artikel 58

Resta stenar med text och bilder


Inledning

För mer än tusen år sedan beställde den danske kungen Harald Blåtand ett minnesmärke. Denna stora runsten, ”den stora Jellingstenen”, är troligen det äldsta bevarade exemplet i Norden på ett officiellt dokument som är resultatet av ett medvetet arbete att förmedla specifika budskap med hjälp av samverkande ord, bilder och form. Detta tidiga arbete stämmer överens med de grundläggande principerna inom informationsdesign idag.


Resta stenar

Runstenar har ord, men några få har även bilder. Bildstenar har alltid bilder, men några få har även ord. Såväl runstenar som bildstenar är unika forntida dokument. Många bär med sig budskap från människor som levde och verkade för mer än tusen år sedan.

Runstenar
Våra tidigast kända skrivtecken i Skandinavien, runorna, är från cirka 200 e Kr (Zachrisson, 1999:338). Den äldsta runinskriften i Sverige kommer från Gotland. Den finns på ett spjutblad från 200-talet. Runor var använda även på andra håll i det germanska språkområdet och uppstod århundradena efter Kristi födelse. Det finns en mängd teorier kring runornas uppkomst. De härstammar troligen från olika alfabet i den antika världen vid Medelhavet. Det finns flera olika runalfabet, eller runrader. I Norden blev runorna ersatta av det latinska alfabetet under 1000–1200-talen, men på många ställen levde de kvar långt in på 1800-talet. Runor finns bevarade som inskrifter på resta stenar, men även på fasta berghällar och på föremål, som brakteatrar, spjut och spännen. Dessa är de äldsta bevarade originaldokumenten på det svenska språket.
   Totalt finns det omkring 6 000 kända runinskrifter i världen. I Sverige finns det mer än 2 500 runstenar med budskap från 400-talet fram till 1100-talet. Det finns ungefär 450 runinskrifter från Gotland. Men det är bara omkring hundra som är från vikingatiden. De flesta är yngre, de är från medeltiden. En runsten är en upprättstående flat sten med inristade runor. De flesta stenarna ristades och restes under vikingatidens sista århundrade. Ofta är det någon släkting som reser en sten till minne av en död anförvant. Ibland berättar texten om resor som den döde har gjort. Balle, Fot och Visäte är exempel på namn på runmästare som har signerat runinskrifterna.
   Runstenarna blev ofta resta i anslutning till broar, gravfält, viktiga samlingsplatser och vägar där många personer kunde se dem. Många runstenar står än idag kvar på sina ursprungliga platser. En del runstenar är inmurade i väggarna på medeltida kyrkor, en del är resta på kyrkogårdar och några finns på museer.

Bildstenar
Begreppet bildstenar syftar i första hand på flata stenar av kalksten eller sandsten som är dekorerade med inhuggna och målade bildberättelser. Motiven är ofta hämtade ur den nordiska mytologin. Bildstenar har alltid bilder. De saknar i regel ord, men inte alltid. Hittills är över 400 bildstenar kända. De allra flesta finns på Gotland, men några finns i Mälardalen. Gotlands bildstenar hör till de internationellt mest kända fornfynden från Sverige. Det finns bildstenar från 400-talet fram till 1100-talet. Under tre perioder med stort välstånd reste man monumentala stenar på Gotland. Dessa perioder inträffade 400–600, 700–800, samt 1000–1100 e Kr (Burenhult, 1999:323). Under de mellanliggande perioderna använde man mindre stenar. Under 1000-talat blir bildstenar ersatta av runstenar med runslingor. De berättande bilderna försvinner. Många av runstenarna på Gotland har samma form som bildstenarna.
   En viktig funktion för bildstenar var att fungera som fysiska och påtagliga minnen för att hedra och minnas män som hade gjort betydande insatser i samhället. Kvinnor fick ofta mindre kistor med små dekorerade stenhällar. En annan funktion för tidiga bildstenar var troligen knuten till religiösa ceremonier inom förkristen religion.
   Den äldsta typen av resta bildstenar, yxformade bildstenar, var ofta placerade på gravfält för att markera platserna för gravar. De har ofta en rosett, en spiral eller ett virvelhjul i ett övre, dominerande fält. Ett karakteristiskt ornament är ett hjul med många svängda ekrar. Dessa figurer kan vara solsymboler. Man vet inte hur länge solen ingick i den fornnordiska religionen. Motiven kan även innehålla bemannade skepp utan segel, samt enkelt utförda djur och människor, samt dekorerade kanter runt stenen. Ibland förekommer runinskrifter, men runorna är oftast omöjliga att tolka.
   Den yngsta typen av resta bildstenar, svampformade bildstenar, var placerade i grupper som väl synliga monument vid broar, gränser, offerplatser, vägar och samlingsplatser. Stenarna markerade såväl rumsliga som symboliska gränser. De har bildberättelser som påminner om ”fri konst”. Traditionellt har de isländska sagorna varit utgångspunkten vid tolkning av motiven som omfattar många dramatiska scener ur den nordiska mytologin, som Odins åttafotade häst Sleipner och kämpens ankomst till Valhall, där han tas emot av en valkyria med ett dryckeshorn i ena handen. Dessa scener är ofta avgränsade från varandra och placerade i rader. Längre ner har bildstenar ofta ett skepp med ett stort rutigt råsegel och beväpnat manskap.
   En del bildstenar förmedlar information om vardagslivet under förhistorisk tid. De här bilderna berättar om bostäder, husdjur, huskonstruktioner, hästar, kläder, ryttare, slädar, vagnar och vapen. Många bilder visar hur båtar och skepp såg ut och hur de var utrustade. På bilderna kan kvinnor ha långt, flätat hår och män välansade skägg och hjälmar utan horn. De skiljer sig därmed från vanliga uppfattningar om hur vikingar såg ut. Många bilder visar strids- och offerscener. De var målade i många och skiftande färger. Under järnålderns slut och början av medeltiden färgade man flitigt kläder, olika föremål och även runstenar (Bägerfeldt, 2004:117).
   Yngre stenar har ett stiliserat kristet kors i ett övre, dominerande fält. Liknande kors finns även på runstenar från samma tid. De har dessutom drakslingor i runstensstil. Endast några få bildstenar har blivit påträffade på sina ursprungliga platser. Under historisk tid har bildstenar ofta blivit flyttade till nya platser och återanvända. En del stenar ingår som byggnadsmaterial i broar, i förhistoriska gravar, i golv och väggar i kyrkor, och till och med i öppna spisar. Andra stenar är använda vid senare gravläggningar. De allra flesta bildstenarna finns kvar på Gotland, men några få har transporterats till fastlandet och till Öland. I dag finns en del bildstenar i samlingarna i olika museer, som Gotlands fornsal i Visby och Statens historiska museum i Stockholm.

Inhuggna framställningar med ord och bild Runstenar har ofta rika ornament. Några få runstenar har även bilder, men de är ändå i huvudsak verbala dokument. På yngre runstenar finns det ofta ett kors och en kort, kristen bön som avslutar texten. Ibland förekommer runinskrifter på bildstenar, men runorna är numera oftast omöjliga att tolka. Bildstenar är i huvudsak visuella bilddokument. Gränsen mellan ornerade runstenar och bildstenar med runor kan vara svävande och svår att bestämma.
   Nedan följer fyra exempel på tidiga framställningar med runor och bilder som är inristade och inhuggna i sten. Det första exemplet är en bildsten vid Tjängvide i Alskog socken på Gotland. Det andra exemplet är Sparlösastenen i Västergötland. Det tredje exemplet är Spångastenen i Södermanland. Det fjärde exemplet är den stora Jellingstenen på Jylland i Danmark.

Tjängvidestenen

En bildsten från Tjängvide i Alskog socken på Gotland är daterad till 700–800 e Kr (Lindqvist, 1941:120 f). Stenen var inmurad i en källare. Framsidan av den 174 cm höga bildstenen har kortkvistrunor och flera figurer i låg relief, i ett övre och i ett undre fält. De båda fälten är åtskilda från varandra av ett flätverk. Baksidan har varken figurer eller runor. Det övre fältet avbildar en liten ryttare på en stor häst med åtta ben. En kvinna håller fram ett dryckeshorn och nycklarna till huset. Över henne ses Valhall. Här njuter saliga krigare stridens fröjder. En man träffas av ett spjut, en annan ligger död på marken. Men om ett ögonblick kommer båda att kunna resa sig upp oskadda. Ryttaren är tolkad som Odin på hans åttafotade häst. Hästen Sleipner kunde galoppera snabbare än vinden, på marken, i luften och till havs. Kvinnan på bilden är tolkad som en valkyria. Stenens nedre fält har en bild av ett drakskepp med segel och högt uppstigande för och akterstäv.
   Tjängvidestenen har två runinskrifter. Längst till vänster i det övre fältet finns åtta runor delvis bevarade. De kan vara enbart dekorativa (Jansson och Wessén, 1962, s. 195). På högra sidan i det nedre fältet finns ett 60 cm långt band med runor. Inskriften berättar att stenen är rest över Hjorulf som stupade på en vikingafärd:

”... reste stenen efter Hjorulf, sin broder ...”

Idag är det inte möjligt att förstå om det finns något direkt och tydligt samband mellan de budskap som är förmedlade med ord respektive med bilder på Tjängvidestenen, som nu är utställd på Statens historiska museum i Stockholm. Eftersom texten är så svårtolkad är det under alla förhållanden svårt att bevisa ett eventuellt samband.

Tjängvide

Bildstenen Alskog Tjängvide I på Gotland är 174 cm hög. Foto: Bengt A Lundberg, Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild (fd905410, fd905506).

Sparlösastenen

Vi har bristfälliga kunskaper om varför den 1,77 meter höga stenen i gnejs blev rest cirka 800. Runstenen har blivit illa behandlad. Den blev upptäckt 1669 när den satt inmurad i den södra korväggen i den dåvarande medeltida kyrkan i Sparlösa (Jungner, 1938:194). Några år senare, 1684, brann kyrkan. Vid restaureringen tog man ut runstenen, delade upp den i två delar och murade in dessa i väggen. 1937 tog man loss de båda delarna ur kyrkoväggen. Det gick att sätta ihop och konservera runstenen. Sedan 1982 står Sparlösastenen i en särskild byggnad strax intill den nya kyrkan.

Sparlösastenen
De fyra sidorna av Sparlösastenen i Västergötland. Runstenen är 177 cm hög. Foto: Sven Rosborn, Foteviken.

Tolkningar av texterna
Sparlösastenen har tre sidor med ristade runor och bilder (A, B och C). Den fjärde sidan (D) har enbart bilder. Förutom den äldre inskriften finns det även en yngre del från 1000-talet. Efter den ovarsamma hanteringen är texten, som består av ca 270 bevarade runor, tyvärr i det närmaste omöjlig att tyda. En modern svensk översättning av inskrifterna blir så här (Foteviken, 2010):

A: ”Öjuls, Eriks son, gav, (likaså) gav Alrik.”

B: ”... gav ... i gengäld. Då (?) satt fadern i Uppsala (?), fadern som ... nätter och dagar. Alrik lu(bi)r fruktade (?) ej (?) Öjuls ...”

C: ”... att Sigmar (alt. Segerfrejdad) heter (må kallas) Eriks son ... väldig strid (?) Efter Öjul (är stenen rest?) och tyd runorna där, de från gudarna stammande, som Alrik lubu ristade”

Textsammanhanget är brutet på flera ställen. Språket erbjuder dessutom möjligheter till olika tolkningar av innehållet. Ristaren hette Alrik och han kallar runorna ”de från gudarna stammande”. Ordet Upsal är nämnt i texten, men man vet inte om det syftar på en ort eller på något annat. Flera forskare har bidragit med vitt skilda tolkningar av budskapen på Sparlösastenen. Jungner (1938:71) såg dels ett dokument om äganderätten till en stor jordegendom och dels ett minnesmärke över donatorn. Lindquist (1940:8) såg ett minnesmärke över kung Erik. Även von Friesen (1940:87) såg ett ”rättsdokument” som visar att Öjuls, Eriks son, överlämnar äganderätten till den gård där stenen restes till Alrik. Nordén (1943:190) såg ett minnesmärke över vänskap till en stupad krigare. Marstrander (1954:532) såg ett religiöst dokument från en hednisk tid. Hyenstrand (1996:157) såg paralleller till den germanska sagan. Norr (1998:217) såg Sparlösastenen som ett kungligt brev. Andersson (2001:10) menar att det finns lika många tolkningar av runtecknen på Sparlösastenen som det finns runologer.

Tolkningar av bilderna
Bertil Almgren (1940), Bo Isaksson (1998) och Marika Andersson (2001) har alla speciellt studerat bilder och ornamentik på Sparlösastenen. A-sidan har två bildframställningar, en mansbild och en list med kors. Även B-sidan har två bildframställningar, delar av ett ansikte och delar av två spiralornament. C-sidan har fyra bildframställningar, två ormar och två fåglar. D-sidan har enbart bilder. Längst upp på stenen finns en bild av en byggnad, ett hus som kanske är ett tempel. Något över mitten på sidan finns ett skepp, omgivet av två flygande fåglar. Skeppet har en mast och ett hissat segel. Under skeppet finns ett litet och ett stort fyrfotadjur. Det stora djuret kan kanske vara en varg eller ett lejon. Längst ner på stenen finns en häst med en ryttare och ett mindre djur, kanske ett fabeldjur. Ryttaren har dragit sitt svärd. De 16 bilderna är ristade i konturteknik. Några viktiga motiv har svag relief (Isakson, 1998:10). Sparlösastenen försöker inte ge illusion av något djup. Motiven ”hänger fritt” i luften.
   Andersson (2001:20) menar att huset på Sparlösastenen symboliserar dödens/livets hus och ringen mitt i porten är väktaren som vaktar övergången mellan livet och döden och dessa två tillstånd. Skeppet på Sparlösastenen har kraftigt uppsvängda stävar som motsvarar skepp på gotländska bildstenar från 700-talet. Masten medför emellertid att bilden bör vara något yngre än dessa. Det går även att se ett samband med Osebergsfyndet, det rikaste gravfyndet från norsk vikingatid, som är daterat till 834.
   Som framgår ovan är det svårt att se något direkt och tydligt samband mellan de budskap som är förmedlade med ord respektive med bilder på Sparlösastenen. Eftersom texten är så svårtolkad är det under alla förhållanden svårt att bevisa ett eventuellt samband.

Spångastenen

SpångastenenRunstenen Sö 164 vid Spånga i Råby-Rönö socken är 196 cm hög. Foto: Bengt A Lundberg, Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild (fd863307).

Vid Spånga i Råby-Rönö socken i Nyköpings kommun i Södermanland finns en 1,96 meter hög runsten av gråsten (Brate och Wessén, 1924–1936a:125). Det här är den enda runsten i Sverige som har ett klart samband mellan text och bild (Snaedal Brink & Wachtmeister, 1984:149). Spångastenen har ett stort och konstnärligt format skepp mitt på stenen. Skeppets mast är ett stort ringkors. Det avbildade skeppet liknar skeppet på en runsten vid Lindö.
   Ristningen innehåller både kvistrunor och stavlösa runor. Texten handlar om en man som stod djärvt i skeppets stam. I översättning lyder inskriften på stenen (Brate och Wessén, 1924–1936a:125):

”Gudbärn, Odde, de reste denna sten efter Gudmar, sin fader.
Stod manligen i stammen på skeppet, ligger västerut jordad, han som dog (?).”

Den avlidne lovordas för att han hade varit en kämpe i framstammen på krigsskeppet. Det var endast de bästa av männen som valdes ut för denna uppgift. Med utgångspunkt från runornas form och utformningen av ornamentiken daterar Blixt (2010) Spångastenen till mitten av 1000-talet, kanske 1040.

Stora Jellingstenen

Under mitten av 900-talet erövrade kung Harald Gormsson östra Danmark och delar av Norge. Han blev känd som kung Harald Blåtand. Någon gång mellan 960 och 965 övergick han till kristendomen. Detta bidrog till att han konsoliderade kungamakten och statsmakten i Danmark.
   Kung Harald önskade dels hedra sina föräldrar och dels berätta för sina undersåtar om sina egna stora framgångar. Han beställde därför ett stort minnesmärke, som senare blev känt som ”den stora Jellingstenen”. Man vet inte exakt när eller hur detta skedde. Dateringen av runstenen är osäker. Olika källor anger olika årtal, från omkring 965 till 986. Nationalmuseet i København, som har ansvar för världsarvet, daterar runstenen till ”omkring år 965” (jämför tabell 1 i bilagan). Den stora Jellingstenen är ett tresidigt och 2,43 meter högt stenblock i granit som väger tio ton. Runstenen kallas ofta ”Danmarks dopattest”. Det beror dels på att namnet Danmark förekommer i texten och dels på att den pampiga runstenen är ett mycket konkret och påtagligt ”officiellt dokument”, en artefakt som konkret visar övergången från fornnordisk religion till kristendom.
   Arbetet med runstenen tog mer än ett år att färdigställa för en eller flera konstnärer och runristare. Det är fullt möjligt att det fanns en grupp med konstnärer vid det kungliga hovet. En del källor anger att texten tillkom i två, eller möjligen i tre etapper, kanske med många år emellan. Det är möjligt att arbetet påbörjades redan 965 och att det blev helt färdigt 986.
   I motsats till många andra runstenar är texten placerad i vågräta rader, inramade och sammanhållna av dubbla band på runstenens textsida (A). Under den första fasen i arbetet ristade man in de tre första textraderna. Dessa rader rymmer en komplett mening. Dessutom utfördes två sidor med bilder (B och C). Under den andra fasen fick textsidan en fjärde rad med en inledning till en ny mening. Denna andra mening fortsätter sedan inklämd under respektive bild på de båda övriga sidorna av runstenen. Olika källor återger delvis skilda översättningar av texterna, men innehållet är ändå i huvudsak likvärdigt (jämför tabell 2 i bilagan).

Föräldrarna

Efter translitterering och svensk översättning innehåller textsidan (A) följande text:

”Kung Harald lät göra dessa kummel över Gorm sin fader och Tyra sin moder. Den Harald som åt sig vann hela Danmark”

Jelling A

Sidan A innehåller text och grafiska ornament. Runstenen är 243 cm hög. Foto: Sven Rosborn, Foteviken.

Ordet ”kummel” avser gravröse eller minnesmärke. Egentligen vet man inte vad som menas med uttrycket ”hela Danmark”, men det har i alla fall omfattat en stor del av det nuvarande Danmark och även Halland och Skåne i Sverige.

Kungens makt

På ena bildsidan (B) kämpar ett stort fyrfota djur, troligen ett lejon, med en lång hednisk orm. Motivet är en symbol för striden mellan det goda och det onda. Under bilden fortsätter den andra meningen från textsidan med orden ”och Norge”. Hela meningen (A+B) ”Den Harald som åt sig vann hela Danmark och Norge” och bilden berättar därmed att hela Danmark samt Norge hade blivit erövrade och nu styrdes av kung Harald, som står för ”det goda”.
   Framställningen på Jellingstenen skiljer sig rent tekniskt från övriga runstenar i Danmark. Här är figurerna huggna i låg relief, vilket antyder att konstnären, eller konstnärerna, var vana att arbeta med mjukare stenar än granit, som till exempel kalksten eller sandsten. Detta kan tyda på att konstnären antingen hade arbetat utomlands eller inte var från Danmark.
   Ända sedan den äldre stenåldern har det förekommit djurornamentik inom många kulturer. Djurornamentiken hade genomgått en gradvis utveckling, bort från en biologisk verklighet i riktning mot en allt mer anatomisk upplösning av formerna. Omkring år 800 nådde motiv med extrem abstraktion sin höjdpunkt. På Jellingstenen har emellertid det stora fyrfota djur som kämpar med den hedniska ormen en förhållandevis naturtrogen anatomi.
   Den här specifika typen av naturtrogen djurornamentik brukar kallas ”Jellingstil”. Liknande typer av stora fyrfota djur återkommer under 1000-talet på svenska runstenar och även på portalen till stavkyrkan i Urnes i Norge. De flesta av de svenska runstenarna under 1000-talet är kristna monument från det tidiga missionsskedet. När kyrkan senare blev etablerad i Skandinavien tog den avstånd från den förkristna och ”hedniska” djurornamentiken. Det medförde att nordisk bildkonst förlorade sin egenart. Därefter blev Skandinavien underordnad den estetiska utvecklingen ute i Europa.

Jelling BJelling C

Sida B (vänster) visar ett stort fyrfota djur som kämpar med en lång hednisk orm. Kung Harald styrde hela Danmark och Norge. Foto: Sven Rosborn, Foteviken.
Sida C (höger) visar den bundne, men segrande Kristus. Kung Harald gjorde danerna kristna. Foto: Wikipedia Common.

Den nya religionen
Den andra bildsidan (C) visar den bundne men segrande Kristus. Här fortsätter den andra meningen på textsidan med orden ”och gjorde danerna kristna”. Denna inskription representerar möjligen en tredje fas av arbetet med runstenen. Hela meningen (A+C) ”Den Harald som åt sig vann hela Danmark och gjorde danerna kristna” och bilden (C) berättar därmed att befolkningen i Danmark (men inte i Norge) hade övergått till kristendomen.
   Den stora Jellingstenen har den äldsta bevarade bilden av Kristus i Norden. Här har Kristus inget kors. Kristus är bunden till bakgrunden med en ring kring buken och snaror av bandflätningsornamentik runt armarna och midjan. Sådana mönster av vridna och knutna rep och remmar hade målats i handskrifter på kontinenten redan 200 år tidigare. Harald Blåtands försök att tvinga på sina undersåtar den nya religionen misslyckades emellertid och ledde till att han fördrevs. Han störtades år 986 eller 987 genom ett uppror, som var lett av hans son Sven Tveskägg. Harald Blåtand flydde sårad till sin vikingaborg Jomsborg, men han avled kort efteråt. Kristnandet av Danmark och Norge blev i realiteten inte genomfört förrän efter ännu ett århundrade. Sven Tveskägg följde inte traditionen att hylla sina föräldrar med en runsten, men många andra herremän och stormän imiterade kung Harald. Ett runstensmode spred sig till det ena landskapet efter det andra.

Text, bild och form i samverkan
Sammantaget förmedlar ord, bilder och grafisk form ungefär följande tre korta och kärnfulla budskap om makt och religion till undersåtarna i det danska riket:

  1. Jag, kung Harald, hedrar min far Gorm och min mor Tyra.
  2. Jag, kung Harald, erövrade och styr nu själv över hela Danmark och Norge.
  3. Jag, kung Harald, som införde kristendomen i Danmark, är Guds vän och danerna är både mina och Guds lojala undersåtar.

Hela den tresidiga runstenens form är optimalt utnyttjad och konstfullt utsmyckad med runor, ornamentik och bildframställningar. Runstenens två bildberättelser hänger intimt samman med två av de tre verbala budskapen.
   Ursprungligen var texten och bilderna målade i starka och tydliga färger, men dessa har försvunnit under inverkan av skiftande väderlek och luftföroreningar under mer än tusen år. I museet Kongernes Jelling finns kopior av sidorna på den stora Jellingstenen. De är målade i de färger man tror att de har haft. Målningen var viktig. God kontrast mellan färgerna gör det lätt att särskilja runor och bildelement. Den målade bakgrunden bidrar dessutom till att ”hålla ihop” varje sida för sig. Samtidigt hjälper ornamentiken till att ”knyta ihop” de olika sidorna med varandra så att de bildar en helhet. Man kan till och med se hur ornamentiken formar tydliga knutar i varje hörn.
   I museet Kongernes Jelling finns det kopior av sidorna på den stora Jellingstenen. De är målade i de färger som man tror att runstenen ursprungligen hade. (Jämför med bilder från Danmarks IT-center for uddannelse og forskning http://www.emu.dk/gsk/fag/his/logo.html)

Tidig informationsdesign
Informationsdesign är en vetenskap som tolkar dels hur människor gestaltar sina budskap och dels hur andra människor uppfattar dessa budskap. Det är även nödvändigt att studera de artefakter som förmedlar budskapen. En informationsdesigner är en person som i stor utsträckning arbetar som projektledare. Uppgiften är då att samordna arbetet med ord, bilder och grafisk form, men även användningen av ljud, ljus, rum och tid, för produktion av informationsmaterial i skilda medier. Det kan ofta gälla stora och sammansatta informationsprojekt. God informationsdesign gör vardagslivet enklare för de människor som behöver information. Genom att tillämpa de grundläggande principerna inom informationsdesign ser sändarna till att all dokumentation är aktuell, begriplig, korrekt och relevant för avsedda målgrupper.
   Beställaren (Harald Blåtand) hade något att berätta – ett ”avsett budskap” (de tre budskapen om föräldrarna, makt och religion). Beställaren får hjälp att gestalta sitt budskap (i det här fallet av den eller de som designar, hugger och ristar runor, bilder och ornament). Det färdiga originalet innehåller ett ”designat budskap” (runstenen). Varje informationsanvändare (undersåte) tolkar budskapet, eventuellt med hjälp av läskunniga experter. Den grafiska utformningen av runstenen tyder på att kungen från början enbart tänkte sig en textsida med en hyllning till sina föräldrar, samt de båda bildsidorna. De begränsade utrymmena för de övriga texterna tyder starkt på att kungen ville lägga till dessa texter i efterhand för att därigenom förtydliga sin egen roll. Bild och text fungerar bättre än bara text. Det är än idag inte alls ovanligt att beställare ändrar sig under arbetets gång.
   Man skulle kanske kunna tänka sig att det äldsta bevarade exemplet i Norden på resultatet av ett medvetet arbete att förmedla specifika budskap är en artefakt där texten är författad på latin och skriven med det latinska alfabetets bokstäver på ett dokument av pergament. Men orden på den stora Jellingstenen visar det nordiska språk som man använde under vikingatiden. Innehållet är förmedlat med hjälp av runor som är manuellt inhuggna i ett stort stenblock. Man kan tänka sig att kung Harald, som beställare, bestämde över budskapens innehåll, men att den okända runristaren hade frihet att forma budskapens ord, bilder och form grafiskt och konstnärligt. Än idag är det vanligt att den som arbetar med informationsdesign för att förmedla begriplig information är helt okänd för de avsedda mottagarna.
   De tre budskapen på runstenen är alla tydligt och överskådligt förmedlade till en bred publik med hjälp av intimt samverkande ord, bilder och grafisk form. Man kan fundera över hur många människor det är som har kunnat ta del av dessa budskap under de mer än tusen år som har förflutet sedan runstenen blev färdig. Den står kvar på sin ursprungliga plats.
   Under senare år är bilder av den stora Jellingstenen spridda i många böcker, tidningar och turistbroschyrer, samt även på frimärken i Danmark. Numera finns många bilder av runstenen dessutom lätt tillgängliga i internet, vilket innebär att tusentals människor runt om i världen har möjlighet att ta del av de budskap som kung Harald Blåtand formulerade för mer än tusen år sedan. Det är verkligen unikt!

Rune Pettersson

Referenser
Alskog Tjängvide 1. Foto: Bengt A Lundberg, Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild. fd905410. | www.raa.se/kmb |
Andersson, M. 2001. Den skyddande ringen, en studie av byggnadens och cirkelns/ringens symbolik på Sparlösastenen, Västergötland. Stockholm: Stockholms universitet, Arkeologi.
Berggren, Å., Arvidsson, S. och Hållans, A-M. 2004. Minne och myt: konsten att skapa det förflutna. Nordic Academic Press.
Blixt, S. 2010. Spångastenen. e-post 2010-03-15.
Brate, Erik & Wessén, Elias 1924–1936 a. Sveriges runinskrifter, Tredje bandet, Södermanlands runinskrifter. Del I. Text. Stockholm: Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademin.
Brate, Erik & Wessén, Elias 1924–1936 b. Sveriges runinskrifter, Tredje bandet, Södermanlands runinskrifter. Del II. Planscher. Stockholm: Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademin.
Broby-Johansen, R. 1967. Fornnordiska stenbilder. Stockholm: Rabén och Sjögren.
Bägerfeldt. L. 2004. En skildring av tidig medeltid och sen järnålder. Falköping: Lars Bägerfeldts förlag.
Burenhult, G. 1999. Arkeologi i Norden 2. Stockholm: Natur och kultur.
Danmarks IT-center for uddannelse og forskning. Februari 2010. | http://www.emu.dk/gsk/fag/his/logo.html |
von Friesen, O. 1940. Sparlösastenen – Runstenen vid Salems kyrka Sparlösa kyrka Västergötland. KVHAA:s handlingar 46:3. Stockholm.
Foteviken. 2010. | http://www.foteviken.se/sweden/vasterg/sparlosa/sparlosa.htm |
Gewalli, L.E. 2003. Konungarnas jelling. Nordisk filateli. November, 16–20.
Gustavson, H. & Smedal Brink, T. 1980. Runfynd 1979. Fornvännen 75, 229–239.
Harrison, D. 2009. Sveriges historia 600–1350. Stockholm: Norstedts.
Hedeager, L. och Tvarmo, H. 2001. Tusen års europahistorie. Romere, germanere og nordboere. Oslo: Pax.
Honour, H. och Fleming, J. 1991. Konsten genom tiderna. Stockholm: Tiden.
Hyenstrand, Å- 1996. Lejonet, draken och korset. Sverige 500–1000. Lund: Studentlitteratur.
Isakson, B. 1998. Sparlösastenen, en bildanalys. Stockholm: Stockholms universitet, Konstvetenskapliga institutionen.
Jacobsen, L. och Moltke, E. 1941–42. Danmarks runeindskrifter. Copenhagen: Ejnar Munksgaards Forlag.
Jansson, S. B. F. och Wessén, E. D. 1962. Sveriges runinskrifter. Bd 11, Gotlands runinskrifter, granskade och tolkade av Sven B. F. Jansson och Elias Wessén, D. 1. Stockholm: Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademin.
Jungner, H. 1938. Sparlösastenen. Västergötlands rök – ett hövdingamonument från folkvandringstiden. Fornvännen, 33.
Lindquist, I. 1940. Religiösa runtexter II. Sparlösastenen. Lund: Lunds universitet.
Lindkvist, S. 1941. Gotlands Bildsteine I. Stockholm.
Marstrander, C. 1954. Om inskrifterna på Sparlösastenen. Nordisk tidskrift för sprongvidenskap.
Nielsen, L. C. 1991. Hedenskab og kristendom. Religionsskiftet afspejlet i vikingetidens grave. I P. Mortensen och B.M. Rasmussen. Høvdingesamfund og kongemagt. Fra stamme til stat i Danmark 2. Jysk arkeologisk selskabs skrifter 22:2. Højbjerg.
Nordén, Arthur 1943. Vi-föreståndarnas runstenar. KVHAA:s handlingar. Stockholm.
Nordisk Forskningsinstitut. Februari 2010. Danske Runeindskrifter. | http://runer.ku.dk/search.aspx |
Norr, S. 1998. To Rede and to Rown. Expressions of Early Scandinavian Kingship in Written Sources. Uppsala: Uppsala universitet, OPIA.
Nylén, Erik 1978. Bildstenar. Visby: Barry Press Förlag.
Pettersson, R. (2002). Information Design, An introduction. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins Publishing Company.
Snaedal Brink, Thorgunn & Wachtmeister, Ingegerd. 1984. Runstenar i Södermanland. Vägvisare till runristningar i Södermanlands län. Nyköping: Stiftelsen Södermanlands museum.
Wikipedia. Februari 2010. | http://sv.wikipedia.org/wiki/jellingestenen |
Zachrisson, T. 1999. Mäktiga tecken, minnen i sten – om runor och runstenar. Ingår i Burenhult, G. 1999. Arkeologi i Norden 2, s. 338–345. Stockholm: Natur och kultur.

Bilaga

Tabell 1. Exempel på dateringar av den stora Jellingstenen
Författare Datering
Harrison, 2009, s. 126 andra hälften av 900-talet
Hedeager & Tvarmo, 2001, s. 275 Omkring år 970
Honour & Fleming, 1991, s. 320 965–986
Nationalmuseet, 2010 Omkring år 965
Nielsen, 1991, s. 248–249 980-talet
Nielsen, 1991, s. 248–249 Fas 1. Rad 1–3 på sida A, samt bilderna på B och C
Nielsen, 1991, s. 248–249 Fas 2. Rad 4 på sida A, samt texterna på B och C
Wikipedia: Jellingestenarna, 2010 Omkring år 975
Zachrisson, 1999, s. 343–344 980-talet

Tabell 2. Exempel på översättningar av texten på stora Jellingstenen
Författare Text
Harrison, 2009, s. 126 ”Kung Harald lät göra dessa kummel över Gorm sin fader och Tyra sin moder. Den Harald som åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna.”
Hedeager & Tvarmo, 2001, s. 275 ”... vant seg hele Danmark og Norge og gjorde danene kristne”
Honour & Fleming, 1991, s. 320 ”besegrade hela Danmark och Norge och kristnade danskarna”
Nationalmuseet, 2010 ”Harald konge lod gøre disse kumler efter Gorm sin fader og efter Thyra sin moder – den Harald som vandt sig Danmark al og Norge og gjorde danerne kristne.”
Nielsen, 1991, s. 248–249 Fas 1. Sida A, rad 1-3, sidorna B och C
Nielsen, 1991, s. 248–249 Fas 2. Sida A rad 4: ”den Harald som vandt sig hela Danmark” och sida B text: ”og Norge”, samt sida C text: ”og gjorde danerna kristna”
Nordisk Forskningsinstitut, 2010 ”Kong Harald bød gøre disse *kumler efter Gorm sin fader og efter Thyre sin moder, den Harald, som vandt sig hele Danmark, og Norge, og gjorde Danerne kristne.”
Wikipedia: Jellingestenarna, 2010 ”Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi(Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna.”
Zachrisson, 1999, s. 343–344 ”Harald konung bjöd göra dessa minnesmärken efter Gorm sin fader och Tyra, sin moder. Den Harald som åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna.”

©Arkeologiska nyheter & facta - Internet Malmö 2010
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:42
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:42
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:42
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:42
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:42
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:42
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 02:42
Comments