artikel 22

"Vore inbyggarne vande vid utlänningarnes häckar, så sluppo de mången tröttsam stund"

Fosie - en medeltida by med anor

Under sommaren och hösten 2004 utför Malmö Kulturmiljö en arkeologisk slutundersökning i Fosie, strax söder om Malmö. Fosie by var ursprungligen en rundby med gårdarna spridda i en gles cirkel kring ett sankområde. Det första omnämnandet av Fosie i medeltida arkivalier är från slutet av 1200-talet.
   I nordvästra delen av byn, på bytomtens högsta punkt, finns Fosie kyrka. Den är troligen från 1200-talets första hälft. En dopfunt från 1100-talet skulle kunna tyda på en äldre föregångare. En runsten, daterad till 1000-talets första hälft, skvallrar om ytterligare kontinuitet bakåt i tiden. 
   Efterledet -ie i namnet Fosie betyder hög. Den äldsta ortnamnsgruppen med efterledet -ie kan dateras till vikingatidens början, dvs till tiden omkring år 800.

Nu är arkeologerna i full färd med att dokumentera den södra kvarvarande delen av Fosie by. Det är lämningarna efter gårdarna 16,17 och 18 som undersöks. Dessa gårdar flyttades ut i samband med enskiftet 1804. Hitintills har arkeologerna konstaterat att de mest komplexa lagren finns i anslutning till gård 18. Man har grävt fram ett stort antal byggnadslämningar samt föremål som vittnar om både vedermödor och glädjeämnen. Här kan, förutom olika typer av keramik, bl.a. nämnas en handkvarn, hästskor, en fingerborg, en spelpjäs och en tärning.

B ydiket i FosieBydiket i Fosie

Strax söder om gård 18, och det man antar har varit kålgården eller köksträdgården, har man funnit ett två meter brett dike i öst-västlig riktning. Rester av diket har även noterats i samma sträckning på den sydöstra delen av undersökningsområdet. En jämförelse med den geometriska avmätningskartan från 1702 avslöjar att det framgrävda diket stämmer väl överens med bydikets södra utbredning. Bydiket utgjorde en gränsmarkering mellan in- och utmark. Det fungerade sannolikt även som ett skydd mot betande djur och ovälkomna gäster.

”Diken kallas jordvallarne i Skåne”

De äldsta arkeologiskt konstaterade hägnaderna i Sverige bestod av sten och kan dateras till tiden kring Kristi födelse. Under medeltiden utgjordes merparten av hägnaderna av hankgärdesgårdar, medan flätgärdesgårdar var vanligare i sydligaste Sverige. Jordvallar som hägnad var nästan enbart ett Sydskånskt fenomen.
   Under slaget vid Lund, en kall decemberdag år 1676, vållade de skånska jord- och stenvallarna både den danska och svenska hären bekymmer: ”Somliga var väl inte högre än att kavalleriet och infanteriet utan större besvär kunde ta sig över, men där var ju också kanoner och rustvagnar som skulle med i framryckningen.”
   Generalmajor Schultz, befäl på den svenska sidan, lär däremot ha välsignat de skånska dikena (jordvallarna) när han i skydd av dessa lyckades göra en undanmanöver med några av de återstående förbanden.
   73 år senare konstaterade Carl Linné, under sin skånska resa, att: ”Gärdesgårdar emellan Lund och Malmö äro allt vallar, uppkastade så höga, som en karl kan räcka. På yttra sidan äro vallarne nästan perpendikuläre med en grav bredvid, men på inre sidan sluttande, att ogräs kan växa därpå. Denna lervall förfaller om vintern, då tjälen går ur jorden, måste alltså förnyas i april månad. Händer så, att någon stark regnskur kommer om sommaren (såsom förleden pingestafton skedde), så sköljes vallen mest bort, att folk å huse måste ut till vallarnas iståndsättande, vilket är ett otroligt arbete för lantmannen.” 
   Det är efter denna iakttagelse som Linné föreslår att man i arbetsbesparande syfte borde plantera häckar som fixerar vallarna med sina rötter. Detta nytänkande var, får man förmoda, inspirerat av hans utlandsvistelser. Att den goda matjorden fick tjäna som stängsel bekymrade den förutseende Linné.

Undersökningen av Fosiediket

Diket i Fosie, som visade sig vara ca 2 m brett med ett kvarvarande djup på ca 0,6 m, grävdes ut som en tvärgående ruta på 3x1 m i nord-sydlig riktning. På så vis fick man även med delar av kulturlagret i kålgården samt angränsande delar av den omkringliggande moränen.

B ydiket i närbild
Bydiket i närbild.

De kompakta lagren i diket visade sig vara relativt fyndlösa och anonyma. Man fann en del kalk och finfördelat byggnadsmaterial som skulle kunna utgöra spår efter rivning eller ombyggnad av något närstående hus. Dikets magra innehåll utgör sannolikt ett bevis på att kontinuerliga rensningar har förekommit. Bortsett från en hank av yngre rödgods konstaterades ett fåtal frimärksstora keramikfragment med invändig glasyr. Dessutom framkom tre spikfragment, någon glasbit och en del djurbensfragment.
   Vi har redan konstaterat att diket fanns med på 1702 års geometriska avmätningskarta. Av fynden i dikesfyllningen kan man dra slutsatsen att dessa har hamnat i jorden tidigast åren kring 1350, vilket är den arkeologiska dateringen för rödgodsets entré. Detta betyder dock inte att diket fanns vid den tiden. Föremål har grävts upp, blandats och deponerats om i ett ständigt kretslopp. Dessa regelbundna rensningar och omgrävningar gör - i skrivande stund - en datering av dikets tillkomst omöjlig. Vi får nöja oss med dateringen från 1702 års karta.

Dikesmiljön kring gård 18 - ett rekonstruktionsförsök

Hur såg miljön kring diket ut då det begav sig? Förslagsvis vette den lodräta sidan av dikesvallen mot utmarken, medan det grävda diket och den sluttande vallen fanns in mot gårdskomplexet och dess kålgård.
   På 1702 års karta ser man även att diket sluter upp mot nord-väst efter att i söder ha rundat gårdsbyggnaden. Med tanke på den ständigt rådande västvinden på den skånska slätten kan diket, med dess manshöga vall, även ha fungerat som ett ändamålsenligt vindskydd. Det grävda diket, som vette mot kålgården, kan mycket väl ha tjänstgjort som avfallsränna när det var dags att göra sig av med blasten från de nyskördade rovorna om hösten. Diket skulle ju ändå rensas till våren. Dikesvallen, med sin läande effekt, borde dessutom ha skapat ett synnerligen gott odlingsklimat i den angränsande kålgården på gårdens sydsida. ”Jordvallarne” var kanske mer ändamålsenliga än Carl Linné ville tillstå under sin skånska resa år 1749.
   Utgrävningen av gårdslämningarna i Fosie by beräknas vara avslutade den sista november 2004.

Karin Rogius
Malmö Kulturmiljö

Skriftliga källor:
Linné, C. 1749. Carl Linnés Skånska resa. Wahlström & Widstrand. 1975. Stockholm.
Myrdal, J. 1979. Hägnadernas historia. Bygd och Natur. Årsbok 1979.
Pamp, B. 1983. Ortnamn i Skåne. Kristianstad.
Reisnert, A. 1981. Fosie i mikroperspektiv. Meta nr. 3-4. Lund.
Wahlöö, C. & Larsson, G. 1998. Slaget vid Lund. Ett mord och icke ett fältslag. Historiska Media. Lund.
Muntliga källor: 
Berit Björhem, Malmö Kulturmiljö


©Arkeologiska nyheter & facta - Internet Malmö 2004
ą
Bert Åkesson,
15 dec. 2011 14:23
ą
Bert Åkesson,
15 dec. 2011 14:23
Comments