser av olika båttyper så skall vi ta i beaktande den sjövana dessa fiskare måste haft som använde de gamla båtarna vid sin dagliga försörjning. Det kan ju vara så att en verkligt sjövan klarar sig bättre i en dålig båt än en icke sjövan i en bra båt. Vad vi idag skall betänka är att det här är långa båtar med lång köl och det kan man ju inte säga om senare tiders småbåtar. De här relativt smala och långkölade båtarna kräver ett speciellt kunnande som endast ett litet antal båtfolk har numera.

Tänk på att de här båtarna är helt öppna och ganska ranka, en del faktiskt extremt ranka båtar. Men lägg samtidigt märke till att deras långa köl är ganska grund på de båtar som är ursprungliga och rätt utförda. Det är så att om den långa kölen är för djup då blir båten direkt livsfarlig på läns om det blåser och vågorna är höga.

Med på läns menar man att ro eller segla undan för vind och vågor (rätt medvind). Om en stor våg då träffar båten snett mot aktern så börjar båten surfa före vågen, på framsidan av vågen. Det leder till att båten tar fart och börjar löpa snett med aktern högt upp i luften och rodret ur vattnet. Hela båtens tyngd vilar nu på förskeppet som då sjunker djupt och bromsar vilket i sin tur leder till att aktern kastas framåt och båten
kommer helt tvärs på framsidan av vågen. Är kölen nu djup och har stort fäste i vattnet är  kantring oftast då ett direkt faktum. Men är kölen däremot grund har båten möjlighet att kana undan sidledes och lä reling pressas inte ner under vattnet lika lätt. 

Det är liknade förhållanden vid segling med vinden in från sidan med för mycket eller alltför hårt inskotade segel. Med en grund köl kanar båten sidledes, men med en djup köl som gör stort motstånd i vattnet pressas lä reling lätt ner i vattnet och båten kantrar. När en båt tar fart och börjar surfa före en våg så är det alltid mycket farligt för allt sker så oerhört snabbt. En fullständig surfning går med cirka 35 knop (65 km i timmen).

Surfning kan mycket väl ske även på baksidan av en våg. Båten åker i suget efter vågen och det är som regel inte alls lika farligt. Båtens förskepp ligger då högt och aktern med rodret nere i vattnet så rorsman har möjlighet att styra. Det gäller då bara att styra rakt med vågen tills suget släpper.

En extremt rank båt är helt klart inte någon bra båt, men en båt som är något rank behöver inte alls vara någon dålig båt med en besättning som kan sin sak; en besättning som har sjövana och förstår att använda sin egen vikt och medförd last till rätt motvikt och trimning vid både segling och rodd. Den stora fördelen med
dessa allmogebåtar är att de är kursstabila och går lätt fram i motvind och krabb sjö. Vid fiske med bland annat nät och långrev är de mycket överlägsna dagens korta och breda åkbåtar av plast.

Alla som försökt  vet ju att de är mycket lättare att följa vid fiskredskap med en båt som är kursstabil och lugn än en som är lättrörlig, har stort vindfång och snabt driver undan för vinden.


Den gotländska enmänningen - fåröbornas torskbåt



En spetsgattad roddbåt avsedd för en person och ett par åror, men kan mycket väl ros av två personer med två par åror. Den kan även, om man så önskar, förses med roder och ett litet sprisegel. En riktig enmänning skall ha två roddplatser för alternativ och möjliggörande av trimning med roddarens egen vikt. Den avbildade båten är uppmätt vid Stadar i Ekeviken på Fårö. Dåvarande [1984] ägaren till båten visste inte av vem eller när den var byggd.


Mått: l.ö.a. 4,60 m, största bredd 1,50 m, djup invändigt midskepps 0,37 m. Klinkbygd med 6 bordgångar på 3 helspant och 2 halvspant (bottenspant).


Den gotländska tvåmänningen

Förebild till teckningen har varit Gottfrid Kihlmans båt i Sundre.


Mått: l.ö.a. 5,55 m, bredd 1,68 m, djup invändigt midskepps 0,52 m. Seglen är delvis rekonstruerade i samråd med ägaren och mäter totalt 10,4 kvm.


Båten är byggd år 1909 vid Rems i Vamlingbo och var den sista av det åttiotal båtar som Johan Axel Oskar Wirsén byggde på de 36 år som han var verksam som båtbyggare. Wirsén var född i Stockholm 1838 och dog i Vamlingbo 1913. Wirsén övertog fyrmästartjänsten på Hoburgs fyr efter sin far år 1864. År 1873 blev han på egen begäran entledigad från fyrmästartjänsten. Wirséns död blev tragisk: han råkade i mörkret falla ner i ett mindre stenbrott och drunkna. Han hade varit vid stranden och tjärsmort en flatäska och det var på väg hem i kvällningen som han gick fel och olyckan skedde. Wirséns båtar har haft ord om sig att vara lättrodda och bra båtar. Han behöll i alla sina båtar den för Gotland så typiska modellen, utan synliga spår av intryck utifrån. Den enda avvikelse från den gängse gotländska som iakttagits är att Wirsén ibland skarvade helspanten sida mot sida omlott mitt över kölen. Helspantshalvorna kom då att stå med sin egen tjocklek olika i längdled på båtsidorna. På de flesta, men inte alla, spikade han bordsändarna helt utanpå stävarnas sidor utan spunning (fals), helt lika som på ölandssnipor och en metod som tycks ha varit mycket vanlig även på Gotland före 1900.


Vid sidan av Wirsén fanns samtidigt i Boge en annan mycket betydande båtbyggare, nämligen Kristian Bogren (1853-1942). Bogren, som även byggt tröskverk, lär även han ha byggt minst åttiotalet båtar. Den sista båt han byggde var en tvåmänning från 1933. Den tvåmänningen var dock spantad ned enbart basade spant och gav till en del intryck av skeppsbåt.


Mått: l.ö.a. 5,42 m, bredd 1,64 m, djup invändigt midskepps 0,55 m.

Förutom det hantverksmässigt fina snickeriarbetet, känner man lätt igen Bogrens båtar på att de var ganska fylliga i både för och akter. De var till sin storlek lastdryga och blev ibland betraktade som något tungrodda. Till skillnad mot Wirsén, som tycks ha hållit sig enbart till södra delen av Gotland med sitt båtbyggeri, så var Bogren känd över hela ön inklusive Fårön. Som exempel kan nämnas att Bogren byggt de båda båtar som tillhörde Henry Ahlqvists morfar i Tofta och hans svärfar i Hamra. Henry Ahlqvist valde att beskriva just Wirsén och Bogren bland alla duktiga båtbyggare därför att de enligt hans uppfattning varit stora i sitt kunnande samt byggt en-, två- och tremänningar helt enligt gammal tradition och till samma ändamål, men ändå mycket olika båtar i form och egenskaper.
 

Den gotländska tremänningen, tremansbåten eller treroningen


Den avbildade tremänningen grundar sig på en uppmätning av en båt byggd av framlidne yrkesbåtbyggaren Gunna Bodin i Östergarn. Båtskrovet är uppmätt på Borgviks gård i Katthammarsvik den 20 september 1980. Det är för övrigt samma båt som varit förebild till konstnären Erik Olssons tremänning.

Mått: l.ö.a. 7,70 m, största bredd 2,10 m, djup invändigt midskepps 0,65 m. Båten är
klinkbygd med 10 bordgångar på 8 helspant och 9 halvspant (bottenspant). Den avbildade riggen, som är rekonstruerad av Henry Ahlqvist, mäter totalt 23,5 kvm.


Den gotländska flatäskan eller flatbottnade ekan

Något äldre torde namnet fjälbat (brädbåt) vara, ett namn som ännu [1984] används av någon här och var. Namnet fjälbat kanske är ända från den tiden då båtar böjade byggas av bräder, efter att förut varit en urholkad trädstam.  

De flatbottnade ekorna har i så lång tid varit så vanliga, så det är knappast någon som lägger märke till dem längre. Ej heller är det väl många som tänker på hur betydelsefulla de varit och är så än idag, de bara skall finnas. De har använts till jakt och fiske i grunda vikar, på innanvatten och på öppen kust med grunda stränder i långa tider och gör så än idag. På vissa delar av Gotland har de varit mycket talrika, men på Fårö hittar man inga, i vart fall inte vid öppna kusten. På Fårös öppna kuster hittar man däremot många av den lilla kölbåten, enmansbåten eller enmänningen, av fåröborna kallad toskbaten. 

De flesta flatäskarna finner man söder om Visby och på ostkusten av Gotland. Gotlands öppna och branta nordvästkust, samt Fårös öppna och delvis branta kuster kräver båtar med bättre sjövärdighet än vad en flatäska kan prestera. Dessa flatbottnade ekor är skapade för så pass grunt vatten att kölbåtar inte flyter där. Flatäskar, även med stor bottenhöjning och språng, klarar inte vågor lika bra som en kölbåt i samma storlek. De duger inte i grov sjö med stora vågor och brytande landsjö, som uppstår när det är djupt vatten ända in till land eller mot pallkant som vi har mycket av på Gotlands nordvästkust.

Ser vi lite närmare på flatäskarna på de kustavsnitt där de är talrika ser vi genast hur de ändrar form och utseende allt efter kustens beskaffenhet och användningsområdet:

(1) Flatäska, spetsgattad med ganska kraftigt böjd botten (12-15 cm) och språnglinje samt mycket lutande stävar och sidor. Utrustning: ett par åror, öskar och stydstake. Den här är avsedd för och används huvudsakligen på öppen kust till fiske nära land. 

(2) Flatäska, med spetsig för och en liten akterspegel. Här har bredden ökats i aktern för att erhålla större lastförmåga där,vilket är önskvärt vid nätfiske med två personer ombord i båten. Den som lägger ut och tar upp näten vistas som regel i yttersta aktern och detta orsakar felaktig viktbalans på båten. Det är så att ju mera båtbotten är böjd, desto mera ökar båtens känslighet för denna felaktiga viktfördelning. Båtbotten måste vara böjd för att båten skall kunna lyfta för vågor, vaka som det kallas.

Båtbyggaren Axel Myrström i Västergarn byggde sina spetsgattade flatäskar med ända till 5 cm högre fribord på aktern än förut. Myrström byggde så just för att kompensera den felaktiga viktfördelningen med två personer ombord vid nätfiske. Nackdelen med akterspegel är att den varianten är tyngre att ro än den spetsgattade. Den vakar också sämre på aktern och då särskilt vid upptagning av nät. Båten backas då som regel med akterspegeln mot vind och vågor. Användningsområde och utrustning är de samma för de här två liksom bottenhöjd, stäv och sidornas lutning. 

(3) Flatäska, större med ganska bred akterspegel men spetsig för, bottenböj och språnglinje 7-10 cm. Kraftigt byggda, en del nästan som små pråmar. Avsedda för fiske med större ryssjor och ryssjelänkar efter ål på östra och sydöstra delen av Gotland. Oftast utrustade med två årpar, eller ett årpar och en vrickåra.
 
(4) Flatäska, med helt eller nästan helt rak botten och språnglinje samt nästan helt upprättstående sidor men lutande stävar. De äldsta spetsgattade, de senare även med akterspegel. Avsedda för och använda på speciellt grunda, lugna vikar och innanvatten, till allt där förekommande jakt och fiske. På det grunda vattnet stakas de för det mesta fram, men är även utrustade med ett par åror. 


(5) Flatäska, spetsgattad och med helt rak botten och språnglinje, samt helt upprättstående sidor. Saknar åror och är endast avsedda att stakas fram på grunt, lugnt och skyddat vatten. Användning som närmast föregående. Fiske i de grunda vattnen har bedrivits med nät, not och ryssjor. Med nät fiskades mest på så sätt att näten lades mellan två uddar eller i en bukt mot land, varefter den eventuellt då instängda fisken skrämdes (jagades) på näten.

Byggnadstekniskt har vi tre varianter på hur båtborden är fästade till stävarna. På den äldsta varianten är båtborden spikade helt utanpå stävarna på så sätt att stäven blir helt dold och borden går omlott utanför stävarna. På den andra varianten är båtborden passade och spikade på yttersidorna av stävarna, men så långt in så stäven skyddar borden. På den tredje varianten är båtborden passade i en fals (spunning) på yttersidorna av stävarna och spikade i falsen, den vanligaste varianten numera [läs 1984].    


Mer om tvåmänningen -  konstruktionsdetaljernas placering och användning  


Ovanstående bild är konstruerad av Henry Ahlqvist för att visa de olika detaljernas placering, användning och betydelse. De gamla gotländska  namnen skrivs inom parentes. Av tradition används "fram" och "bak" snarare än "för" och "akter" liksom "framkarl" och "bakkarl". Om seglen kallas storsegel och mesan "framsegel" och "baksegel" (i tremänningar med tre master heter den mittersta masten "millen"). 

1. Stamnocken (stamnucken), utformades oftast med en mjuk kurva ca 5 cm högre på förkanten för att ge stil på båten och intryck av att vilja framåt. 

2. Stävkraft (stamlucko eller bjaurluko), främre.

3. Båtbord, bordbräder (vidar). Bordbräderna fogades samman med en överlappning som spikades eller nitades, klinkades, ihop till en tät fog. Varje fog kallades för land eller lann.

4. Förstäv (framstamn eller frambjauri), tillverkad av en krokig trädstam. 

5. Spunning, stävspunning, en fals i stäven i vilken bordbrädernas ändar passas in och spikas, numera även skruvas, fast.  

6. Segeltoft (segeltugftu) med ordinarie mastfäste för frammasten.

7. Segelspantet (segelrangi). Segeltoften är fäst i detta spant. Utrymmet för om segelspantet benämns "i framstäven" (i framstammi). Här stuvades kojkläder under färd eftersom de var bäst skyddade för stänkvatten här.

8. Köl (på gotländska uttalat med hårt k), kölen har en uthuggen kam som det första båtbordet, sambordet, spikas i.

9. Framtoften (framtuftu) vilar på sitt spant, i en del båtar även på stöddockor. Här i framtoften finns ett extra mastfäste - används mest när det seglas med enbart en mast.

10. Framtoftspant (framtuftrangi). Mellan segelspantet och framtoftspantet finns stutbåset (stäutbasä). Här stuvades mataskar och andra personliga saker, och kompassen när den inte användes. 

11. Utrymmet mellan positionerna 10 och 14 är framkarlens arbetsplats. Redskap fick inte stuvas här så de var till hinders vid rodd.

12. Framrodare eller framroning med en tullpinne. Rodaren, som mestadels var av ek, är fastsatt i båten med hjälp av en stöddocka.

13. Reling med en inre och en yttre list. Den yttre kallas på gotländska umränningsstake.

14. Halvspant, bottenspant (halvrängar eller smarängar), i den avbildade båten finns sju stycken. 

15. Nollspant, mittspant (millrangi), i små tvåmänningar saknas ofta detta spant.  

16. Mittrum (millräumä), lastrum.

17. Baktoftspant (baktuftrangi)

18. Baktoften (baktuftu), vilar på sitt spant, ibland även på stöddockor. Baktoften har hål eller fäste för bakmasten.

19. Bakrodare eller bakroning med en tullpinne, rodaren är fastsatt i båten med hjälp av stöddocka.

20. Utrymmet mellan positionerna 17 och 22 är bakkarlens arbetsplats. Här fick som regel inga redskap eller andra tillbehör än öskaret förvaras. 

21. Det här utrymmet var den plats där man länsade båten för eventuellt vatten. Durken här fick inte vara svår att ta upp och fick aldrig belamras med redskap eller fisk.

22. Skåpspantet (skåprangi), ett helspant, som regel bredare än de övriga helspanten. I de flesta tvåmänningsbåtarna var detta spant tillbyggt med bräder till ett tätt skott upp under toften.

23. Knätoften (knetuftu), toften har fått sitt namn av att den är ett bra stöd för bakkarlens knä när han står och lägger ut eller tar upp nät.

24. Durkar (skuti eller fotskut). Durkbräderna lades som regel tvärskepps utom i för och akter där de lades långskepps.

25. Styrrodare eller styrroning, med en tullpinne som skulle sitta löst i sitt hål för att lätt kunna tas ut. Styrrodarna var oftast endast spikade i översta bordkanten utan stöddocka.

26. Skuggare (skyggan eller stamskygge), ett löstagbart lock över utrymmet i akterstäven. Det här locket användes huvudsakligen vid torskfiske sommartid för att ge skugga åt den fångade fisken. Locken, som har ett mindre hål att släppa ner fisken genom, lämnades som regel i land när båten skulle användas till strömmingsfiske. Vid strömmingsfiske var det vanligt att stuva garnflöten (avkastar eller klobbar) i aktern och då var locket i vägen. Skåpspantet som avgränsar utrymmet på förkant har säkert fått sitt namn av det instängda rum som bildas när locket är lagt på plats.

27. Stävkraft (stamluko eller bjaurluko), aktre eller bakre.  

28. Akterstäv (bakstamn eller bakbjauri), liksom förstäven tillverkad av en krokig trädstam. Efter rodrets tillkomst har akterstävens nock blivit nerkortad, efter att förut varit något högre och lättare att knopa ett rep om.

29. Halshorn, seglets hörn. 

30. Klyvarstång eller bogspröt (pekä), en smäcker stång av gran som stacks ut genom ett beslag (en ring) fäst på förstäven. Den inre änden bands med en stropp i masten för att det skulle gå lätt att sticka ut och dra in stången.

31. Frammasten, skulle lätt kunna resas och tas ner, någon stagning förekommer inte. Masten skall var så brytstark så den håller att kränga båten så mycket den tål även med motvikt av ett par fullvuxna personer.

32. Halshorn; alla horn förstärktes med duk mer och mindre.

33. Underlik; med "lik" avsågs tåget eller repet som förstärkte seglens kanter, numera används ordet för seglens kanter i allmänhet.

34. Skothorn, det horn i seglet där påfrestningarna blir som störst.

35. Bakmasten, liksom frammasten måste den vara brytstark nog för att kränga båten och gå lätt att resa och ta ner.

36. Förliket på klyvaren, måste tillika med focken vara så starka att de för respektive segels sträckning utan att svikta. 

37. Underlik (på andra båttyper, som har bom under sina segel, benämns underliket "bomlik").

38. Akterlik, i motsats till de övriga skärs dessa något ursvängda på de här segelkonstruktionerna (d.v.s. segel som inte har lattor i akterkanten).

39. Skothorn på klyvaren

40. Mastliket, är fäst till masten med litsar som ligger runt masten. De kan vara av tågvirke eller av vidjor.

41. Spristången, vars övre ände har en tapp som sticks in i ett väl tillpassat öga i sprihornet. I spristångens nedre ända finns en av två varianter av utförande vilka båda varit lika vanliga. Den ena varianten har tapp, liksom i den övre ändan, medan den andra varianten har ett u-format urtag. Bägge fästes i en spristropp som i sin tur är fäst med rännsnara kring masten. Har båten toppsegel har även spriet i sin övre ände ett hål eller en skotlöpare och i sin nedre ände en knap för toppsegelskotet.

42. Akterlik, se position 38.

43. Klyvare, ett försegel; bör betraktas som extra utrustning.

44. Fock, ett försegel; hör till den ordinarie segelutrustningen.

45. Framsegel, sprisegel; båtens storsegel.

46. Baksegel, sprisegel; båtens mesansegel. Både framsegel och baksegel hör till båtens ordinarie segelutrustning. De skall båda även kunna användas i det extra mast-segelfästet i framtoften (se position 9).

47. Fallhorn på försegel.

48. Fallhorn på sprisegel.

49. Överlik på sprisegel.

50. Sprihorn; ett av de horn som blir utsatt för stor belastning i hård vind.

51. Toppstång; det vanliga utförandet var att stången hade en hake som skulle häktas i en märla i masttoppen. Det var mycket svårt, särskilt i mörker. Stångens nedre ände bands till masten med en bindstropp. 

52. Toppsegel; bör betraktas som extra utrustning. Spritoppseglen har varit Östergarnslandets toppsegel i första hand. Trekanttoppsegel har varit mera allmänt använt. Knut Ekman, som man med säkerhet vet att han seglade mycket, hade endast ett trekanttoppsegel till sin tvåmänningsbåt Jungfrun med vilken han seglade mellan Gnisvärd i Tofta och Gotska Sandön.

53. Roder; tvåmänningsbåtar, som endast användes till kortare fiskeresor, hade som regel inget roder. Under segling styrdes de med bakårorna på styrrodarna.

54. Fingerling; en rundstång fäst med sin nedre ände i stäven och som löper genom två beslag på rodret upp till ett överfall, med vilket den övre änden hålls fast.

55. Rorkult; formen självväxt, oftast gjord av ene.




Gotländsk fiskaråra med slitskydd av ek och hank av ene. Lägg märke till utformningen av åran med det långa smala årbladet som ger svikt och tillräckligt fäste i vattnet men ringa vindmotstånd, samt den grova delen inombords som ger god viktbalans.