artikel 54

Stenålder i Tullinge

Det fanns människor i Tullinge redan under stenåldern, för upp till kanske nio tusen år sedan. I samband med detaljplanering av Friluftsstaden Riksten har flera arkeologiska förundersökningar, inventeringar och utredningar genomförts under senare år. När arkeologer studerade arkivmaterial, genomförde fältinventeringar, grävde provgropar och sökschakt upptäckte de ett flertal boplatser inom och nära området för den nedlagda Tullinge flygplats och golfbanan i Riksten (Bondesson, 2001, 2002, 2003, 2004).


Inlandsisen och Östersjön

Östersjön har genomgått flera utvecklingsskeden innan den fick sin nuvarande form. För drygt 20 000 år sedan låg en stor och tung landis över Nordeuropa. Den band mycket vatten i form av is och den pressade ner jordskorpan. För cirka 18 000 år sedan började landisen att smälta och gradvis dra sig tillbaka (Selinge, 1994). Smältvattnet bildade en stor insjö. Den Baltiska issjön (cirka 14 500 – 8 000 f.Kr.), blev det första förstadiet till det som är Östersjön idag. Sveriges väst- och östkust låg under vatten. Delar av Östersjön var land. Baltiska issjön växte fram under nästan tretusen år och hade sitt utlopp via ett jättelikt vattenfall i Öresund. Det var en steril miljö med väldigt få växter och djur. Baltiska issjöns sediment, varvig glaciallera, saknar nästan helt fossil. Vattnet trängde igenom vid berget Billingens nordspets och forsade ut i Atlanten när iskanten hade dragit sig tillbaka till Mellansverige. Vattenytan sjönk då till världshavens nivå, som var 25 meter lägre. Därmed blev stora områden torrlagda. Det blev bland annat en sammanhängande landmassa från södra Sverige över Danmark ända ner till England och Tyskland. Klimatet blev varmare och isen fortsatte att smälta. När isen nu försvann började landet höja sig. Följden blev att sundet genom Mellansverige sakta blev grundare.
   Sydligaste Sverige smälte fram för drygt 13 000 år sedan. De äldsta kända lämningarna efter människor i nuvarande Sverige är ungefär 11 500 år gamla, vid Finjasjön i norra Skåne (Selinge, 1994). Små familjegrupper följde villebrådet som strövade på tundran i stora flockar. När växterna har fått fäste kommer mammut och älg, sedan vildhäst och ren och sist kronhjort och uroxe, samt rovdjur som varg och järv. Under den tiden var ett par hundra människor spridda över en yta som idag motsvarar Skåne, Halland, västra Småland, halva Västergötland och en del av Östergötland (Öjner, 1997). Boplatserna var tillfälliga lägerplatser för små grupper av familjestorlek.
   Nästa stadium i Östersjöns utvecklingshistoria var Yoldiahavet (cirka 8 000 – 7 000 f.Kr.). Landisen fanns då kvar i Norrland. Näringsrikt saltvatten från Atlanten strömmade in genom sund i Mellansverige och Östersjön blev en havsvik. I avlagringar från Yoldiahavet finns musslan Yoldia arctica, som har gett Yoldiahavet dess namn. I sedimenten finns även rester efter grönlandssäl, storsäl, gös och sill. När den stora inlandsisen smälte bort blev det mer vatten i havet och stora landområden i Mellansverige hamnade under vatten. Samtidigt försvann trycket från landisen så att landet successivt höjde sig här. Större delen av Sörmland och Uppland samt delar av Närke var täckta av vatten.
   När förbindelsen mellan Atlanten och Yoldiahavet blev allt grundare på grund av landhöjningen uppstod en sötvattensjö, Ancylussjön. Den har fått sitt namn av snäckan Ancylus fluviatilis, som lever i sötvatten. Denna stora insjö (cirka 7 000 – 6 000 f.Kr.) hade ingen förbindelse med världshaven. Tillskottet av smältvatten var ganska stort. I söder steg Ancylussjöns yta snabbare än landhöjningen och stora landområden blev täckta av vatten. Till slut fick Ancylussjön ett utlopp i söder. På 200 år sänktes vattenytan till världshavens nivå. För första gången blev det därmed en landförbindelse mellan södra och norra Sverige.
   När klimatet blev varmare fortsatte de arktiska isarna att smälta och vattenytan steg i världshaven. Därför strömmade saltvatten åter in i Östersjöbäckenet från Atlanten. Det nya saltvattenhav som bildades kallas Litorinahavet (5 500 – 2 000 f.Kr.) efter saltvattensnäckan Littorina litorea. Geografiskt såg Littorinahavet ut ungefär som Östersjön ser ut idag. I början var inte salthalten särskilt hög. Det brackvattenhav som var ett övergångsstadium från det söta vattnet i Ancylussjön till det salta Litorinahavet kallas Mastogloiahavet (cirka 6 000 – 5 500 f.Kr.). Det dröjde flera hundra år innan salthalten nådde sitt maximum. Denna period sammanfaller med en värmeperiod då ek, lind och alm växte långt upp i Norrland. Under tiden 6 000 – 3 000 f.Kr. var årsmedeltemperaturen två till tre grader högre i hela landet än idag (Öjner, 1997). Sedan blev det långsamt kallare igen.
   När Litorinahavet var som störst var förbindelserna med världshaven betydligt bredare och djupare än de är idag. Även salthalten var högre. Havsytans stigning avtog och slutade helt, men landhöjningen fortsatte. Förbindelserna blev grundare och smalare. Allt mindre saltvatten kom in i Östersjöbäckenet där salthalten minskade långsamt. Detta övergångsstadium mellan Litorinahavet och den nuvarande Östersjön brukar kallas Limneahavet (2 000 f.Kr. – nutid), efter sötvattensnäckan Limnea ovata. Idag är Östersjön ett brackvattenhav, det är alltså varken riktigt sött eller riktigt salt. Salthalten har stor betydelse för växt- och djurlivet.


Kustlinjerna

På grund av variationer i vattenmängd, landsänkningar och landhöjningar har kustlinjerna inom Baltiska issjön, Yoldiahavet, Ancylussjön, Mastogloiahavet, Litorinahavet, Limneahavet och Östersjön varierat kraftigt under de senaste 20 000 åren. Inom östra Mellansverige ligger forntida boplatser ofta långt från dagens kustlinjer. Boplatsernas höjd över havet ger en god vägledning till hur gamla de kan vara. Kvartärgeologiska undersökningar har visat att områden som idag ligger 70 – 80 meter över havet kom upp ur vattnet för 9 000 – 10 000 år sedan (Risberg, 1991). För områden som nu ligger 45 – 50 meter över havet kom upp ur vattnet för 5 200 – 6 800 år (Risberg et al., 2006). Dessa värden har stort intresse när det gäller datering av boplatser från stenåldern i Tullinge.
   Under senare år har arkeologiska inventeringar på Södertörn medfört en stark ökning av kända lokaler med slagen kvarts från äldre stenåldern, ”mesolitikum” (Carlsson, 1998). Dessa områden ligger idag upp till 80 meter över havet och är 9 000 – 10 000 år gamla. Det område som idag utgör de centrala delarna av Södertörn var ett skärgårdslandskap under stenåldern (Ahlbeck et al. 2003; Bondesson 2003). Under perioden 7 000 – 6 000 f.Kr. var några områden inom nuvarande Huddinge och Botkyrka kommuner i den nordvästra delen av Södertörn isolerade grupper av öar långt ute i havet, ungefär som Åland är idag.
   Under stenåldern förändrades området successivt från en yttre skärgård med många mindre öar och kala skär till ett landskap med allt färre, men allt större öar avgränsade av djupa havsvikar och sund. Tullingeöarna låg hundra till 150 kilometer från det närmaste fastlandet i nuvarande Närke (Bondesson och Kihlstedt, 2006). Efterhand förvandlades skärgården till fast land.
   De äldsta arbetsplatserna, boplatserna och kvartsbrotten låg på öar i Ancylussjön. Vattnet blev sedan alltmer salt. Detta tog emellertid lång tid. En enskild människa hann inte med att uppleva någon skillnad i salthalt. Däremot är det troligt att enskilda människor fick uppleva hur strandlinjerna förändrades i takt med landhöjningen. Detta gäller särskilt inom områden med stora och grunda laguner, som snabbt kunde bli helt torrlagda. Det är tänkbart att den föränderliga stranden hade en särskild religiös och rituell betydelse (Carlsson, 1998).


Insamling, jakt och fiske

Stenålderns människor hade samma intellektuella kapacitet och förmåga till abstrakt tänkande som vi själva har (Burenhult, 1997). De lärde sig att ”läsa landskapet”. Människorna levde av insamling, jakt och fiske i nära samklang med naturen.

Mat
Stenålderns människor lärde sig att utnyttja olika ekologiska nischer på ett optimalt sätt och de anpassade sin egen tillvaro efter hur förutsättningarna förändrades under olika säsonger (Hårdh, 1993). Man samlade till exempel blad, bär, frön, nötter, rötter och skott från många olika ätliga växter och dessutom insekter och ägg av sjöfågel. Bladvass har till exempel en rotstock med mycket socker och stärkelse. Rotstocken kan ätas rå eller kokas. Den insamlade maten betydde mycket i hushållningen. Enligt nutida beräkningar hos moderna jägarfolk utgör andelen kött och fisk bara 30–50 procent av maten. Förmodligen var förhållandet detsamma under stenåldern (Israelsson, 1990). Under hela förhistorien har man lagat mat i kokgropar där heta stenar läggs runt maten som är inlindad i växter eller i lera. Under äldre stenåldern rådde det ett överflöd på mat i stenålderssamhällena, vilket medförde att befolkningen ökade (Burenhult, 1991).

Sälar Bild 1. Sälar var viktiga jaktbyten under stenåldern.

För att belysa människans villkor i äldre stenålder har man förutom rekonstruktion av den forntida miljön och de arkeologiska lämningarna även studerat hur jägarsamhällen i vår egen tid fungerar runt om i världen. Trots stora skillnader i kulturell bakgrund och miljö uppvisar dessa jägarsamhällen ofta många likheter. Svält och undernäring är sällsynta. I nutida jägarsamhällen lever människorna i smågrupper med tre till sex familjer, tillsammans kanske 25 personer. Sådana grupper medför viss trygghet och gör det möjligt för flera vuxna att samarbeta (Hårdh, 1993).

Boplatser
Under en mycket lång tid avgjorde naturens rikedomar, djurens vandringar och fiskstimmens lekplatser var och hur länge det var möjligt att stanna på samma plats och hur stora familjerna kunde bli. Ofta valde stenålderns människor att bo vid mossar, åar, älvar och sjöar med goda möjligheter till fiske och jakt, samt möjlighet att förhållandevis lätt förflytta sig längs vattnet.
   En del boplatser täcker stora arealer på flacka och torra sluttningar nära grunda havsvikar. Grunda och varma vatten ger en god livsmiljö för alger och andra växter. Växterna ger mat och skydd åt olika smådjur och fiskyngel, vilket skapar förutsättningar för rika bestånd av sjöfågel, samt fiskar som lockar till sig sälar. Dessa strandnära områden erbjöd sannolikt utrymme för flera familjer och deras hyddor eller hus. På sådana platser kunde en familj bo under flera månader, eller permanent under längre tid. Mycket omfattande utgrävningar i Ajvide på Gotland har visat att boplatser kan vara i bruk under mycket lång tid, flera tusen år (Burenhult, 1991). Här finns bland annat stora mängder med ben efter gråsäl. Utgrävningar av stenåldersboplatsen Sittesta (Ösmo RAÄ 68) nära Ösmo kyrka ligger cirka 2,5 mil söder om Tullinge. Stora mängder med fynd visar att boplatsen har varit i bruk under flera hundra år, mellan cirka 3 300 till 2 500 år f.Kr (Nilsson, 2005).
   Hyddor och hus byggdes av material som var lätt tillgängligt på varje ställe. Ibland finns tydliga märken efter stolpar som bar upp väggar och tak av grenar, näver, tång, vass eller djurhudar. Lera och torv kunde användas för tätning. Vass både isolerar och leder bort regn. Spår efter det hittills äldsta kända huset i Norden finns i en 8 500 år gammal boplats nära Kalmar. Förutom spår efter huset hittades en del verktyg av flinta och porfyr. Huset i Tingby var 8,8 x 3,5 m och har rekonstruerats av Kalmar Läns Museum. En annan viktig fyndplats är Lundfors i Västerbotten, som nu ligger nu 80 meter över havet. För 6 200 år sedan bodde människor på den nordöstra stranden av en skyddad vik söder om Skellefteälvens utlopp i Bottenhavet. Här har arkeologiska utgrävningar av några boplatser visat att de som bodde här fångade vikaresäl med hjälp av system av nät (Öjner, 1997). Inte mindre än 98 procent av över elva tusen benfragment i Lundfors är från vikaresäl, men det finns även rester av ben från älg, bäver, mård, hare, gädda, abborre och braxen. Liknande sälfångstnät från stenåldern är kända från Pori (Björneborg) i Finland. Dessa system med nät tyder på att många människor samarbetade med varandra vid fångsterna.
   Många boplatser från stenåldern i Tullinge är små och de kan ligga på avsatser mellan bergsluttningar som kunde erbjuda lä och skydd mot vinden (Bondesson, 2003). Den här typen av boplatser var kanske använda som tillfälliga lägerplatser under begränsade jaktexpeditioner då man använde enklare hyddor och vindskydd.

Några boplatser i Tullinge

Det finns fynd av boplatser från stenåldern på flera platser i Tullinge. Redan 1970 gjordes ett boplatsfynd med stenyxor och kvartsavslag på några villatomter norr om Tullinge flygplats (Botkyrka RAÄ 269:1). Denna fyndplats ligger nära Brantbrink. Andra områden är Tullinge flygplats och Rikstens golfbana (Bild 2).
   Området Botkyrka RAÄ 505:1 ligger på en flack avsats utmed Pålamalmvägen, 55 meter över havet. Boplatsen begränsas av en höjd i norr och nordväst och en sluttning i söder. Här har hittats fynd av bipolärt avslag av kvarts från Mesolitikum (Grusmark 2006b). Fynd av flera boplatser från stenåldern finns även i Huddinge kommun bland annat nära väg 226, öster om Pålamalmvägen, vid Gladö och Björksättra (Bondesson 2004; Bondesson och Kihlstedt 2006; Gustafsson 2005; samt Gustafsson och Granaht Zillén 2005) samt på flera ställen inom Hanveden (Ahlbeck et al 2003).

karta
Bild 2. Kartskisser av södra Tullinge. Brantbrink, Tullinge flygplats och Rikstens golfbana har rika fynd från stenåldern. Kartskissen till höger visar ungefärliga lägen av kustlinjen och landområden som nu är 55 meter och mer över havet, samt lägen av några boplatser från stenåldern. Som hjälp för orienteringen finns väg 226 samt de båda rullbanorna med på bilden. Allt vitt här är vatten.

Brantbrink
Området Botkyrka RAÄ 254, vid det tidigare torpet Eklundshov, omfattar en flack sandsluttning i Uppsalaåsen, strax norr om Tullinge flygplats (Gustafsson et al., 2008). Området undersöktes under 1980-talet. En utbredd boplats med rikligt fyndmaterial ligger 61 – 58 meter över havet och är från Mesolitikum och tidig Neolitikum, från 7 000 – 3 000 f.Kr. Fynden omfattar rester efter björnbär, hassel och nypon. När det gäller rester efter djur dominerar ben från gråsäl. Men det förekommer även ben av hare, utter vildgås och fisk, samt även ben efter får eller get, gris och hund eller räv. Här fanns färdiga yxor, rikligt med avslag av kvarts och grönsten, avfall, knack- och slipstenar, skrapor, spån av flinta, samt keramik. I norr är boplatsen skyddad av berg.
   Boplatsen Botkyrka RAÄ 485 omfattar en naturlig avsats inom området Brantbrink, nordväst om Tullinge flygfält, 53 – 57 meter över havet, från Mesolitikum, 7 000 – 6 500 f.Kr. Fynden består av slagen kvarts, kvartsit, splitter av flinta, grönsten, brända sälben och skal av hasselnötter (Grusmark, 2006a).

Tullinge flygplats
Andra världskriget hade visat att det fanns behov av ett välutbyggt flygvapen i Sverige. För etableringen av F 18 inköpte Flygförvaltningen 1943 ett område om 310 hektar av Rikstens fideikommiss. Tullinge flygplats blev invigd 1946. Projektet krävde avsevärda markarbeten, bland annat behövde man fylla igen en liten sjö. Under de första åren hade man tre grässtråk för start och landning. Två av dessa stråk blev belagda med betong och asfalt 1952. Den längsta rullbanan var 2 378 meter. Den andra var 1 803 meter. Båda rullbanorna var 45 meter breda. Flygplatsen användes av Södertörns flygflottilj (F18) fram till nedläggningen den 30 juni 1986.
   Innan tiden för flygplatsen var marken använd till jordbruk under många hundra år. Tullinge omnämns i skrifter första gången 1353, då ”Clauus i Tulunge” gjorde ett ”jordabyte”. Gården Riksten har anor från 1430-talet. Vid sekelskiftet 1900 fanns det 25 torp. Antalet torp minskade därefter successivt. Det sista torpet försvann under 1950-talet.
   Inom Tullinge flygplats ligger de båda rullbanorna för start och landning i kryssform på 25 – 30 meter över havet. De omgivande höjderna når upp till 75 meter över havet. De flesta av stenåldersboplatserna inom och nära Tullinge flygplats ligger mellan nivåerna 50 – 65 meter över havet och är från perioden 7 000 – 4 000 f.Kr. (Bondesson, 2003). Under den tiden varierade salthalten och därmed sammansättningen av växter och djur i vattnet. Ancylussjön, cirka 7 000 – 6 000 f.Kr., hade sötvatten. Mastogloiahavet, cirka 6 000 – 5 500 f.Kr., hade bräckt vatten med allt högre salthalt. Litorinahavet, 5 500 – 2 000 f.Kr., hade saltvatten. Skillnader i havsnivå och salthalt påverkade i hög grad de tidiga människornas möjligheter att få tag i mat.
   Inför en inventering av Tullinge flygplats i april 2002 fanns fyra fornlämningslokaler redan registrerade i RAÄ: fornlämningsregister. I det undersökta området blev ytterligare 82 objekt registrerade (Bondesson, 2002). Av dessa var 67 stycken områden som varit lämpliga som boplatser under stenåldern omkring nivåerna 45 – 65 meter över havet. Övriga objekt omfattade bland annat gravar och senare försvarshistoriska lämningar. Gravarna visar att människor har bedrivit jordbruk inom området under järnåldern.
   Många områden med forntida boplatser har blivit delvis förstörda av senare tiders aktiviteter, som grustäkter och jordbruk, men det kan ändå finnas många fynd under täckande jordlager. Fynden från de boplatser som ligger i nuvarande Tullinge består i stor utsträckning av slagen kvarts och andra bergarter. Det är ofta restprodukter efter tillverkning av redskap. Ibland finner man även pilspetsar, skrapstenar och stenyxor. Organiskt material har vanligen multnat bort för länge sedan, men på en del fyndplatser på Södertörn finns rester av ben efter fisk, sjöfågel och sälar. Det finns även några gravar.
   Området Botkyrka RAÄ 491 ligger i höglänt skogmark, 52 – 60 meter över havet, där de flesta kända fornlämningarna är från stenåldern. Fynden inom området består av bearbetad kvarts och grönsten, samt sandsten och knackstenar. Områdets bosättningar är från mellanmesolitikum (Ahlbeck och Isaksson 2007). I närheten av det här området finns även fynd från gravfält, rösen och stensättningar från järn- och bronsåldern (Werthwein, 2005). Området Botkyrka RAÄ 513 är en mesolitisk boplats, 55 – 59 meter över havet, avgränsad av berg i norr och öster. Fynden omfattar avslag av kvarts och grönsten, splitter och kärnor av kvarts (Werthwein, 2005). Det mindre området RAÄ 514 är beläget strax öster om RAÄ 513. Boplatsen ligger i en svacka, 57 – 63 meter över havet, och omgiven av berg som goda vindskydd. Fynden omfattar avslag av kvarts och kvartsit, kärna och splitter av kvarts, samt ett bryne av sandsten. På grund av höjdskillnaden kan RAÄ 514 vara äldre än RAÄ 513.
   De båda områdena Botkyrka RAÄ 516 och 517 har troligen utgjort en större sammanhängande mesolitisk boplats. Båda har fynd av bearbetad kvarts, avslag, spån och kärnor. RAÄ 516 ligger 53 – 58 meter över havet och RAÄ 517 51 – 57 meter över havet (Werthwein, 2005). RAÄ 517 är cirka hundra meter nordöst om RAÄ 491, på andra sidan en höjdrygg. Inom RAÄ 516 finns även fynd från Senmedeltid, 52 meter över havet.

Boplatser vid Rikstens golfbana
Inför anläggningen av en golfbana i Riksten, sydost om Tullinge flygplats, visade det sig att det finns flera fornminnen från stenåldern vid nivåer mellan 45 och 55 m.ö.h. (Bondesson, 2001). Här finns lämningar efter boplatser (Botkyrka RAÄ 453, 457, 459 – 464, 466 – 468, 470, 471, 476 och 477), fossila åkermarker (RAÄ 294, 469, 472, 474 och 475) och gravfält (RAÄ 261). Till fynden hör avslag av kvarts, kvartsit och grönsten, samt bränd flinta, keramik, kol och sot. Området ligger i utkanten av det stora sammanhängande skogsområdet Hanveden, där det finns flera registrerade boplatser från stenåldern.
   Idag vet man ännu inte varifrån stenålderns människor kom till Tullingeskärgården. De kan egentligen ha kommit dit från alla väderstreck. Det var hav och vatten åt alla håll så de måste ha kommit med någon typ av båtar, liksom de första människorna kom till nuvarande Gotland för ungefär nio tusen år sedan (Burenhult, 1997). I grottan Stora Förvar på Stora Karlsö har man funnit de äldsta skelettdelar av människor som är kända i Sverige. Fyndigheter på Gotland innehåller stora mängder med rester efter fisk, främst sill och torsk, samt gråsäl, grönlandssäl och vikaresäl. På grund av den höga kalkhalten i marken på Gotland är benrester mycket väl bevarade där i tjocka kulturlager. Så är det inte i Tullinge. Här är kulturlager vanligen förhållandevis tunna.

Rune Pettersson

Referenser:
Ahlbeck, Mattias; Blidmo, Roger; Holmgren, Ingela och Isaksson, Mikael. (2003). UNDERSÖKNINGSPROGRAM för mesolitiska lämningar i östra Mellansverige. Arkeologikonsult.
Ahlbäck, Mattias och Isaksson, Mikael. (2007) RIKSTEN RAÄ 491, Botkyrka sn, Södermanland. Avgränsning av stenåldersboplats. Rapporter från Arkeologikonsult 2007:2111.
Bondesson, Wivianne. (2001). Riksten – en golfbana på Södertörn. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, Rapport 2001:12. Stockholm.
Bondesson, Wivianne. (2002). Tullinge flygplats. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, Rapport 2002:13. Stockholm.
Bondesson, Wivianne. (2003). Stenålderns skärgårdsliv i Tullinge. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, Rapport 2003:4. Stockholm.
Bondesson, Wivianne. (2004). Vägen till stenåldern: Väg 226, Vårsta-Flemingsberg via F 18 i Tullinge, Södermanland, Botkyrka socken, RAÄ 254 m.fl.: UV Mitt, Rapport 1403-9044; 2004:25.
Bondesson, Wivianne och Kihlstedt, Britta. (2006). Sälarnas följeslagare. Sökandet efter spår av tidig kolonisation i det mesolitiska havsbandet Södermanland, Huddinge socken, Björksättra 1:3, RAÄ 336–343. UV Mitt, Rapport 2006:18.
Burenhult, Göran (1991). Arkeologi i Sverige. Förlags AB Wiken.
Burenhult, Göran 1997. Säljägare och svinheredar på Ajvide. Ajvide och den moderna arkeologin. Stockholm: Natur och kultur.
Carlsson, Anders. (1998). Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Stenåldern. Stockholm Studies in Archaeology, 17. Stockholm: Arkeologiska institutionen Stockholms universitet.
Grusmark, Cecilia. (2006). Kvartsbearbetning och sälfångst i Riksten. Fjärrvärmeledning i Tullinge och Riksten, Södermanland, Botkyrka socken, Riksten 9:2, RAÄ 485 1. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, Rapport 2006:23.
Grusmark, Cecilia. (2006). Stenåldersboplats längs Västerhaningevägen i Tullinge. Södermanland, Botkyrka socken, Tullinge 21:223, RAÄ 505:1. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, Rapport 2006:24.
Gustafsson, Per. (2005). Mesolitisk gryning vid Gladö. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, Rapport 2005:6. Stockholm.
Gustafsson, Per & Granaht Zillén, Gunilla (2005). Boplatser och kvartsbrott vid Gladö bergtäckt. UV Mitt, Rapport 2005:16. Stockholm.
Gustafsson, Per; Lindgren, Christina, Risberg, Jan och Karlsson, Sven. (2008). The Eklundshov site. In Åkerlund, A., Olsson, E., Gustafsson, P., & Miller, U., (red.), Södertörn. Interdisciplinary investigations of Stone Age sites in Eastern Middle Sweden. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.
Hårdh, Birgitta (1993). Grunddragen i Nordens förhistoria. Lund.
Lindgren, Christina. (2006). En mesolitisk boplatslämning vid Tullinge flygplats, Södermanland, Botkyrka socken, Tullinge f.d. flygplats. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, Rapport 2006:26.
Kalmar Läns Museum. (2009). http://www.kalmarlansmuseum.se/site/pedagogik/upplevelsdag/ped_tingby.asp
Nilsson, Maj-Lis (2005). RAÄ 68. Sittesta. Ösmo socken – boplatslämningar från yngre stenåldern. Ingår i Evanni, Louise; Nilsson, Maj-Lis & Renck, Anna Maria (2005). Stenålder, järnålder och historisk tid på Södertörn. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, Rapport 2005:3.
Risberg, J. (1991). Paleoenvironment and sea level changes during the early Holocene on the Södertörn peninsula, Södermanland, eastern Sweden. Stockholm University, department of Quaternary Research. Report 20. Stockholm.
Selinge, Klas-Göran (Red.). (1994). Kulturminnen och kulturmiljövård. Stockholm: Sveriges Nationalatlas.
Risberg, J., Berntsson, A. & Tillman, P. K. (2006). Strandförskjutning under mesolitikum på centrala Södertörn, östra Mellansverige. Kvartärgeologiska undersökningar längs väg 73, Överfors-Västnora. Stockholms universitet, Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi. Rapporter från Arkeologikonsult 2006:2037. Upplands Väsby.
Werthwein, G. (2005). Mesolitikum och senmedeltid vid Tullinge ygfält. Arkeologiska förundersökningar. Stockholms länsmuseum. Rapport 2005:34. Stockholm.
Öjner, Kerstin (1997). Arkeologi En introduktion till svensk forntid. Stockholm: LTs förlag.


©Arkeologiska nyheter & facta - Internet Malmö 2010
ą
bild1.jpg
(63k)
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:19
ą
bild2.jpg
(70k)
Bert Åkesson,
17 dec. 2011 00:19
Comments