artikel 65

Sprakande flinta – en seglivad myt?

Fyrverkeri

Om ett påstående upprepas tillräckligt ofta kan det slutligen bli en sanning. Hypotesen om det fyrverkeri och de ljudsensationer som uppstår vid bränning av flinta biter sig envist kvar. Våren 2010 uttalade sig en erfaren arkeolog i ett populärt tv-program om detta fenomen. Vederbörande menade att våra förfäder sannolikt brände flinta i offersammanhang för att uppleva sensationen kring det sprakande fyrverkeri som uppstod då flintföremålen fragmenterades.

Rituell bränning

I en loggbok på Riksantikvarieämbetets hemsida står att läsa följande: ”Rituell bränning av flintföremål, framför allt yxor, är ett känt fenomen under hela stenåldern, inte minst under neolitikum. Bränning av flinta är speciellt eftersom det ger en direkt audiovisuell upplevelse. Under bränningen genomgår flintan en rad förändringar. Till exempel spricker den sprakande sönder i bitar och byter snabbt färg till vit. Vid en jämförelse är likheten med kremationen av en människokropp slående, vilket gör att det man tror att bränning av flinta har ingått i någon sorts övergångsrit.”

Empiri?

Vilar uppfattningen om flintbränningens sensationer verkligen på empirisk grund? Om så inte är fallet är det sannolikt dags att forska vidare – eller omvärdera.
   En välrenommerad flintsmed kände inte till ett enda sådant arkeologiskt experiment, men ansåg att en explosion skulle kunna komma till stånd om det gäller större, helt fuktmättade, flintnoduler. Flintsmeden berättar vidare: ” Vid ett kokgropsexperiment hamnade en, sannolikt, vattenmättad flintnodul, med en vikt på några kilo, av misstag i elden. Sprängeffekten blev förödande.”

Lejre Historisk-Arkæologisk Forsøgscenter

Några flintbränningsförsök i Lejre Historisk-Arkæologisk Forsøgscenter på Själland, utförda i regi av Arkeologiska institutionen vid Lunds universitet sommaren 1999, påvisade ett helt annat resultat. Upprinnelsen till aktiviteten i Lejre var de mängder av bränd flinta, troligen massbrännoffer, som påträffats i Kverrestad, cirka sex kilometer sydost om Tomelilla i Skåne. Huvudsyftet med försöken var att dokumentera flintans morfologiska förändring under bränningsprocessen, samt att även dokumentera de eventuella ljudeffekter som uppstår vid fragmenteringen i elden.

Tre bränningsförsök

Tre separata bränningar utfördes, två provbränningar och en större bränning. Brännmaterialet utgjordes av ved från olika lövträd samt kompletterande vedsplitter och halm. Som temperaturindikatorer användes en specialtermometer för keramikbränning samt, för högre temperaturer, lerkoner med olika temperaturkänslighet; från 1048 – 1085 grader Celsius.
   Materialet som brändes bestod av flinta i olika utföranden, bergartsyxor samt keramik. Som ersättning för den kropp, från djur eller människa, som kan ha förekommit i förhistoriska sammanhang användes ett lårben (femur) av nöt.

Två inledande försök

Materialet som brändes vid det första försöket utgjordes av en tunnackig flintyxa, vattendränkt under cirka tre veckor och en, icke vattendränkt, tjocknackig flintyxa samt några keramiska småföremål. Föremålen placerades på en bädd av ett trettiotal staplade vedträn.

Försök 1
  Provbränning av tunn- och tjocknackig yxa samt keramiska småföremål. Foto: Oltimo Andersson

Med anledning av de explosioner som förväntades höll sig försöksdeltagarna på behörigt avstånd. Ganska snart insåg man att explosionerna skulle utebli. Förändringsprocessen av de alltmer uppvärmda yxorna inleddes med en färgförändring där den gråsvarta, relativt glansiga, senonflintan övergick i en mattare, brun, färg. Anomalier i flintan framträdde tydligare, likt vita fläckar. 
   Vid en temperatur av cirka 265 – 270 grader Celsius sprack den tunnackiga, vattendränkta, yxan tvärt av – med ett svagt klingande läte. Strax därefter sprack den tjocknackiga yxan med ett lika svagt läte. Under den fortsatta bränningen vitnade den vattendränkta yxan och förblev relativt intakt medan den tjocknackiga, torra, yxan totalfragmenterades i små vita flisor. En uppmärksam lyssnare kunde möjligen skönja ett svagt klingande läte under fragmenteringsprocessen. 
   Det gjordes även ett försök med en tjocknackig flintyxa och en relativt långsam uppvärmning, där värmekällan bestod av förkolnade vedträn. Då en eldslåga plötsligt flammade upp från kolbädden sprack yxan, tvärs över vid basen. Temperaturen uppgick då till cirka 265 -270 grader Celsius. Yxeggen fragmenteras i halvmåneformade skärvor.
   Mer dramatiskt än såhär blev det inte. Varken ljud- eller ljusfenomen kunde föras till protokollet.

Den stora offerbränningen

Till den stora offerbränningen användes cirka två kubikmeter ved. Bålet utformades som en rektangel med en längd på två meter samt bredd respektive höjd på cirka en meter vardera. Man menar att de förhistoriska offerbålen var avsevärt större än så. Kanske hundra gånger så stora.
   I bränningen ingick tjugo flintyxor, en flintnodul, flintskrapor, några bergartsyxor samt ett lårben från nöt. På bålet ställdes även fem nytillverkade, obrända, lerkärl. Slutligen placerades, överst centralt, en keramiklist med temperaturindikatorer. Dessa indikatorer bestod av fyra lerkoner med olika smältpunkt, 1048, 1055, 1062 respektive 1085 grader Celsius. Bålet tändes vid middagstid och resultatet registrerades påföljande dag.

Det stora bålet 1Det stora bålet 2
  Det stora bålet före och efter antändandet klockan 13.00. Foto: Oltimo Andersson

Resultatet

En viss bubblighet samt deformation av konen med smältpunkt 1048 grader Celsius indikerade en sluttemperatur i bålet strax under detta gradtal. 
   Varken ljud- eller ljusfenomen hade konstaterats under den fragmenteringsprocess av flintmaterialet som pågick under bränningen. På sin höjd kunde ett svagt klingande läte uppfattas.
   Vid genomgång av det brända materialet visade det sig att samtliga flintartefakter, samt flintnodulen, fragmenterats i hundratals bitar – numera vita till färgen. Bergartsyxorna uppvisade sprickbildningar i längdriktningen och i benmaterialet fanns de karakteristiska sprickbildningar som uppkommer genom eldpåverkan. Keramikkärlen var helt intakta.

Bålet utbrunnet  Elden har brunnit ut. Foto: Oltimo Andersson

Sprakande flinta – en seglivad myt

Med utgångspunkt från de redovisade flintbränningsförsöken i Lejre saknas bevis för flintan som sprakande sensationshöjare vid förhistoriska offerceremonier. För att bekräfta eller avfärda flintans audiovisuella förmåga krävs naturligtvis fler försök och mer experimentell arkeologi. Kanske behövs högre temperaturer än den som uppmättes här. Möjligen tarvas hastigare temperaturhöjning eller ett annorlunda förbränningsförlopp.
   Att flintan skulle kräva någon form av förbehandling för att åstadkomma ljud- och ljussensationer låter orealistiskt med tanke på den mängd av bränd flinta som stundtals förekommer. Kanske är det så enkelt att det är offrandet som var huvudsaken och inte själva förbränningsprocessen i sig. Förhoppningsvis kommer diskussionen att fortsätta och ytterligare forskning bedrivas i ämnet. Tills motsatsen är bevisad förpassas därför påståendet om den sprakande flintan till ett arkeologiskt önsketänkande.

Karin Rogius

Källor:
Andersson, O. Muntligen februari 2011
Kärrefors, D. Muntligen februari 2011
Politiken 3 juli 1999. Artikel ”Et brandoffer til guderne”
Riksantikvarieämbetet. Hemsida E6 Döserygg, 2007 (Vellinge-Trelleborg). Offer i vått och torrt, loggbok 17-21/9 2007 (vecka38)
Rogius K. Minnesanteckningar. Flintbränningsförsök i Lejre, 1-3 juli 1999
Sveriges Television. Programmet Vetenskapens värld, 3 maj 2010
Ystads Allehanda 1 oktober 1998. Artikel ”Utgrävningar avslöjade unik offerplats”


©Arkeologiska nyheter & facta - Internet Malmö 2010
ą
lejre1.jpg
(193k)
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 07:48
ą
lejre2.jpg
(103k)
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 07:48
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 07:48
ą
lejre4.jpg
(234k)
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 07:48
Comments