artikel 27

Varför ser keramiken ut som den gör?

Inledning

Varför ser föremål ut som de gör? Är det funktionen, estetiken eller rådande normer som präglar de föremål vi omger oss med? Frågan är naturligtvis alldeles för komplex för att kunna ställas - eller för att kunna besvaras på ett enkelt och entydigt sätt. Att till exempel rådande klädmode kan sätta allt förnuft ur spel kan sannolikt många tonårsföräldrar intyga. Affärsmän i stora delar av världen pinas alltjämt av kavaj- och slipstvång, även i tropiska klimat. Konvenansen låter sig inte rubbas.
   Antikvitetsfirmornas utbud och museernas föremålssamlingar låter oss ana att geografiska faktorer, klimatologiska omständigheter, varierande samhällsbetingelser, tidsanda, växlande tillgång på råvaror, skiftande behov av kulturell markering, social rang samt influenser från när och fjärran, är några av de otaliga komponenter som har format den föremålsflora vi omger oss med.
   Moderna soptippar, med fullt funktionsdugliga prylar, skvallrar om att det kasseras föremål som aldrig förr. Under de senaste decennierna har takten ökat markant. Ingen vill längre ha 70-talets gröna plaststolar från IKEA. De är - för tillfället - hopplöst omoderna. Vi tröttnar. Normerna styr. Man kasserar till och med hela bohag för att de inte korrelerar med arkitektur och livsstil i nya fashionabla bostadskomplex. Affektionsvärdet räknas inte eller har glömts bort. Kulturella sammanhang hotar att försvinna.

Vad finns kvar?

Vid förhistoriska utgrävningar består de vanligaste arkeologiska fynden, åtminstone i sydvästra Skåne, av keramik och flinta. Vid gynnsamma bevaringsförhållanden kan även benmaterial förekomma. Då bör man ha i minnet att övriga inventarier som funnits eller brukats på den utgrävda platsen är osynliga för blotta ögat. De tafonomiska processerna, dvs. nedbrytningsprocesserna, har gjort sitt.
   Under förhistorien tillverkades ca 90 % av föremålen av organiskt - dvs. lätt nedbrytbart - material. Detta innebär att endast ca 10 % av ett boplatsinventarium står till arkeologernas förfogande. Det här är inte hela sanningen. I den arkeologiska verksamheten ingår även kart- och landskapsanalyser, pollenprover, makrofossilprover (prover för att spåra större växtlämningar samt fröer), kol- och vedartsprover, jordprover och ett flertal kemiska analyser som kompletterar det knappa arkeologiska föremålsutbudet. Till detta kommer kontextuella analyser och eventuella analogier, vilket slutligen utmynnar i en arkeologisk rapport.

Fyndtomma anläggningar

De anläggningar och gropar som, till synes, saknar innehåll kan mycket väl ha nyttjats som beredningsanläggningar i samband med till exempel skinngarvning, växtpreparering, färgutvinning, matberedning eller lindbaströtning. De fyndtomma anläggningarna utgör en ständig påminnelse om hur lite vi vet om förhistoriskt materialutnyttjande.
   Sannolikt är det så att en stor del av våra förfäders vardag ägnades åt materialinsamling, beredning av varierande slag samt preparering av bland annat ved och trämaterial till matlagning, uppvärmning, husbygge, hägnader, redskap, båtar, skedar, skålar, etc. Att värma upp ett långhus under bronsåldern anses ha krävt ungefär mellan 50 och 100 kubikmeter ved per år. Den största energieffekten utvinns ur torkad ved. Bäst är veden efter något års torktid. Hur många förhistoriska vedbackar har konstaterats? Det borde ha funnits otaliga.

Gåtfull keramik

Övre bukBotten

Delrabbad keramik från yngre bronsålder. Till vänster: Övre buk och och mynning, samt vulst med fingerintryck. Till höger: Botten på kärl.

Under slutundersökningen inför den första etappen av väg 101 vid Lockarp, strax söder om Malmö, fann man i en av anläggningarna bland annat rikligt med bronsålderskeramik. Det var stora skärvor av delrabbad keramik med slät hals samt vulst. Den keramiska periodtillhörigheten benämns B-gruppen och förekommer under senare delen av yngre bronsålder, dvs. senare delen av Montelius period V samt period VI, och en bit in i förromersk järnålder. Tidsmässigt innebär det ca 825 f.Kr. till något århundrade före Kristi födelse. Till skillnad från de kärl i A-gruppen som är helrabbade innehåller B-gruppen bland annat delrabbade kärl där övergången mellan en slät hals eller övre buk markeras med vulst, streckornering eller en rad knoppar.
   Rabbning är en ytbehandling som introduceras i Sydsverige under början av yngre bronsålder, cirka 1100 f.Kr. Ytbehandlingen innebär att en grövre lera läggs på keramikkärlets utsida. Ytan ruggas upp och blir skrovlig, vilket gör kärlet mer greppvänligt. Rabbningen innebär även att kärlets yta blir mångfaldigt större Detta kan i sin tur öka avdunstningen - och kyleffekten. Vem minns inte 80-talets vinkylare i terrakotta?
   Varför ser B-gruppens släta halsar ut som de gör? Finns det någon funktionell förklaring eller är delrabbningen, den släta halsen eller övre buken och vulstornamentiken endast en modenyck?

Att tolka kärlformer

Form och funktion anses vara intimt förknippade då det gäller keramiska föremål. Man menar att mynningsform och bottenform kan ge indikationer på kärlets funktion. Detta har ibland tolkats så att kärl med proportionerligt liten mynningsöppning anses ha använts till förvaring. Här kan man dra paralleller med antikens amforor, där de smalhalsade keramikkärlen med liten öppning användes för både transport och förvaring av vätskor. En utåtböjd mynning gör till exempel kärlet lättare att hälla ur.
   Kärl med förhållandevis vid mynningsöppning med svagt inåtböjd hals och kort rak eller utåtböjd mynningsrand anses lämpliga som kokkärl. Kombinationen av den inåtsvängda halsen och den raka eller utåtböjda mynningsranden gör att innehållet inte skvätter ut, samtidigt som man lätt kan röra runt i kärlet. En rundad botten är överlägsen när det gäller ojämna avställningsytor. Det räcker med tre stödjepunkter, förslagsvis tre stenar, för att kärlet ska stå stadigt. Kokkärl med rundad botten ger en jämnare uppvärmningsyta, och påfrestningarna på godset minskar vid matlagning över öppen eld. En rundad botten gör även kärlet mer lättplacerat på exempelvis härdstenar. Ett kärl med plan botten kräver en, i det närmaste, plan avställningsyta.

Magring

Magring är material av varierande karaktär som man tillsätter leran för att eliminera eller förstärka olika egenskaper i den färdiga keramikprodukten. I förhistorisk keramik har bland annat använts krossad bergart, sand, chamotte och brända krossade ben. Det finns även leror som innehåller naturlig magring i form av silt och sand.
   Vid en ceramologisk undersökning av keramikmaterial från sen bronsålder och tidig järnålder i Grevie socken, i nordvästra Skåne, konstaterades en materialskillnad mellan A- och B-gruppen. Det visade sig att A-keramiken till största delen är sandmagrad, medan B-keramiken huvudsakligen är granitmagrad. Denna skillnad skulle, förutom den kronologiska, även kunna indikera en skillnad i hantverksprocessen. Granitmagring gör kärlen tyngre, men mera hållbara som kokkärl.

Spridda skärvor och inspirerande kontakter

Följande exempel är endast avsedda som utgångspunkt i den fortsatta diskussionen. Den nämnda keramiken utgör sannolikt bara en liten bråkdel av hitintills gjorda fynd.
   Skärvor från B-gruppen med delrabbning, den släta halsen eller övre buken samt vulstornamentik framkom vid utgrävningen av brandgravfältet Löderup 15, i sydöstra Skåne, under 60- och 70-talen. Där påträffades skärvor av ett kärl med fingerintryck i vulsten. Skärvorna fanns i en brandgrav och daterades till övergången mellan Montelius period VI och förromersk järnålder, dvs tiden kring 500 f.Kr.
   Strax väster om Ystad, på den skånska sydkusten, finns Bjäresjö socken där det också har konstateras förekomster av B-keramik av både vulster med och utan fingerintryck. Anläggningarna bestod bland annat av en avfallsgrop samt ett kulturlager.
   Vid utgrävningarna inför markberedningen till Fosie industriområde, strax söder om Malmö, mellan åren 1979-83 påträffades anläggningar innehållande keramik med vulst eller ornering mellan slät hals och rabbad buk. Ett av kärlen hittades i ett källar- eller förvaringsutrymme som sannolikt tillhörde en huskonstruktion.
   I det ovanämnda Grevie-materialet fanns två rabbade keramikkärl med vulst och fingerintryck, respektive vulst och snedställda eller vertikala streck. Båda anläggningarna var gropar med en diameter större än 1 meter.
   De tidigare nämnda fynden i Lockarp, strax söder om Malmö, tycks ha deponerats som avfall i en grop med en diameter större än 1 meter. I anläggningen fanns både kärl med vulst och fingerintryck samt vulst och snedställda eller nästintill vertikala streck.
   Från den tidiga järnåldersbyn Hodde på västra Sønderjylland, i Danmark, finns ytterligare exempel på delrabbade kärl med fingerintryck. Sønderjylland ligger nära den tyska gränsen, vilket sannolikt kan tyda på influenser från övriga Europa. Undersökningar av boplatsmaterial från sen bronsålder, ca 1100-500 f.Kr., visar att rabbad keramik även var vanligt förekommande i bland annat Polen, östra Tyskland och nordöstra Tjeckien. Det har också visat sig att den nordiska keramiken under sen bronsålder är så lik Lausitzkeramik att den nordiska måste anses tillhöra samma keramiska kultur. Lausitzkulturen har sannolikt bidragit med influenser både beträffande magring, kärlformer, ornamentik och bränningsteknik.

Uråldriga matrester?

Keramikskärvor med organiska lämningar på insidan kan via lipidanalyser (fettanalyser) ge en fingervisning om vad som har preparerats eller förvarats i kärlen. Matskorpor i keramikkärl, som bevisligen inte har utsatts för värme, skulle kunna vara tecken på att kärl har använts som behållare vid jäsning och syrning. Den porösa keramiken bidrar till att jästkulturen kan bevaras i kärlväggarna mellan användningarna. Huruvida det har gällt preparering av livsmedel eller andra produkter återstår att utforska.

Designen - en jordbruksprodukt?

Skulle B-keramikens släta övre del, vulsten och delrabbning kunna vara en spegling av förändringar i den aktuella periodens jordbruksproduktion? Vad kan utläsas genom makrofossil- och pollenanalyser?
   Det arkeobotaniska materialet från det tvärvetenskapliga Ystadsprojektet visar att det skedde en förändring av grödornas sammansättning under bronsåldern. Skalkorn ersatte speltoida veten (emmer, enkorn och spelt) och naket korn som dominerande sädesslag. Ett danskt undersökningsmaterial uppvisar dock ingen markant skillnad mellan äldre och yngre bronsålder beträffande dominerande grödor. Däremot tillkommer grödor i form av råg och hirs samt oljeväxterna lin och dådra mellan äldre och yngre bronsålder. Man diskuterar möjligheten att olika former av gröt har tillretts av de odlade sädesslagen. De stora kvantiteter av förkolnade sädeskorn som inte sällan hittas vid utgrävningar skulle eventuellt kunna tolkas som lämningar efter ölframställning.
   Pollendiagram från Ystadsprojektet uppvisar en betydande öppning av landskapet under bronsålderns mitt. Analysen indikerar framförallt en expansion av öppna betesmarker.
   Pollenanalytiska undersökningar från Jylland uppvisar ett motsatt resultat, vilket istället tyder på en igenväxning av de öppna gräsmarkerna vid övergången mellan äldre och yngre bronsålder.
   Undersökningar i det sydsvenska höglandet ger inga uppenbara indikationer om någon agrar expansion under bronsåldern.
   De olika resultaten kan sannolikt tillskrivas regionala variationer. Vid tiden omkring år 1000 f.Kr. uppstår en klimatförsämring i norra Europa som sannolikt innebar kallare och fuktigare vintrar i Sydsverige. De eventuella spåren efter denna klimatförsämring kommer dock inte att diskuteras här.

Varför ser keramiken ut som den gör?

Övre bukRekonstruktion av hur ett delrabbat kärl kan ha sett ut

Varför ser B-gruppens släta halsar ut som de gör? Finns det någon funktionell förklaring eller är delrabbningen, den släta halsen eller övre buken och vulstornamentiken endast en modenyck?
   Under skrivandets gång har det blivit alltmer påtagligt att ämnet är i det närmaste outtömligt. Det skulle, i princip, behövas en total genomgång av alla, eller åtminstone många, framgrävda material för att erhålla en så rättvis bild som möjligt. Formspråk och kontinentala kontakter, kärlstorlekar, kontexter, lipidanalyser, magring och lermaterial är bara några av de aspekter som borde ha ingått i resonemanget - eller utvecklats mer. Följande diskussion utgör därför bara en lätt krusning på ytan av ett ämne som skulle kunna ha utvecklats avsevärt.

Förslutet

Vid en första reflektion skulle man kunna tänka sig att B-keramikens släta övre del, vulsten samt delrabbningen utgjort praktiska detaljer på ett förvaringskärl. Den släta halsen medverkade till att en förslutning blev så tät som möjligt. Vulsten höll förslutningen på plats. Rabbningen gjorde kärlet greppvänligt, utan risk för att det skulle glida ur händerna. Sinnebilden av en gammaldags syltkruka med tygförslutning skulle kunna tjäna som en lämplig parallell. Förslutningen skulle i detta fall kunna ha utgjorts av ett tygstycke eller ett smidigt avpassat skinn. Djurskinn, fiskskinn, tyg, näver, träspån i svepteknik eller lindbast är ett par exempel på organiskt material som skulle kunna ha använts i förslutningssyfte. Fiskskinn går alldeles utmärkt att preparera för att sedan bli mjukt och följsamt. Det är bland annat lämningar från beredningen av nyssnämnda olika organiska material som sannolikt kan ha lämnat spår i form av fyndtomma anläggningar.

Rent

Den släta mynningen skulle även kunna ha tjänat som en praktisk detalj för att kunna hålla kärlkanten fri från föroreningar när man slevat upp innehåll ur krukan. En jämn yta är lättare att hålla ren än en skrovlig och ojämn. Den raka eller svagt inåtböjda halsen borde tala för att kärlet är ämnat som kokkärl eller förvaringskärl. Att hälla vätska eller soppliknande substans från ett kärl med inåtböjd hals låter sig inte göras. Innehållet rinner längs med kärlets utsida och förorsakar onödigt spill.

Färskt

Den rabbade ytan som gör kärlet greppvänligt bidrar även till att kärlets yta blir mångfaldigt större. Man menar att genomsläppligheten i det keramiska materialet liksom avdunstningen från den större ytan gör ett rabbat keramikkärl lämpligt som vattenbehållare. Vattnet hålls friskt och avkylt. Här kan dras paralleller med de våta tidningar som, under 1900-talets början, sveptes kring medhavda utflyktsbuteljer när drycken skulle hållas kall och sval. Under yngre bronsåldern är rabbade kärl vanligt förekommande i boplatskeramiken både i Norden och i Lausitzkulturen, områden motsvarande Polen, östra Tyskland samt nordöstra Tjeckien. Den nordiska keramikens likheter med Lausitzerkeramiken tyder på både kontakter och influenser.

Plan eller rund botten?

I det material som har tjänat som underlag till artikeln har endast plana kärlbottnar förekommit. Plana bottnar kan tolkas som ytterligare en indikation för att kärlen brukats till förvaring - eller möjligen som beredningskärl. En rundad botten ger, som tidigare nämnts, en jämnare uppvärmningsyta och påfrestningarna på godset minskar vid matlagning över öppen eld. En rundad botten gör kärlet mer lättplacerat och kanske därför mer lämpat som kokkärl. Analyser av befintliga matskorpor eller lipidanalyser skulle sannolikt kunnat ge fler indikationer om respektive kärls användning. Matskorpor i kärl som bevisligen inte har utsatts för värme skulle kunna vara en indikation på en användning vid jäsning eller syrning. Jästkulturen trivs i de porösa keramikväggarna och blir på så vis kvar från gång till gång.

Skillnad i process eller lokal variation?

Den ovannämnda ceramologiska undersökningen av keramikmaterialet från Grevie, i nordvästra Skåne, visade att A-keramiken till största delen är sandmagrad och att B-keramiken är granitmagrad. Denna skillnad skulle, förutom den kronologiska, även kunna indikera en skillnad i hantverksprocessen. Eftersom det i skrivande stund inte finns tillgång till jämförande undersökningar borde man sannolikt vara försiktig med generella antaganden. Förändringen av magringsmaterialet skulle även kunna röra sig om lokala variationer. Att granitmagring gör kärlen tyngre borde vara en fördel vid tillverkning av förvaringskärl. Ordentligt med magring i botten och nedre buk borde skapa ett stadigt kärl - som inte välter i första taget.

Hur påverkade grödorna?

Har förändringarna i grödornas sammansättning mellan äldre och yngre bronsålder någon motsvarighet i det arkeologiska materialet? Under den senare delen av yngre bronsålder kommer lövknivarna av flinta som enligt en slitspårsanalys har använts för bearbetning av en mängd olika material. Lövknivarnas anknytning till jordbruket är oklar och ger inga indikationer som kan kopplas till den diskuterade utformningen av keramiken. När det gäller en koppling mellan de förändrade grödorna och den aktuella keramiken skulle man kunna nämna grötkok eller möjligen öltillverkning. Öltillverkning borde tarva stora kärl. Kärlvolymen har av naturliga skäl inte diskuterats här. Materialet har varit alldeles för lite och tiden för knapp.

Mot slutet

Sannolikt blev vardagsföremål under yngre bronsåldern lika slitna och uttjänta som vardagsföremål blir i nutid. Ständigt brukade föremål blir odugliga eller går sönder. Ett tredje alternativ är att föremålet, av någon anledning, omvärderas och läggs åt sidan - istället för att slutligen ha kasserats. Detta är ett vanligt fenomen i museivärlden och antikvitetsbranschen.
   I vilken omfattning utrangerades keramikkärl under förhistorien? Utslitna och trasiga kärl har förmodligen kasserats, använts som skrapor, eller möjligen till chamottemagring. En hypotes gör gällande att till exempel mellanstora och stora hushållskärl var mer eller mindre stationära. Det var först i samband med flyttning eller byggnation man valde att tillverka en ny uppsättning hushållskärl för att därmed kassera de gamla. Avfall och avfallshantering, som för övrigt är ett omfattande arkeologiskt ämnesområde, kommer inte att utvecklas ytterligare här.
   Slutligen bör nämnas att de kontexter som bidragit till den diskuterade keramiken har utgjorts av en brandgrav, några avfallsgropar, någon ospecificerad grop, ett kulturlager samt ett förmodat källarutrymme. Sannolikt har den diskuterade keramiken haft minst två ursprungliga funktioner. Formen och utförandet talar för en funktion som förvaringskärl eller beredningskärl; kärl där innehållet under någon del av processen kräver en lägre temperatur eller att kärlet flyttas.

Karin Rogius

Skriftliga källor:
Björhem, N. & Säfvestad, U. 1993. Fosie IV. Bebyggelsen under brons och järnålder. Malmöfynd 6. Malmö, Malmö Museer.

Burenhult, Göran. 1999. Arkeologi i Norden 1 och 2.

Hulthén, Birgitta. 1977. On Ceramic Technology during the Scandinavian Neolithic and Bronze Age

Hulthén, Birgitta. 2000. Keramikhantverket under sen bronsålder - tidig järnålder i Grevie Socken, Skåne. UV-Syd Rapport 2000:31, del 2. RAÄ, Lund.

Jaanusson, Hille. 1988. Beziehungen zwischen den Lausitzer und nordischen Kulturprovinzen während der jüngeren Bronzezeit. Forschungen zur Problematik der Lausitzer Kultur. Bukowski, Z. (red.).

Lagerås, P. & Regnell, M. 1999. Agrar Förändring under Sydsvensk Bronsålder. Spiralens öga - 20 artiklar kring aktuell bronsåldersforskning. Olausson, M. (red.). RAÄ, avd. för arkeologiska undersökningar. Skrifter nr. 25.

Myrdal, Janken (red.). 1999. Jordbrukets första femtusen år. Det svenska jordbrukets historia.

Stilborg, Ole. 2000. Hur ohygieniska var de? Populär Arkeologi 4.

Stilborg, Ole. 2002. Lindahl, A., Olausson, D., Carlie, A. (red.). 2002. Keramik i Sydsverige - en handbok för arkeologer.

Strömberg, Märta. 1975. Studien zu einem Gräberfeld in Löderup. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8°. N° 10.

Strömberg, Märta. 1976. Forntid i Sydostskåne.

Andra källor:
Antikrundan. SVT1. 2005-02-03.

Lunds Universitets Historiska Museum.


©Arkeologiska nyheter & facta - Internet Malmö 2005
ą
karl1.jpg
(16k)
Bert Åkesson,
16 dec. 2011 08:54
ą
karl2.jpg
(15k)
Bert Åkesson,
16 dec. 2011 08:54
ą
karl3.jpg
(16k)
Bert Åkesson,
16 dec. 2011 08:54
Comments