artikel 33

Arkeologi och sägen kring 

runstensmonumentet i Västra Strö


Inledning

Sedan slutet av vikingatiden har det funnits där, väl synligt på en åkerholme i Västra Strö. Runstensmonumentet eller Tullestenarna, som de också kallas, imponerar än idag. Västra Strö i Onsjö härad och Västra Strö socken, är beläget cirka fem kilometer nordväst om Eslöv i mellersta Skåne. Området är rikt på fornlämningar som vittnar om att trakten har varit befolkad sedan stenåldern och framåt. Det mjukt kuperade landskapet och närheten till Saxån har genererat förutsättningar för både jakt och fiske ända in i modern tid.
   Bebyggelsenamnet Strö kan härledas till ordet "strö" i betydelsen "ström" eller "vattendrag", vilket kan syfta på ett äldre namn på den närliggande Saxån. Tillägget Västra åtskiljer Västra Strö från orterna Norra och Östra Strö, belägna i Östra Göinge härad respektive Frosta härad.

Västra Strö

  Västra Strö-monumentet utgör en slående anblick i landskapet. Foto: Wallin arkeologi och kulturlandskap.

Bautastenarna

Monumentet ligger magnifikt placerat på en ellipsformad åkerholme, Tulshöj, ungefär 300 meter sydväst om ortens nuvarande kyrka. Monumentet, som står kvar på sin ursprungliga plats i landskapet, består av två runstenar och fem resta stenar, så kallade bautastenar. Bland bautastenarna finns en cylinderformad sten, Tullestenen. Legenden berättar om en bonde som lagt beslag på stenen och fört den till sin gård. Det dröjde inte länge förrän gården plågades av spökerier. Snart uppenbarade sig ett väsen som viskade i bondens öra: "Ställ tillbaka lille Tulle på sin plats igen!" När detta var gjort upphörde med ens spökerierna. Eventuellt är den nuvarande stenen en ersättning för originalet som enligt traditionen skall ha inmurats i Eriksholms, senare Trolleholms, slottsbyggnad på 1500-talet.

Bautastenar

   Bautastenarna. I bakgrunden Västra Strö kyrka. Foton: Wallin arkeologi och kulturlandskap.

Syftet med bautastenarna eller vem de var ägnade åt finns det inga belägg för. Kanske fanns de redan på plats då runstenarna ristades. Möjligen placerades de där i efterhand. Resta stenar har använts som  gravmarkeringar på många av de sydsvenska järnåldersgravfälten. Traditionen att resa bautastenar över de döda har en kronologisk spännvidd från bronsålder till slutet av järnåldern, men är också regionalt betingad. I Mälardalen kan exempelvis flertalet gravar med resta stenar tillföras äldre järnålder, ca. 500 f. Kr.-400 e.Kr, medan samma gravsed i Sydskandinavien kan dateras till yngre järnålder, ca. 400-1050 e.Kr.

Ett sista vilorum för en omvänd Thott?

Några menar att Tulshöj, Tullehögen eller Thules hög, skulle vara släkten Thotts första begravningsplats. Högen är belägen på ägorna och släkten Thott tillhörde de första innehavarna av Näs, sedermera Trollenäs slott, beläget cirka 1,5 kilometer sydväst om monumentet. Ättlingar etablerade även granngodset Eriksholm, sedermera Trolleholm, beläget cirka 3 kilometer nordväst om monumentet. Legenden berättar att Thord Thott, som en av de första kristna i trakten, valde att gravsättas på sina anfäders vis i Thules hög. Detta skulle ha skett på 1100-talet. Trots efterforskningar har man inte funnit spår av gravar i Tulshöj. Monumentet bör av allt att döma betraktas som ett runstensmonument på en naturlig höjd och har, till synes, ingen kontinuitet bakåt i tiden som gravplats.     

Trollen i högen

Ytterligare en legend berättar om den unga flickan från Trollenäs som brukade bege sig från slottet för att vandra vid Västra Strö-monumentet. Trollen fattade tycke till henne, hon rövades bort och återfanns aldrig. Upprinnelsen till ovanstående berättelse är troligen den om Karin Rosensparre från Skarhult, gift med riddaren och riksrådet Anders Stigessen Thott på Trollenäs. Omkring året 1440, då Karin fött sitt fjärde barn, lockades hon in i Trollhögen, belägen i slottsparken, i sluttningen ned mot Saxån. Karin Rosensparre lär finnas kvar i högen än idag. Vid jultid kan man se hennes vålnad när hon går genom slottet och parken.

Runstenar - ett fenomen från folkvandringstid till vikingatid

Bruket att resa minnesmärken i form av runstenar är känt sedan folkvandringstid (ca. 400-550). Stenarna restes av en privilegierad och välsituerad grupp i samhället. I Danmark, Norge och södra Sverige började den stora stenresarperioden omkring år 950 och varade cirka 80 år. Det är förmodligen genom Harald Blåtands runsten (rest runt 960-talet), efter föräldrarna kung Gorm och dennes gemål Tyra, i Jelling som det vikingatida runstensmodet tog form. Västra Strö-monumentets två runstenar, med placering i monumentets nordöstra del, är daterade till sen vikingatid, ca. 1000-1025. Stenarna vetter åt den högt belägna gamla bytomten med byns nuvarande kyrka samt resterna efter en äldre begravningsplats.

Vikingatida runstenar

Några enhetliga svar på det vikingatida runstensresandet har man inte lyckats utröna. Samband med tidstypiska faktorer som till exempel vikingatåg, trosskifte och statsmaktens framväxt har diskuterats. I Danmark, där bruket att bygga gravhögar och stensättningar fortsatte efter Harald Blåtands kristnande av landet, från slutet av 960-talet och framåt, hade runstenarna sannolikt funktionen av statusmarkörer. Möjligen kan de ha utgjort ett surrogat för gravgåvor. Som ett kuriosum kan nämnas att det existerar ett tjugotal danska, hedniska stenar som sannolikt rests i protest mot den nya officiella trostillhörigheten. Behov att hävda motstånd mot den politiska eller religiösa nyordningen eller att hävda egna rättigheter kan också ha initierat runstensresandet. Betecknande är att staden Lund, anlagd av kungamakten under slutet av 900-talet, har så få runstenar.
   Det finns hypoteser om att en möjlig förklaringen till runstensristandet kan vara förknippat med den tidiga missionen. Namnet, dopet och den kristna tron kan ha hängt intimt samman redan då. Biskopen Chrysostom av Konstantinopel, verksam under tidigt 400-tal, menade att bevarandet och minnet av de dödas personnamn var det bästa botemedlet mot skärseldens våndor. Alltså ristades en sten över den avlidne som skulle förskonas.
   Som nämnts har de senvikingatida runstenarna ofta satts i samband med den framväxande statsbildningen. Det vi kallar statsbildning var en struktur som utvecklades via maktsfärer över människogrupper, snarare än maktsfärer över landområden. Denna process kom att innebära både en politisk, social och religiös nyordning. Nya sociala samhällsskikt skapades i takt med att nya maktstrukturer växte fram. Det var under sådana omständigheter som Västra Strö-stenarna ristades åren omkring 1000-1025. Förekomsten av runstenar antyder en stor respekt för de döda och synliggör också vikten av att befästa deras minne. Genom runstenar har, även i fjärran länder, avlidna personer kunnat återförenas med sin hembygd och fädernejord. Runstenarnas runor och ornamentik har ursprungligen varit bemålade i kraftiga färger. Detta var inte bara ett sätt att förstärka stenarnas budskap, utan tjänade även till att förtydliga runorna och den ofta invecklade ornamentiken.

Runstenarnas budskap

Västra Strö-stenen nr.1, DR 334, består av, grovkornig, röd granit. Den har en höjd ovan mark av 170 centimeter, dess största bredd är 165 centimeter med ett största djup av 117 centimeter. Att vikingafärderna kunde ha en annan riktning än den i öster- eller västerled är följande inskription ett tydligt exempel på. Inskriften lyder:

"Fader lät hugga runor dessa efter Asser, broder sin, som norr (över) vart död i viking."

Om ordet "broder" syftar på en köttslig bror eller ett brödraskap mellan Fader och Asser får man låta vara osagt. Stenen låter oss förstå att Asser aldrig kom tillbaka till sin hembygd, utan sannolikt fick sin  sista vila långt hemifrån.
   Västra Strö-stenen nr. 2, DR 335, består av, grovkornig, grå granit. Den har en höjd ovan mark av 205 centimeter, dess största bredd är 130 centimeter med ett största djup av 85 centimeter. Inskriften lyder:

"Fader lät hugga sten denna efter Björn, som skepp ägde med honom."

Av texten framgår att runstensresaren haft en kompanjon vid namn Björn, som sannolikt omkom då det gemensamma skeppet gick i kvav. Det är troligtvis samma person, med egennamnet Fader, som låtit resa de båda runstenarna som ingår i Västra Strö-monumentet.
   Inskriptionerna förmedlar såväl resarens som de avlidnas sociala ställning. Här berättas att Fader både lejt och betalat ristare, ett faktum som understryker Faders höga status. På runstenarna berättas om saknaden efter en bror eller vän samt en kompanjon, förluster som även kan ha inneburit ett ekonomiskt avbräck. Runstenen efter fartygsförlisningen visar dock att Fader överlevde det ekonomiska avbräcket ganska så väl. Han hade uppenbarligen de ekonomiska resurserna som behövdes för att klara av den dryga utgiften som runristningen innebar. Inskriptionerna förmedlar också sorgen inför ödet att aldrig mer få återse Asser och Björn. Att rista runor över dem kan ha varit ett sätt att förankra deras själar i fädernejorden och samtidigt bearbeta både sorg och saknad.

Masken på runsten nr. 2

På baksidan av runstenen som tillägnats kompanjonen Björn finns en stiliserad ansiktsmask och på sidan ett, av förvittringsskador utsuddat, människopar. Betydelsen av kombinationen ansiktsmask och människopar är svår att sia om. Paret är, i det närmaste, helt bortvittrat och alla detaljer är försvunna. Ansiktsmaskens skrämmande uttryck skulle troligen inge respekt och vördnad hos den icke läskunnige betraktaren. I Skåne finns maskbilder på ytterligare fyra runstenar, bland annat på Lundagårdsstenen som finns utställd i foajén till Lunds universitetets biblioteksfilial, UB1, på Helgonabacken.
   Andra exempel där mask-bilder förekommer är bl.a. på ett gravfynd från Danmarks rikaste vikingagrav i Bjerringhøj vid Mammen på norra Jylland. Gravfyndet, som utgörs av en praktyxa med silverinlagd ornamentik, visar en mask-bild samt en best eller "det stora djuret" i kamp med en orm. På Camminskrinet, ett relikskrin, helt täckt med figurer liknande de från Mammengraven finns avbildade huvud snarlikt mask-bilderna från runstenarna samt bestar. Relikskrinet, som har formen av ett långhus med utsvängda väggar, har daterats till 1000-talet. Camminskrinet, som ansågs ha haft sydskandinaviskt ursprung, försvann under slutet av andra världskriget från domkyrkan i Cammin i dåvarande Pommern. Möjligen skulle mask-bilderna kunna utgöra en frontalprojektion av det stora djuret med uppgift att sprida fruktan och därigenom ha en skyddande verkan. En kontextuell nytolkning av Skånes runstenar avseende text, bild, storlek och miljö visar dock att maskerna innehar olika symbolvärden beroende på var de är placerade på runstenen. Maskens innebörd varierar också i takt med att den ideologiska uppfattning förändras över tid.

Fader - en vikingatida storbonde

Runstenar kunde vanligen knytas till större gårdar och runstensresaren Fader var förmodligen innehavare av en sådan gård. Det är troligtvis på den gamla bytomten, ungefär i området för det nutida Västra Strö, som Faders gård kan ha legat. Det är frestande att föreställa sig gårdens placering någonstans på den höjd där kyrkan finns idag. Därifrån är utsikten magnifik och runstenarna fullt synliga. Det var kanske där de första tankarna om monumentet började spira.
   Det var hos de högre samhällsskikten som kristendomen fick sitt tidigaste fäste. När den kristna religionen började spridas byggde förmögna jordägare sina egna gårdskyrkor. De byggdes i trä som gårdens övriga byggnader. Några av kyrkorna blev senare bykyrkor. Fader kan ha låtit bygga en sådan gårdskyrka. Byns nutida kyrka, i nygotisk stil, stod färdig 1877. Den är belägen på den gamla bytomten. Kyrkans romanska föregångare fanns troligen i anslutning till den gamla begravningsplatsen ett tiotal meter norr om den nya kyrkan.

Vägen till runstensmonumentet i Västra Strö

För den intresserade som vill besöka monumentet på plats kör man, från Eslöv, väg 17 mot Marieholm. Sväng till höger mot Trollenäs slott och därefter till Västra Strö. I Västra Strö svänger man till vänster mot kyrkan. Passera kyrkan och strax syns runstensmonumentet, högt beläget, på en åkerholme till vänster om vägen.

Karin Rogius

Källor:
Anglert, M. 1995. Kyrkor och herravälde. Från kristnande till sockenbildning i Skåne. Lund Studies in Medieval Archaeology 16. Lund.
Burenhult, G. (Red.) 1999. Arkeologi i Norden 2. Natur och Kultur. Stockholm.
Classon, C. & Dunér, A. 2001. Fornminnen i Skåne. En vägvisare. Corona Förlag AB. Malmö.
Enoksen, L. M. 1999. Skånska runstenar. Lund.
Helgesson, B. Muntligen. April 2005.
Hulting Lindgren, C. 2003. Runstenarnas eko. En kontextuell nytolkning av Skånes runstenar med fokus på runstenarnas text, bild, storlek och miljö. Cd-uppsats i Förhistorisk arkeologi. Inst. för arkeologi och antikens historia. Lunds universitet. Lund.
Isaksson, S. 1980. Skånes ortnamn. Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund. Serie A. Bebyggelsenamn. Del 14. Onsjö härad. Lund.
Jacobsen, L. & Moltke, E. 1941. Danmarks Runeindskrifter. Atlas. København.
Jacobsen, L. & Moltke, E. 1942. Danmarks Runeindskrifter. Text. København.
Jansson, S., B., F. 1987. Runinskrifter i Sverige
Kewenter, E. 2004. Trollenäs Ett slotts historia. Bokförlaget Arena.
Nationalencyklopedin. 1996. Band 20. Västra Strö.
Riksantikvarieämbetet. Fornminnesregistret. FMIS.
Rosborn, S. 2004. Den Skånska historien. Vikingarna. Lund.
Sawyer, B.1990. Det vikingatida runstensresandet i Skandinavien. Scandia. Band 55:2.
Sawyer, B. 2000. The Viking-Age Runestones. Custom and Commemoration in Early Medieval Scandinavia. Guildford and King's Lynn. 
Svanberg, F. 1999. I Skuggan av vikingatiden. Om Skåne, Halland, Blekinge och Själland. Lund.
Vikingatidens ABC. 1995. Statens Historiska Museum.


©Arkeologiska nyheter & facta - Internet Malmö 2006
ą
vs1.jpg
(23k)
Bert Åkesson,
16 dec. 2011 10:25
ą
vs1b.jpg
(80k)
Bert Åkesson,
16 dec. 2011 10:25
ą
vs2.jpg
(51k)
Bert Åkesson,
16 dec. 2011 10:25
ą
vs3.jpg
(75k)
Bert Åkesson,
16 dec. 2011 10:25
ą
vs4.jpg
(44k)
Bert Åkesson,
16 dec. 2011 10:25
Comments