artikel 60

Konsten att jaga lejon – Ledbergsstenen i nytt ljus


Inledning

Ledbergsstenen, nr 181 i Östergötlands runinskrifter, är en av Sveriges intressantaste. Denna nästan 3 meter höga runsten från 1000-talet e.Kr. har en runtext med lönnskrift och har även bilder på tre av sidorna. På ena kortsidan finns ett ansenligt kors ristat, men det är långsidorna som är de mest uppmärksammade (se bild nedan).
   På båda långsidorna finner vi något som säkerligen ska föreställa män. Dessa är fyra till antalet – två på vardera sida. De har alla hjälmliknande huvudbonader och randiga "kjolar" (som tolkats som kjortlar). Utöver detta har de två männen på ena sidan (sida A) runda sköldar. En av dessa män är dessutom utrustad med ett svärd fastsatt, vilket han greppar om med sin vänstra hand. I högra handen håller han, förutom skölden, ett spjut eller lans.
   Utöver detta finns tre djur, av vilka en ser ut att bita en av männen i foten, och ett skepp med segel.

Ledbergsstenen

Ledbergsstenen. Sida A till vänster, korset på kortsidan i mitten och sida B till höger. Foto och fotomontage: Olof Ekström.

Teorier kring bilderna

Vad ska då Ledbergsstenen bilder eller scener föreställa? Kanske kan runtexten ge någon ledning. Runristaren upplyser oss om att: "Bisse satte sten denna efter Torgöt ..., fader [sida A] sin, de båda (Bisse) och Gunna (satte stenen) [sida B]". Detta är en helt konventionell runtext som inte ger någon större hjälp vid tolkningen av bilderna, men den avslutas med det kryptiska: ᚦmk : iii : sss : ttt : iii : l[(l)]l. Vad ska det betyda?


Slaget vid Stiklestad

Erik Brate trodde uppenbarligen att runtexten och bilderna hörde ihop när han i början av seklet föreslog att de avslutande runorna skulle tolkas som "bland trönderna föll han". Och detta skulle innebära att huvudpersonen på stenen, Torgöt, föll i slaget vid Stiklestad 1030. Detta skulle enligt Brate hänga ihop på följande sätt:

"Stenens bilder synas framställa Torgöt själv vid olika tidpunkter av slaget. Överst på framsidan står han i full rustning med stridsyxan i högra handen och den vänstra på svärdfästet, skölden hängande i rem. Därunder står han avbildad, hållande skölden med vänster arm; vad han hållit i den högra synes ej nu. Överst på baksidan står han med draget svärd och nederst ligger han vapenlös fallen." (Östergötlands runinskrifter, s. 176)

Emellertid påträffade man 1921 en runsten i själländska Görlev som har exakt samma lönnskrift på slutet, men som är daterad till mellan 800 och 850. Således är Brates tolkning utesluten, i synnerhet som senare forskning kommit fram till att texten ska utläsas: "ᚦistil : mistil : kistil". Detta är alltså på nutidssvenska "tistel : mistel : kistel". Det sista ordet ska eventuellt betyda liten kista.
   Således kan vi konstatera att runristningen knappast ger någon förklaring till bilderna, och vi vet idag att de i alla fall inte föreställer slaget vid Stiklestad.
   Så här 100 år av forskning efter Brates tolkning kan den verka mindre lysande, men det finns synnerligen förmildrande omständigheter. Runtexten var mycket svårläst och vid lönnrunorna har han läst fel. Runstenen stod endast 242 cm hög då Brate tolkade den. Således syntes till exempel endast seglet på skeppet. Dessutom är det feltolkade linjer vid delar av bilderna, vilket försvårat totaltolkningen. När det gäller själva uppbyggnaden av bilderna och andemeningen är jag övertygad om att Brate var inne på rätt spår.

Ragnarök

Det har föreslagits att bilderna återspeglar en del av världens undergång – det som kallas Ragnarök. Skeppet på den ena sidan skulle då vara Nagelfar, och på andra sidan kan man möjligen se Fenrisulven när han dräper Oden. Eller är det kanske Odens son Vidar som sliter sönder bestens käft med sin fot? Enligt Rune Palm kan det vara det senare alternativet, och i så fall så skulle det kunna vara Oden som syns längst ner på stenen utan vapen.
   Men om man ska vara kritisk, vilket man måste, återstår det att förklara en hel del saker: Varför liknar Nagelfar inte alls ett vikingaskepp? Varför är Fenrisulven så liten på runstenen, när den i mytologin är tillräckligt kapabel att ta död på Oden? Berättelsen om hur Fafner dödas av Sigurd finns gengiven på Sigurdsristningen vid Ramsundet. Fafner är i myten enorm och detta visar ristaren genom att verkligen låta den ta plats på hällen.
   I Voluspá använder Vidar ett svärd för att dräpa odjuret. Det är Snorres beskrivning av Vidars handlande som i så fall ska ha avbildats på stenen. Snorre skriver att Vidar tar död på Fenrisulven efter att den slukat Oden. Varför finns då Oden avbildad under Fenrisulven? Enligt samstämmiga källor var yxan vikingens favoritvapen. Skulle då ingen av asagudarna bära en yxa? Ja, varför är majoriteten av figurerna på stenen inte beväpnade med anfallsvapen alls? Om de två personerna på ena sidan av runstenen är gudar borde väl de andra två också vara det. Vilka är då dessa?
   Nej, gudarna ska veta att tolkningen av Ledbergsstenens motiv haltar betänkligt. Den är snarare en tolkning i brist på bättre alternativ, känslokall och förståndsmässig. Det finns däremot en tolkning som skulle ge mer logik åt bilderna på runstenen, men då måste vi söka oss österut.


Kopplingen till Bysans

Sven Rosborn har på senare tid framhållit att det sannolikt är så att Ledbergsstenens skepp ska föreställa ett rammförsett bysantinskt skepp som kallades dromon. Han menar också att det finns kopplingar mellan avbildningarna på vissa runstenar och de så kallade väringarnas närvaro i Konstantinopel som livvakter åt kejsaren. Ledbergstenen från Östergötland är en av de stenar som verkar visa på kontakter med Bysans. Den har krigare (väringar?), djuravbildningar (lejon?), skepp med ramm (dromon?) och ett kors.
   Om vi ser till krigarna skiljer sig deras utseende och beväpning från den krigare som är avbildad på en av stenarna i det skånska Hunnestadmonumentet. Han har en "mjuk" mössa på huvudet, en rock och något som förmodligen är kortbyxor. I högra handen håller han en yxa som han lagt över axeln. I en tidigare artikel har jag visat hur den avbildade mannen med största sannolikhet är iklädd en klädedräkt som använts av en väring i tjänst hos kejsaren i Konstantinopel (Gunne Hand – En färgstark man). Att det skiljer i utrustning och klädsel mellan Hunnestadskrigaren och de fyra krigarna på Ledbergsstenen behöver inte innebära att de senare inte skulle vara väringar. Vi får betänka att det fanns olika militära grader inom den bysantinska hären, och soldater hade naturligtvis olika funktioner. Man får också räkna med att de flesta väringar slogs med det vapen de var vana vid (yxan) och behöll åtminstone delar av den skyddsutrustning de brukade använda.


Vapen och skyddsutrustning

Vi vet att ett stort antal väringar kom för att hjälpa den bysantinska kejsaren Basileios II under slutet av 900-talet. Vad vi inte vet så mycket om däremot är hur de var utrustade, förutom att de föredrog att bära yxa. Ej heller vet vi om enskilda väringar eller grupper av väringar hade andra funktioner än att vara kejsarens livvakt. Detta kan dessutom ha förändrats över tiden. Faktum är att forskarna inte är helt säkra på alla utrustningsdetaljer för den bysantinska hären, även om det finns en del skriftliga beskrivningar och avbildningar. Det kan som bekant vara en viss skillnad mellan teori och praktik.
   Ett exempel på hur knepigt det kan vara är en miniatyr i Johannes Skylitzes "Synopsis Historiarum". Detta verk behandlar bysantinska kejsare från Mikael I Rangabes till Konstantin IX Monomachos, alltså tiden 811-1055. "Synopsis Historiarum" tillkom på 1000-talet men existerar endast i en avskrift från 1100-talet. Bland alla dess avbildningar finns en som föreställer Leo V (Armeniern). Man ser när hans döda lekamen förs till Hippodromen efter att han blivit mördad 820. Det som tilldragit sig mest intresse är inte den döde kejsaren utan de soldater som står uppställda i bakgrunden bland byggnaderna. Dessa har identifierats som väringar på grund av de yxor som man kan se, ty texten tiger still därom. Leo V lär knappast ha haft några väringar i tjänst, men den som sett medeltida målningar i nordiska kyrkor vänjer sig fort vid anakronistiska avbildningar. Man avbildade helt enkelt människorna som de såg ut vid den aktuella tiden och placerade dem i ett äldre historiskt skeende.

Väringar
Väringar. Miniatyr i Johannes Skylitzes "Synopsis Historiarum".

VäringVäring. Detalj från miniatyr i Johannes Skylitzes "Synopsis Historiarum"

Det man kan sluta sig till av bilden ovan är följande: Det fanns såväl runda som droppformade sköldar (skoutarion). Hjälmarna är av en enkel konisk form och försedd med nackskydd. Förutom yxor ingår också spjut/lansar i utrustningen eller så har vissa yxor och andra spjut. De flesta väringarna har åtminstone på bröstet någon slags skyddsutrustning.
   Jämför vi med bilderna på Ledbergsstenen kan vi notera att i alla fall spjutet och den runda skölden finns med. I övrigt är det inte helt enkelt att dra några ytterligare slutsatser, eftersom alla väringarna är dolda bakom byggnaderna. Nej, inte alla! På höger sida ser vi mer av åtminstone en väring. Han är dessvärre dold av den ende som bär droppformad sköld, och avbildningen av denne har tyvärr gnagts av tidens tand. Vi vänder istället blicken till vänster sida och finner en väring som verkar utrustad som de andra. Men om vi använder våra argusögon, eller förstorar upp bilden (se bild till vänster), ser vi att han dessutom har någon sorts skydd för den nedre delen av kroppen. Vad kan detta vara!?

Från kjortel till kjol

Som angivits ovan rörande Ledbergsstenen har man velat tolka de fyra männens randiga klädesplagg som kjortlar – något modeindustrin idag skulle kalla tunikor. Om man visade en detalj från runstenen med endast avbildningen av ett av de randiga plaggen för en till denna industri knuten designer, skulle det inte förvåna om denna föreslog att det föreställer en plisserad kjol. I så fall vore detta inte långt från sanningen, ty även jag är benägen att tro att detta är en kjol, men en speciell sådan. De fyra krigarna bär något som på grekiska heter kremasmata.
   En kremasmata var en kjol som användes i bysantinska hären som skydd för höfterna och låren, och den bars oftast i kombination med en skyddande rustning för överkroppen som benämns klibanion. (Det bör nämnas att Timothy Dawson menar att begreppet klibanion kan ha flera betydelser och bland annat kan innefatta även kjolen, men den diskussionen är av marginell betydelse i detta sammanhang.) Exakt vad en kremasmata tillverkades av är osäkert, men det har föreslagits att den var gjord av ett vadderat eller veckat tyg som dessutom vanligen hade förstärkts med metallskenor. Dawson menar att kremasmatan på avbildningar från 1000- och 1100-talet i allt mindre grad ser ut som om de vore vadderade och mer verkar vara någon sorts lamellkonstruktion.
   Kan det vara en kremasmata vi ser på väringen till vänster på bilden i "Synopsis Historiarum"?


Inte bara kremasmata

LedbergsväringJosua
Till vänster: Väring från Ledbergsstenen. Till höger: Fresk från Hosios Loukas-klostret i Boeotien, Grekland. 1100-tal/1200-tal.

I Hosios Loukas-klostret finns en fresk föreställande den bibliska Josua i rustning där vi kan få en föreställning om hur bland annat en kremasmata såg ut. Målningen är tillverkad på 1100- eller 1200-talet, så den är något sen ur vikingatida synpunkt sedd, men avbildningen är alltför fantasieggande för att bli förbigången.
   Som vi kan se bär Josua klibanion, kremasmata och armskydd. Han har ett tungt dubbeleggat svärd (spathion) hängande i en rem och han håller ett långspjut (kontarion) i vänster hand. Jämför vi denna stridsutrustade man med mannen längst upp på sida A av Ledbergsstenen kan man inte annat än att se likheterna. Jämför vi sedan hans kremasmata med underdelen på väringen till vänster i bild i "Synopsis Historiarum" är det inte svårt att dra slutsatsen att såväl han som männen på Ledbergsstenen bär kremasmata.
   Den observante noterar att jag "glömde" Josuas huvudbonad. Josua bär en enkel konisk hjälm med nack- och halsskydd. De senare verkar vara av någon sorts vadderat tyg. Det är när man ser dessa detaljer som man funderar över den besynnerliga siluett som den översta figuren på sida A av Ledbergsstenen uppvisar. Antingen har ristaren åstadkommit en mycket okänsligt utformad haka eller så är det ingen haka alls. Kan det vara så att vi för första gången uppmärksammar ett nackskydd på en svensk runsten? I så fall skulle det vara fullständigt i enlighet med vår uppsatta hypotes – att runstenen i Ledberg uppvisar fyra väringar i den bysantinske kejsarens tjänst.

Intet nytt under solen

För den som är skeptiskt lagd kan detta med kremasmata på nordiskt område under vikingatid verka underligt, men faktum är att lameller hörande till rustningar har hittats på Birka. Vid utgrävningar av Birkas s.k. Garnison har rustningslameller påträffats såväl 1877 och 1934 som 1998-2000. En genomgång av fynden har gjorts av Niklas Stjerna och denna kan man ta del av i Fornvännen årgång 2004.
   Det är inte tänkt att göra någon analys av Stjernas genomgång i detta sammanhang, utan bara konstatera funktion, datering och härkomst. De lameller som hör till det som benämns "Birkarustningen" bör, enligt Niklas Stjerna, ha varit utformad så att bröst, rygg, axlar, lår och knän varit skyddade. Rustningen dateras till 900-talets första hälft och verkar vara av centralasiatisk typ.
   Det kan konstateras utifrån den rekonstruktion som visas i artikeln att våra väringar på Ledbergsstenen är utrustade med lamellrustningar av ett annat slag, men grundtanken bakom konstruktionen är densamma.


Scener från en lejonjakt?

Vad gör då de fyra avbildade väringarna utrustade med hjälm och kremasmata på Ledbergsstenen? Sannolikt deltar de i någon slags lejonjakt eller åtminstone hantering av lejon. Jakt var det yttersta nöjet för ett antal bysantinska kejsare. Källorna uppger att kejsarna Teodosios I, Basileios I och Johannes II Komnenos dog efter jaktolyckor. Johannes II Komnenos sårades dödligt av ett vildsvin, medan Basileios avled i feber som han ådrog sig efter att ha fastnat i en hjorts horn och släpats genom skogen.
   Inte heller behövde kejsaren bege sig långt för att få tag på byte. Det är väl omvittnat att den bysantinska eliten höll sig med både lejon och leoparder. Om våra avbildade väringar deltagit i någon sorts lejonjakt har de inte haft någon framskjuten position, men de kan ha haft en funktion i utkanten, ungefär som senare tiders drevkarlar, fast farligare. Även om bilderna på stenen inte föreställer Torgöt under slaget vid Stiklastad som Brate trodde, så hänger bilderna ihop och männen är inbegripna i en kamp. Därvidlag är Brate och jag rörande överens. Däremot är det inte troligt att det ska föreställa en och samma person i olika skeden. Det räcker med att notera att hjälmarna inte är exakt lika och räkna antalet "lameller" på kjolarna för att konstatera att det är tänkt att föreställa fyra olika individer.
   Runstenens bilder är tänkta att "läsas" med början på sida A och från toppen och ner, därefter fortsätter det på samma sätt med sida B. Det mest troliga är att de tillsammans i fyra scener förmedlar en berättelse om farorna att umgås närgånget med lejon.

SCEN 1: Om vi börjar längst upp på sida A ser vi en väring stolt uppsträckt i sin rustning, beväpnad med såväl försvarsvapen (sköld) som anfallsvapen (svärd och spjut). Notera att båda händernas storlek är proportionerliga i förhållande till resten av kroppen. Jakten kan börja!

SCEN 2: Under en häst (?) ser vi hur lejonen har börjat få närkontakt med människorna. Detta lejon har kommit obehagligt nära en väring som förlorat såväl svärd som spjut vid närkontakten. Han är fortfarande stolt och upprest. Den vänstra handen döljs av skölden, men hans högra hand har börjat "svullna upp". Ett tecken på att allt inte är som det ska vara – en föraning om ett kommande oblitt öde.

SCEN 3: Överst på sida B har det gått riktigt galet. Denna väring har inget vapen kvar att anfalla med och ingen sköld att skydda sig med längre. Ett vildsint lejon har kastat sig över honom och har satt tänderna i hans vänstra fot, ett oskyddat ställe. Väringens hållning avspeglar den kritiska situationen. Ryggen börjar bli böjd. Hakan har fallit ner. Vänstra handen är fortfarande normal, men den högra har blivit dubbelt så stor, trots att den är längre från betraktaren än den vänstra. Vi anar att detta inte kommer att sluta väl. Lägger vi sedan runstenen ner så att runristningen kan läsas, ser vi att det är lejonet som står upp och att mannen har fallit.

SCEN 4: Längst ner på sida B, eller längst till höger om man lägger stenen ner, är slutet ur varje synvinkel. Vi ser en väring som har dödats. Ristaren har inte återgivit mannens nedre extremiteter. Man undrar om detta beror på artistisk frihet eller på det enkla faktum att berättelsen som bilderna baseras på förtäljer hur lejonet slitit av allt under bålen. Ryggen är böjd och hakan är ännu mer nerfallen än på föregående bild. Båda händerna har svullnat och har antagit abnorma proportioner. Den högra handen är tre gånger så stor som normalt.

Ser vi till helheten kan vi notera att den rakryggade väring som ännu inte varit nära lejonens dödsbringande gap är avbildad blickande åt höger från betraktarens position. De andra tre, som fått känna på lejonklon, är avbildade så att de blickar åt vänster. När det gäller händernas förändring i storlek kan man endast gissa att detta är en sorts konvention för att visa att döden närmar sig eller att den inträtt. Detta skulle rimligen vara baserat på faktiska observationer.

Konsten att jaga lejon

Det är ett märkligt sammanträffande att finns det en annan avbildning av fyra soldater som är i färd med att jaga lejon. Själva texten är författad av en viss Oppian (sannolikt från Apamea) som numera går under titeln Pseudo-Oppian för att särskilja honom från en annan författare, Oppian från Cilicia. Verket består av fyra böcker och heter "Cynegetica". Det är ett poem på ca 2150 rader om jakt som måste ha författats efter 211 (Det är dedicerat till kejsare Caracalla som blev ensam kejsare i december 211.) Själva tillkomståret är oväsentligt för vår del, ty det är avbildningarna som är av intresse, och de är av långt senare datum.
   Denna avhandling på vers om jakt finns alltså i endast en illustrerad kopia i Venedig (Codex Marcianus Graecus Z 479). Det innehåller hela 167 miniatyrmålningar i färg. Bland dessa finns en som behandlar jakt på lejon. Vem som gjort miniatyrerna är okänt, men de är enligt Ioannis Spatharakis, expert på illustrerade manuskript, gjorda i Konstantinopel vid mitten av 1000-talet. Det gör dem i högsta grad relevanta för vår undersökning.

Lejonjakt
Lejonjakt. Codex Marcianua Graecus Z 479.

Vi ser att bilden i allt väsentligt överensstämmer med bilderna på Ledbergsstenen. Det finns fyra soldater. De är alla utrustade med runda sköldar och spjut. Två av dem har röda sköldar precis som några av väringarna på Synopsis Historiarum. Alla är utrustade med hjälm, nackskydd och halsskydd. De bär någon sorts skydd för överkroppen och en sorts kjol som skydd för låren. Man ser på de två männen till vänster att denna kjol är konstruerad så att den är ledad, eftersom deras vänstra lår framskymtar. Mannen längst till vänster verkar ha ett mer fyrkantigt snitt på sina "lameller". I övrigt finns naturligtvis den stora lejonhannen med som attackerar och träffas av två spjut. Texten anger hur jakten ska gå till:

"Han med klor och dödliga käkar angriper omedelbart och tilltygar illa envar som han kan gripa. Då rusar en annan av ynglingarna på honom bakifrån och påkallar hans uppmärksamhet med högljutt oväsen och höga rop. Och snabbt vänder sig det storslagna stormanade lejonet och anfaller, lämnande den man han hade gripit i sin mun; och ytterligare en på flanken provocerar den skäggiga svartmuskiga besten." (Min översättning från engelskan)

Bild och text visar tillsammans att denna typ av lejonjakt sannerligen inte var någon lek, utan något för modiga yngre män. Så länge lejonet kunde distraheras och inte angrep någon av de oskyddade delarna, fanns det säkert goda utsikter att klara sig helskinnad. Men som vi ser på Ledbergsstenen var nederdelen av benen och fötterna oskyddade – perfekta ställen att sätta tänderna i för ett uppretat lejon. Och vi kan se att det är hög tid att någon provocerar lejonet. Eller är det redan för sent?

Att denna lejonjakt för tusen år sedan i ett fjärran område finns huggen i sten nordväst om Linköping på den östgötska slätten – det är bra märkvärdigt.

Bert Åkesson

Källor:
Brate, Erik. Sveriges Runinskrifter. Andra bandet: Östergötlands runinskrifter. Granskning och tolkning av Erik Brate. Stockholm. 1911.
Dawson, Tim. (1998) Kremasmata, Kabadion, Klibanion: Some Aspects of Middle Byzantine Military Equipment Reconsidered. i Byzantine and Modern Greek Studies No. 22, s. 38-50.
Palm, Rune. Vikingarnas språk. 750-1100. sid. 225-226. Stockholm. 2004.
Sevsenko, Nancy P. Wild Animals in the Byzantine Park. i Byzantine Garden Cultur s.69-86. Ed. Littlewood, A., Maguire, H. & Wolschke-Bulmahn, J. Washington. 2002.
Spatharakis, I. The Illustrations of the Cynegetica in Venice Codex Marcianus Graecus Z 479. Leiden. 2004.
Stjerna, Niklas. En stäppnomadisk rustning från Birka. Fornvännen 99. Slockholm. 2004.


©Arkeologiska nyheter & facta - Internet Malmö 2010
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:55
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:55
ą
fresk.jpg
(137k)
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:55
ą
jakt.gif
(53k)
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:55
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:55
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:55
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:50
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:56
Comments