artikel 30

Bjäresjö - utflyttningen som kom av sig

Inledning

Utgrävningen i Bjäresjö 1986. Sittande Märit Thurborg (Gaimster). Vid hackbordet Anders Josefson.

Under åren 1983-86 utfördes en arkeologisk undersökning i Bjäresjö, cirka 5 km NV om Ystad. Undersökningen ingick i projektet ”Kulturlandskapet - 6000 år” eller som man populärt kallar det ”Ystadprojektet”.
Undersökningen gav ett ytterst rikt arkeologiskt material. Platsen, kullen väster om Bjäresjö kyrka, visade sig varit utnyttjad under en lång tid. Störst uppmärksamhet har platsen fått genom den medeltida huvudgård som påträffades och som flitigt används som referens i den arkeologiska litteraturen rörande exempel på huvudgårdar. I litteraturen möter vi begreppet ”Bjäresjömodellen”, eftersom Bjäresjö har kommit att stå modell för förhållandet mellan huvudgård, by och kyrka i den medeltida forskningen.
Vad menas då med med en medeltida huvudgård? En medeltida huvudgård var ett boningshus på landsbygden som stod i fokus för det sociala livet - en plats där människor möttes och där herravälde utövades. Man bedrev stordrift antingen med hjälp av trälar eller daglönare.

Bjäresjömodellen

Bjäresjöundersökningen har fått stå som modell för hur kyrka, huvudgård och by har utvecklat sig under medeltiden. I fallet Bjäresjö by är det så att kyrkobyggnaden och huvudgården stod intill varandra som en enhet. Vid mitten av 1300-talet har man antagit att gården flyttades till en holme i den närbelägna Bjersjöholmssjön. Anledningen skulle vara de oroliga tiderna. Genom att flytta gården kunde man, enligt modellen, försvara sig mot fienden, nu när man blev omgärdad av en vallgrav.
I de skriftliga källorna tror man sig ha sett ett namnbyte från Berghusagård till Berghusaholm. Berghusagård antas vara den huvudgård som undersöktes arkeologiskt i Bjäresjö på 1980-talet. Gården skulle alltså ha flyttats ut och fått namnet Berghusaholm, ett namn som associeras till hur gården kom att ligga i landskapet - holmen i Bjersjöholmssjön.

Bjäresjömodellen i ny dager

Denna artikel har sin grund i en mer detaljerad bestämmning av det arkeologiska materialet från Bjäresjöundersökningen, samt en kompletterande granskning av befintligt skriftligt material. Genom undersökningen har Bjäresjömodellen kommit i en helt annan dager. Utflyttningen av Berghusagård kan starkt ifrågasättas. Det verkar snarare som om det funnits två huvudgårdar som existerat samtidigt sidan om varandra. Mer om detta längre fram i artikeln. Låt oss först ta del av Berghusagård, hur denna utvecklat sig från sen vikingatid och framåt, se hur människorna levde på gården och begrunda en del nya rön om tegelanvändning på huvudgården.

Bjäresjö - Berghusagård

Undersökningsområdet är beläget i ett starkt kuperat fullåkerslandskap. I byn dominerar en kulle nordväst om kyrkan. Höjdpartiet är omgivet av sumpigare partier. Höjdskillnaden mellan kullen och dessa partier är cirka 12 m.
   Inom undersökningsområdet har mänsklig aktivitet ägt rum under en lång tid. Att bosätta sig på den markanta höjden tycks ha varit speciellt attraktivt, så attraktivt att man genom den arkeologiska undersökningen kunde konstatera att höjden jämnats ut med ett tjockt lager lera som först antogs vara steril mark. Att lagret var påfört blev uppenbart då man fann bronsålderskeramik under leran.
   På sluttningen ner mot Bjäresjön fanns lämningar från tidigneolitikum, medan det på kullen väst och nordväst om kyrkan påträffades fynd från bronsålder och romersk järnålder. Själva centrum av kullen visade sig vara utnyttjad från sen vikingatid och fram till 1360-talet (ett slutdatum som diskuteras längre fram i artikeln). Denna artikel kommer att koncentreras kring lämningarna från vikingatid och framåt.
   Byggnadslämningar framträdde främst på kullens norra del, men det fanns kopiösa mängder med svartgods, en karaktäristisk keramiktyp från sen vikingatid och fram till 1200-talets mitt, på hela kullen. Även keramiktyperna äldre och yngre rödgods, och då framförallt det förra, var rikligt förekommande. Dessa fynd visar på ett kontinuerligt nyttjande av kullen från sen vikingatid fram till 1300-talet.
   Med hjälp av bland annat keramikfynden är det är möjligt att dela in bebyggelsen i fyra faser.

Huvudgården under vikingatiden

Fynd av vikingatida keramik och mynt gjorde att man kunde lokalisera den vikingatida bosättningen. Av de vikingatida mynten kan nämnas ett präglat under ärkebiskop Poppos (1016-1047) tid, och ett präglat under Otto Adelheids (991-1040) tid.
   Det gick även att knyta stolphål och gropar till den vikingatida bosättningen. Därav kan vi tänka oss en huvudgård med flera ekonomibyggnader. Själva boningshuset utgjordes av en större hall - ett så kallat trelleborgshus. Huset var cirka 25 meter långt och 5 meter brett, och det bars upp av sex par takbärande stolpar.
   Fynden berättar att detta inte var någon ordinär bondgård. Mynt är inte vanliga att hitta på landsbygden från denna tid, och framförallt inte med så lång kontinuitet. Dessa omständigheter kan tyda på att de människor som bodde på den vikingatida gården i Bjäresjö hade kontakter med ekonomiskt starka grupper.
   Andra viktiga fynd är två exklusiva föremål i brons med vikingatida ornamentik. Det är en bälteshake och ett beslag, som även de får oss att tänka på ekonomiskt starka personer.
   Johan Callmer har framfört teorin att beslaget kanske suttit på en bok. I så fall har vi kommit i kontakt med den nya religionen - kristendomen. Undersökningar visar att Bjäresjö kyrka föregåtts av en stavkyrka i trä. Dateringar från trä i nuvarande kyrka ger dateringar på år 1007 respektive 1028.

beslag, bälteshake runsten

Till vänster: Överst en bälteshake. Nederst ett beslag. Teckning: Johan Wallin. Till höger: Runsten utanför Bjäresjö kyrka.

Tre runstenarna som är funna i byns omedelbara närhet talar också de för att vi har att göra med en vikingatida aristokrati. Två av stenarna är resta efter en ”mycket god dräng”. Begreppet ”dräng” i detta sammanhang står sannolikt för prominent man i den vikingatida hirden.
Under vikingatiden och tidig medeltid kan vi anta att samhället var kontrollerat av en mindre grupp människor. De manifesterade sin position genom att resa runstenar och uppföra stenbyggda kyrkor. Just detta förhållande finner vi i Bjäresjö.

1100-talet - Den dynamiska förändringens tid

På 1100-talet genomgick Bjäresjö by drastiska förändringar. Ett helt nytt byggnadsmaterial kom in i bilden och därmed också en helt ny typ av byggnader. En ny kyrka uppfördes i kvaderhuggen Köpingesandsten. Den vikingatida gården byggdes om.

Utgrävning Absid

Till vänster: Bjäresjö kyrka.Till höger: Kyrkans absid i Köpingesandsten.

Vid utgrävningarna fann arkeologerna en halvkällare, en så kallad halvsousterrain, uppförd i samma gula sandsten som kyrkan.

Halvkällare

Plan över halvkällaren. Skala 1:50.

Rummet var 6x6 meter stort. På sydsidan var det nedgrävt knappt en meter. Väggarna var anmärkningsvärt fint murade och golvet var mycket välgjort och jämnt. Minst tre golvnivåer gick att urskilja vid utgrävningen. Halvkällaren är mer att betrakta som en salsbyggnad och den har tolkats som att den ingick i en sammanbygd enhet med lättare byggnadsmaterial, alternativt som korsvirke eller skiftesverk.

Källaren Trappa

Till vänster: Södra muren i halvkällaren. Till höger: Trappan ned till salsbyggnaden.

Ned till salsbyggnaden ledde en trappa. I samband med utgrävningen kunde arkeologerna lätt konstatera trappstegen, som var uthuggna i moränen. Varje trappsteg var förmodligen en gång i tiden krönt av en kalkstensplatta. Några plattor återfanns vid undersökningen.

Vad kan mynten, keramiken och teglet berätta?

Med hjälp av mynt har man kunnat datera byggnaden, men när upphörde den andra byggnadsfasen, och när började använda tegel i Bjäresjö? Kanske kan vi komma närmare ett svar på dessa frågor genom att t ex titta på keramik- och tegelfynd.

Östersjökeramik. Keramik av denna typ hittades i slutna lager under trapphuset.

Längst ned i salsbyggnaden, under trapphuset, påträffades flera slutna lager, bland annat golvlager. Liksom i andra lager fanns här rikligt med keramik och tegel. Östersjökeramik (AII) och äldre rödgods (BII:I) var blandat med tegelfynd. Av största intresse är att dessa artefakter förekommer tillsammans i de slutna lagren. Det ska redan här påpekas att lagren inte är grävda i stick, så som den rådande metoden var på 1980-talet, utan faktiskt undersökta enligt den nu gängse metoden, single context (där man undersöker varje lager för sig i turordningen yngst först).
Hur kan det komma sig att Östersjökeramiken förekommer tillsammans med både äldre rödgods och tegel? Låt oss titta närmare på vad tidigare forskning sagt om dateringar av dessa fyndkategorier.

Östersjökeramik, äldre rödgods och tegel tillsammans

Broberg/Hasselmo menar att Östersjökeramiken upphör ca 1250 och att äldre rödgods introduceras vid samma tid.
   Kristina Carlsson, som undersökt keramiken i Lödöse, vill datera Östersjökeramiken ända fram till 1300 och menar samtidigt att äldre rödgods kan dateras redan från 1200.
   I boken ”Keramik 1000-1600” hävdar man att det blyglaserade äldre rödgodset kan räknas från omkring 1250. Det ”forntida” A-godset ska i stort sett ha upphört att tillverkas mot slutet av 1200-talet. I Lund ska Östersjökeramiken ha upphör framemot slutet av 1200-talet.
   Dateringarna går onekligen isär och de möjliga tolkningarna kan förmodligen göras flera. Fram till för några år sedan, då Mats Roslund i sin avhandling kom att beröra ämnet, har landsbygdens keramik blivit styvmoderligt behandlad, som Märta Strömberg säger. Strömberg undersökte en vikingatida/tidig medeltida boplats på 1980-talet i kv. Tankbåten utanför Ystad. Sten Tesch nämner boplatsen i boken ”Ystad II, en omlandsstudie”. Han säger att det är möjligt, med tanke på svartgodsets varaktighet, att datera kv.Tankbåten till omkring 1200, med en viss eftersläpning i form och framförallt i dekor.
   Roslund har i sin avhandling valt att belysa ett flertal landsbyar i Skåne och har bland annat analyserat Östersjökeramiken från Bjäresjö. Rent allmänt menar Roslund att införseln av Östersjökeramiken sker omkring år 1000. Under 1200-talet inträder en professionalisering av keramiktillverkningen. Blyglaserade kannor av äldre rödgods (BII:I) introduceras. Om man jämför med Lund bör landsbygden ha haft samma keramiksituation också under tidigt 1200-tal. På samma sätt som Östersjökeramikens ankomst runt år 1000 fick dess borttynande ett heterogent förlopp. Endast den nya teknologin som omfattade den sena Östersjökeramiken (typ C) levde kvar till mitten av 1200-talet.
   Längre än så tycks man inte komma med hjälp av litteraturen. Även senare års forskning pekar alltså på att Östersjökeramiken upphör omkring 1250, och samtidigt introduceras det blyglaserade äldre rödgodset. Men det förklarar inte fynden av tegel i de slutna lagren i Bjäresjö.

Hur tillförlitlig är dateringen av de medeltida lagren?

Roslund diskuterar problematiken med omdeponeringar och omlagringar i medeltida lager. Han menar att man måste ”släcka ut” eller lyfta bort artefakter i kontexter som visat sig innehålla material från flera århundraden. Två metoder anser Roslund som säkra ur dateringssynpunkt. Den ena är intern, det vill säga knutna till kontexter som grophus, gropar eller brunnar med känd datering. Den andra metoden bygger på externa analogier, det vill säga utvecklingen i en närliggande stad där intensivare kulturlageravsättning gjort det möjligt att upprätta en kronologi eller typserie. Artefakterna i de slutna lagren under trapphuset i Bjäresjö får ses som en internt knuten kontext.

Golvlager Lager

Till vänster: Flera golvlager i trapphuset. Till höger: Profil vid trapphuset efter avlägsnande av golvlager.

Tidig tegelanvändning - före 1250?

Gråbrödraklostret i Ystad

Tegelbyggnader på landsbygden var inte vanliga. I området är den tidigaste kända dateringen från Stora Köpinge kyrka. Teglet där dateras till 1280-talet. Ett annat exempel är Gråbrödrarklostret i Ystad. Det uppfördes i tegel 1267, men här talar vi om en stad.
   Det är först under 1300-talet genom kryssvalvsslagning i kyrkorna som tegelanvändningen tar fart på landsbygden, men då gäller det sakrala byggnader. Halvkällaren i Bjäresjö tyder i högsta grad på en profan byggnad och det är först under 1200-talets andra hälft som vi hittar profana byggnader uppförda i tegel och då framförallt i städerna. Det gör tegelfynden i Bjäresjö ännu mer intressanta. Är det så att man med hjälp av Östersjökeramiken och det äldre rödgodset i de slutna lagren kan datera tegelanvändningen redan från 1250 eller till och med ännu tidigare? Ja, det är inte alls omöjligt om vi ser till Östersjökeramikens slutdatering och införandet av det äldre rödgodset.
   Nu rör det sig inte om mängder med tegel i dessa äldre lager i halvkällaren, men tillräckligt många för att man inte kan förbise dem. Det är emellertid uteslutet att tala om hela byggnader uppförda i tegel. Däremot kan vi föreställa oss att byggnaden försetts med tegelutsmyckningar, förmodligen innan 1250. Bjäresjö huvudgård uppvisar i fyndmaterialet en oehörd god och stabil ekonomi. Att man genom nymodigheter som tegel ytterligare ville manifestera sin position får inte ses som osannolikt.
   Martin Hansson menar i sin avhandling, ”Huvudgårdar och herravälden”, att de människor som bodde i stenhusen tillhörde högfrälset. Det var med andra ord exklusivt att bo i stenhus. Hansson menar vidare att de enda som bodde i stenhus vid sidan av dessa samhällets högsta var ”Vår Herre”. Inte ens ”Vår Herre” hade dock förmånen att alltid vårdas i ett stenhus!

Sandsten ersätts med gråsten

Skalmur. Halvkällarens norra del.

I fyndmaterialet från halvkällaren går det att urskilja ännu en byggnadsfas. Det finns inga säkra dateringar från när denna fas inträder. I litteraturen nämns att ombyggnaden skett någon gång under 1200-talet. Men med tanke på den tidigare diskussionen borde ombyggnaden skett efter 1250. Vad som hände med halvkällaren då var att den medvetet och systematiskt plundrades på sitt innehåll av fint byggnadsmaterial. Murar av gråsten i skalmursteknik ersatte de fina kvaderhuggna sandstensmurarna. Halvkällaren miste nu sin funktion som salsbyggnad och blev en ”vanlig källare”. Källaren byggdes in i ett 20 meter långt hus och ska enligt Johan Callmer förmodligen varit uppförd i korsvirkesteknik.
I samband med en gravgrävning på kyrkogården fick arkeologerna möjlighet att se vad som dolde sig närmast kyrkan. Medeltida lager med en påtaglig mängd tegel konstaterades. Detta betyder, menar Callmer, att man övergivit det tidigare boningshuset. Ja, man har helt enkelt flyttat det. Denna byggnad är, fortfarande enligt Callmer, uppförd i tegel. Om hans teorier stämmer innebär detta att det nya huset skulle ha legat endast 12 meter väster om kyrkan. Det gamla boningshuset blev nu ett ”vanligt” hus med källare uppförd i skalmursteknik.

Berghusagård överges?

Callmer anser att man under mitten av 1300-talet övergivit huvudgården, och han säger att det finns ett slutmynt från 1360, präglat under Magnus Smeks tid. Callmer menar att källaren vid denna tid fylls igen med tegel och annat byggnadsmaterial från det förmodade boningshuset, det som låg 12 meter från kyrkan och var uppfört i tegel.
Det känns som om resonemanget haltar. Varför bemödade man sig med att ta byggnadssmaterial cirka hundra meter från källaren för att fylla den? Är det kanske så att huvudgården inte alls flyttades intill kyrkan? Kanske var det så att källaren i skalmursteknik faktiskt var inbyggd i en tegelbyggnad och att det är härifrån det översta raseringslagret i källaren kommer. Det tål att tänkas på. Dessutom har det vid genomgången av fyndmaterialet visat sig att det finns ytterligare mynt som går att knyta till källaren. Det rör sig om två mynt, ett som dateras till 1300-1500 och ett som dateras till 1400-talet. Det sistnämnda är osäkert ur dateringssynpunkt, men har av numismatiker Ulla Silvegren givits denna datering. Dessa båda mynt påträffades i trappan.

Härmed känner vi Bjäresjö medeltida huvudgård rent fysiskt. Men vad var det för människor som bodde på gården, hur såg deras liv ut och vad har de lämnat för spår efter sig?

Det dagliga livet - keramiken informerar

Fyndmaterialet är som tidigare nämnts väldigt rikt. Fynden av Östersjökeramik dominerar. Mats Roslund har i sin avhandling flera intressanta infallsvinklar på just Östersjökeramiken. Han har dessutom gjort en noggrann analys av denna godstyp från just Bjäresjö. I Bjäresjö finns både typerna A och C, där A överväger till 90%. I Skåne är det allmänt så att mynningarna är inåtböjda med skev kant. Så är det inte i Bjäresjö. Här finns en ansenlig mängd utåtböjda mynningar. Kärlen är dessutom små till storleken, mellan 10-18 cm i diameter vid mynningen. Hängkärl, oljelampor på fat, lock och skålar har använts på huvuvdgården i Bjäresjö. Bjäresjö är en av de platser som uppvisar störst variation i servicen. Vad är anledningen till att det ser ut så här i Bjäresjö?

Trälar och daglönare

Martin Hansson menar att på huvudgårdarna bedrevs stordrift antingen med hjälp av trälar eller daglönare. Stormannen uttryckte makt genom sin bostad som samtidigt var ett viktigt centrum för kontakter.
   Tanken att man använt sig av trälar är extra intressant i Bjäresjö. Under Jellingedynastin skedde det en dynamisk förändring i sydvästra Skåne. Upproriska stammar bekämpades vid till exempel Odermynningen.
   Roslund menar att nu togs trälar hem till sydvästra Skåne för att tillgodose behovet av arbetskraft vid de etablerade huvudgårdarnas stordrift. Det skulle i sin tur innebära att Östersjökeramiken i Skåne framställts av hantverkare från södra Östersjöområdet, men med lokala leror från Skåne som råvara.
   Eftersom man i Bjäresjömaterialet finner övervägande utåtböjda mynningar bland Östersjökeramiken, skulle detta i sin tur innebära att man haft ett särskilt inslag av vendiska bosättare.

Försvar och hantverk

Av det övriga fyndmaterialet finns det inget som tyder på att man haft behov av att försvara sig på huvudgården. Däremot förekommer det bland annat i halvkällarens fyllnadsmaterial ett flertal bennålar, brynen, sisare och knivblad. Allt är fynd som tyder på att finare hantverk har bedrivits på huvudgården. Man kunde också konstatera att det funnits en bronssmältugn. Denna påträffades intill halvkällaren. Ugnen var bemängd med en ansenlig mängd bronsslagg, över sex kilo. Kanske är det så att man framställde bronskärl på platsen. I fyndmaterialet förekommer det delar av sådana kärl.
Rent spontant får vi en känsla av att människorna på Bjäresjö huvudgård levde i en högst fredlig miljö. Det rika keramikmaterialet ger ett intryck av lyx, och vi får tänka oss en välbärgad huvudgårdsmiljö där byggnaderna, uppförda i exklusivt byggnadsmaterial, tillsammans med kyrkan givit ett välbalanserat uttryck. Profana stenbyggnader var ovanliga vid denna tid. Liknande byggnader är kända sedan tidigare endast i Dalby och Törringe. Till detta får vi också lägga den tidiga tegelanvändningen.
Bjäresjö bymiljö måste ha varit imponerande under sen vikingatid och fram till hög medeltid. De många myntfynden tyder på ett väl uppbyggt kontaktnät. En intressant detalj är en liten (1,5 cm x 1,1cm) slipad sten i peloponnesisk grön porfyr. Hur den hamnat i Bjäresjö är givitvis svårt att säga, men det finns teorier om att det rör sig om ett rese- eller husaltar. Stenarten importerades via Venedig under tidig medeltid.

Berghusagård och kyrkan som en enhet

Kyrkan och det kyrkliga livet var en del av vardagen för de människor som bodde på huvudgården. På lantmäterikartan från 1699 går det fortfarande att se att huvudgården, kyrkan och prästgården har sitt ursprung i samma gårdstoft, vilken dessutom var byns största. En ytterligare markering är runstenen sekundärt placerad i kyrkogårdsmuren. Huvudgården och kyrkan i Bjäresjö bildade tillsammans en enhet.

Berghusagård i skriftliga källor

Vi har nu en ganska god uppfattning om hur huvudgården fungerade och vem som bodde där, men är det möjligt att med skriftliga källor komma människorna ännu närmare? Jo, så är det faktiskt. 1344 omnämnes en huvudgård vid namn Berghusagård. Det är högst troligt att det är Berghusagård som genomgick den arkeologiska undersökningen på 1980-talet. Gården ägdes av väpnaren Ingmar Karlsson, som troligen var av släkten Thott.

Berghusagård - Berghusaholm i äldre forskning

Utifrån det skriftliga materialet har man tidigare antagit att det skett ett namnbyte från Berghusagård till Berghusaholm. Detta ska ha inträffat någon gång mellan åren 1344 och 1350. Av de skriftliga källorna framgår det att Ingmar Karlsen skrev sig till Berghusaholm 1350. Vad föranledde då detta namnbyte eller var det verkligen ett namnbyte? Äldre, ännu rådande, forskning menar att det under åren 1360-63 var en period i historien då den danska kronan försökte stärka sin ställning i det skånska pantlänet efter dess erövring från Sverige 1360. Det var med andra ord oroliga tider.
Det tidigare omtalade ”slutmyntet” i Bjäresjö talar för att man övergivit huvudgården på 1360-talet. Gängse uppfattning är att man flyttade gården närmare Ystad, närmare bestämt till en holme ute i Bjärsjöholmsjön. Äldre forskning pekar på att detta var orsakat av de oroliga tiderna. Som vi tidigare sett antar man inte att Bjäresjö huvudgård byggdes ur fortifikatoriskt syfte. Tanken bygger på att man på holmen i Bjärsjöholm, där man var omgiven av vatten, kunde man försvara sig mot fiende.

Senare forskningsteorier

Senare tids forskning presenterar andra infallsvinklar till varför huvudgårdar flyttades ut ur bymiljön. Orsaken, menar man, kan vara helt andra än ekonomiska och fortifikatoriska. Utflyttningen kan ha att göra med hur frälset förhöll sig till landskapet och det omgivande samhället. Utflyttningen ses då som ett genomslag för ett nytt sätt att utöva herravälde.
Det är naturligt att koppla samman detta skede med den feodala maktens territorialisering. Från kontroll över människor baserades nu makten på kontroll över jorden. Med utflytten kunde frälset markera sin status och position och samtidigt markera den nya mentaliteten i samhället. Man ville bo enskilt och inte som tidigare i kollektiv. Genom att bosätta sig på platser där vanliga bönder inte kunde försörja sig, markerade man sin status och blev därmed en egen klass - frälset.

Ett nytt sätt att se på Bjärsjömodellen

De senare teorierna ger oss onekligen ett nytt synsätt på huvudgårdproblematiken, men frågan är om ovanstående modell, presenterad av Martin Hansson, även gäller för Bjäresjö eller om de tidigare antagandena ännu är gångbara. I samband med min genomgång av det arkeologiska materialet har jag även haft möjlighet att undersöka de skriftliga källorna. Kanske är det så att vi kan kan sätta huvudgården i Bjäresjö i ett helt sammanhang än de ovan presenterade.

Flyttades Berghusagård verkligen ut?

Frågan är om huvudgården i Bjäresjö överhuvudtaget flyttades ut. Av de skriftliga källor som jag påträffat finns ett medeltida brev från den 21/8 eller den 11/9 1305. Detta brev, som berör hand- och halsrätten i orter i Schwerin i Nordtyskland, är utfärdat av kung Erik Menved. Brevet är daterat Birghesholm. Är detta Bjärsjöholm som månne redan finns nu? Ja, det får inte hållas för osannolikt. Kung Erik Menved befann sig i Helsingborg mellan den 8-10/9 detta år och att han besökt någon storman i Skåne ligger inom rimligheternas gräns. Det finns dessutom fler källor som talar för att Bjärsjöholm funnits innan 1350, då huvudgården enligt tidigare forskning nämns för första gången.

Arkeologiska undersökningar på Berghusaholm

Bjärsjöholm som der ser ut idag.

Den andra källan, som vi nu ska titta närmare på, är de arkeologiska utgrävningar som gjordes inom ramen för Ystadprojektet på Bjärsjöholm (Berghusaholm). Resultaten har presenterats i boken ”By, huvudgård och kyrka”. Här kan vi läsa att man en meter under den nuvarande borggårdsnivån påträffade fundametet till ett kraftigt grundlagt hus, troligen uppfört i korsvirke. Grunden till detta hus dateras till övergången från 1300-talet till 1400-talet. Till stöd för dateringen använder man äldre rödgods och stengods.
Vän av ordning frågar sig nu hur dessa artefakter kan ge denna datering. Äldre rödgods anses upphöra omkring 1350 och stengodset uppträder redan i början av 1300-talet. Från 1300-talets mitt dominerar stengodset tillsammans med det yngre rödgodset. Snarare verkar det som om denna korsvirkesbyggnad ska dateras till senast 1350.
Till saken hör också att man vid den arkeologiska undersökningen fann en ännu äldre byggnadsfas. Det fanns indikationer för en tegelbyggnad. Tyvärr fanns det inga daterande fynd, men att det fanns en tegelbyggnad i Bjärsjöholm redan under 1300-talets början är fullt möjligt. Är det denna som omnämnes som Birgesholm? Är det så då faller också de tidigare teorierna om att Berhusagård flyttades ut ur fortifikatorisk syfte. Som vi tidigare sett skulle detta ha samband med de oroliga tiderna i början av 1360-talet. Men med de teorier som jag här presenterat fanns det en korsvirkesgård på Bjärsjöholm (Berghusaholm) vid denna tid. Knappast något som var bra ur försvarssynpunkt.

Vad hände med Berghusagård?

Men vad hände då med den arkeologiskt undersökta gården Berghusagård i Bjäresjö by? Vi vet att väpnaren Ingmar Karlsen skrev sig till gården 1344. Därefter dyker hans namn, i anknutning till denna gård, inte upp förrän 1366 och då i samband med att hans änka säljer en gård i Bjäresjö by. Änkan Margarete Nielsdatter, en person som tycks fullständigt bortglömd i den äldre forskningen, säljer alltså en gård i Bjäresjö by. Det är ytterst intressant. Hon säljer den till Åge Ingvarsen Baad som, första gången 1366, omtalas som ägare av Berghusaholm, vilken nu omnäms som Bjärsjöholm.
Ytterligare belägg för namnet Bjärsjöholm finner vi ett annat medeltida brev från 1368. Här får vi kunskap om att fångar tagits till fånga vid Lübeck, Lund och Falsterbo. Samtliga fångar kommer från Bjärsjöholm.

Slutsatser

När vi kommit så här långt i det arkeologiska - och i det skriftliga källmaterialet - känns det som om gården i Bjäresjö by, den som var till försäljning, är Berghusagård, och att Margarete Nielsdatter satt som spindeln i nätet. Att hon varit betydelsefull kan också ett medeltida brev från 1365 peka på. I detta får vi veta att Margaretes bror Josef Nielsen var ägare av Hersaremölla i Berghusa. Det kan tyda på att hon tillsammans med sin bror ägde egendomar i Bjäresjö by. Ytterligare stöd för antagandet finner vi i det arkeologiska materialet från Berhusagård.
   Vid min genomgång av fyndmaterialet visade det sig att slutmyntet från 1360 kan ifrågasättas. Som ovan nämnts påträffades två mynt i trapphuset, ett som går att datera till 1300-1500 och ett som är mer osäkert till 1400-talet. Till detta kommer också fynd av yngre rödgods och stengods. Fynden är betydligt sparsammare i jämförelse med Östersjökermiken och det äldre rödgodset, men de går inte att bortse från.
   Vi får heller inte glömma bort tegelbyggnaden som låg 12 meter fån kyrkan. Vid undersökningen togs bara ett litet schakt upp, och det är ingen som vet hur länge detta hus fanns kvar på platsen och vad som finns runt om. Det får inte ses som omöjligt att gården fortsatte att vara i drift.
   Det verkar med andra ord som om huvudgården i Bjäresjö by, Berghusagård, fortfarande existerade; att denna aldrig flyttades ut och att huvudgården/borgen i Bjärsjöholm funnits åtminstone från 1300-talets början. Vi har i så fall två huvudgårdar som existerar sidan om varandra under 1300- och 1400-talet. Att väpnaren Ingmar Karlsen skriver sig till båda gårdarna är inte underligt, då detta var vanligt bland riddarna.

Det nu framkomna materialet ställer hela ”Bjäresjömodellen” i en helt annan dager. Den utflyttning av huvudgården som tidigare antagits har med hjälp av det arkeologiska materialet och de skriftliga källorna reviderats. Det ser ut som om vi har två huvudgårdar som existerar vid sidan om varandra.

Birgitta Åkesson, infoArtefact

Ett stort tack riktas till Johan Wallin för hjälpen med att tolka de medeltida breven och inte minst för alla givande diskussioner på Gastelyckan!

Samtliga fotografier: Bert Åkesson.

Litteraturförteckning
Andersson.H /Anglert.M 1989 By , huvudgård och kyrka. Studie i Ystadsområdets medeltid
Anglert.M 1995 Kyrkor och herravälde
Augustsson.J.E 1992 Medeltida husbyggande
Broberg/Hasselmo 1982 Keramik, kammar och skor från 7 medeltida städer (rapport medeltidsstaden 3).
Callmer.J 1986 Ett adelsnäste i Bjäresjö. Våra härader.
Callmer.J 1992 A contribution to the prehistory and early history of the south Skandinavien manor. The Bjäresjö investigations. The archaelogy of the cultural landscape. Fieldwork and research in av south swedish rural region. Edt Larsson m.fl.
Feldt. A/Tagesson. G 1997 Två gårdar i biskopens stad
Flensmarck.T 2003 Skånelands Medeltid. Orter och ätter. Del B.
Hansson. M 2001 Huvudgårdar och herravälden. En studie av småländsk medeltid
Lindhal. A 1982 Några teknologiska aspekter på medeltida keramiska produkter. Hikuin 8
Raneke. J 1982 Svenska medeltidsvapen II
Rapport 1988 Kulturlandskapet-6000 år, delprojekt B4 Bjäresjö 2:1, 20:2, 20:6 och vattenverkstomten
Rasmussen. J.N 1992 Franciskanerne i Ystad. Ystadiana 1992
Roslund. M 2001 Gäster i huset. Kulturell överföring mellan slaver och skandinavier 900 till 1300.
Skansjö/Riddersporre/Reisnert 1989 Huvudgårdarna i källmaterialet. By, huvudgård och kyrka. Studier i ystadsområdets medeltid
Strömberg. M 1985 Jägare, flintsmed, bonde, järnsmed i Gislöv.
Tesch. S 1983 Ystad II en omlandsstudie. Medletidsstaden 45
Wahlöö. C 1976 Keramik 1000-1600 i svenska fynd
Welin. G 2004 Dalbys äldsta historia. Ett diskussionsförsök Ale 4