SWEDEN MAIN PAGE‎ > ‎

Sluta skolan!

Från Lennart Mogrens bok "Sluta skolan" :


I maj år 2003 samlades forskare från hela världen på en 
kongress, 5th World Congress on Brain Injury, för att ta 
upp frågor som har med hjärnskador att göra. 
Kongressen ägde rum i min gamla skola Norra Latin, 
som numera förvandlats till konferenscenter. 
Där väckte en forskare från Brasilien, Lucia 
Willadina Braga, visst uppseende när hon berättade om 
resultatet av forskning som gällde föräldrars inverkan 
på barns inlärning vid rehabilitering av hjärnskador 
(Traumatic Brain Injury). Forskningen visade att föräldrarnas 
närvaro hade ett klart positivt inflytande på 
barnens inlärning både motoriskt och intellektuellt. 
Resultaten gav också en fingervisning om hur lärarnas 
roll kan utvecklas i en framtid. 
Så här gjorde man i Brasilien. Studien omfattade 
barn i åldern 4 till 12 år som fått olika svåra hjärnskador 
och skulle genomgå rehabilitering för att kunna gå 
tillbaka till en så normal tillvaro som möjligt. 
Barnen delades upp i två grupper, A med 44 barn 
och B med 39 barn. Allt skedde slumpmässigt under 
Sluta skolan 040225.qxd 2004-02-25 11:27 Sida 45 
kontrollerade former. Barnens förmåga att röra sig 
(motorik) och deras intellekuella förmåga (kognition) 
fastställdes. Inga skillnader kunde observeras mellan 
grupperna. 
Studien pågick i ett år. I Grupp A fick barnen all sin 
undervisning och träning av sina familjer — främst 
mamma men också pappa, fastrar och mostrar, far- och 
morföräldrar och syskon. Grupp B fick sin undervisning 
av specialister på rehabilitering på sjukhuset 2 
timmar om dagen, 5 dagar i veckan. 
Föräldrarna till barnen i grupp A fick en två veckors 
intensivkurs på sjukhuset av alla de specialister 
som medverkar vid rehabilitering av hjärnskador: 
neurokirurg, neurolog, ortoped, radiolog, neuropsykolog, 
ögonläkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, talpedagog, 
näringsfysiolog, socialtjänst och lärare. 
Föräldrarnas utbildning varierade från folkskola till 
universitetsexamen och de flesta hade högstadium till 
gymnasium bakom sig. Familjerna fick bara använda 
sig av utrustning som redan fanns i hemmet och ingen 
ytterligare utrustning delades ut från sjukhuset. En 
stödgrupp hjälpte varje familj med rehabiliteringsprog rammet. 
Efter de första två veckornas intensivutbildning 
av föräldrarna inskränktes kontakten med sjukhuset 
till ett möte varannan vecka under resten av året. 
Efter ett år mättes resultatet med internationellt 
erkända måttskalor på intellektuell förmåga (WISC) 
och rörelseförmåga (SARAH Scale). Det visade på signifikant 
bättre resultat på båda områdena för de barn 
som undervisats hemma. Skillnader i föräldrarnas 
utbildning saknade betydelse. 

En slutsats som Lucia W Braga drar är att studien 
pekar på att de professionella experternas roll i framtiden 
kan komma att övergå till att främst bli rådgivare 
och stöd till familjer som tar hand om rehabiliteringen. 
De sista orden i artikeln är: 
”This may be the most natural, and less traumatic, 
alternative for the child.” (”Det är kanske det mest 
naturliga och minst traumatiska alternativet för barnet”.)
Comments