artikel 55

HUNNESTADSMONUMENTET
Bråd död och gudomlig vedergällning

Dödens monument

Ca fem km nordväst om Ystad i Skåne ligger Hunnestad. Där restes mot slutet av Vikingatiden ett mäktigt monument som fick stå kvar i 800 år. Att kalla det ett ”Dödens monument” är knappast kontroversiellt. Monumentet, som ursprungligen verkar ha bestått av åtta stenar, har haft två stenar med runor som rests till minne över tre döda män: Roi, Leikfröd och Tomme, alla söner till Gunne Hand.
   Men monumentet är komplext. Det fanns förutom de två runstenarna, som båda har bildristningar, minst tre stenar som har haft bilder. Av dessa har en överlevt till våra dagar. Vissa menar att ristningen på den ska föreställa jättinnan Hyrrokkin som rider på sin varg med en orm som tygel. Mycket längre än så har inte forskningen kommit. För att komma vidare har vi en rätt saftig källkritisk mur att klättra över, men om vi lyckas forcera den är jag övertygad om att vi kommer att finna ond bråd död och gudars vedergällning.


Källkritiska aspekter

Det finns en hel del källkritiska problem rörande Hunnestadsmonumentet, men dessa måste vi försöka överkomma och bygga en stege som inte rasar ihop vid minsta motstånd. Ja, den måste vara så stark att till och med de flesta tvivlare ska kunna tänka sig att bestiga den. Så då är det bara att börja granska materialet.

Monumentets storlek
Monumentet har tillkommit under Vikingatiden vid slutet av 900-talet eller början av 1000-talet. Enligt uppgift från bönder i trakten till fornforskaren Nils Henrik Sjöborg raserades monumentet under slutet av 1700-talet. Men vi har tur. Det finns avbildningar av Hunnestadmonumentet. Det viktigaste och mest kompletta återfinner vi i Ole Worms ”Monumenta Danica” från 1643.

Monumenta Danica
Hunnestadsmonumentet avbildat i Ole Worms "Monumenta Danica" (Monumentorum Danicorum Liber Tertius s. 188.)

Det finns ingen anledning att misstänka att den skulle vara felaktig när det gäller antalet stenar. De är lätt räknade och dessutom numrerade från 1 till 8. Nummer 1 och 2 är de två runstenarna. Nummer 1 har en man avbildad som bär på en yxa. Nummer 2 har ett kors inristat. Båda är bevarade, men den förstnämnda är tyvärr skadad så att man endast kan se mannens överkropp och yxan.
   Stenarna med nummer 4, 5 och 6 är bildstenar. Av dessa är endast nummer 4 bevarad. De stenar som numrerats med siffrorna 3 och 8 har, så vitt man kunnat bedöma, inte alla några ristningar. När det gäller sten nummer 7, så har denna betraktats som oristad, men en noggrannare analys av bilden ger utrymme för tvivel, men mer om detta senare.
   Ole Worm anger också följande information om monumentet i ett brev avsänt den 16 juli, 1639 till till den engelske antikvarien Sir Henry Spelman:
   ”Hunestadmonumentet er smukt og herligt, dannet af otte anselige og store Klippestykker...”.
   En av dem som uppdragits att göra uppteckningar och avbildningar för Worms verk är Jon Skonvig. Enligt hans angivelser är stenarna inte anmärkningsvärt stora, vilket stämmer överens med storleken på de tre bevarade. Det är alltså inte stenarnas monumentalitet som gör monumentet utan bildernas sammansättning.
   Men Skonvigs ”uppmätning” är inte exakt. Den stämmer dessutom inte speciellt bra överens med de mått vi har idag på de kvarvarande stenarna. Det innebär att hans angivelser inte kan användas för att beräkna storleken på de förlorade stenarna.
   Skonvigs teckning av monumentet är inte heller av bra kvalitet rörande t ex bildernas utseende. Numreringen av stenarna 6 och 8 är dessutom omkastade i förhållande till avbildningen i Worms verk, vilket får oss att misstänka att den slutliga publikationen haft en annan förlaga. Vi finner också mycket riktigt i Worms korrespondens en uppgift som bekräftar detta. I ett brev från den 27 mars, 1640 till Sir Henry Spelman skriver Worm:
   ”Siden jeg afsendte de Ting til Eder, har jeg sørget for, at Hunestad-Mindesmærket blev nøjere undersøgt, og jeg er stødt paa nogle Ting som er forskellige fra dem, jeg sendte (rigtignok ikke i Bogstaverne, men i andre Udsmykninger paa Stenene); dem har jeg besørget nøjaktigt aftegnet, for att det kan fremkomme forbedret sammen med de øvrige, hvis engang mine Mindesmærker ser lyset.”.
   Någon eller några, inga namn nämns, har alltså gjort en uppteckning av monumentet. Det förklarar varför avbildningen i "Monumenta Danica" är så pass trogen originalen, i de fall vi kan göra en bedömning. Sannolikt har Worm insett vilket exceptionellt fornminne monumentet utgjort och att det tidigare arbete som Jon Skonvig gjort inte varit nöjaktigt. De förbättrade avbildningarna kan jämföras med den runsten som stått i Skårby. På originalet, som nu kan beskådas på Kulturen i Lund, kan man se ett naivt tecknat fyrfota djur, som sannolikt ska föreställa ett lejon. Det har ingen likhet med den märkliga dansande mullvad som finns avbildad i Monumenta Danica. I detta fall har man nöjt sig med en schablonartad bild som förmodligen har Skonvig som upphovsman.

Skårby1Skårby2
    Skårbysten 1. Till vänster i original. Till höger avbildningen i "Monumenta Danica".

Monumentets tillkomst
Rörande Hunnestadmonumentets tillkomst finns inga källor. Vi kan bara teoretisera utifrån runstenarnas utseende och textinnehåll. Sten 1 är rest efter Roi och Leikfröd av deras bröder Esbjörn och Tomme. Sten 2 är rest efter Tomme av Esbjörn. Alla är söner till Gunne Hand. Runstenarna och bildstenarnas tillkomst dateras rörande runformer och stil till mellan 970 och 1020.
   Sten 1 restes medan Tomme var i livet och borde alltså vara den centrala stenen. Efter detta har Tomme avlidit och han har också fått en runsten rest efter sig. Denna borde vara den sista eller en av de sista stenarna. Man kan enbart spekulera, men en gissning är att sten 1 har rests någon gång på 990-talet.
   Jag har i en tidigare artikel på goda grunder argumenterat för att mannen på bildstenen vid Krageholms slott föreställer den rusiske fursten Vladimir I som nybliven kristen kring året 988. Ett återvändande av den som bevittnat ceremonin kan försöksvis placeras till några år efter. Då hamnar vi i början på 990-talet. Kanske har denna person varit i Konstantinopel som väring i sällskap med personen som avbildats på sten 1 i Hunnestad (Gunne Hand?), som också tolkats som en väring. I så fall borde dessa två stenar ha ristats ungefär samtidigt. De bildstenar som ingick i monumentet kan mycket väl ha tillkommit vid samma tid som runstenen.
   En tid efteråt, låt oss säga i början av 1000-talet, har Tomme dött och en ny runsten med ett ristat kors har rests (sten 2). Det är då helt logiskt att denna placerats intill sten 1. Vi ser från avbildningen i "Monumenta Danica" att det finns en smal rest sten mellan sten 1 och sten 2. Denna, sten 3, kan ha placerats i samband med att sten 2 restes för att skapa lite distans mellan de två runstenarna.
   Värt att uppmärksamma är att ingen har rest någon sten efter Esbjörn. Fanns det ingen som kunde eller ville resa en sten med hans namn eller dog han vid en tid då det inte längre var självklart att resa runstenar?

Avbildningarna
Kvaliteten på avbildningarna av run- och bildstenarna måste framför allt värderas gentemot de tre bevarade stenarna. Det naturligaste är då att börja med den äldsta avbildningen. Därefter måste vi jämföra senare avbildningar dels med kvarvarande originalavbildningar och dels med de i Worms verk. Om det visar sig att de senare avbildningarna bygger på Worms verk är de av inget värde för våra fortsatta studier.

Monumenta Danica
Det bästa jämförelseobjektet är tvivelsutan bilden på sten nr 4. (se nedan) Avbildningarna på de båda runstenarna är inte bra att jämföra med. Korset på runsten 2 verkar vara schablonmässigt utfört som om man tänkt: ”Ett kors är ett kors.” Mannen med yxan på runsten två är dessvärre inte intakt, vilket ger oss mindre att arbeta med.
   Var och en kan själv göra en bedömning rörande kvaliteten på den avbildning som finns i ”Monumenta Danica”. Här ska endast förtydligas med några observationer. Den eller de som gjort avbildningen har verkligen i stor utsträckning fått med de olika detaljerna. Ormarna är snudd på perfekt återgivna, såväl de knutna till den beridna figuren som den i objektet ovanför. Det är uppenbart att föremålet ovanför ryttaren är missuppfattat. Förmodligen har man trott att det ska föreställa någon sorts ornamental utsmyckning. Sammanbindningen av ”ornamentet” är trots detta mycket lik originalets. Detta är värt att betona eftersom det har betydelse för hur stor lit vi kan sätta till detaljer i de andra förlorade avbildningarna, även om det gäller intrikata ombindningar.

HyrrokkinHyrrokkin_Worm
    Sten 4 i original och avbildad i "Monumenta Danica". Foto: Hedning.

Bautil
Vår andra möjlighet till kontroll finns i ett verk om våra svenska runstenar som gavs ut 1750. Det har en mycket lång titel, men vi kan kalla boken Bautil efter första ordet i titeln. I Bautil finns tre avbildningar av stenar. Det är, inte oväntat, stenen med bilden av den förmodade Hyrrokkin, men dessutom sten nr 1 (runstenen med yxmannen) och sten nr 6 föreställande ett fyrfota djur.
   Alla avbildningar är signerade M:R:D, vilket står för Magnus Dublar Rönnou. Rönnou föddes 1685 och dog 1735. Han måste ha gjort sina avbildningar på 1700-talets början, sannolikt 1716. Har då Rönnou tecknat av bilderna på stenarna eller bara kopierat från Worms verk? När man ser hans teckning av ”Hyrrokin” är det uppenbart att den tillkommit efter att ha sett bilden på stenen. Rönnou har tolkat både ryttaren, djuret och föremålet ovanför ryttaren på ett i stort korrekt sätt, så är inte fallet i Monumenta Danica. Det fyrfota djuret i Rönnous tappning påminner mycket om avbildningen i Monumenta Danica, men bilden har kanske inte vållat tecknarna några större problem. Däremot kan bilden av ”Yxmannen” vara mer tveksam. Mannen är mycket liten, och runorna är schematiskt insatta runt den lilla figuren. Dessutom har någon (Rönnou?) skrivit ”Worm.p.182” ovanför bilden. Kanske är det så att Rönnou bara skissat bilden efter Worms bok.
   Sammanfattningsvis är det uppenbart att Rönnou varit vid monumentet. Han har tecknat av stenen med ”Hyrrokin”. Dessutom verkar det troligt att hans bild av det fyrfota djuret är baserat på originalet.

Hyrrokkin_Ronnaustoradjuret_Ronnau
    Till vänster: Sten nr 4. Till höger: Sten nr. 6. Teckningar av Magnus Dublar Rönnou

Nils Henrik Sjöborg
I Nils Henrik Sjöborgs ”Samlingar för Nordens fornälskare” från 1830 finns alla fem stenarna med avbildningar. Deras värde är synnerligen tvivelaktigt. Samtliga avbildningar verkar vara kopior av bilder från antingen Monumenta Danica eller Bautil.

Nils Månsson Mandelgren
1855-56, alltså efter att monumentet raserats, var tecknaren och kulturforskaren Nils Månsson Mandelgren i Hunnestad och tecknade av de stenar han kunde återfinna.
   Av absolut största värde är den bild av ”Yxmannen” som Mandelgren tecknat. Det är uppenbart att åtminstone delar av stenen funnits att tillgå trots att monumentet inte längre var intakt. Detaljer i ansiktet på mannen stämmer överens med originalet på ett helt annat sätt än avbildningen i "Monumenta Danica". Bl.a finns de två strecken på mannens kind, vilka saknas på Worms avbildning.
   Av en blyertsskiss är det uppenbart att sten 1 redan vid denna tid var sönder, ty det är endast mannens överdel som finns avtecknad. Alltså torde Mandelgren ha gjort sin slutversion baserad på denna överdel och sedan tecknat färdigt underdelen med information hämtad från avbildningen i Worms "Monumenta Danica".

Bildernas användbarhet
Sammantaget kan man konstatera att det inte finns några avgörande invändningar till varför avbildningarna på stenarna inte skulle kunna användas för vidare forskning kring ett eventuellt samband mellan avbildningarna. Tvärtom finner vi att de olika avbildningarna kompletterar varandra på ett bra sätt. Det innebär att vi förutom de två helt bevarade stenarna också har en mycket trovärdig bild av hur det Stora djuret på sten 6 har sett ut.
   Den avbildning som är ”känsligast” ur tolkningssynpunkt är onekligen det djur med utsträckt tunga vid sidan av ett oidentifierat objekt som finns avbildat på sten nr 5 i "Monumenta Danica". Avbildningens höga kvalitet i övrigt gör emellertid att den inte bör betraktas med allt för stor skepsis.

Bildernas idévärld
Det är ingen ny tanke att avbildningar på stenar från vikingatid har hämtat stoff från de fornnordiska sagorna. Tydligast är detta rörande den så kallade Sigurdsristningen i Södermanland. På en häll återberättas delar av berättelsen om hur Sigurd tog död på draken Fafner. Ett flertal detaljer gör att man kan identifiera händelsen, inte minst det hjärta som Sigurd steker liksom hans tumme som blir bränd och som han stoppar i munnen. När detta händer kan han höra vad de fåglar som sitter i ett avbildat träd säger. Draken Fafner ligger mycket listigt placerad som en runslinga runt alla ristade bilder. Den enda figuren som är utanför är Sigurd som mycket effektfullt sticker sitt svärd igenom draken.
   Utöver denna fantastiska ristning finns det andra som tar upp händelser ur mytologin. En populär historia har tydligen Tors fiskafänge varit. På runstenen U 1161 i Uppland finns Tor avbildad när han har fått den jättelika Midgårdsormen på kroken och kört benen rakt genom båten i ett försök att hålla emot.
   Således vore det ingen överraskning om avbildningarna på stenarna i Hunnestadmonumentet helt eller delvis skulle kunna kopplas till den fornnordiska mytologin. Den besynnerliga ridande figuren med ormar på bildsten nr 4 har man länge menat ska föreställa jättinnan Hyrrokkin. Anledningen är den saga som berättar följande: När guden Balders likbåt skulle skjutas ut i vattnet var det ingen av gudarna som kunde rubba den. Därför lät man kalla på jättinnan Hyrrokkin. Hon kom ridande på en varg och som tygel hade hon en orm. Med en enorm knyck skickade hon iväg dödsskeppet. Identifikationen verkar övertygande och är svår att argumentera emot.

Korset och det stora djuret
Funderar vi lite längre finner vi att Hunnestadmonumentet inte är helt oproblematiskt. Å ena sidan har vi åtminstone en avbildning som är hämtad ur en förkristen föreställningsvärld, jättinnan Hyrrokkin ridande på sin varg, och å andra sidan en runsten med ett kors, som pekar mot en kristen föreställningsvärld. Än mer komplicerad blir saken om vi tar i beaktande de nya forskningsrön som menar att det stora fyrfota djur som finns avbildat på stenar i företrädesvis Skåne, Själland, Jylland, Västergötland och Östergötland i själva verket symboliserar kejsaren i Konstantinopel i skepnad av ett lejon. Hur passar detta ihop med bilden av en jättinna som rider på en varg? Det passar helt enkelt inte alls. Idéerna kring vad det stora djuret föreställer måste med andra ord utvecklas och förfinas.
   Och hur förhåller det sig med korset? Detta skulle, som någon menar, kunna vara inristat åtskilliga år efter att stenen är rest. Detta skulle passa med att monumentet är skapat i en förkristen anda och ”förbättrat” när en ny tid tar vid. Men korset finns på runstenar i sammanhang som stämmer överens med Hunnestadmonumentet. Dessutom är det märkligt om man skulle ha gjort plats stor nog för ett kors redan i förväg, som om man garderade sig för nya tider. Och hur torftig hade denna sten inte tett sig mot den andra runstenen och de andra bildstenarna i monumentet med endast en korthuggen runristning och ingen bild! Sammantaget verkar denna teori svagt underbyggd.
   Kan vi då finna en lösning som ger en godtagbar förklaring till monumentets till synes disparata delar? Det återstår att se.

kors
Sten nr 2. Runsten med kors. Foto: Hedning.

Det mytologiska problemet
Eftersom vi tänker koppla bildmotiv till de fornnordiska gudasagorna återstår ett stort källkritiskt problem. De berättelser som har levt kvar fram till idag har till största delen nedtecknats efter kristendomens inträdande, och vi får förlita oss tungt på isländska källor. Alltså måste vi sätt vår lit till att det i mångt och mycket är berättelser som traderats och haft stor spridning. Hur mycket kan vi t ex lita på ”Den yngre Eddan” som man menar ska vara författad av Snorre Sturlasson omkring 1220? Att han var en lärd man står utom all tvivel. Det är från hans penna vi har uppgiften att Tors ben åkte genom botten på båten i ett försök att hålla emot när Midgårdsormen nappat på betet. Att berättelsen var spridd på vikingatiden bekräftas av bilden på den uppländska runsten som beskrivits ovan.
   Eftersom Hunnestadmonumentet är från sen vikingatid (kring är 1000) finns det goda chanser att mycket av det mytologiska godset hade fastnat i välkända, traderade berättelser. Det är också från Snorre vi känner till berättelsen om Hyrrokkin. Accepterar vi den får vi vara så goda att acceptera andra berättelser som hör samman med denna.

Analys av monumentets bildmotiv

Monumentet verkar uppdelat i två delar, dels de två runstenarna med bilder, dels de rena bildstenarna. De förra handlar om verkliga personer, de senare föreställer mytiska varelser. Därför verkar det vettigt att analysera de båda grupperna var för sig.

Runstenarna
Inskriptionen på stenen med yxmannen omtalar att Asbjörn och Tomme satte stenen efter Roi och Leikfröd, Gunne Hands söner. Stenen med korset har det kortfattade budskapet: ”Asbjörn satte stenen efter Tomme, Gunne Hands son”. Det är alltså broder eller bröder som reser efter bröder. Fadern hette Gunne och jag har i en annan artikel argumenterat för att det mycket väl kan vara han som iklädd väringauniform är avbildad på sten 1.
   Närvaron av korset gör att vi tydligen har att göra med en familj som både kommit i kontakt med den kristna läran och som kanske också övergått till den kristna tron. Detta i kombination med åtminstone en sten som inehåller ett förkristet motiv gör det hela mycket intrikat.

Bildstenarna
Den givna utgångspunkten för en analys av bildstensmotiven på stenarna i Hunnestad är stenen med den förmodade jättinnan Hyrrokkin. Vi har redan konstaterat att antagandet verkar korrekt. Därifrån måste vi söka vidare. Antingen finns inget samband mellan de olika stenarnas motiv eller så finns ett samband. Tanken att avbildningarna skulle föreställa slumpvis valda motiv ur den fornnordiska mytologin är möjlig men förefaller inte trolig. Den vikingatida skaldekonsten är fylld av symboler och liknelser. Skulle då ett av Nordens ståtligaste run- och bildstensmonument ha fyllts med enbart dekorativa bilder? Hypotesen i detta arbete är att så inte är fallet. Vi utgår ifrån att motiven på en och samma bildsten (om det finns mer än ett) är knutna till varandra. Dessutom utgår vi ifrån att de olika bildstenarnas motiv är knutna till varandra. Det som då faller sig naturligast är att anta att dessa stenar återberättar en eller flera sammanlänkade episoder ur mytologin. Eftersom vi har Hyrrokkin som fixpunkt blir vårt antagande enkelt: Bilderna måste på ett eller annat sätt vara knutna till Balders begravning.

Balders begravning
Händelserna knutna till Balder och hans död är mycket dramatiska och finns återgivna i olika texter. Nedan berättas i korthet om händelserna:

Loke, den nordiska gudavärldens ”bad boy”, blir svartsjuk på den rene och oskuldsfulle guden Balder som till synes är osårbar. Balders moder Frigg hade nämligen rest vida omkring och tagit heligt löfte av allt levande att inte skada hennes son. Den listige Loke får emellertid veta att misteln inte tillfrågats, eftersom den är så harmlös. Loke lyckas fantastiskt nog tillverka en mistelpil. När sedan gudarna roar sig med att skjuta och kasta både det ena och det andra på den ”odödlige” Balder, passar Loke på att hjälpa den blinde asen Höder att delta i festligheterna genom att få denne att skicka iväg mistelpilen mot Balder. Balder dör. Stor sorg utbryter hos gudarna. Oden, Balders far, försöker få honom fri ifrån dödsriket, men detta kommer bara att ske om alla varelser fäller tårar över Balder. En gammal jättinna Tack (som gudarna starkt misstänker är Loke i förklädnad) säger att hon bara kommer att gråta ”torra tårar”, och så får man finna sig i Balders öde.
   Balder är alltså död och ska vederfaras en värdig begravning. Man placerar honom på hans jättestora skepp Hringhorne. Det ska skjutas ut på vattnet och brännas. Det uppstår problem eftersom skeppet är så stort att gudarna inte kan rubba det. Lösningen är att skicka efter jättinnan Hyrrokkin. Jättinnan anländer i stor stil på en varg. Till tygel har hon en huggorm. Hon hoppar av ”hästen” som är så stark att fyra bärsärkar måste välta omkull vargen för att kunna hålla den. Hyrrokkin skjuter ut skeppet från fören så det står eld om lunnorna (rullarna under skeppet) och landet skälver. Balders kropp läggs på bålet, varvid hans hustru Nannas hjärta brister. Hon läggs bredvid Balder precis som hans häst. Oden lägger dit ringen Draupner, ur vilken varje natt åtta ringar dryper varje natt, lika tunga som den själv. Oden viskar något i Balders öra, men vad vet bara Oden. Efter att Tor vigt skeppet börjar det brinna.

Tolkningen av Balders begravning
Bildristaren bakom Hunnestadmonumentet verkar ha valt Hyrrokkins ankomst till Balders begravning som startpunkt för sin berättelse. Redan av redogörelsen ovan finner vi att jättinnans varg är något i hästväg, som man skämtsamt skulle kunna uttrycka det. Kanske är det så att ristaren funnit att djuret måste vara så anmärkningsvärt att han uppgraderat det till ett lejon. Omöjligt är det inte. Jämför vi med de andra avbildningarna som finns att tillgå är det till och med troligt, men vi ska återkomma till detta när vi gör en jämförelse mellan de fyrfota djuren längre fram.
   Hyrrokkins entré är förvisso storslagen, men hon är inte ensam på stenen. Rakt ovanför hennes huvud finner vi en underlig tingest som är formad utmed stenens ytterkontur. Vad är detta?
   Redan 1967 föreslog den danske konstpedagogen Rudolf Broby-Johansen i sin ”Oldnordiske Stenbilleder” att detta skulle vara Balders dödsskepp:

"Balders dødsskib Ringhorne (författarens kursivering) med den store skræmmemaske i stavnen er afbildet over gygens hoved med bunden i vejret." (s. 154)

Varför denna teori inte vunnit insteg är obekant, men jag menar att Broby-Johansen har slagit huvudet på spiken. Vid första anblicken kan detta verka underligt, men låt oss se de andra skepp som skulle kunna ha ett samband med ”skeppet” på Hyrrokkinstenen.

tullstorp

bösarpskepp

ledberg

Skepp från Tullstorp och Bösarp (Skåne) samt Ledberg (Östergötland). Foto av Ledbergsskeppet: Olof Ekström.

Dessa skepp ovan från Tullstorp och Bösarp i Skåne, samt Ledberg i Östergötland verkar alla vara stöpta efter samma mall och har övertygande identifierats som bysantinska skepp, så kallade dromoner. Balders dödsskepp borde inte vara identiskt med dessa och är det ej heller, men om vi rätar ut det och jämför det med skeppen ovan finner vi både detaljer som skiljer och som överensstämmer.

hunnestadskepp
Balders skepp Hringhorne. Bildbarbetning av författaren.

Dromonerna har alla rammar, hög bordläggning och en rad sköldar utmed sidorna. Inget av detta återfinns på skeppet från Hunnestad.
   De båda ”skånska” dromonerna har i stäven snudd på identiska djurhuvuden som avslutas av ”plymer”. Det från Tullstorp har dessutom något liknande i aktern. Det från Bösarp kan också ha haft det, men denna del saknas på fragmentet.
   ”Skeppet” från Hunnestad har ett ansikte, en ”mask” i fören, men ingen ”plym”, och ansiktet överensstämmer i övrigt inte med dem som finns på de andra skånska stenarna. Istället liknar det mycket huvudena på två av de fyrfota djuren (bild 4 och 6 i Worm).
   Hringhorne är i konstnärerns tappning ett riktigt havsvidunder med bakre "stjärtfena" placerad något framför farkostens bakre ände, som kanske ska ses som symbol för rodret.
   Vad som däremot överensstämmer, vilket är mycket intressant, är att alla fyra inristade farkoster, om vi accepterar att det är vad de är, är ristade med dubbla linjer. Detta är inte märkvärdigt när det gäller skeppet på Tullstorpsstenen, eftersom även det fyrfota djuret är ristat med dubbla linjer. Men Hyrrokkin och hennes riddjur är ristade med en enkel linje. Varför är då ”Balders skepp” ovanför ristad med en dubbel linje? Och varför har djuren på stenarna 5 och 6 i Worms bok dubbla linjer? Rönnou har dessutom också avbildat djuret på sten 6 med dubbla linjer, så det verkar vara en helt korrekt observation av tecknarna.
   Dubbelteckningen av konturerna på föremålet ovanför Hyrrokkin gör att identifieringen med ett skepp, i detta fall Balders, verkar klart möjlig. Men det är något annat som inte stämmer! Vi återkommer längre fram till den berättigade frågan: Varför är bilden av den ridande Hyrrokkin inte ristad med dubbla linjer?

Runt Balders dödsskepp Hringhorne slingrar sig en orm. Med tanke på dödsskeppets enorma storlek (inte ens gudarna orkar rubba det) måste denna orm vara ett praktexemplar. Vad den symboliserar är svårbedömt. Det är tyvärr alltför lätt övertolka bilder och läsa in saker som dess skapare inte hade en tanke på. Å andra sidan är det otillfredsställande och kanske en skymf mot konstnären om ormen endast skulle ses som ett dekorativt element.
   Ormen som sådan är ofta sedd som en symbol för återfödelse. Det hade onekligen passat mycket bra i detta sammanhang, kanske med det tredubbla syftet att både binda skeppet, föra det till underjorden och återföra dess besättning till ett nytt liv.
   En annan möjlighet är att denna orm skulle symbolisera Midgårdsormen. Detta mytologiska väsen är så stort att det omsluter människornas boning, Midgård, och därtill biter sig själv i svansen. Någon svansbitning syns inte till, men å andra sidan kan Balders skepp knappast anses vara så stort att ormen skulle behöva tänja sig till det yttersta. Emellertid finns ingen berättelse bevarad som blandar in Midgårdsormen i omständigheterna kring Balders hädanfärd.

Dubbla linjer
Vi återkommer till de dubbla linjerna eller avsaknaden av desamma. Som vi sett ovan har skeppsavbildningarna från Bösarp, Ledberg och Tullstorp alla ristats med dubbla linjer. Hur är det då med resten av avbildningarna på dessa stenar?
De tre fragment vi har från Bösarp är tyvärr endast av begränsat värde.
Tullstorpstenen har ett fyrfota djur ovanför skeppet. Det har ristats med dubbla linjer vid bringa, ben, rygg och mage. Ledbergstenen har ett ännu rikare bildgalleri. Förutom skeppet finns det fyra krigare, tre fyrfota djur och ett kors. Samtliga krigare har till viss del dubbla ristningslinjer. Huvudbonaderna är samtliga dubbelristade. Tre har dubbla streck längs ryggen; en av dessa även vid bröstet. Av de tre djuren verkar två föreställa lejon, även om ett av dem saknar huvud. Båda dessa har dubbelristade linjer. Det huvudlösa djuret har dubbel linje endast vid ryggen, det andra har dubbla linjer vid bringa, rygg och mage. Det enkelristade djuret för tankarna till en häst. Även korset är ristat med en enkel linje.
   Jämför vi figurerna på de två stenarna ovan med figurerna på Hunnestadmonumentet finner vi att alla skeppen är ristade med dubbla linjer och att de flesta fyrfota djur är ristade med dubbla linjer. Men vi finner också att Yxmannen och Hyrrokkin med riddjur är ristade med enkla linjer. Varför är det så? Varför är det djur som Hyrrokkin rider på ristat med enkel linje medan de andra djuren från Hunnestadmonumentet har dubbla linjer? Varför är det bara bilden av skeppet som har dubbla linjer på den stenen? Och, mest anmärkningsvärt av allt, varför har det djur Hyrrokkin rider på inte dubbla linjer trots att det i så hög grad liknar det djur med dubbla linjer som är avbildat på sten 6 i Monumenta Danica?

Analys
I den formaliserade värld som run- och bildristarna levde i är det synnerligen osannolikt att samme ristare skulle rista samma sorts djur inom samma monument på olika sätt utan att det fanns en mycket bra orsak. Tre orsaker som skulle kunna ligga till grund är:

1. Ristningarna symboliserar olika saker
2. Risningarna är gjorda av olika personer
3. Ristningarna är gjorda vid olika tillfällen

Alternativ 1
Om bilder med två linjer representerar något annat än de med en linje, vad skulle det i så fall vara? Det finns ett antal motsatser man skulle kunna tänka sig, men ingenting verkar kunna lösa vårt dilemma. Låt oss till exempel anta att verkliga människor står gentemot gudomliga och att de förra avbildas med enkel linje medan de senare avbildas med dubbel linje. Varför har då Hyrrokkin en enkel linje? Och man kan fråga sig varför Yxmannen är ristad med enkla streck när krigarna i Ledberg fått dubbla. Samma problem uppstår om vi försöker särskilja olika djur. Djuret på sten 5 skiljer sig ganska markant från dem på sten 4 och 6. Ändå har detta djur dubbla streck precis som det på sten 6. Djuret på sten 5 har ett enkelt streck. Inte heller motsatsparen ”levande – döda”, ”asatroende – kristna” eller ”kvinnligt – manligt” ger någon logisk förklaring.

Alternativ 2
Om två personer ristat olika bilderna skulle detta kunna förklara skillnaderna, men beställaren måste rimligtvis ha något att säga i saken. Och på något vis har det väl funnits en förlaga, om den så har skissats på sten eller ritsats på en träskiva. Då är det sannolikt en och samma person som gjort den. Då finns ingen rimlig förklaring som löser vårt problem.

Alternativ 3
Om ristningarna utförts vid olika tillfällen skulle detta kunna förklara fenomenet. Ur ett kronologiskt perspektiv måste då Yxmannen tillhöra den första ristningsfasen, vilket skulle innebära att det är bilderna med de enkla linjerna som är äldst. I så fall bör Hyrrokkin och det stora djur hon rider på vara ristad samtidigt som Yxmannen. Det märkliga inträffar då att Balders skepp i enlighet med det vi antagit ska ha ristats senare. Ser vi på själva stenen finner vi att skeppet tryckts in ovanpå Hyrrokkin på ett sätt som gör att det precis får plats och på flera ställen tangerar dess linjer Hyrrokkins. Vid detta senare tillfälle skulle då också sten 5 och 6 ha ristats och kanske sten 1 med korset.

FAS 1 – Yxmannen och Hyrrokkin
Ovanstående resonemang gör att vi hastigt och lustigt måste betrakta sten 1 och 3 i ett sammanhang för sig. Finns det någon symboliskt samband mellan Yxmannen och Hyrrokkinfiguren? Vid en hastig blick verkar det långsökt, men ett närmare skärskådande resulterar i att vi finner flera beröringspunkter. Tydligast är det i utstyrseln. Båda verkar bära någon slags tunika. Båda tunikor är skurna i halsen på ett exakt likadant sätt.
   Jättinnans hår är utdraget och bildar en knut samtidigt som det utgör kroppen på en orm. Ormens huvud sticker ut genom munnen på jättinnan och kan eventuellt tolkas som hennes tunga. Yxmannen har å sin sida en huvudbonad som avslutas med en lång ihoprullad svans.
   I ansiktet har både Yxmannen och Hyrrokkin olika markörer. Båda har vid sidan av ögat en njurformad ristning som kanske ska föreställa ett öra. Nedanför detta har Hyrrokkin ett ovalt märke på kinden, medan Yxmannen har två parallella streck.
   Även med dessa likheter i beaktande skulle jag inte vilja gå så långt som att identifiera dessa båda ”personer” med varandra. Jag tror alltså inte att det är en och samma person i olika skepnader. Kanske är det så att ristaren lekt med olika uttryck på ett drastiskt sätt. Och kanske är det så enkelt att den dödes favoritmotiv var just Hyrrokkin.

FAS 2 – Korset och fler bildstenar
Under denna fas byggs monumentet på. Ytterligare en broder i familjen har dött och fått en runsten med ett kors rest efter sig. Man låter resa ytterligare ett antal stenar, både med och utan ristningar. En sten förses med en ristning som föreställer ett lejon. Det ser i mångt och mycket ut som den best Hyrrokkin rider på, men är försett med dubbla ristningslinjer.
   Nu infinner sig också, tror jag, den tanken att man ska sätta in Hyrrokkin i sitt mytologiska sammanhang. Man beslutar sig för att bättra på Hyrrokkin-stenen med en ristning som föreställer Balders dödsskepp. Den placeras ovanför hennes huvud. Men vad händer efter att Balder sänts iväg på den sista färden?

Lokes straff

Gudarna är överens om att det är Loke som både står bakom mordet på Balder och som förhindrat hans återvändande. Loke anar att han ligger illa till och förvandlar sig till en fisk, men trots detta lyckas han inte undkomma. Han infångas och straffas å det gruvligaste. Gudarna binder honom vid tre vassa stenar och en giftorm som droppar etter sätts över hans ansikte. Hans hustru Sigyn sitter troget och samlar giftet i ett kärl, men varje gång hon ska tömma det droppar det etter i ansiktet på Loke. Då vrider han sig så att jorden skälver.
   Vad har då allt detta med Hunnestadmonumentet att göra? Jo, Loke har med Sigyn två barn, Vale och Nare (Narfe). De uppretade gudarna förvandlar Vale till en varg. Det är det djur som med all sannolikhet är avbildat på sten 5. Och anledningen till att det skulle förhålla sig är det ”nystan” som Vale har tungan vid. Inte nog med att Vale förvandlats till varg, som sådan biter han också ihjäl sin bror Nare. Tarmarna från sonen användes av gudarna för att fjättra Loke vid klippan. På sten 5 ser vi alltså hur vargen Vale slitit ut tarmarna från sin broder.

sten 5
Sten 5 i Monumenta Danica.

Efter en färgläggning av ”nystanet” ser vi bättre hur motivet är uppbyggt:

tarmar

Vi noterar hur tarmarna flätar sig in i varandra. Det finns inget mönster som gör att det går att se någon symmetri. Någon så kallad ”maskbild” är det inte definitivt inte frågan om. Längre än så vågar vi inte utsträcka tolkningarna kring bilden. Eventuella likheter med hjärta (rött) och magsäck (brunt) innebär inte nödvändigtvis att de ska tolkas så.

När det gäller vargen är det tydligt av bilden att ristaren velat visa ett annat djur än ett lejon. De två fyrfota djur som av mig tolkats som lejon är tretåiga med ”sporrar” på hälarna, svansen är yvigare och djuret resligare. En intressant observation är att dessa djur har både underben och överben på alla fyra extremiteter. Vargen däremot har däremot endast under- och överben bak.
   I övrigt är den mindre, mer hoptryckt, har mindre elegant svans och tassarna har ersatts av blomliknande utskott. Vargen har inte heller någon uttalad man som de andra djuren har med fyra tydliga bågar, och den har inte så markanta ”huggtänder” som de andra djuren.

varg_worm
varg

En jämförelse med en riktig varg enligt bilderna ovan visar också att Hunnestadsvargen står sig väl mot en riktig varg. Örats utformning, nosen och ögats mandelform stämmer överens. Dubbelristningen längs ryggen kan faktiskt markera den svarta rand som ofta återfinnes på vargarna. Ser man till benen så visar teckningen hur ett bakben böjts medan frambenen är sträckta. Att frambenen är så mycket kortare kan bero på bristande anatomisk insikt hos ristaren, men det kan också vara ett medvetet val för att visa att djuret står uppe på tarmarna.

Ristad eller oristad?

Vill man spekulera kan man fundera över den sten som har nummer 7 i Monumenta Danica. Jag är, precis som alla andra, benägen att tro att den är oristad. Men det är en sak som är något förbryllande. Stenarna med dess ristningar i Worms verk är framställda konsekvent på samma sätt. Stenarnas konturer och dess huggytor är markerade med streck. Detsamma gäller för bilderna. För att förhöja effekten har man skuggat vissa partier på stenarna. Man har också skuggat delar av figurerna. Allt skapar en illusion att det faller in ett ljus från vänster. Skuggningen har gjorts med skraffering, vilken åstadkommits med ganska tätt ställda små streck.
   Vänder vi nu blicken mot ”den oristade” sten 7 ser vi skraffering, men vi ser också tre oregelbundna linjer i mitten av stenen, av vilka de två västligaste böjer av kraftigt och bildar krokar. Är detta bara en avikelse från normen eller har det funnits linjer på stenen? Och i så fall: Är dessa ristade eller naturliga?
   Är det ristningar skulle den alltså sett ut som nedan:

sten 7

Vi lär förmodligen aldrig få svaret på detta, men det vore onekligen rysligt intressant om det verkligen var tre ristade linjer på stenen. Då skulle någon kunna tolka detta som de tre vassa stenar som Loke fjättrades vid. Men vi som är mer nyktra har inte så livlig fantasi.

Slutsatser och diskussion

Så till den mycket kniviga uppgiften att försöka förklara det/de bakomliggande motivet/en till Hunnestadsmonumentet. Först begrundar vi det stora fyrfota djuret. Vad är det stora djuret?
   Som vi sett tidigare ger en analys vid handen att det stora djuret i själva verket kan anta olika skepnader. Djuret på sten 5 är en varg medan djuret på sten 6 strax intill är ett lejon. Det stora djuret kan med andra ord föreställa olika djur. Samtidigt kan det representera något helt annat. Vargen är i detta fallet Lokes son, men det kan finnas andra vargar som representerar något eller någon annan. Lejonet kan mycket väl i vidare mening representera kejsaren i Konstantinopel, men att identifiera det helt och hållet med kejsaren är problematiskt. Hur förklarar vi då Hyrrokkins riddjur?
   Sannolikt är det så att det är sinnebilden av lejonet som åsyftas. En eller flera medlemmar av den familj som har anknytning till monumentet har varit i Konstantinopel. En och annan av dess kejsare har enligt källorna fått sätta livet till vid lejonjakt. Det första mötet med ett så kraftfullt djur måste ha gjort väringarna djupt imponerade. Så egentligen visar en avbildning av ett lejon på en runsten både att beställaren sett ett sådant exotiskt djur och att han och familjen är stark och mäktig precis som lejonet är.
   Och hur är det med Hyrrokkin? Är det möjligen så att denna välkända mytologiska jättinna med superkrafter använts som en liknelse för hur en av familjens medlemmar med samma övernaturliga krafter lyckats tämja lejonet – en best som inte kan tyglas med vanliga tyglar.
   Lyfter vi blicken kan vi skåda ända bort till Östergötland. Där ser vi på Ledbergstenen hur hela fyra väringar är knutna till tre fyrfota djur. Ett av dessa är enkelristat och föreställer gissningsvis en häst. De andra två är med all sannolikhet lejon. En av de beväpnade väringarna har dessutom haft den stora oturen att bli biten i foten av ett av lejonen. Är det rentav så att vi långt ifrån lejonjaktens Bysans finner den avbildad på en sten i Östergötland? Hade jag varit med om en lejonjakt hade jag som hemvändande förmögen väring låtit avbilda det.

Från denna ursprungstanke kan man tänka sig att monumentet utvecklat sig till att bli det gåtfulla monument som fortfarande gäckar forskarna. I sin andra fas verkar det som om Hyrrokkin bildat utgångspunkt för att visa Balders död och Lokes bestraffning. Hur detta ska kopplas till det kristna korset på sten 2 är förmodligen värt en hel avhandling.
   En intressant möjlighet är att, i den norske 1800-talsforskaren Sophus Bugges anda, jämställa den ljuse, närmast vite, guden Balder med Vite Krist och Loke med Lucifer. I så fall skulle detta vara en framställning av kampen mellan Gud och Djävulen, om än i fornnordisk, mytologisk dräkt. Helt orimlig är inte tanken, ty vi måste ta i beaktande att vi rör oss i en brytningstid. Rent allmänt kan sägas om den kristna trons tidiga etablering i Norden att Kristus knappast associerades med det menlösa offerlammet. Kristus sågs som en konung, en härskare. För den som varit i närheten av kejsaren i Konstantinopel måste detta i högsta grad ha varit gällande. Kejsaren sågs som den högste även på det andliga planet, ställd över patriarken.
   Med denna artikel är inte det sista ordet sagt om Hunnestadsmonumentet. Det är en inledning på en diskussion som förhoppningsvis kan uppkomma om de vikingatida monumenten och deras betydelse.

Bert Åkesson

Källor:
Broby-Johansen, Rudolf. Oldnordiske Stenbilleder. Köpenhamn. 1967.
Göransson, Johan. Bautil, det är: alle Svea ok Götha rikens runstenar, upreste ifrån verldenes år 2000 til Christi år 1000; för detta, efter glorvördigast i åminnelse konung Gustaf Adolfs ok konung Karl XI:tes befallning afritade ok til största delen : uti former inskurne; men nu, efter vår allernådigaste konung Fridrich I:stas befallning ok riksens högloflige ständers begäran, med några anmärkningar utgifne af Johan Göransson. Stockholm. 1750.
Mandelgren, Nils Månsson. Mandelgrenska samlingen. Acc. nr :1:4-21. Fig :200-201. Folklivsarkivet. Lunds Universitet.
Rosborn, Sven. Den skånska historian – Vikingarna. Lund. 2004
Sjöborg, Nils Henrik. Samlingar för Nordens fornälskare, tredje tomen med 60 planscher Stockholm, 1830.
Steinsland, Gro. Fornnordisk religion. Stockholm. 2007.
Worm, Ole. Breve fra og til Ole Worm. 2, 1637-1643. Köpenhamn. 1967.
Worm, Ole. Danicorum Monumentorum Libri Sex. Köpenhamn. 1643.
Åkesson, Bert. “Gunne Hand – en färgstark man”. www.infoartefact.se. Nr 12/1 2009/2010.


©Arkeologiska nyheter & facta - Internet Malmö 2009
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:27
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:27
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:27
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:27
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:27
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:27
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:27
ą
kors.jpg
(144k)
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:27
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:27
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:27
ą
sten5.jpg
(85k)
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:27
ą
sten7.jpg
(48k)
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:27
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:27
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:27
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:28
ą
varg1.jpg
(45k)
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:28
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:28
ą
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:28
ą
yxman.jpg
(96k)
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:29
Comments