artikel 62

Att föra långspjut och bära kremasmata – ett östligt perspektiv på två runstenar från Gästrikland

Inledning

Runstenarna i Gästrikland är inte det allra tacksammaste studieobjektet för en forskare.Gästriklands runinskrifter upptar blygsamma 22 runstenar. Av dessa är det en som kanske aldrig ens funnits. Flera av de som bevisligen existerat är idag i större eller mindre bitar. Där som stenen överlevt någorlunda oskadd har den ofta istället behandlats omilt. Detta resulterar i avsaknad av såväl delar av bildornament som vital text.
   Ett exempel på detta är runstenen Gs 17. På den återstår endast den kryptiska texten: ... –arla ... runar ... 
   Skickliga runtydare kan upplysa oss om att detta inte är någon vikingatida föregångare till Runar Søgaard som haft för vana att vara uppe i arla morgonstund och skjuta rådjur från sitt badrumsfönster. Nej, stenen är rest efter en man som varit västerut eller österut och sannolikt också dog där. Man hade åtminstone velat veta vilket av dessa väderstreck som åsyftas, men det lär vi aldrig få veta.
   Men det hjälper som bekant inte att gråta över spilld mjölk, man får göra det bästa av det vi har. Jag är övertygad om att det fortfarande går att få ut mer information ur några av dessa runstenar, men att man dels måste ha en idé om vad det är man letar efter, dels måste söka efter detaljer som en slug detektiv. Försiktiga generaler kommer att tycka att jag pressar materialet väl hårt. Det kan ligga något i det, men friskt vågat är hälften vunnet. I denna artikel kommer jag att försöka visa att två runstenar från Gästrikland, Gs 7 och Gs 13, har kopplingar till områden som ligger långt ifrån Gästrikland.

En svårtolkad runsten

Runstenen med beteckningen Gs 13 är funnen i Söderby i Valbo sn, en halvmil väster om Gävle. Sven B F Jansson, bland runforskare mer känd som Run-Janne, påpekar i Gästriklands runinskrifter att ristningen är svårtolkad. Bland annat växlar runorna slingor "på ett förbryllande sätt". Idag kan vi genom ett flertal runforskares mödor under århundraden konstatera att texten ska läsas på detta vis:

x brusi lit rita s-... ... [(a)]b--R (i)h(i)(l) brur sin ᛬ in h-n uarᚦ tauᚦr a tafstalonti x ᚦo brusi furᚦi lank lans ' abtiR [br](u)r sin h(o)[n] fur (m)iR fraukiRi kuᚦ hialbi hons| |salu| |uk| |kuᚦ(s) (m)(u)[ᚦiR ' suain ' uk osmunrt ' ᚦaiR markaᚦu] ᛭

Idag är forskarna dessutom överens om hur det mesta på stenen ska uttolkas. Nedan återges den officiella översättningen:

"Bruse lät resa stenen efter Egil, sin broder. Och han dog i Tavastland när Bruse ledde landets ledung efter sin broder. Han reste med Frejgeir. Gud hjälpe hans själ och Guds moder. Sven och Åsmund gjorde minnesmärket."

För att förstå hur besvärligt det kan vara att tolka runristningar kan vi notera att Johan Peringsköld uppfattade furᚦilanklans som "for till England" (alltså fur ᚦil anklans) och att det dröjde många år innan Karl Hjalmar Kempff kunde konstatera att detta var en omöjlighet. Han insåg att det skulle läsas furᚦi lank lans, varvid han föreslog att detta skulle innebära "ledde landets ledung". [Söderby runsten vid Gefle I (1897)]. I förhållandevis sen tid, 1975 för att vara exakt, riktades det kritik mot Kempffs tolkning.
   Claiborne W. Thompson var inte nöjd med Kempffs läsning av lank som læiðang. Thompson anger flera skäl till att denna läsning är problematisk, och även en amatör inser att det är underligt att ristaren skulle ha använt en så förkortad form för laiᚦankR som lank. Dessutom, säger Thomspon, betyder verbet föra inte 'lead' [leda] i runsvenskan utan 'ta med, transportera'. Någon tolkning av vad lanklans ska innebära vill inte Thompson ge sig in på.
   Först ganska nyligen (2004) lyfte Henrik Williams frågan igen i en artikel om tolkningen av just ᚦo brusi furᚦi lank lans abtiR brur sin. Williams är enig med Thompson i kritiken mot att laiᚦankR av ristaren skulle ha skrivits som lank. Williams menar att det är "en stor och principiellt mycket viktig skillnad mellan att förkorta broður till brur och læiðang tilllank."(s.43) Precis som Williams säger är det skillnad mellan att förkorta ett vanligt ord av formelartad karaktär som broder och ett unikt ord som ledung.
   Till skillnad från Thompson försöker Williams finna en lösning på denna svåra nöt. "Något måste rimligen lanklans betyda!" utropar han på s. 45, men ger samtidigt ett varningens ord till amatören:

"Den som utan större insikter i fornspråket till äventyrs ville tolka en teckenföljd som lanklansskulle kunna få för sig att den betyder 'lång lans'. Detta skulle omedelbart avvisas av en nordist med hänvisning till att ordet lans i svenskan är ganska modernt."

Det visar sig att lans inte är belagt förrän 1650, och i fornsvenskan är det inte känt, men Williams har goda nyheter:

"... det finns i fornsvenskan det likabetydande länz ..." och "... i fornisländskan finns [dock] ett ord lenz." (s. 46)

Williams för sedan en diskussion kring trovärdigheten av att ordet funnits här under 1000-talet och finner det inte alls orimligt, men i vilket fall anges det i ordböckerna som femininum. Detta innebär att "lång lans" inte är en möjlig form som ackusativobjekt, ty lång skulle då ha skrivitslanga. Däremot, fortsätter Williams, är "en runsvensk sammansättning langlænz ... fullt tänkbar."
   Detta innebär att den svenska översättningen skulle lyda: "då Bruse förde långspjut efter sin broder". Därmed är vi emellertid blott en bit på väg att lösa problemet. Ty vad innebär verbetføra? Och vad ska "efter sin broder" innebära? I det första fallet har 'föra' i betydelsen 'bära' uppkommit tidigare i svenskan än i isländskan. Williams antar att detta kan ha skett redan på 1000-talet. I det andra fallet blir det riktigt intressant:

"Prepositionen efter styr i de fornnordiska språken bara ackusativ när det rör sig om åminnelse eller kvarlåtenskap eller om temporala funktioner ('efteråt'), annars dativ."

Williams drar slutsatsen att det i detta fallet bör röra sig om "ett temporalt uttryck", alltså något som har med tid att göra, och eftersom det är placerat i en bisats innebär detta att det inträffade har hänt i samband med Egils död i Tavastland. Kort uttryckt: Egil har haft en uppgift. Han har dött och i samband med detta har Bruse övertagit uppgiften.
   Exakt vad denna uppgift har bestått i är svårfångat. Williams erkänner att han inte vet den djupare betydelsen av førði langlænz (förde långspjut). Det hjälper till exempel inte att veta att Gånge-Rolf hade en son som kallades Vilhelm långspjut, när vi inte vet varför han fick detta epitet. De två tolkningsförslag som Williams kastar fram rörande førði langlænz är inte invändningsfria. Det första innebär att Egil först skulle gått närmast hövdingen i hirden med ett långspjut (som något sorts försvar) och därefter hade brodern Bruse övertagit denna funktion. Hela fem invändningar räknar Williams upp mot denna teori, så den lämnar även vi därhän.
   Hans andra förslag till tolkning innebär att "langlænz/langaspiót" fått en sekundär funktion. Någon i hövdingens hird bar detta långa spjut som ett märke – ett fälttecken. I samband med detta diskuterar Williams begrepp som märkesman och merkispjót, det vill säga en man med speciell funktion som håller ett speciellt vapen (spjut) med till exempel en fana. I vårt fall skulle först Egil ha burit detta fälttecken och vid hans död tog brodern Bruse över.

Denna tämligen uttömmande rekapitulation av Williams diskussion kring ᚦo brusi furᚦi lank lans abtiR brur sin har varit nödvändig för att visa hans tankegångar. Bidraget leder förhoppningsvis till att den svaga ledungshypotesen avskrivs, vilket också verkar vara Williams huvudavsikt med artikeln. Resonemanget är mycket rimligt och till stora delar trovärdigt. Den svagaste länken synes mig namnet på fälttecknet vara. Varför skulle något som bevisligen betecknades som merkispjót på fornvästnordiskt område här kallas langlænz? Det förefaller, om än inte osannolikt, något egendomligt. Men låt oss titta närmare på vissa detaljer i den viktigaste delen av runristningen och se om vi kan finna en bättre hypotes. Efter Williams klargörande har texten alltså följande lydelse: "Bruse lät resa stenen efter Egil, sin broder. Och han dog i Tavastland när Bruse förde långspjut efter sin broder. Han reste med Frejgeir."
   Det finns två ledtrådar i texten som inte uppmärksammats tillräckligt och som kanske kan ge en annan bild av händelserna. Den första ledtråden är att Egil inte dog på hemmaplan, utan i tafstalanti, det vill säga någonstans i södra delen av Finland, i det som kallades Tavastland. Denna geografiska bestämning har vi Olof Celsius att tacka för [Publ. i Acta Literaria Sveciae 1726]. Vad gjorde Egil i Tavastland? Var han där för att slåss, handla eller båda delar? Eller var Egil kanske på väg hem någonstans ifrån när "olyckan" inträffade? 
   Vår andra ledtråd är "Han reste med Frejgeir." Om det nu är som Williams menar att Bruse övertog ett fälttecken, så säger inte runtexten att detta skett i samband eller ens kort efter Egils död. Det kan mycket väl vara så att Bruse inte alls var närvarande när Egil dog. Även om "Han reste med Frejgeir" inte utesluter att Bruse också reste med Frejgeir, så innehåller meningen ingenting som säger att så faktiskt var fallet. Vi kan jämföra med runstenen Sö 333. På den står följande: "Amunde reste denna sten efter sin son Runulv och (efter) Ring, sin broder. (Han) blev dräpt i Kalmar sund, (då de) for till Skåne."
   Hade alltså ristaren angivit "...han dog i Tavastland...De reste med Frejgeir" hade allting varit klart som korvspad. Nu finns skäligt tvivel. Det ger utrymme för en annan hypotes som formuleras nedan:

Under ledning av någon (förmodligen Frejgeir) ger sig ett antal vikingar iväg från vad som idag är Gästrikland. De seglar in i Finska viken på väg till ett uppdrag av okänd art till en för oss okänd destination. Uppdraget innebär i vilket fall att Egil "för långspjut". Denna färd följs av ytterligare en där Bruse deltar. Bruse övertar den syssla som Egil haft. Egil återvänder, men dör av okänd anledning i Tavastland. Bruse återvänder efter en tid. Väl hemma nås han av beskedet att brodern dött och reser en sten till hans minne.

Frejgeir kan vara en och samma man som omnämns på två uppländska runstenar (U 611 och U 698). Var och en är rest efter en man som föll utomlands och deltog i Frejgeirs lið – det vill säga härskara eller följe. Skulle det vara så att detta snarare var ett plundringståg eller liknande, öppnar detta för ett delvis annorlunda scenario. I så fall kan Egil ha återkommit från sitt uppdrag och därefter följt med Frejgeir, en resa som skulle bli hans sista i livet.

Ovanstående resonemang fungerar naturligtvis bara om det fanns en plats där Egil och Bruse kunde utföra en institutionaliserad funktion som kan benämnas "att bära långspjut". Denna plats verkar ha funnits. Den kallades av vikingarna för Miklagård och är mer känd som Konstantinopel.

I Johannes Skylitzes "Synopsis Historiarum" finns en miniatyrmålning som man menar föreställer väringar, det vill säga vikingar i tjänst som livvakter åt kejsaren i Konstantinopel. På bilden ser man soldater uppställda bland husen. Till deras utrustning hör, som man kan se, både yxor (vikingarnas favoritvapen) och spjut eller lansar. Spjutet kan vara det som benämns kontarion, det vill säga ett långspjut, ca två till tre meter långt, som användes av vissa infanterister för att försvara sig mot kavalleri.

varingar

Ovan: Väringar. Miniatyr i Johannes Skylitzes "Synopsis Historiarum". Nedan: Detaljer ur densamma.

detaljer

Ska vi tro bilden kunde alltså väringar, under förutsättning att det är väringar bilden visar, bära såväl yxa som spjut. En del av dessa spjut är dessutom intressant nog utrustade med tretungade "flaggor" längst upp. Vad dessa representerar är obekant. Kan det vara så att vissa utvalda väringar bar dessa flaggförsedda spjut? Och kan två av dessa ha varit Egil och Bruse – först Egil, sedan Bruse? Är "flaggorna" till och med ett sorts bysantinska fälttecken? I så fall är vi väldigt nära Henrik Williams resonemang fast i ett annat sammanhang, som faktiskt är mer logiskt med tanke på runstenens text.

"Kvinnan" på Torsåkersstenen

Med vad säger att det fanns vikingar som åkte iväg som väringar till Konstantinopel från det landskap som idag kallas Gästrikland? Med tanke på det stora antal vikingar som åkte till Bysans vore det snarast konstigt om inga vikingar från detta område åkte dit. Och det finns andra indicier. Ett sådant är "kvinnan" på Torsåkersstenen.
   Torsåkersstenen (Gs 7) har en runsristning, ett kors och en stiliserad figur som forskarna har antagit ska föreställa en kvinna. Men varför skulle det finnas en kvinna avbildad på runstenen i Torsåker? Visst har kvinnor låtit resa runstenar. Det är till och med vanligt. Mindre vanligt är att runstenar rests till minne av kvinnor. Extremt ovanligt är att det finns avbildningar av kvinnor på runstenarna. Faktum är att de lyser med sin frånvaro, bortsett då från den förmodade kvinnan på runstenen i Torsåker. Så det vore alltså helt logiskt om "kvinnan" på runstenen i Torsåker i själva verket inte föreställer en kvinna utan en man. Vad talar egentligen för att det skulle vara en kvinna?

torsakersfigurFiguren på Torsåkersstenen

Den stiliserade figuren på Torsåkersstenen har inga kroppsliga kännetecken som antyder kvinnlighet. Figuren har inget hår, inga markerade bröst och ingen smal midja. Den har tvärtom en stor midja, smalt bröstparti och ingen markering för bröst överhuvudtaget. Runtexten ger heller ingen anledning att misstänka att en kvinna skulle förevigas genom att få sin avildning på stenen, även om dessvärre vissa delar av texten är nedsliten och oläsbar. Vad vi vet är att en mansperson reste stenen efter sin bror Gudbjörn. Sedan kommer oläslig text och därefter upplyses vi om att Gutta (eller Gudda) var moder till en viss Gudmund och att denne drunknade. Hur detta ska uttolkas är inte helt säkert, men Sven B F Jansson föreslår iGästriklands runinskrifter att stenen rests till minne efter både Gudbjörn och Gudmund och att dessa möjligen var halvbröder.
   Hur det än må vara med den saken är det rimligast att anta att det är de två männen som uppmärksammas i första hand, och att Gutta, om Run-janne har rätt, finns med för att förklara ett slags släktskapsförhållande. Skulle Gutta då vara så märkvärdig att hon bevärdigades med en bild och inte någon av hennes söner? Är det logiskt? Faktum är att enda anledningen till att misstänka att figuren föreställer en kvinna är två antaganden och en slutsats: Personen bär en kjortel. Kjortlar bars bara av kvinnor. Alltså är figuren en kvinna. Men redan i det andra antagandet uppstår problem. De fyra manspersoner som finns avbildade på Ledbergsstenen i Östergötland anses bära kjortlar. Alltså faller hela resonemanget.
   I en artikel om Ledbergsstenens figurer (Konsten att jaga lejon – Ledbergsstenen i nytt ljus) anser jag mig ha visat att de avbildade männen inte bär kjortlar, utan skyddsplagg för underkroppen använt av krigare i bland annat Bysans. Sannolikt är det ett sådant skyddsplagg personen på Torsåkersstenen bär. Om detta är riktigt föreställer den ristade figuren på Torsåkersstenen inte en kvinna, utan en man. Och det är en alldeles speciell man. Det är en väring i tjänst hos kejsaren i Konstantinopel.

Jämförelse med Ledbergsstenen

Det kan verka som ett befängt påstående att figuren på Torsåkersstenen föreställer en väring, men det är klart möjligt. På Ledbergsstenen ses fyra krigare som vi med stor sannolikhet kan identifiera som väringar. En utmärkande detalj hos alla fyra är ett randigt, kjolliknande plagg. Detta plagg kan ses skymta hos en väring till vänster på avbildningen av väringar i "Synopsis Historiarum" av Johannes Skylitzes, och det är sannolikt vad man kallar en kremasmata. Denna "kjol" användes i bysantinska hären som skydd för höfterna och låren. Exakt ett sådant plagg bär mannen på Torsåkersstenen, som förmodligen ska föreställa någon av de män som omtalas på runstenen. Denna har i enlighet med denna teori varit en väring i Konstantinopel, något som var och en kan inse inte kan beläggas med någon säkerhet. Men kanske kan vi få ytterligare vägledning genom runtexten.

torsakersfigurtorsakersfigurtorsakersfigur
Från vänster figurer från: Torsåkersstenen, Ledbergsstenen, Väring från Synopsis Historiarum. Samtliga bär kremasmata.

Att drunkna på rätt sätt

Precis som man ska vara försiktig på isbelagda sjöar, måste man försiktigt handskas med de omnämnande på runstenar av män som drunknat. Torsåkersstenen uppger bara kort och gott att Gudmund drunknade, men under vilka omständigheter har vi ingen aning om. (Gudbjörns öde kan vi bara gissa oss till.) Det ger oss ett "incitament att problematisera", som det så fint heter, dessa drunkningstillfällen.
   Än i våra dagar inträffar det som bekant en hel del drunkningsolyckor, inte minst på sommaren. Det är ingen hemlighet att alkoholhaltiga drycker allt som oftast haft en avgörande betydelse i flera av fallen. Om sådant läser man på nyhetssidorna, men av förståeliga skäl inte på gravstenar eller i eventuella dödsrunor. Sannolikheten att ett försvarligt antal vikingar förolyckats under rusdryckers inflytande eller under andra mindre smickrande omständigheter får anses vara stor. Man kan nog med fog påstå att de män som angivits som drunknade på runstenar inte tillhör dessa kategorier.
   Om vi har detta som utgångspunkt har Gudmund inte dött en så neslig död, precis som vi förutsätter att andra som angivits som drunknade gjort detta på ett "hedervärt sätt". Med tanke på vikingarnas rykte skulle man misstänka att detta skett i samband med ett vikingatåg till någon avlägsen plats och med yxan i hand.
   Denna hypotes verkar skjutas i sank direkt när man betraktar texten på den sörmländska runstenen i Sund (Sö 38), ty på den omtalas att fadern till de två män som lät resa stenen drunknade i Båven. Sund ligger behändigt vid sjön Båven, och den har väl inget exotiskt över sig. Det synes onekligen besvärande, men det finns ett tillägg som ger mer än det omedelbart verkar. Det står att mannen "drunknaði i Bagi, harmdauð mykinn", vilket brukar översättas med "drunknade i Båven, stor sorgedöd".
   Men betyder verkligen "harmdauð" sorgedöd eller snarare, vad för sorts sorg menade vikingarna med "harm"? Andemeningen i runtexten är kanske ett uttryck för att denna död inte blev som den skulle ha blivit, att själva drunkningen i sig inte var så mycket att beklaga som platsen och tillfället. Låt oss kika närmare på en annan runsten rest i Södermanland för att försöka tränga bakom denna "harm", fornsvenskans harmber.
   Runstenen i Bjudby (Sö 55) anger att "Torsten lät resa denna sten efter sig själv och sin son Hävner. Till England hade den unge kämpen farit, blev sedan hemma till sorg död."
   Detta sista "till sorg död (at ᛬harmi tauᚦr) är en intressant skrivning, och sammanför vi skrivningarna i dessa båda runstenar kan vi försiktigtvis dra andra slutsatser kring den harmliga döden. Dessa runstenar har rests efter män som dött på ett sätt som inte tillkommer dem.
   Konsulterar vi Elias Wessén anger han i "Våra ord" följande betydelse av harm: "sorg, skada; förtrytelse". Vi kan notera att harm idag knappast förknippas med sorg. Alla uttryck kopplas ihop med skada, grämelse, förtrytelse och liknande negativa ord. Även om vi kan räkna med en betydelseförändring tycks det som om detta ord aldrig haft den betydelse av "sorg" som vi idag skulle tala om. Det är en annan sorts sorg.
   Än idag kan vi "harmas över något" och engelskans "no harm done" är ju vårt svenska "ingen skada skedd". Men i våra exempel från Sund och Bjudby är skada skedd. Männen skulle ha dött ärofullt i strid. De skulle inte, till förtrytelse för de efterlevande, ha dött av tvinsot hemma i sängen, fått skallen inslagen under ett fylleslagsmål, drunknat i en aldrig så svårnavigerad insjö på hemmaplan eller hur det nu än gått till. Ser vi det på detta sätt finner vi att den i Båven drunknade mannen med all sannolikhet, precis som den unge mannen som varit i England, varit iväg som kämpe tillsammans med andra vikingar. Och det är "sorgen" över att döden inte inträffade under dessa "lyckliga omständigheter" som texten på runstenen i Sund vill förmedla.
   Ett flertal andra runtexter som anger drunknade personer ger stöd åt teorin att drunknade män, utan vidhängande beklagan, ska tolkas som drunknade utomlands. Två sörmländska runstenar (Sö 39 och Sö 83) omtalar män som drunknat utomlands. Den förste dog i Livland (österut) och den andre omkom i England (västerut).
   En runsten i Uppland vid Vallentuna kyrka (U 214) omtalar en man som drunknade i Holms hav. Detta "hav" har föreslagits vara sjön Ilmen strax intill Novgorod.
   Till dessa kan vi lägga en runsten från Bornholm (Dr 379). Den är rest efter en fader som drunknade utomlands.
   Med allt detta taget i beaktande blir tolkningen av Torsåkersstenen som följer: En av männen som omtalas i texten är figuren utrustad med kremasmata. Bilden föreställer sannolikt Gudbjörn. Han har varit väring i Konstantinopel. Efter väl förrättat värv har han återvänt hem, bland annat med en kremasmata som "souvenir". Gudmund, som har varit med på samma resa, har däremot drunknat. När Gudbjörn dött har en bror låtit resa stenen.

Orientaliska föremål

Det är inte bara runstenar som ger en vink om vartåt vikingarna i Gästrikland styrde sina skepp. Även grav- och depåfynd berättar sin historia. Flera fynd visar att färderna sannolikt inte bara gick rakt österut, utan också fortsatte vidare söderut.
   En mansgrav med bl a svärd och delar av en sköld påträffades 1999 i Sörbygravfältet vid Årsunda. Det exotiska inslaget i graven var en bur i brons som lär komma från området vid Svarta havet.
   Ett annat exempel på föremål från fjärran land är de bronsföremål som 1943 påträffades i en skreva vid Åbyn i Hamrånge socken. Föremålen är en ornerad rökelsebrännare/glödpanna, ett föremål i kandelaberform och tre bronstänger. De senare har använts för att hämta glöd. Dessa föremål är unika i Nordeuropa, och man tror att de kommit hit under vikingatid. Enligt Karin Ådahl är rökelsebrännaren från 800-talets slut eller från 900-talet. Tillverkningen har skett i Främre orienten.
   Av alldeles speciellt intresse är ett skattfynd som gjordes i Allmänninge i Valbo socken 1836. Fyndet kallas "Valboskatten", och den består av ett antal föremål i silver som stoppades ner i ett kopparkärl sannolikt på 1100-talet. Bland föremålen, som dateras till slutet av vikingatid och början av medeltid, kan nämnas fyra mycket eleganta runda spännen som är rikt ornerade i vad som kallas filigranteknik, två hängkors med Kristusbild och en medaljong. Till detta kommer 13 mynt (6 västeuropeiska, 5 arabiska, i bysantinskt och 1 svenskt). Majoriteten av föremålen har sitt ursprung i Bysans och södra Ryssland.
   Även om det aldrig kan bevisas hur de ovan anförda föremålen kom till Gästrikland, via en rad mellanhänder eller som personligen medförda skatter, ger fynden en tydlig bild av kontakter med områden långt ner mot sydöst – Bysans och Kalifatet – och såväl antalet orientaliska föremål som sammansättning antyder en personlig inblandning.

Kopplingar till Konstantinopel

Om våra nytolkningar är korrekta finner vi att Gs 7 och Gs 13 sällar sig till den skara runstenar som visar kopplingar till det bysantinska riket. Av dessa står de flesta i Skåne, men vi finner representation i Jylland, Västergötland, Östergötland, Uppland och alltså också Gästrikland. Precis som den östgötska Ledbergsstenen finns ledtrådarna i detaljer som man ser men inte kan identifiera innan man vet vad de ska knytas till. Därmed är det omöjligt att göra en tolkning utan att placera bilderna och texterna i sitt rätta sammanhang.

Bert Åkesson

Källor:
Baudou, Evert. Gästrikland. i Med arkeologen Sverige runt. Stockholm. 1980.
Duczko, W. Valboskatten – ett senvikingatida silverfynd s. 7-40. Från Gästrikland 1986. Gävle. 1987.
Jansson, Sven B F. Gästriklands runinskrifter. i Svenska runinskrifter. Stockholm. 1981.
Liases, Katarina: Vendeltida gravar i Sörby: arkeologisk undersökning: Sörby 3:3 m.fl., Årsunda socken, Gästrikland. 2000. 53 sidor.
Peterson, Lena. Svenskt runordsregister. 2:a uppl. Uppsala. 1994.
Petruhkin, Vladimir Ya. & Pushkina, Tamara A. Old Russia: the Earliest Stages of Christianization. s. 247-255. i Rom und Byzanz im Norden: Mission und Glaubenswechsel im Ostseeraum während des 8.–14. Jahrhunderts. Band II. Alzey. 1999. (Hrsg.) Michael Müller-Wille.
Sturluson, Snorri. Konunga-Boken: Eller, Sagor Om Ynglingarne Och Norges Konungar Intill år 1177.
Wessén, Elias. Våra ord – deras uttal och ursprung. Nacka. 1975.
Williams, Henrik. Vittnar runstenen från Söderby (Gs 13) om Sveriges första ledungståg? Runfilologi och konsten att läsa som det står. i Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala årsbok 2004.
Ådahl, Karin. Den praktfulla rökelsebrännaren. s 87-91, i Sverige och den islamiska världen: ett kulturarv. 2002


©Arkeologiska nyheter & facta - Internet Malmö 2010
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 07:05
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 07:06
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 07:05
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 07:06
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 07:06
Comments