Att skriva noveller är en konst i sig, men det tar inte så fruktansvärt mycket tid. En råskrivning och tre redigeringsomgångar brukar räcka vilket tar en handfull timmar totalt.
Att skriva en roman är en helt annan historia, Där tar varje enskilt kapitel längre tid att skriva än en novell eftersom all information i kapitlet också måste anassas till handlingen i romanen.
Jag har påbörjat några romaner men bara skrivit klart en enda, "Millarca". Den finns i byrålådan om det skulle vara någon redaktör som läser detta och vill köpa in den för publicering.
Här nedanför finns således ingen färdig roman utan bara länkar till de påbörjade så att du kan läsa dem online som smakprov.
Varför lägger jag inte ut hela, färdigskrivna romaner? Svaret är enkelt. Författare i allmänhet lägger aldrig ut kompletta romaner eftersom förlagen inte vill försöka sälja något som redan finns gratis ute på nätet.
På 1980-talet var det lätt att vara idealist. USA stod på de godas sida och Sovjetunionen stod på de ondas. Allt var svart eller vitt, tydligt som ett partidirektiv. 1995 var världen annorlunda. Europa skakades av kriser och inbördeskrig i skuggan av den krossade jätte som en gång höll Östeuropa i ett järngrepp. Allianser rasade som korthus, gamla vänner vände vapnen mot varandra och forna stormakter vädrade morgonluft i det maktvacuum som bildats.
De som inte kan försvara sig är de som främst behöver hjälp, det visste Johan när han gick på möten anordnade av Greenpeace för att rädda valarna. Till en början som åskådare men allt oftare som talare då hans energi fick med sig åhörarna i kampen, eller åtminstone deras plånböcker. Johan hade beundrat havens saktmodiga jättar ända sedan hans mamma spelade en LP-skiva med deras sång och han kämpade ständigt i sin arbetslösa tillvaro för att de inte skulle slaktas som boskap av japanska, isländska och norska valfångstfartyg.
Att säga att man kämpar för något är en sak, men att gå från ord till handling och riskera att förlora allt för sina ideal när man slutligen får chansen, är det få som gör. När den gamle mannen erbjöd Johan en plats i teamet som skulle slå till så hårt mot den norska valfångstindustrin att den knappast skulle resa sig igen kunde han inte annat än säga ja. Men var det verkligen ett klokt beslut? Var verkligen ett stopp på norsk valjakt det enda mannen var ute efter?
Detta var mitt bidrag till "Romanracet" på kapitel1.se 2014. Det är en thriller, något jag vanligen inte skriver men som jag ändå är nöjd med så här långt, och även om knappt 20% av boken är skriven finns en färdig vägkarta genom handlingen. Enda orsaken till att den inte är klar är min allmänna tidsbrist. Om jag bara hade mer tid för mig själv skulle boken varit klar 2014.
Textutdrag
Det fanns inte mycket annat att göra för Johan än att följa efter den bastante amerikanen som rörde sig som en fisk i det kalla vattnet.
Djupmätaren visade på 10, sedan 20 och slutligen 27 meter när de helt oväntat bröt igenom ett språngskikt. Det grumliga vattnet runt dem byttes ut mot kristallklart saltvatten och varenda detalj blev skarp, men det syntes fortfarande inte ett spår av bottnen och Craig fortsatte neråt. Det enda liv de kunde se runt dem var olika småfiskar som nyfiket drogs till ljuskäglorna. Johan blev allt oroligare, hans certifikat gällde bara till 20 meters djup och så här långt ner under ytan hade han aldrig varit tidigare. Vattentrycket runtomkring kändes som en jättehand som långsamt klämde liv och lust ur honom och det började bli jobbigt att dra åt sig andan i lungorna som pressades ihop allt mer.
Vid 41 meters djup syntes plötsligt havsbottnen framför deras lampor, nästan 10 meter längre ner under dem. Första intrycket var att de hamnat på en kyrkogård. Den grå bottnen, randad av havskräftors och andra bottenlevande djurs utflykter, var plan utan någon växtlighet. Så här djupt ner kom inga solstrålar åt några blad eller tångruskor. Det enda som bröt den jämna ytan var avlånga kullar, liknande nygrävda gravar, som stack upp ur leran. Varje kulle var nästan två meter lång och en halvmeter hög. Craig lät ljuset spela över bottnen och simmade sedan försiktigt ner till en av kullarna vars rygg hade skrapats ren av något okänt fiskeredskap. En tumsgrov kabel stack upp ur sörjan bara för att försvinna ner i bottenleran igen. Med vana händer skar Craig upp kabelhöljet med en mattläggarkniv och blottade fyra mindre sladdar med olika färger. Johan tog emot avbitartången som Craig räckte till honom men sedan tvekade han, vilken färg var det egentligen först? Tankarna gick trögt i huvudet och en liten röst i bakhuvudet sa honom att han började påverkas av djupberusning när syret i inandningsluften delvis omvandlades till lustgas av det omgivande trycket.
Länk till onlinetext:
Läs romanens sju första kapitel här.
Den stora gården var litet ödslig för bara henne och hennes pappa. Men trots det stora husets alla vinklar och vrår hade hon ändå alltid känt sig trygg. Det hade man inte kunnat tro med tanke den dramatiska natten när hon föddes, och med tanke på den märkliga dröm hon hade som liten.
Det var en dröm om att en främmande ung kvinna kröp ner i hennes säng och pussade henne godnatt. En dröm som verkade snäll men som blev så skrämmande att hon skrek. En dröm som för evigt skulle ändra hennes liv, fast det visste hon inte då.
Det var inte förrän nästan tjugo år senare, när en bilolycka skedde utanför huset och hon träffade samma kvinna igen, som hennes liv verkligen förändrades. Då fick hon uppleva en kärlek hon inte trodde fanns samtidigt som hon tvingades kämpa för sitt liv mot något äldre än tiden själv.
-=*=-
Idén till boken kom från ett helt annat projekt där jag snubblade över boken "Carmilla" mer eller mindre av en slump, och var helt enkelt tvungen att läsa klart den. Den tanke som kom till mig under tiden jag läste boken var att en så bra idé skulle kunna skrivas om för en ny publik.
Boken Millarca bygger alltså på 1800-talsberättelsen ”Carmilla” av Joseph Sheridan Le Fanu men är ingen kopia även om grunddragen i stora stycken är identiska. Min bok är litet som en filmatisering av en bok. Mycket av handlingen stämmer men en del är bortklippt och annat är tillagt. Framförallt för att Josephs tolkning av vampyrer totalt krockar med den "moderna" tolkningen och jag tyckte det var bäst att byta ut hela konceptet kring Carmilla. För att visa att böckerna ändå har samma rötter är anagrammet på namnet ändrat från originalets Carmilla till Millarca.
Originalberättelsen har många dimensioner och nyanser som var väldigt specifika för den Victorianska eran men som inte alla vare sig uppskattar eller ens förstår numera. Därför har personerna lyfts ur sin originalmiljö i en okänd monarki i centrala Europa och istället placerats i dagens Borås med allt vad en annan sorts samhälles värderingar kan föra med sig. Varför just Borås? Det finns en förklaring till val av stad som inte fanns med i originalberättelsen men som är viktig för handlingens skull.
"Millarca" var även mitt bidrag till tävlingen "Romanracet 2013" på kapitel1.se. Dessutom är introduktionen till romanen samma som mitt bidrag till "Novellracet":s januaridel, om än i något modifierad form.
Man kan säga att det var novelltävlingen som skapade karaktären Millarca i mitt huvud och som sedan gjorde att jag utvecklade idén inför romantävlingen.
Det finns en uppmallad fortsättning; "Rebecca". Vi får se om tiden räcker.
Textutdrag
Strax bakom backkrönet, en bit in i skogen nedanför vägen, låg bilen stilla på sidan med förarsidan uppåt och ånga framvällande ur motorrummet. Det var en svart gammal Volvo 760 och medan vi närmade oss öppnades förardörren och en svartmuskig man med brun läderjacka och mustasch krånglade sig ur bilen och ner på marken. Sekunderna efteråt öppnades dörren till baksätet och en likadan man utan mustasch ställde sig på karossen och drog upp en ung kvinna med axellångt svart hår iklädd blåjeans och en svart midjejacka i armarna ur baksätets mörker. Trots att det var så skumt ute kunde jag inte undgå att haja till när jag såg hur vacker hon var. Mannen uppe på bilen firade försiktigt ner flickan till mannen bredvid bilen som tog emot henne och satte sedan ner henne på marken vid en stor tall hon kunde ha som ryggstöd. Det sista mannen på bilen gjorde innan han hoppade ner, var att sträcka sig in i bilen och lyfta ut en röd handväska som hans kamrat fångade och satte ner bredvid kvinnan.
Min pappa ropade högt när han närmade sig:
— Finns det någon skadad?
Länk till onlinetext:
Läs romanens två första kapitel här.