artikel 01

Sydöstligaste Smålands äldsta järnålder i nytt ljus.
Exemplifierat genom arkeologiska undersökningar i Söderåkra

Inledning

Att Kalmarkusten är fornlämningsrik kan inte på något vis sägas vara en nyhet. Resultaten av Riksantikvarieämbetets fornminnesinventeringar på 1940- och 1970-talen understryker ytterligare områdets betydelse under forntiden. Under 1980-talet kompletterades den fornlämningsbild, som erhållits genom Riksantikvarieämbetets inventeringar, av ett inventeringsprojekt som bedrevs i Kalmar läns museums regi. 1980-talets inventeringar, som uteslutande bedrevs inom Kalmar kommun, inriktade sig, så gott som uteslutande på boplatslämningar i åkermark. 
   Trots de intensiva inventeringsinsatserna kan vi inte i dagsläget säga oss ha en fullgod bild av regionens forntida bosättningsmönster. Det som framför allt påträffats tidigare är gravar från brons- och järnålder, samt boplatslämningar från stenålder. Med den bakgrunden kan knappast E 22 projektets vetenskapliga betydelse överskattas. Nu får vi, visserligen inom ett väldigt begränsat område, möjlighet att studera de lämningar som inte låter sig upptäckas genom inventeringar. Det har betydelse, inte minst, för studier av den äldsta järnåldern i området.
   I Söderåkra socken, beläget vid den sydligaste delen av Smålandskusten, bedriver Kalmar läns museum arkeologiska undersökningar, inom E 22 projektets ramar. I undersökningsområdet finns, inom ett begränsat område, boplatslämningar och en järnframställningsplats. Omedelbart utanför undersökningsområdet finns ett tidigare känt gravfält. Samtliga lämningar har givits preliminära dateringar till den äldre järnåldern.

Synen på områdets äldsta järnålder

Om man bortser från de tidigare berörda inventeringsarbetena så har väldigt få arkeologiska fältarbeten i området kommit att beröra den äldsta järnålderns lämningar. Antalet undersökta gravar går att räkna på båda händernas fingrar. Detta står i bjärt kontrast till de talrika underökningarna av öländska gravar från perioden. På Öland har gravundersökningarna givit oss en bild av en ö som varit rik och tätt befolkad. Vid en jämförelse med Öland har då södra delen av Smålandskusten närmast framstått som en öländsk utmark. Ett område ölänningarna for till för att tillskansa sig olika slag av naturresurser, till exempel vilt och myrmalm. 
   Bilden av Smålandskusten som en öländsk utmark har till delar reviderats, framför allt genom Riksantikvarieämbetets inventeringar, men fortfarande är skillnaden beträffande påträffade artefakter slående. Sannolikt sammanhänger det med skillnaden i antal undersökta gravanläggningar, vilket de nu pågående undersökningarna i Söderåkra ger en fingervisning om.

Den föränderliga synen på förromersk järnålder

Det tidiga studiet av mossarnas bildningshistoria kom att spela en stor roll för synen på människornas levnadsbetingelser under förromersk järnålder. Naturvetarna tyckte sig se att en dramatisk klimatförsämring trätt i kraft i skiftet mellan brons- och järnålder. Begreppet fimbulvintern myntades. Fimbulvintern karaktäriserades av ett påtagligt kyligare och fuktigare klimat. Samtidigt brottades arkeologerna med stora problem i sökandet efter den förromerska järnålderns gravar och bosättningar. Bilden av perioden 500-150 f.Kr. som fyndtom växte fram.
   Dåtidens arkeologer var snara med att koppla ihop naturvetarnas fimbulvinter med bristen på artefakter och fornlämningar. Man antog att nordborna stått maktlösa inför klimatförändringen och till övervägande delen utvandrat. De få människor som valde att stanna kvar, i det bistra klimatet, levde i armod. Avsaknaden av metallföremål förklarades med att människornas redskapsinventarium till övervägande delen bestått av ben- och träföremål.
   Den ovan uppmålade synen på förromersk järnålder började förändras radikalt under loppet av 1950-talet en process som på intet sätt kan sägas vara avslutad i dagsläget. De mest påtagliga förändringar som skett sammanhänger med tre faktorer.

1. Omtolkningen av mossarnas bildningshistoria: Naturvetarna ser idag att klimatförsämringen inte kom så plötsligt som man tidigare trott. Klimatet börjar försämras redan i mitten av bronsåldern, vilket betyder att nordbornas möjligheter till anpassning bör ha varit goda.

2. Nya naturvetenskapliga dateringsmetoder trädde i arkeologernas tjänst: I första hand tänker man då på C-14 metodens revolutionerande inverkan. Nu fick arkeologerna en möjlighet att datera fyndtomma fornlämningar, vilket resulterade i konstaterandet att ett stort antal fyndlösa gravar var anlagda under förromersk järnålder.

3. Exploateringsarkeologin: I och med satsningarna på arkeologin, med en början under 1960-talet, i samband med utbyggnaden av samhällets infrastruktur, inträffade en kunskapsexplosion. När man började undersöka riktigt stora ytor så fick man en möjlighet att studera forntidens bebyggelsemönster på ett betydligt rikhaltigare material. Betydelsen därav har varit genomgripande inte minst beträffande studiet av den äldsta järnålderns bosättningsstruktur.

Även om många grundläggande frågeställningar besvarats under de senaste decennierna så återstår fortfarande många stora problem. Vad beror till exempel bristen på föremålsfynd på? Frågan har diskuterats sedan det stod klart att den tidiga järnålderns gravskick karaktäriserades av en brist på föremålsnedläggningar. Artefaktfattigdomen under perioden 500-150 f.Kr. kontrasterar påtagligt vid en jämförelse med de sista 150 åren av förromersk järnålder och hela den romerska järnåldern. Sammanfattningsvis kan man säga att två alternativa förklaringar har redovisats.
   Bristen på föremålsfynd kan förklaras med att det under tidsskedet råder en brist på metaller. I bronsålderns slutskede brakar det europeiska nätet av handelsvägar, som tidigare försett bland annat Skandinavien med brons, samman. Samtidigt har inte den inhemska järnproduktionen nått en sådan omfattning att den kan tillgodose metallbehovet i den utsträckning som behövs för att man skall kunna deponera metaller i gravarna.
   Men förklaringen till föremålsbristen behöver naturligtvis inte vara materiell. Förklaringen kan lika gärna vara av religiös och rituell karaktär, kanske i kombination med förändringar i samhällsstrukturen.
   Att en stor järnproduktion förekommit, åtminstone lokalt under förromersk järnålder, har stått klart sedan Röda jorden området i Västmanland undersöktes. Vilken betydelse järnproduktionen haft för gravritualen är emellertid en obesvarad fråga. Genom att undersöka förromerska gravar som ligger inom områden med stor samtida järnproduktion skulle emellertid frågan kunna ges ett svar. Problemet är dock att finna dessa platser. I Söderåkra tycks emellertid förutsättningarna vara goda för att besvara frågan regionalt, i ett vidare sammanhang kan även platsen bli en viktig pusselbit för tolkningen av den tidiga järnframställningens betydelse i norra Europa.

Miljö och fornlämningar i undersökningsområdet

Söderåkra socken är beläget mellan kusten i öster och det skogrika inlandet i väster. Övervägande delen av socknen täcks av åkermark. Landskapet karaktäriseras av en kuperad, mjukt böljande topografi. Inslaget av skogsbeklädda åkerimpediment är stort och där återfinns den övervägande delen av socknens kända fornlämningar. De registrerade fornlämningarna består i huvudsak av rösen och stensättningar som är uppförda över gravläggningar från brons- och järnåldern.
   I det område som nu behandlas fanns, från äldre järnålder, tidigare endast ett gravfält registrerat. Gravfältet består av ett 20-tal stenfyllda stensättningar. Även om inte gravfältet ligger direkt inom E 22:ans unders ökningsområde, förtjänar det att nämnas här eftersom det har en stor betydelse för tolkningen av de lämningar, som under utredning och förundersökning påträffades inom det blivande vägområdet.

Boplatsen

I en åker, belägen direkt väster om det ovan nämnda gravfältet, påträffades vid förundersökning ett stort antal anläggningar bestående av bland annat härdar och stolphå l. De C-14 dateringar som erhållits från platsen visar att boplatsen bebotts från bronsålderns slutskede fram till romersk järnålder. Tråkigt nog har spåren av bosättning skadats svårt av plogens härjningar och inga som helst spår av kulturlager finns kvar på platsen.
   Även om anläggningarna på boplatsen är i dåligt skick så kommer förhoppningsvis platsen att berätta en hel del om huskonstruktion och boplatsstruktur. Slutundersökningen av boplatsen företas under hösten 1998.

Järnframställningsplatsen

Endast 200 meter söder om boplatsen återfinns ett slaggvarp, som påträffades under förundersökningen av området. Slaggvarpet bedömdes vid en okulär besiktning vara minst 10 meter stort och 0,5 meter hö gt. Ett kolprov insamlades i slaggvarpet för C-14 datering. Analysen av provet gav den häpnadsväckande dateringen 395-200 f.Kr. Kolet till provet insamlades inuti slaggstycken vilket betyder att den kalibrerade dateringen får betraktas som relativt tillförlitlig.
   Under sommaren 1998 har järnframställningsplatsen genomgått en slutundersökning. Resultat av analyser låter ännu vänta på sig, men vissa resultat och iakttagelser från fältet förtjänar att nämnas. Slagghö gen visade sig vara betydligt större än vad som kunde skönjas vid den okulära besiktningen. Diametern uppgick till 12 meter och höjden intill 1,3 meter.
   Oavsett åldern på slaggvarpet måste det betraktas som stort. Visar sig den erhållna C-14 dateringen stämma så är det antagligen det största förromerska slaggvarp som påträffats i Skandinavien. Naturligtvis representerar ett så stort slaggvarp en stor järnproduktion, frågan är dock under hur lång tid har verksamheten bedrivits? Kolet som användes för dateringen insamlades i slaggvarpets övre skikt.
   Omedelbart norr om slaggvarpet påträffades ett betydligt mindre slaggvarp. Möjligen representerar det mindre varpet smide som kan ha bedrivits på platsen. Vid slutundersökningen påträffades även en blästerugn som varit uppförd med sten och klädd på insidan med lera. Ugnens inre bottendiameter är omkring 0,3 m stor.
ugn
ugn

Gravfältet

Som redan berörts finns det ett gravfält på en höjd direkt öster om boplatsen. I projektets början var inga grävningsinsatser planerade inom gravfältet, på grund av att fornlämningsområdet är beläget utanför vägprojektets arbetsområde. När förundersökningarna i området visade att järnframställningsplatsen och boplatsen åtminstone till delar var från förromersk tid blev även gravfältet högintressant.
   Gravfältet består av omkring arton runda och fyrsidiga stensättningar, ett röse och en rösebotten. Gravfältets sammansättning tyder på en kontinuitet med en möjlig början i yngre bronsålder och fortsättning under förromersk och romersk järnålder. Med andra ord samtida med järnframställningen och bosättningen i närområdet. Det betyder att fornlämningsmiljön i området erbjuder oss möjligheter att studera, inte minst,det förromerska samhället ur en rad olika aspekter. Här har vi inom en begränsad yta boendemiljö, arbetsplats och rituell plats representerade. Därför fanns efter förundersökningarna önskemål om att, åtminstone till delar, få undersöka några av gravanläggningarna.

Undersökningen av gravfältet

Sedan vårterminen 1997 bedriver Högskolan i Kalmar arkeologiundervisning. Undervisningen har hittills förts upp till 40 poängs nivå och ambitionen är att driva utbildningen upp till 80 poäng.
   Arkeologiundervisningen bedrivs i intimt samarbete med Kalmar läns museum. Av museet anställda arkeologer, som bedriver studier på doktorandnivå eller är disputerade, fungerar som lärare och handledare för högskolans studenter. Från länsmuseets sida finns det en önskan att, genom engagemanget i undervisningen, föra grundutbildning och exploateringsarkeologi närmare varandra. Studenterna skall förmås att bearbeta regionens arkeologiska källmaterial i uppsatsform.
   Samtidigt kan undervisningen på ytterligare fruktbärande sätt komplettera exploateringsarkeologin. Vilket tydligt exemplifieras genom undersökningarna i Söderåkra. Genom att undersöka delar av gravfältet, i form av en seminariegr ävning för högskolans studenter, förs resultatet av exploateringsundersökningarna upp på ett högre plan. Studenterna fogar ytterligare en bit till det pussel som E 22-undersökningarna skapat.
   Seminariegrävningen genomfördes under delar av maj och juni 1998. Det som kom att undersökas var delar av ett röse och en fyrsidig stensättning. Dessutom undersöktes ett antal provrutor i de tomma ytorna mellan de synliga gravanlä ggningarna. Avsikten med provrutorna var att studera den eventuella förekomsten av gravläggningar utan synlig markering ovan jord. I skrivande stund har inga C-14 dateringar eller övriga analyser hunnit erhållas men de preliminä ra resultaten förtjänar ändå att nämnas.
   I den fyrsidiga stensättningen, som undersöktes till hälften, påträffades centralt keramik från åtminstone fyra olika kärl, brända ben, och slagg. Kroppen har inte bränts på platsen, utan de brända benen har plockats på kremeringsplatsen och sedan strötts ut på markytan varvid man uppfört stensättningen. Den slagg som påträffades i graven tycks åtminstone vid en okulär studie i huvudsak bestå av smidesslagg och sammanbinder på ett påtagligt sätt järnframställningsplatsen och gravfältet. Graven ger genom sin brist på föremål och stensättningens form intryck av att kunna vara från förromersk järnålder.
   Det vällagda röset undersöktes endast till en fjärdedel. Runt röset löper en markant kantkedja och i rösets mitt återfinns en mittgrop, som är 2 meter stor och 0,2 meter djup. I anläggningens mitt påträffades två liter brända ben. Inte heller de ben som framgrävdes i röset var kremerade på platsen. Mängden ben antyder att röset kan vara uppfört över fler personer än en.
   I närheten av kantkedjan påträffades en fynddepå best ående av en slät guldfingerring, en romersk silverdenar och femton enfärgade glaspärlor. I samma depå fanns också ett stort antal små silverfragment. I skrivande stund har Kalmar läns museums konservator lyckats föra samman några av fragmenten till en komplett fingerring i silver. Då resterande silverfragment är av samma slag finns det skäl att förmoda att de utgör minst ytterligare en fingerring. Silverdenaren är från tidig kejsartid (antingen Augustus eller Tiberius). Gravens utseende och fynddeponeringen för tankarna till de samtida öländska gravarna.
   Avsikten med provgropsgrävandet var att undersöka den eventuella förekomsten av brandgropar. Inga brandgropar kunde påträffas. Det behöver inte betyda att de inte finns inom gravfältet. Vid undersökningen grävdes endast sjutton provrutor. Provgropsgrävandet resulterade emellertid i upptäckten av en ovan mark osynlig stensättning. Stensättningen är rund, mycket flack och synnerligen vällagd. Stensättningen avtorvades men undersöktes inte genom utgrävning.
   När man studerar den småkulliga terrängen, i omgivningarna, drabbas man lätt av misstanken att gravfältet är mycket större än markeringen på den Ekonomiska kartan låter förmoda. I riktning mot SÖ (50-230 meter) finns fyra stensättningar och ett röse registrerat. Möjligen finns det ett stort antal gravar mellan dessa, ovan mark, synliga monument.

Lämningarnas betydelse

Som ovan redan har nämnts representerar slaggansamlingen i området en väldig järnproduktion. Även om vi förmodar att hantverket bedrivits under 200 år, så måste man anta att järnframställningen, åtminstone delvis bedrivits för avsalu. I Möre finns myrmalm tillgängligt på de flesta platser. Det betyder att samtliga bebyggelseenheter i regionen har haft de råvaror som beh övs för att framställa järn i sitt närområde. Vi får därför förmoda att järnet varit avsett för en annan marknad.
   Om vi då vänder blickarna österut över Kalmarsund så ser vi Öland. På Öland finns det, trots intensiva inventeringsinsatser endast en förhistorisk järnframställningsplats registrerad. Visserligen saknar inte heller Öland sjö- och myrmalmer, men uppenbarligen har inte dessa nyttjats i någon större utsträckning. Möjligen kan det sammanhänga med de öländska malmernas kvalitet.
   Samtidigt som vi saknar belägg för en öländsk järnframställning av betydelse under äldre järnålder, så har vi talrika bevis för att Öland varit tättbefolkat under samma tidsskede. Möjligen skall järnproduktionen i Söderåkra och längs Mörekusten överhuvudtaget sättas i relation till den öländska befolkningens järnbehov.
   Ser vi till gravarna i undersökningsområdet så uppvisar gravfältets former tydliga likheter med de samtida öländska. I det inre av gravarna ser vi emellertid möjligen en skillnad mellan ön och fastlandet. På Öland är det vanligt med skelettbegravningar under tidsperioden. De undersökta gravarna i Söderåkra var brandgravar.
   Undersökningen av den fyrsidiga graven visar, om nu dateringen är den rätta, att tillgången på järn inte styr gravritualen. Vilket betyder, åtminstone regionalt, att brist på metallföremål i gravarna inte får tolkas som avsaknad av järnproduktion. Fortsatta undersökningar på gravfältet kan ge oss en möjlighet att studera hur järnframställningen påverkat samhällsstrukturen.

Leif Rubensson
Kalmar läns museum

Comments