Månadens Martinson (MM)

Från och med oktober månad 2011 presenterar vi också valda dikter utan personliga kommentarer. Som medlem i Sällskapet är du välkommen att bidra med en vald dikt av Martinson som du ger en egen personlig reflektion.

Månadens Martinson i mars 2013

av Tomas Bannerhed

”Markmattan är ömsevis svingel och tåtel och på de solstekta fläckarna står den lysande skirblonda rödvenen, detta gräs som hur tätt det än står verkar strålfint skimmerlätt och genomlyst, nästan andligt, och hur man än letar finner man inte ord som är tillräckligt rättvist lätta för detta solskir. En fjäril som just flyger däröver verkar klumpig i jämförelse.”

Ur ”En vandring till bärskogen” i Midsommardalen (1938)

Vinden på marken är den mest sönderlästa bok jag ägt. Den lilla Delfinpocketen med Martinsons eget urval ur naturprosasamlingarna Svärmare och harkrankMidsommardalen och Det enkla och det svåra har förfallit till en bunt solbrända lösblad med fnastorra kanter och avfallna hundöron. Ändå har jag sparat den, och när jag nu plockar ner den från hyllan blir jag genast påmind om varför. Sidorna är fullklottrade med anteckningar och understrykningar, hänvisningar och utropstecken.

Den här volymen öppnade helt enkelt mina ögon för en annan sorts, mer språkligt orienterad naturskildring än den jag tidigare sökt mig till. Jag förbluffades av Martinsons oefterhärmliga förmåga att förädla intrycken av minsta lilla småkryp till ordkonst. Han visade mig, om man så vill, naturskildringens litterära potential, och utan Harry Martinson hade mina egna försök på litteraturens område sett annorlunda ut. Jag hade nog helt enkelt aldrig kommit på tanken att försöka utvinna mening ur ett asplöv eller låtit berättarjaget i Korparna drömma sig bort bland hoppstjärtar och spottstritar i en alldeles vanlig maskrosdjungel.

Jag bläddrar försiktigt bland lösbladen som vore de en antikvarisk raritet, hittar ett vinfläckat kvitto från Bilprovningen i Visby och förflyttas genast mer än årtionde tillbaka i tiden. Nyförälskad hade jag kommit över en Saab 900 – sönderrostad och skrotfärdig men med taklucka! – och vi tog färjan till Rosornas ö. Bilen klarade sig obegripligt nog igenom besiktningen med bara några ettor i protokollet och världen låg framför oss. Äventyret likaså. Havsluften svepte in i kupén. I innerfickan hade jag Vinden på marken.

Boken är bara 130 sidor, men under den här sommaren blev den min bibel, skärpte den min blick, fick den mig att sukta. Och jag tyckte att den gotländska naturen – vägrenarnas överdådiga blomsterprakt, de savannliknande kalkgräsmarkernas sparsmakade flora, skärfläckornas osannolikt gracila uppenbarelse i vadarvikarna – överträffade allt jag tidigare upplevt. Åtminstone i Sverige.

Sedan dess har jag ofta återvänt till Vinden på marken, och till minnet av den. Till tiden då vi älskade i det solvarma gräset – bland tuvor av skimrande skirblond rödven, strålfint genomlysta av en evig sommar.

 

Tomas Bannerhed

Månadens Martinson februari 2013

Marianne Westholm svarar för Månadens Martinson februari 2013

Marianne Westholm har varit gymnasielärare i språk, liksom hennes make Rolf, som är född i Martinsonbygd med djupa rötter i Jämshögstrakten. I släkten fanns ett torp från tidigt 1800-tal, som Marianne och Rolf ägde under 25 år. Deras torp kom att bli en viktig samlingsplats för Martinsonvänner under sommarkurserna i Jämshög. Torpet låg inte så långt från Bommatorpet i Kullan, där Betty, Harry Martinsons mor föddes. 1998 miste de till sin stora sorg torpet genom en brand.

Marianne och Rolf Westholm lärde känna Ingegerd Bodner 1983 och fick en inbjudan 1984 till det första symposiet för bildande av Harry Martinson-sällskapet på Jämshögs folkhögskola. Sedan dess har de deltagit i sommarkurser, arbetat i kommittéarbete för Harry Martinson i skolan. Marianne Westholm var styrelseledamot i Harry Martinson-sällskapet 2002- 2006 och hon engagerade sig särskilt under jubileumsåret 2004, då hon initierade en mängd aktiviteter i Nordvästskåne; bl.a. föreställningar på Helsingborgs stadsteater, kulturartiklar i Helsingborgs Dagblad och hon höll föredrag på ett stort antal bibliotek i Skåne.

Marianne Westholm framhåller att Harry Martinson är en genuin klassiker, som man aldrig tröttnar på. Det finns alltid något nytt att finna i hans verk och Marianne Westholm lever oavbrutet med hans texter.

Rune Liljenrud

Månadens Martinson februari 2013 av Marianne Westholm
Jag har valt en postum dikt, publicerad i Längs ekots stigar (1978). Dikten har en enda strof med bilder från hav och fartyg. I Resor utan mål formulerar sjömannen Martinson sin kärlek till havet med dessa tänkvärda ord: ”Ty så är det med livet och med målet; det slutar liksom mittpå havet, och börjar liksom mittpå havet, och målet är liksom mittpå havet”. En filosofisk tanke som gäller för mycket av det Martinson skrivit.

Gå i båt

Till att avveckla sig skall man alltid vara beredd.

Att tackla av sin rigg, att packa in seglen.

Vara inställd på vågornas sömnsång och på att huggas upp av havet.

Skeppets själ skall en gång lämna skeppet i en liten båt i passaden.

Då skall matrosen vara med,

skrämd och blottställd, men beredd

för en längre och mörkare färd.

Ingenting har sagts och ingen har vågat fråga.

Kompassen en annan.

Havet ovisshet.

Kanske finnes en okänd ö.

 Matrosen, du och jag, skall byta ut vårt segelfartyg mot en mindre båt i den jämna lugna passaden. Det finns en rik symbolvärld runt ordet passad hos Martinson. Här utgör det en kontrast till matrosens rädsla och ensamhet. Den eviga passadvinden, som alltid blåser åt samma håll. Vi skall ut på vår sista resa, men inte tillsammans med färjekarlen Charon på den underjordiska floden Styx. Vi har lämnat vårt skal skeppet, d.v.s. allt materiellt bakom oss och vi är beredda. I den martinsonska världen är tingen ibland levande, skeppets själ följer med oss, ty att en sådan fanns var sjömän säkra på.

 Det Martinson uttrycker borde vara självklart för var och en av oss; var alltid medveten om att livet är skört och kan avbrytas när som helst. I dödens närhet är vi alla ensamma, men i dikten uttrycks en ljus tanke som så ofta hos Martinson. Den sista raden ”kanske finnes en okänd ö” förmedlar en förhoppning om något annat, vilket inspirerade en mångårig Martinsonvän, Eivor Strube, att förverkliga detta i skapandet av ett textilkollage, som nu finns att beskåda på Författarmuseet i Jämshög.

Även i Aniara, där döden är så framträdande finner vi en liknande trösterik illusion. Stjärnbilden Lyran, det i och för sig ouppnåeliga målet för resenärerna, utgör en möjlig tankeriktning för allas längtan.

 Luffaren Bolle i Vägen till Klockrike är den ende i Martinsons verk, som får leva om sitt liv. Han återföds i Brasilien i en ”bäckvandrande” stam med en helt annan kultur än vår nordiska. Sista raden i Vägen till Klockrike lyder ”det var i paradiset”. Hur mörk än Martinsons text ter sig, som t.ex. i Aniara, finns där alltid tröst att hämta.

 Marianne Westholm

Månadens Martinson januari 2013

av Harry Martinson-sällskapets Klockrikestipendiat 2011

 

”för ett mångsidigt författarskap i Harry Martinsons anda, som berör och från olika sammanhang öppnar frågeställningar med reflektion över nuets ansvar för natur, hav, miljö och mänsklig utsatthet"

Carina Karlsson -  Åländsk poet och författare  -

En av de många trevligheter som följde då jag utsågs till Harry Martinson-sällskapets Klockrikestipendiat våren 2011 var ett brev från en avlägsen släkting, med en volym av Harry Martinsons Dikter i serien Vår tids lyrik, från år 1954.

Jag har alltid varit förtjust i gamla böcker, jag tror en av orsakerna är att jag som liten bodde i en gammal skola, och på vinden fanns glömda skatter: travar med skolböcker i fysik, biologi, historia och geografi från 1900-talets första årtionden. Jag och min lillasyster smet upp och bläddrade i de där böckerna, och världen öppnade sej åt alla håll från den där gamla vinden.

Så, jag har bläddrat i den gulnade volymen av Harry Martinsons Dikter många gånger, med fröjd i hjärtat av både utgåvan och innehållet.

I en tid som är fullständigt utmattad av den så kallade utvecklingen, av den ständiga uppkopplingen, av ett allmänneligt stanbyläge dygnet runt, finner jag en tröst i de enkla sanningarna. De som bara är. De som Harry Martinson i Passad säger att har det verkliga, breda värdet. Vi måste inte ha ett svar på allt, vi måste inte höja våra prestationer i det oändliga. Vi kan välja lugn och frihet.

”De sanningar som ha det verkliga breda värdet,

de är som solskenet och månskenet och gräset.

De strävar inte efter poängen.

De tränger till allt och är allmänneliga överallt

med samma lugn och med varaktig verkan i frihet.”

(Passad, IX)

Lugn och frihet, kära medmänniskor!

Carina Karlsson

 

Månadens Martinson december 2012

 

av Harry Martinson-sällskapets hedersmedlem Göte Sundberg, Åland

 

 

Ur Harry Martinsons Cikada

 

2.                                                                                       6.                                                                       

Hur skönt det vore mången gång                                      Så bör vi alla passa på

när  krigens eldar brinna                                                   och spela på vår lyra

stå genomskinligt osårbar                                                 och valsa om med mygg och knott

och kunna helt försvinna                                                   i gräsets ljusa yra,

i eldfast lycka som en gnom,                                             tills syrsan säger till att nu

på vingar lika glada.                                                          är tid att återvända

Hur skönt att plötsligt i ett träd                                         till världen där giganterna

bli trollad till cikada.                                                         på nytt vårt liv skall skända.

 

                                                                                                                                                                                                  

3.                                                                                       7.

Förkrymp och föreställ dig nu                                           Men till vår död i ovisst kval

att du på  sagans ängar                                                       bland tidens mastodonter

i fjärilskläder dansar bort                                                  och till vår död på våldets fält

från skamlighetens drängar.                                              vid pansarsprängda fronter

Ju mer du sänker dig du hör                                              skall het vår sista längtan gå

hur syrsa och cikada                                                          till dessa timmar glada

vid hjärtats minsta strängar rör                                          då vi förminskade och små

och gör oss alla glada.                                                       lekt fjäril och cikada.

 

När Harry Martinson-sällskapet höll sitt årsmöte 2007 förlades det till hotell Cikada i Mariehamn på Åland. När jag nu fått det hedersamma uppdraget att skriva ”Månadens Martinson” erinrade jag mig att ägaren av Cikada en gång berättade för mig att Harry Martinson bodde några dygn på hotellet i början av 1950-talet, då det var alldeles nytt. Det hade ännu inte fått något namn. De tyckte det var lämpligt  att ge hotellet namnet Cikada, eftersom Martinsons diktsamling med det namnet kommit ut strax innan.

Då jag nyligen läste den första dikten i samlingen - som faktiskt har namnet Cikada - slog det mig att mycket av Harry Martinsons livsfilosofi finns avspeglad i den. En stor del av hans tankar kan jag tillämpa på och av mig själv. Därför har jag valt att närmare begrunda och kommentera fyra av de sju verserna.

När jag vet hur starkt Harry Martinson reagerade mot allt ont och krigiskt i vår mänskliga värld, förstår jag varför han drömde om att kunna försvinna som en gnom och bli förtrollad till cikada. Jag påverkas starkt av att på sagans ängar i fjärilskläder få dansa bort och uppleva att hur djupt jag än sänker mig får jag uppleva hur syrsa och cikada gör mig glad genom att röra vid hjärtats minsta strängar.

Martinson ger mig förtröstan att se fram emot mitt jordiska slut genom att på syrsans inrådan spela på min lyra och återvända till giganterna, trots att de skall skända mitt liv. Jag finner nämligen stort hopp och grundlig trygghet i diktens sista vers, där Martinson låter mig ana att mitt slut i ovisst kval med hetta skall gå till de glada timmar ”då vi förminskade och små lekt fjäril och cikada”.

 

Göte Sundberg

 

 
 

 

Månadens Martinson november 2012 - Tankar

 

vid höstens båtupptagning

 

 

Vårens drömmar med Sjösättningen, följs av den om hösten nödvändiga Båtupptagningen

 - Däremellan Minnena.

 

…minnet livar mitt liv
och minnen är färdiga drömmar.


Harry Martinson: Ur Nomad, 1943

 

En kort säsong och ändå har så mycket förändrats, röjer några röster här vid hamnplan: ”De har en pojke som sitter i rullstol, nu efter olyckan i somras. De skall hitta något så att de kan rulla honom ombord.”  Någon annan: ”Han vill ha något snabbare till våren, ja man vet ju, farten lockar.”

 

För någon är detta sista säsongen: ”De är ju gamla nu, orkar väl inte längre. Annars har de nog inte missat en enda säsong. Hon är visst på något hem så han har väl ingen att segla med längre. Han tar upp båten för sista gång. Den skall säljas.”

 

Den stora sorgen måste vi alla dela.
Då blir den möjlig att bära.
Den stora sorgen är den stora omsorgen.
Den måste vi alla lära.  
Harry Martinson: Ur Dikter om ljus och mörker, 1971

 

Den väldiga lyftkranen lägger band under båten ner i vattnet. Som en väldig skära greppar den skrovet. Motvilligt skiljs båten från sitt rätta element, havet, körs bort och läggs upp på en ställning som en stor katafalkvagn på grusytan vid hamnen. Under transporten dit faller vattendroppar likt väldiga tårar ner mot marken. Havets horisontlösa skönhet är andaktsfull i stiltjen.  Några båtar körs bort på särskilt konstruerade transportvagnar. En solspegel från aktersidan ger en sista hälsning ut mot havsviken, besvarad av måsarnas skrik, båtupptagningens gråterskor.

 

Båtarnas namn röjer kärlek till dem. Alla ser inte lyftkranens band som den allvarets skära den ändå är, den som skär av drömmens tid och gör den till minnen, ljusa eller svåra. Helst ville man se lyftkranens band som en öppen famn, den stora bärarens konkava hand, öppnad för att sluta in emot alltings fridfyllda centrum och snart öppna igen - mot en ny vår.

 

Båtarnas väl polerade däcksidor blir i samma ögonblick som upptagningen ur vattnet sker, en väldig kontrast till det som avslöjas i lyftet. Undersidan, som ingen kunnat se förrän nu, är anfrätt och mörkad av alger och snäckor. Tång och smuts har fastnat i dolda ojämnheter, mest som anhopningar i vattenlinjen, vid övergången mellan elementens lyft i vatten och luft. Orenheter skall bort. Tvättare och tvätterskor gör säsongens sista tjänst mot båtarna.

 

I ett järnstaket, säkert borrat fast i den huggna stenpiren, där sommarens vandrare rört sig, hänger vackert skira och bräckliga spindelnät. Genom dess maskor syns vattnets stim av små fiskar. Någon kastar en sten och plötsligt töms synfältet genom reflexen av rädsla.  En vilsen höstfluga skriker om nåd. Proceduren blir kort. Snart skall vindarna söka sig hit från havet och ge sitt omättlighetsvemod som en fortsättning. Regn, is och yrsnö skall slita bort fångstredskapen.

 

Glupskt hugger svanen

med halsens vita krok,

kapar med skäran lagd på sned i natens skog,

borrar med näbbens pryl

i gyttjans ruttna sammet,

lyfter sitt huvud och ser

ormkallt kring drömmens fjärd.   

~

Och nedanför vid stranden slickar vågen

med svart gyttjetunga

en sprucken och förgäves tjärad båt.

 

Harry Martinson: Ur Cikada, 1953

 

Båtarnas master monteras ner och surras fast. Över skroven dras gråmörka presenningar, som fästs i jorden med grova, tunga hullingar. Allvarliga och dystra ligger spökskeppen väntande.

 

Vi äro spökskepp, tyst på väg

mot  soluppgång och gryningar.

Vi äro skeppen utan hem, de evigt farande.

Vi segla tyst i nordhavsstorm

och sydhavsljumma dyningar –

vi äro skeppen utan hem, de evigt farande.

 

Och ständigt spöka på vår färd

de samma vilda drömmarna,

och samma sånger ljuda ständigt återtonande.

Och glömda stormar vakna upp

till dödsdans över strömmarna –

och samma dyning nynnar blid och allförsonande.

 

Se, tusen skepp ha gått ur kurs

och drivit bort i dimmorna

och tusen män ha gått i kvav

med bön till stjärnorna.

Och samma öden se vi än

på väg mot morgonstrimmorna.

Och samma drömmar fylla än

de trötta hjärnorna.

 

I mörka rymder lyser dock

Orion lika tindrande

på trötta män, som slutat se mot morgonsynerna.

Vi andra drömma än i natt

om gryningsljus, som glindrande

skall uppgå över vraken på de öde dynerna.

 

Harry Martinson: Ur Spökskepp, 1929

 

Rune Liljenrud

Månadens Martinson
i oktober 2012

Harry Martinson medverkade i många antologier. Ibland kunde det vara beställningsarbeten, som behandlade författarens syn på sina egna verk. I ”Diktaren om dikten 27 poeter kommenterar egna dikter” (utg. 1952) tilltalar mig den livsfilosofi, som Martinson menar att denna dikt uttrycker. 

Höstsyrsan
Trots att dimman knappt vill lyfta
sig ur höstens knäckta säv
dröjer syrsan med att snyfta
om förgänglighetens väv.
Aldrig hon ditt sinne skrämmer,
ökar ej förgängelsen.
Med en glöd som ej förstämmer
sönderfaller sommaren.


Den dikten håller jag på själv, den uttrycker min livsfilosofi: man ska inte försöka skrika högre än ohjälpligheten. Det finns en sund fatalism som varje människa bör försöka lära sig. I mina bästa stunder har jag den livshållningen. Ibland kunde den mångordige Harry Martinson vara mycket kortfattad , som här i brevet till BMF:s (Bokhandelsmedhjälparnas) tidskrift:

Saltsjöbaden d. 29 nov 1933
Ärade Redaktör!

Härmed en liten kort sak till ”B. M. F.” Om bokfloden eller så orkade jag inte skriva. Den är så stor i år att det vore lättare skriva om Amazonfloden.

Hjärtlig hälsning
Eder mycket Förbundne
Harry Martinson


Gunilla Aldén

Månadens Martinson

i september 2012

 

Tvärsnitt Europa

ur Dikter om ljus och mörker

Vem minns inte vårarna.
Blåsipporna sammansmugna i små trovissa sekter,
vitsippornas massmöten.
Kärleksparen trotsade de kyliga nätterna.
De som avlagt examen drack ur pokaler.

De blodröda fanorna böljade och rann brett över himmelen.
Ni sånger som såriga minnen blandar
ur sammanslingrade vindar.
Löften som brast
just emedan de hölls
långt över gränsen för grymhet och hårdhet.
O gamla Europa,
de moderna slaktningarnas världsdel,
proletärarkebuseringarnas, borgarslaktningarnas
och gaskamrarnas land.
Vem sjunger. Vilka sjunger. Vad sjunger de?
Upp gamla klang och jubeltid
drick djupt ur rättens krater.
Vart gingo de som kunde allt
i alla världens stater.

 

I diktens anslag finns känslan av förlust, någonting förflutet och oåterkalleligt, en svunnen bättre tid. Sedan vänder dikten: "Löften som brast/just emedan de hölls". Det är en oerhört vacker paradox, fullkomligt logisk och ologisk på samma gång. Besvikelsen över Europas turbulenta och våldsamma historia går inte att ta miste på. Sången har ersatts av tystnad, hoppet har sinat. Besvikelsen över att världen har förlorat sin oskuld är påtaglig.

Bildspråket är genialiskt: "Sammanslingrade vindar", "Såriga vindar", "Sammansmugna". Det är typiskt martinsonskt och visar på hans nyskapande sätt att forma språket. Jag tycker om den här dikten just för att det inte finns något försonande och att det ger en ärlig oförskönad bild av Europa som under ett sekel har varit krigens kontinent, något som är lätt att glömma. Det är en dikt som krossar koloniala föreställningar om Europa som något upphöjt och mer civiliserat i förhållande till resten av världen.

Semir Susic, ledamot av Harry Martinson-sällskapets styrelse

 

Månadens Martinson

i augusti 2012

                   

                 Gryningsljuset öppnar sig över daggen.

                 Snåren strålar och tonar på fågeltungomål,

                 med hårda anslag och långa flöjtsting

                 tävlar de alla i att höras.

                 De tusen kvittren skärmytslar i gläntorna.

                 Långt innan alla har sagt sitt

                 är det solig dag.

 

Tidig vårmorgon, grönskande dunge, solen går upp - och en nästan öronbedövande fågelkör överväldigar en, omsluter en från alla håll.

"Hör mig!! Hör mig!!"

Alla sjunger "efter sin näbb", överallt tävlas det "på fågeltungomål".

Visst vill man tro, att fåglarna med sitt välljud jublande prisar sin Skapare denna ljuvliga vårmorgon - men det är krassare än så: det gäller att sjunga så vackert, så högt, så länge, ja, till och med så variationsrikt, att någon fågelhona skall välja just den, vars gener är värda att föras vidare. Och innan alla ens har haft en chans att låta sin stämma ljuda - "innan alla sagt sitt" - har morgonen övergått i dag. Sångartävlingen är slut för denna dag - men det kommer en dag i morgon också, och då blir det fler sångarfester!

Så gå ut, du människa, och njut, lyssna på alla dessa sångbegåvningar - du behöver ju inte välja den bästa, den starkaste! Du kan bara lyssna på " de tusen kvittren"!

HARRY MARTINSON: ur Tuvor s 38

Disa Lundgren

 

Månadens Martinson

i juli månad 2012

 

När daggen fallit 

började snigeln sin färd

iklädd katrinplommonsrock och med lyssnande horn.

Han tog sig flitigt vägen lång

hän mot gläntan av ormbunk.

Men lugnade sig vid varannan aln

och vilade stilla.

Nu kom den högre världen

stojande hemåt från dansen.

Snigeln krympte sig då

och låg svart och förminskad i tuvan.

Jorden skälvde länge och tungt

och natten blev sen.

När ängsmarken slutat att darra

var morgonen kommen.

Stilla sommarkväll, alldeles stilla längst där nere på marken, där snigeln i sin vackra katrin-plommonsrock i stillhet och frid glider fram över marken ostörd, helt i sin egen takt, utan brådska, men ändå mot ett mål. I snigelvärlden finns det tid att ta en vilopaus då och då "vid varannan aln". För en snigel skapades ingen brådska, den stilla sommarkvällen är en perfekt inramning för en eftertänksam skogssnigel på väg mot ett för sniglar avlägset mål, kanske kvällen till ära klädd i sin helgdagsrock.

Men så bryts stillheten. "Den högre världen" bullrar in och river sönder snigelns stilla värld, ungdomar på väg hem från sommardansen - kanske rusiga inte bara av sin ungdom - stojar fram i snigelns värld. Den räddar sig in i en tuva, drar ihop sig och ligger som en svart klump i väntan på tystnad och stillhet - men därav blir inget mer denna natt. Så slutade den katrinplommonfärgade snigelns upptäcktsfärd - och det vart morgon!!

Åter låter Harry Martinson i denna till synes enkla dikt den "nedre världen" med dess försvarslösa invånare rätt hårdhänt - i detta fall rätt högljutt! - möta den "högre världen", dvs människans ofta aningslösa framfart i naturen..

Den svarta skogssnigeln beskrivs inte alltid hos Martinson som här klädd i sin katrinplommon-färgade (helgdags)rock. I ett par andra dikter - också i samlingen Tuvor - används ord som "blanksmord", vilket ger en kväljande påminnelse om att man förr använde levande sniglar som smörja på vagnshjul, och "kistsvart", som för tanken långt bort från den finklädde snigeln på kvällsutflykt en stilla sommarkväll. 

Dikten ur Tuvor s 26

Disa Lundgren, suppleant i Harry Martinson-sällskapets styrelse.

Månadens Martinson

- i juni månad 2012 


ALLT VILL LEVAS . . .

 

Allt vill levas

men allt som är livet hinner ingen med.

Det möjligas tidsmått kringskär oss som

en dödgrävarspade.

En tidlös dag där allting hunnes med och ingen bleve trött,

den dagen blev oss aldrig given, därför drömmer vi om

                                                                  natten.

Tiden hindrar tidlösheten.

Och alla livets gröna ängder, sommarens gröna timmar

bli levande begravda i de tröttas glömska.

Den flaggande vassen översätter

med snabba gester vindens tusen språk.

Men ingen hinner se däråt, ty aftonen är alltid nära.     (”All världens berättare”, Julnummer 1948)

 

Forskarassistent Jon Viklund, Uppsala universitet talade vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid den 5 maj 2012 på Jämshögs folkhögskola om att Harry Martinson publicerade dikter i olika sammanhang, ändrade dikter, också andra texter och fortsatte att ändra även sedan en bok utkommit av trycket. Jon Viklund vill gå bort från att se verken som litterärt färdiga produkter, för att istället studera dem som pågående processer, "work in progress". Möjligen vore det en uppgift för Sällskapet att lyfta fram och redovisa Harry Martinsons dikter som processer, publicera manuskript och olika processer av samma dikt.

 

Ett exempel är Harry Martinsons dikt ”ALLT VILL LEVAS”, som första gången publicerades i ”All världens berättare”, Julnummer 1948 med illustrationer av författaren.

 

Allt vill levas . . .

 

Själva livet hinner ingen med.

Det medium vi kalla tiden bestämmer över liv och död.

En tidlös dag där allting hunnes med och ingen bleve trött,

det vore paradisets stora dag till skänks i mogenhetens klara år.

 

Men tiden hindrar tidlöshetens dag

och alla livets gröna ängder, sommarns gröna timmar

bli levande begravda här

emedan tiden ligger alltför nära,

med bråda missunnsamma år.  

   

(”Ur de tusen dikternas bok”, 1986) 


Dikten ”Allt vill levas. . . ” finns också med i den postumt utgivna diktsamlingen ”Ur de tusen dikternas bok” 1986 ~ urval, inledning och kommentarer av Stefan Sandelin, vars korta kommentar till dikten är ”Temat kan föra tankarna till diktsamlingen Vagnen.” 

De båda utgåvorna av dikten är i flera avseenden mycket olika och nog är det en angelägen uppgift att försöka komma fram till och förstå något av hur Harry Martinson arbetade och hur hans texter har vuxit fram. 

Rune Liljenrud


 Månadens Martinson

- i maj månad 2012 


Lärkorna

Vid denna tid har man nästan glömt lärkan. Det har kommit så mycket annat i stället. Ett oräknelighetsansikte hela dagarna och dessemellan kommer mäniskolivets kategorier, mest krig och helvete. Finns det nu längre någon dag då inte en stad bombarderas? Man tycker att flygarna ha börjat ockra en smula för mycket på sin popularitet i världens ännu föga flygga hönssjäl. Jag undrar om inte ett bakslag kan komma en dag på allt hökfjantet.

                 Så en dag när man nästan har glömt lärkan finner man den – eller för det mesta ett par – mitt i sommardagens alldeles övervuxna dike. Den hoppar undan som ett par bollar mellan alelöv, älggräs och frossört, kastar sig genom de blonda glesblocken av skirfin hässlebrodd och lyfter sig sedan bråddjupsbrant, och lägger sig på dirrande vingar där uppe. I nästa ögonblick dräller sånger ner. Man står rakt under tonernas strildusch. Det är storslaget, ja, dubbelt upp i en tid då begreppen vingar och bomber ha börjat höra ihop liksom helvetets ler och djävlarnas långhalm.

                 Vi behöver inte göra avkall varken på världsbild eller samhällsuppfattning, därför att vi i en ofången, självfången minut lyss på lärkan, i havren, i rågen, i vetet mot en fond av halvtystnad gök.

Ur Det enkla och det svåra (1939)

-----

Pouu-itt! Litt, litt –

Där kom det på nytt, ivrigare och mer utdraget än förut, hetsigt och dallrande mjukt på samma gång, tätare och tätare tills det exploderade i ett bubblande jubel som aldrig ville ta slut: Lou-looui-looui-lui-lui-lui-lui-lui-luuuui-luuuuui-luuuuuui-luuuuuuui ---

                 Hela myren vibrerade av den skälvande visslingen, vartenda litet kryp måste ha känt hur tonerna välvde sig i en båge över oss innan de sköt iväg som en pil i den dirrande skyn. Kanske ville han bara tala om att de hade kläckt idag, blåsa sin hyllning till honan innan hon ger sig av och lämnar honom ensam med ungarna?

                 Här kommer han på måslugna vingar, slår en lov över myrlandet med den overkligt långa näbben som riktkäpp. Drillar lite avmätt för sig själv som bara spovar kan.

/---/ Hörde du korparna? Kom det. Jag tyckte det skar rätt in i hjärnan.

Jag förstod inte vad han menade. Yra om korpar när det var spoven det gällde. Storspoven hade tagit fram flöjten för vår skull, och vid den här tiden.”

Ur ”Korparna” (2011) av Tomas Bannerhed

Personlig kommentar:

Vårens sånger i skogen - en lisa för själen. De kommenterar varken krig eller bondens missväxt. Det finns ett annat gåtfullt liv att förundras över nämligen, det som här spoven och lärkan ger uttryck för. Två författare som trollbinder i egenskap av kännare av denna värld är Martinson (förstås) och Tomas Bannered. Bannered korades till augustprisvinnare förra året (2011) och är nog en diktare i sann martinsonsk efterföljd, naturligtvis med eget anslag. Att läsa honom kan kanske kännas lite som att läsa Martinson - efter de senare decenniernas omvälvande men också självklara passader. Bannerhed har för övrigt även han, liksom Martinson i ”Nässlorna blomma”, ett omkväde som han kallar för ”orden i mitt huvud”: ”Jag är seg som ene och stark som en stut. Mig blir ni aldrig av med.” Hoppas på det!

Jag deltar i en liten läsecirkel ”Vi nio” som till nästa gång just ska ha läst Bannerheds bok ”Korparna”. Att jag ger den höga omdömen är nog lätt att gissa. Dessutom älskar jag vinden, seglingen, passaderna och varför inte paradigmskiften - för att nu greppa det mesta. Men i liten skala står jag hur som helst själv nu för en liten förändring genom att jag ger plats för nya krafter till styrelsen. Sedan hoppas jag givetvis att många fler både inom och utom sällskapet vill kommentera Martinsons diktning och prosa och därmed bidra till att lyfta den än mer (om möjligt) till vår egen tid, att låta nya vindar testa bärigheten i texten. Kommentera texterna kan man göra dels på bloggen, dels på Facebook, dels på hemsidan här. Skriv bara en rad till någon av styrelsemedlemmarna om du vill veta hur man gör. Deras adresser finns på hemsidan. Varmt välkommen!

Monika Adamson Lindqvist


Månadens Martinson

- i april månad 2012 

 

Det är ny afton…

 

Det är ny afton, lilla strå

och vinden är färsk från eviga hav.

Månuppgångarna bakom molnen äro aldrig lika

om man än räknar i alla tider.

 

Ur Natur, 1934

 

Personlig kommentar:

Det här är förstås ingen vårdikt som sådan, men får mig ändå att tänka på våren. Den färska vinden, den nya aftonen -  båda leder tankarna till det som är vårens signum, nämligen det nya och ursprungliga. Våren är också den tid då pånyttfödelselöftet i det eviga kretsloppet av födelse, liv och död infrias. Månuppgångarna, som varje kväll föds i nya skepnader, blir själva sinnebilden för det återvändande nya livet, som aldrig känns mer starkt eller närvarande än på våren.

Paulina Helgeson




Månadens Martinson

- i mars månad 2012


Barndomens skog

 

Barfot från tuva till tuva jag sprang

sökande bondens kor,

såg hur den speglade himmelen vred

i tjärnen sitt tottmolnshjul.

 

Det var i sommarens skogar där livet lekte,

kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala.

Ingenting kom av allt jag drömde och ljög mig,

men minnet livar mitt liv

och minnen är färdiga drömmar.

 

Till lingonfjärran därinne

i sommarens egen socken

sträcker min dröm ibland

liksom en trana om våren.

 

Harry Martinson: Ur Nomad, 1943                                                    

 

Personlig kommentar: 

100 år, i mars månad 1912 kom Martinson till Gillesnäs, den plats han i Nässlorna blomma kallar för ”Vilnäs” Det blev hans första ”sockenhem”

Han är inte fyllda 8 år och han är rädd, under vandringen genom granskogen, för hunden han möter vid grinden, han vet ju heller inte om det är snälla människor han kommer till.

Han sitter på soffan och ser ner i golvet, där hittar han i fantasin en flyktväg, en golvspringa som han följer med blicken. Den stannar vid kanten av en matta och han ser upp. Och alla skrattar, ”Dom är snälla människor”  På ”Vilnäs” stannade Martinson i femton månader (det blev den längsta tiden som han vistades på något av sina sockenhem) Kapitlet om ”Vilnäs” i Nässlorna blomma är ett ljust och vackert avsnitt, där fanns skriver Martinson ett ”paradisbihang”. 

Jag valde dikten Bardomens skog som Månadens Martinson. Jag hittar mycket i den dikten som jag tror att Martinson hämtat från sin tid på ”Vilnäs” När jag besöker platsen, går över gårdsplanen, ser ut över skogen bakom gården, upplever jag det Martinson skriver i dikten, ”Barfot från tuva till tuva jag sprang sökande bondens kor” och jag ser också sjön som Martinson skriver om  ”såg hur den speglade himmelen vred i tjärnen sitt tottmolnshjul”  I Nässlorna blomma  skriver han att  ”Vilnäs” hade ett ”paradisbihang” och för mig finns dom orden i dikten med, ”kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala”

Bengt Bejmar



Månadens Martinson

- i februari månad 2012

Vid gamla skolböcker

 Spektrum 1932, nr 5

De blå pärmarnas stapel låg rättad och gömde sina bockar. Genom geografitimmar och kristendom stucko bockarna osynligt sina horn som sensibla hjärtesting: Det stora felet i sje-ljudet omslingrade Själlands karta. Man ansträngde tanken för att tränga igenom äng-ljudet och hela kroppen rycktes med som i en stor spasm och det blev en plump mitt på Magellaus namn, en plump med sexton ben och tre pannspröt. Jag vill gå fram och kyssa lärarinnan på hennes varma, vibrerande mun. Ge henne prästkragsknoppar, morötter och tre kaniner. Tala vid henne om det vidlyftiga oceanien. Nej nu går hon ner och säger ”timmen slut” men nu kunde timmen vara tre år. ”Stå upp” vi sjunga med munnarna rakt fram och litet på sned mot flickor och pojkar och läpparnas friska kött öppna sig då: mässa saftfyllt: ”Så vill min själ!” och Anni, Ruth, Lisa, Lorid Du! Dig som min själ älskar på en ö i oceanien, frigjorde då som böljande klänningsklädd själ ransonernas urgamla psalm ur orgeln: ”Tack för idag” ”slut för idag,” klaff, klapper, marsch fram genom livet i all outtömlighet. Torr kretsar kritan i dörrarnas drag.

Harry Martinsons skolgång

 

                           Plats                                                                        Tidsperiod

                                                     Gillesnäs (”Vilnäs”)                                              Mars 1912 – juni 1913

                           • Näbbeboda småskola (Alma Olsson)           19 mars 1912 t o m vt 1913

                                                     Alltidhult (”Tollene”)                                          Juni 1913 – aug 1914

                           • Alltidhults folkskola (Alma Nilsson, ht)

                                                     Näbbeboda (”Norda”)                                         Aug 1914 – 1915-06-04

                           • Näbbeboda folkskola (Karl J Staaf)              9 okt 1914  t o m vt 1915

                                                     Mjönäs                                                                    1915-06-04 – våren 1916

                           • Mjönäs folkskola                                              9 nov 1915 – 6 apr 1916

                                                     Åldersdomshemmet i Jämshög                          1916-10-07 – 1917-07-02

                           • Jämshögs folkskola (Edvin Johansson)       1916-10-09 – 1917-06-20

 Rune Liljenrud


Månadens Martinson

- i januari månad 2012

Barnet

Barnet trycker sig mot rutan
och ser änglarnas snö komma,
och höjer glädjerop på glädjerop.
Men snön faller timma efter timma 
 
och barnet somnar.

Harry Martinson, 
Spektrum 1932, nr 2 


Månadens Martinson

- i december månad 2011


Övertalning

 

Inget skrämmande i berget, mitt barn.

Inget skrämmande i skuggorna omkring oss.

Inget skrämmande i enarna som hasta efter oss.

Det är bara natten, inget skrämmande.

Lilla handen i min hand.

Det blir så när det blir natt, barn.                                                    

 

Clarté, 1930

 

Personlig kommentar:

Jag tror att människans behov av tröst är oändligt, och att vi lyckliga som lever läsande kan finna en betydande del av den trösten i litteraturen. Ovanstående lilla dikt, som först publicerades i Clarté sommaren 1930, ”med tröst för ett barn i skogen”, stöter jag på i Ingvar Holms bok Harry Martinson i målarnas mitt. Enkelheten och det direkta, okonstlade tilltalet i dikten rör vid mitt inre.

Man ser skuggorna, och skälver till. Då räcker Martinson fram en hand och säger: Jag vet, det är så här det här.

Och man kan i alla fall gå vidare med verklighetens fasta mark under fötterna.

Man skälver till, och blir starkare. Ja, natten finns, men också en hand att hålla i. Skuggorna finns, men är inte farliga. Inga falska, lugnande besked. Ingen skönmålning som flagnar vid första vindpust. Se där en av Harry Martinsons många storheter – han talar alltid sanning, men ur ett varmt och omhuldande hjärta.

Carina Karlsson

 

Månadens Martinson

- i november månad 2011

 

 

Senhöstregnet far genom svartnande slånsnår.

De river emot som de kan

på åkerns lilla granitkobbe.

Där stenröset kalnat fram

silar de vinande med sina taggris

de allt kallare regnens november.

 

 

Harry Martinson: Ur TUVOR, 1973

 

(Nyutgåva 2011, med förord av Stefan Edman)

 

Månadens Martinson

- i oktober månad 2011


Kantarellerna

 
Foto: Marie Saxin 
 
Det är kantarelliskt gulrusigt
att leva någon dag
som i längst förgångna 
spånkorgshöstar.
Ändå är de här.
De har vandrat i vid ring.
En återkomstens livslust
drar uppsluppet genom vår skog.
Det jordtillvända solskenet
ger oss plötsligt ärende bort
till vårt eget älskade land.
Vi går ut på gångstigsforskning.       
 
Harry Martinson: Ur de tusen dikternas bok


Månadens Martinson

- i september månad 2011 av Åke Widfeldt


I allt för klara rymder blickar skräcken

och genomskådar utan tankar allt.

Till skänks är rymdens glasigt klara död.

Till skänks är tomheten som underlättar

det meningslösas genomsiktlighet.

 

Till skänks har skräcken likt en stjärna blänkt.

Min vän, du vet för mycket utan att ha tänkt.

 

Med klarhet utan gräns har rymdens hav

när du i sömnen låg din illusion förkrossat

och skräckens eget ljus som sol framblossat.


Sång 74 ur Aniara, (1956)


Personlig kommentar:

I ett samtal med journalisten Elly Jannes sade Harry Martinson att denna dikt var den hemskaste i Aniara. Just människans oförmåga att verkligen tänka efter och begrunda tillvaron berörde honom djupt. En stor del av vårt ”vetande” består av ytliga kunskaper som inte förankrats i tankevärlden eller vårt känsloliv. Vi behöver verkligen inse ”konsekvenserna av den verklighet vi lever i” och det klarar vi inte av utan ett aktivt tänkande.

Utan dessa tankar är vi utlämnade åt skräcken som likt en kall sol lyser genom en glasklar rymd över sovande tanklösa människor. I vår inbillade kunskapsvärld tror vi oss genomskåda allt – allt är genomskinligt och kan analyseras. Men - som Clive Staples Lewis har uttryckt det - ”en fullkomligt genomskinlig värld är en osynlig värld. Att ’genomskåda’ allt är detsamma som att inte se”. Eller med Martinsons ord: ”det meningslösas genomsiktlighet”.

Åke Widfeldt 


Månadens Martinson

- i augusti månad 2011 av Lena Havland-Erlandson

Gå i båt

Till att avveckla sig skall man alltid vara beredd.

Att tackla av sin rigg, att packa in seglen.

Vara inställd på vågornas sömnsång och på att huggas upp av havet.

Skeppets själ skall en gång lämna skeppet  i en liten båt i passaden.

Då ska matrosen vara med,

skrämd och blottställd, men beredd

för en längre och mörkare färd.

Ingenting har sagts ingen har vågat fråga.

Kompassen en annan.

Havet ovisshet.

Kanske finnes en okänd ö.


Ur Längs ekots stigar (1978)

 

Om sommaren

Om sommaren är ingen ko på isen

Och blå åskmolnsbär finns att plocka i skogen.

Smultronet blöder mot tungan utan blodsmak.

Då är livet fullt sysselsatt

Med att vara vad det är: ett paradisförsök.

Ur Längs ekots stigar (1978)

Personlig kommentar:

För en tid sedan fann jag min fars fint inbundna årgång av tidningen Spektrum från 1932. Bläddrade i den på måfå och upp föll Riwkins porträtt av Harry Martinson där han tittar upp under lugg.

Far var 24 år och hade valt att binda in årgången av de unga tänkande som under mellankrigstiden gav ut sina bilder av samtiden. Alla var unga, tror att de var under trettio de flesta. Harry Martinson var 28 år. Alla kom de att påverka med sina ord.

Inför inträdet i sommaren finner jag i Längs ekots stigar, dikter utgivna i urval av Georg Svensson och Ingrid Martinson 1978 , ett par dikter som talar till mig just nu med både mörker och ljus.

Lena Havland-Erlandson



Månadens Martinson

 - i juli månad 2011 av Bengt af Klintberg

 

Granarna ljusa

                 En tid i juni står granskogarna salladsljusa;

                 överfulla av guldgröna årsskott

                 lyser de gladare än lövskogarna.

                 Då doftar av vårlig mjällhet

                 den yttersta grankvisten i kådans ungdom

                 innan den hårdnar till granris, gravris.

 

                 Ljus är den tid då granen pryder sig själv.

                 Då granen själv står i högtid med ljusa kläder.


Ur diktsamlingen Gräsen i Thule (1958)


Detta är inte bara en alldeles ljuvlig dikt, det är också en dikt som lockar till kulturhistoriska kommentarer. När Martinson beskriver granskotten som salladsljusa är det en träffande färgassociation men också en påminnelse om att de syrligt smakande skotten faktiskt har tillvaratagits, tillsammans med harsyra, som ett slags skogens sallad.

Seden att lägga ut granris vid begravningar har satt åtskilliga spår i den svenska poesin, t.ex. hos Birger Sjöberg när han diktar om ”bleka dödens minut, / då med granris min port blir prydd”. Raden ”Ljus är den tid då granen pryder sig själv” syftar naturligtvis på att det finns en annan tid på året då vi människor pryder granen, nämligen julen.

Bengt af Klintberg

Ur Bengt af Klintbergs föredrag 2011-05-07 i samband med Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola.


Månadens Martinson

 - i juni månad 2011 av Disa Lundgren


Den lille lyssnaren

"Jag var liten i lyssnandets dagar" - så börjar dikten Lyssnare i samlingen Nomad från 1931, och så fortsätter dikten med fragment ur de eländesberättelser den lille lyssnaren fick höra om förmenta synder, om pigan som trampade på brödet, om spetälsk kärrsäd, om den beska mjöldrygan.

                                                          Katten spann

                                                          och elden brann

visserligen, men dikten avslutas med de hjärtskärande orden

                                   "Jag frös vid min barndoms härd".

 

Som en motvikt till denna kalla härd står värmen i dikten Omslutet ur Dikter om ljus och mörker" från 1971:

                                   "Vi satt på fjädervagnen med de vackersnickrade ekrarna.

                                   Höstkväll på den smala vägen mellan skogsgömda fält.

                                   Månen just uppstigen mellan åkerlapparna

                                   i den gulnade hästhavrens tid.

                                   Den stora tidspiskan var inte uppfunnen.

                                   Framtiden var mera en dunkel och ouppfylld saga än ett mål.

                                   Vi halvdrömde nästan vår färd medan vi for.

                                   Satt tyst mellan Olga och Alma.

                                   Deras schalvärme, deras närvaro i allt som i denna stund var,

                                   mumlade melodiskt en trygghet i skogar begraven,

                                   att där bevaras hos ett sus

                                   alltid hörbart i minnet av den saktgående vagnen.

                                   Evigt minnesvärd den resan

                                   alltid för erinringens kärlek ett outnötbart fynd." 

Man önskar, att det är samma lilla barn, som frös vid sin barndoms kalla härd, men som nu sitter i denna fjädervagn, trygg mellan de två pigorna Olga och Alma - kanske två av "barndomens pigor"? - omsvept av deras "schalvärme", detta nyskapade ord, som utstrålar sådan värme och hemtamhet. Allt är vackert och stilla - de "vackersnickrade" (ännu ett underbart nyord!) hjulekrarna, skogsgömda fält, den uppstigande månen, den "saktgående" fjädervagnen - allt andas trygghet, närhet, lugn. "Den stora tidspiskan var inte uppfunnen." Man hade tid och lov att färdas långsamt, att halvdrömma, att "låta morgondagen ha nog av sin plåga".

Man läser dikten, vaggas till ro i den lätt gungande fjädervagnen, omsveps av den trygghet och stillhet, som dikten så starkt förmedlar, och tror sig ana, att detta blev till ett minne att återvända till, att värmas av livet igenom. Och slutraderna visar, att så var det:

                                   "Evigt minnesvärd den resan

                                   alltid i erinringens kärlek ett outnötbart fynd."

Kanske var det minnet av sådana "schalomsvepta", varma stunder som gjorde, att Harry Martinson trots allt kunde se tillbaka på sin barndom och teckna den så ljust, som han gör i Nässlorna blomma - trots alla upprörande och kärlekslösa erfarenheter han måste ha burit med sig från sina rotlösa barnaår? En stunds närhet och "schalvärme" inklämd på en fjädervagn mellan två pigor - det är en skatt att bära med sig genom livet!

Disa Lundgren


Månadens Martinson

 - i maj månad 2011 av Carina Karlsson

Ur skaparkamrar som stod djurens nära.

Om stegvis eller slumpvis vet vi inte

steg människan fram vid någon namnlös flod

som inte ens är mytisk, bara glömd.

 

Vi älskar gissa var det landet låg,

att finna spår av strömmar som förenats

men de är fångna djupt i mörka berg

vi hör ej mer de floder som förstenats.


Ur De tusen dikternas bok (1978)


Personlig kommentar:

I samlingen De tusen dikternas bok, under avdelningen Längs ekots stigar 1978, hittar jag  ovanstående dikt. Precis när jag behöver den som mest står den fram bland boksidorna och säger: tveka inte! Var levande!

Det är lätt att sätta sin tilltro till vetenskap, teknik, utveckling, ett konstgjort ljus över människorna dygnet runt. Det är lätt att tro på de röster som ropar som högst. Men sanningen om oss själva hittar vi inte där. Jag tror det är just det Harry Martinson vill säga oss här. Den namnlösa floden är inte mytisk, det är enklare än så. Den finns, men vi har glömt den. Inuti de mörka bergen måste vi leta oss för att finna spår av vårt ursprung.

Om de mörka bergen vet vi ingenting, där lyser inte det konstgjorda ljuset, men som Martinson säger, när vi står djuren nära då står vi också nära våra skaparkamrar. Det gäller att glömma det vi vet, för att kunna minnas den namnlösa floden där människan en gång steg fram.

Längs de förstenade floderna som vi inte längre hör driver paradoxalt nog också vårt hopp. När vi vågar tro att det är så mycket enklare än vi kunnat föreställa oss att hitta tillbaka till oss själva, att vi helt enkelt har glömt, och att diktare som Harry Martinson kan ge oss minnet tillbaka, då strömmar floderna fram ur de mörka bergen igen.

 

Carina Karlsson

 

Månadens Martinson

 - i april månad 2011 av Staffan Annebäck

 

 …han hade ett metermått varmed han mätte fadern, ett fotmått varmed han mätte systrarna, ett decimetermått varmed han mätte drängarna, ett centimetermått varmed han mätte pigorna, ett millimetermått varmed han mätte kommunalbarn….

 

…bestod hon mest av bröst stora som de största höganäskrusen, en nederdel av en svullbulig mage, ett par kuddliknande länder, en katastrof av fysisk utvidgning, de väldiga men svaga benen nedtill instuckna i ett par flata säckvävstofflor uppbar ofantligheten. Endast håret var ännu en saga. Hon kunde ha lindat de två jätteflätorna omkring sig. Som två jätteålar ur urtidsfloden in i denna väldiga jättekropp satt småsinthetens näbbmus som konung på själens tron…

 

Ur Nässlorna blomma (1935)

 

Personlig kommentar

 

När jag läste Nässlorna blomma första gången för över fyrtio år sedan minns jag att jag blev starkt berörd av den totala utsattheten, känslokylan och bristen på medmänsklighet. När jag nyligen läste om boken finns den upplevelsen kvar, men det som fängslar lika mycket är Martinsons eminenta förmåga att hantera språket. Utsattheten, graderingen av människovärde beskriver han på ett så drastiskt sätt att det inte kan bli tydligare. Personteckningarna med sitt natur- och jordnära betraktelsesätt gör att man kan se personen framför sig. Det finns också ett stänk av humor som gör allt det svarta och svåra mer uthärdligt. Den poetiska undertonen och naturlyriken finns där hela tiden. Det som också sitter kvar efter att ånyo ha läst boken är Martinsons nyordsbildningar. Man kan finna ord som svulbulig, otrivas, finskryt. Orden fångar så exakt känslan, stämningen i den aktuella situationen. Det måste ha varit nyskapande och kanske lite kontroversiellt på sin tid.

 

Staffan Annebäck

 

 

 

Månadens Martinson

 - i mars månad 2011 av Ingemar Lönnbom

Hur översätter man Martinson? Redan att göra om diktverket Aniara till en opera liknades på 1950-talet vid att koka ner en oxe till en buljongtärning, och då handlade det bara om att ”översätta” Martinson-svenska till libretto-svenska. Hur svårt ska det då inte vara att översätta Martinsons betydelsemängda och vackra idiom till ett annat språk, och dessutom göra det med ett material som är upp till 80 år gammalt. Robin Fulton antog utmaningen, och för detta måste han få ett stort erkännande. Antologin ”Chickweed wintergreen” är en kulturhändelse av rang. Den ger dessutom oss som har gott om kontakter på andra sidan Atlanten en möjlighet att introducera vår favoritförfattare för släktingar och vänner som inte förstår svenska så bra.

För den som aldrig har ställts inför uppgiften att översätta lyrik, kan det kanske vara lärorikt att studera några av de problem som kan dyka upp. Låt oss göra ett litet experiment med titeldikten ur antologin. Först Martinsons ursprungsversion:

 

Skogsstjärnorna frodas aldrig.

De bara reder sig

med karg nätthet i mossan.

De är spensliga,

men veta ingenting om den söta vekhet

du vill tillskylla sommaren.

Det spensligas bestämdhet

är inte mindre än ekens.

 

Den här dikten är, som jag ser det, ett fint exempel på Martinsons minimalistiska lyrik, där en filosofisk idé illustreras av en bild hämtad från naturen. Eftersom det ligger så stor omsorg nedlagd i varje ord, krävs också att översättaren gör ett varsamt val när denne dels ska översätta själva grundtanken med dikten (med risk att hamna rejält snett om tolkningen är felaktig) och dels vara trogen mot den stämning som orden lockar fram genom de associationer som läsaren omedvetet lägger till. Nyckelord är i det här fallet verb och adjektiv: frodas (aldrig), reder sig, spensliga, vekhet, bestämdhet.

Vad händer då om man helt bortser från kravet att överväga grundtanke, stämning, ordmusik och i stället mekaniskt översätter dikten utan närmare reflektion. Jag kan inte motstå frestelsen att låta bearbeta dikten i det automatiska översättningsprogram som tillhandahålls på nätet av sökmotorjätten Google. Detta blir resultatet:

 

Chickweed thrives never.

They just settle down

with barren nights in the moss.

They are slender,

but know nothing about the sweet mellowness

To tillskylla summer.

The slender definiteness

is not less than the oak.

 

Resultatet blir nästan begripligt (ordföljden blir stundom fel, ordet ”nätthet” tolkas som ”nätter” och ordet ”tillskylla” saknas i programmets ordlista och förblir oöversatt). Nu kan vi komma översättarens hemlighet på spåren genom att jämföra denna maskinellt översatta dikt med den översättning som Robin Fulton har gjort:

 

Never luxuriates.

Yet manages, sparingly

and neatly in the moss.

The flowers are delicate

but know nothing of the sweet pliancy

you would foist on summer.

The determination of the fragile

is no less than that of the oak

 

Översättaren väljer att inte använda ”thrives” för att beskriva vad skogsstjärnan inte gör. Skälet till detta inser man om man slår upp thrives i den engelska ordboken, för där står att ordet också betyder ”trivs”. Det måste alltså kasseras av den rättänkande översättaren. I stället väljer han alltså ”luxuriates” som är ett ovanligare ord, men som har bibetydelsen njuta.

”The slender definiteness” i direktöversättningen får ett helt annat uttryck när det i den slutliga publicerade översättningen blir ”The determination of the fragile”.

Så fortsätter översättaren, ord efter ord. Väger på guldvåg för att om möjligt se till att associationer och innebörd stämmer så bra det är möjligt. Likt målaren som ibland tar några steg bakåt för att betrakta målningen på staffliet, måste översättaren ibland ta en titt på helheten och kanske byta ut ett ord ännu en gång för att hamna rätt.

Direktöversättningar av lyrik har små förutsättningar att få ett lyckat resultat. Om vi till sist gör experimentet att låta samma översättningsprogram bearbeta Fultons engelska översättning och göra svenska av den igen blir resultatet:

 

Aldrig luxuriates.

Ändå lyckas, sparsamt

och prydligt i mossan.

Blommorna är känsliga

men vet ingenting om den söta vekhet

du skulle pracka på sommaren.

Fastställandet av känsliga

är inte mindre än ek

 

Nej, vi får inte Martinson åter. I stället visar maskinen än en gång sin underlägsenhet. Ordet ”luxuriates” finns inte i ordlistan. Uttrycket ”foist on” får den grova översättningen ”pracka på”, vilket har en helt annan klang än ”tillskylla” i ursprungsdikten. Men ”söta vekhet” får vi behålla!

 

Ingemar Lönnbom

 

 

Månadens Martinson

 

- i februari månad 2011 av Bengt Bejmar

Skolsalen
 
Under höga järnkaminen
blinkade björkvedselden
genom luckans sex små fönster av glimmerblad.
 
Den uppvärmde som en verklig vän
av plåt och gjutjärn från Norrahammars bruk
det kunskapsrika rummet ända fram till katedern.
Lärjungarna skrev under tystnad
sig allt längre in
i det sakta och noga förbättrade vetandet.
Genom köldfönstren lyste snöns
nyutbredda vithet in från vinteråsarna.
 
Det var livets eget vita och oskrivna blad
som kallt sken in.
 
Ur Längs ekots stigar (1978)
 

Personlig kommentar:
 
Verklighetens skolsal fanns i Näbbeboda skola,
dit Harry gick ”hem” och där det fanns en lärare som
inte var av denna världen. Han var av Västergötland.
Han hette Stav. (Nässlorna Blomma) Dikten börjar
med järnkaminen, om denna skriver Harry Martinson i
Svärmare och harkrank, Stav går och känner på den
kallnande kaminen och säger ”Här är kallt, barn, ta
och öppna fönstren mot Stilla havet!” Vi göra så eller
lägga vi in några små vedfång av de väldiga
douglasgranarna i Brittiska Columbia. Dikten avslutas
med, genom köldfönstren lyste snöns nyutbredda vithet
in från vinteråsarna. Vintern 1915 då Harry gick i
Näbbeboda skola är omtalad som den snörikaste vinter
som varit i denna trakt. När jag guidar besökare i
 ”författarbygden” stannar vi till vid Näbbeboda skola.
Och att få gå in där, berätta om Harry och lärare Stav,
läsa dikten om ”skolsalen” det är för mig Harry Martinson.
 
Bengt Bejmar

Kölden hårdnar till, fientligt blå.

Klätt i frostens nålar pinas skogens ris.


Månadens Martinson

 - i januari månad 2011, med kommentar av Gunilla Aldén

Vinterhat

Kölden hårdnar till, fientligt blå.

Klätt i frostens nålar pinas skogens ris.

Torr och död som halm syns vassen stå

i ett glashårt skruvstäd klämd i vinterns is.

 

Vagnen, 1960

 

Januari

Den snöfallande himmelen

fortsätter med den omständliga nedpackningen.

Nu kommer vi att förvaras till våren.

Drivorna växer till fönsterhöjd.

Bakom tjugondagsknuten tittar kylan fram

med frusen talg i blicken.

 

Gräsen i Thule, 1958

 

Personlig kommentar:

Harry Martinson var en sommarmänniska. Han skrev sina flesta sommardikter på vintern. Han tyckte inte om vintern och längtade alltid till sommaren. Martinsons vinterdikter kan vara mycket vackra men uttrycker knappast någon kärlek eller längtan till vintern. Och de skrevs förmodligen inte på sommaren.

Det är ovanligt lätt att känna sympati med Harrys vinterhat, när jag nu i veckan före jul ska välja ett tema för Månadens Martinson i januari. Ett massivt snötäcke har lagt sig över sjön Halen och Boafalls backar. Snön yr och det biter i kinderna när man pulsar fram i snön, som når högt över anklarna. Katten sitter på trappan och tittar lystet på de hungriga småfåglarna, som flockas vid fågelbordet.

I en krönika i veckotidningen ”Idun” nr 9, 1948 skriver Harry Martinson om den svenska vintern och dess vedermödor mycket uttrycksfullt och irriterat eller snarare ilsket. ”Ibland tycker man att varenda människa i Skandinavien borde ha diplom för att hon står ut med vintrar som är en enda lång räcka av motsägelser mellan slask och köld. … Vem hatar inte de långa utdragna slashasiga gråvintrarna som för månader i taget tränga sig in mellan de sällsynta soliga vinterklarveckorna?!!!

Man säger att vi har en vinter om året. Det är fel. Vi har minst tolv. Minst tolv gånger i rad tror vi att det blir vår, men varje gång lägger vintern ut en ny slaskig snöbana framför oss att gå och klaffsa i. En italienare skulle få bråck och en fransman skulle väl bli ett psykiatriskt fall, om de på detta sätt varje år skulle vara tvungna att sjaska, klaffsa, flåsa, skovla och skyffla sig fram till våren.

Nej, om den subarktiska människans brist på spiritualitet och gestikulation ha vi vid det här laget fått höra nog. Det är inte så lätt att gestikulera sydländskt när man går klädd i plagg som liknasovsäckar med ärmar på och med tjocka tumvantar som likna smärre hösäckar.

Någon särdeles fin gång kan man inte heller prestera i snödrivor eller i klaffs-kloffsbalanserandet mellan pölarna i modd. Det är ju inte alla som bor vid huvudgator i huvudstaden. För övrigt är även städernas vintrar deprimerande här i Norden. Tänk bara på senvintrarnas gatubilder med deras smutsfärgade moddvallar och ett vägslask som liknar kalops.

Det är en prestation bara att övervintra och överleva i ett sådant klimat. Det finns nationer av patenterad spiritualitet som skulle lyckas rätt dåligt med den saken. Vi ser dem mest turista här om somrarna, men då reder sig lite var.

Den svenska espriten ligger, enligt ett franskt uttalande, i spirituosan. Det är ungefär lika kvickt som att säga att hemligheten med det ungerska sättet att vara, skulle ligga i paprikan.”

Gunilla Aldén

Tillika vinterhatare

 

Månadens Martinson

 - i oktober månad 2006

Den stora sorgen 

Naturens lagar är redan på väg 

att ställa oss alla mot väggen.

Den väggen är lag av naturen.

Den saknar evangelium.

Den stora sorgen måste vi alla dela.

Då blir den möjlig att bära.

Den stora sorgen är den stora omsorgen.

Den måste vi alla lära.

 

Det finns bland alla bör och borde

ett måste för alla.

Alla måste lära att sörja för världen.

 

När mänskan nu fått makt nog

att ställa till världssorg

då är tiden inne

att bota världssorg i tid

innan all naturen blir

sorgebarnet för alla.

 

Detta kallas omsorg i tid.

Den verkliga sorgen

som i tid ser och inser.

 

 

Ur Dikter om ljus och mörker (1971)  

Personlig kommentar: 

”Att bota världssorg i tid”

Den här dikten ser jag som en sammanfattning av Harry Martinsons långa engagemang i kampen mot den miljöförstöring som han så tidigt såg. Forskarna är i dag i allt högre grad eniga om att vi nu börjar bli ”ställda mot väggen” sedan utsläppen av växthusgaser ökat lavinartat. ”Vakna!” löd nyligen rubriken på en artikel i en av våra större dagstidningar. Den handlade om klimatforskarnas allt tydligare varningar för de ödesdigra effekter som höjningen av jordens medeltemperatur medför. Och andra forskare har i år konstaterat att de allt kraftigare orkanerna är människans fel. Har vi nu nått den tid då ”all naturen blir sorgebarnet för alla”?

Har vi glömt bort att lyssna på dem som kräver ”omsorg i tid”?

Åke Widfeldt  

Månadens Martinson

 - i november månad 2006

Harry Martinson har skrivit många psalmtexter. En finns i den nuvarande Svenska psalmboken (202) och den röstades år 2000 fram som den mest älskade psalmen. I förslaget till Sv psalmboken 1986 fanns också en Harry Martinson-psalm med texten hämtad ur Aniara.   

I Dikter om ljus och mörker (1971) finns dikten 

Psalm  

 

Död skapelse grundlade världen

och levande skapelse förde  

tillsammans de ämnen och safter  

som solen med värme berörde.  

 

Den yttersta skapelsehärden  

vet ingen, ej var den sig gömde  

ej hur den i gåtfulla världsrum

sin gåta förstod och bedömde.  

 

Om tidernas ursprungsgestaltning

tar tusen av år att ens fråga.  

Nu gäller det modet att leva

att död och förgängelse våga

 

att plötsligt när ingenting stämmer  

se löftenas grunder försvinna.  

Att ställd inför kraven som skrämmer  

sin tillförsikt söka och vinna.   

Personlig kommentar:   

Denna dikt blev år 1972 tonsatt av Hans Eklund och illustrerad genom linoleumsnitt av Lars Lindeberg. 13 konstnärer ur Konstnärshusets grafikgrupp arrangerade en utställning med dikt, bild och musik. Tolv vinjetter ur Dikter om ljus och mörker spelades in i radiohuset oktober 1972 med Börje Mårelius flöjt, Gideon Roehr viola, Thorsten Sjögren kontrabas och Gun Arvidsson recitation. Hans Eklund komponerade musiken till dikterna och de grafiska bladen.

Produktionen skedde i samarbete mellan Konstnärshusets Grafikgrupp och Rikskonserter. 

Omslaget till skivan Caprice RIKS LP 42 är en etsning av Birgitta Lundberg, som tolkar Harry Martinsons dikt Flyktingen.  

Hans Eklund skriver att det allra roligaste var Harry Martinsons reaktion på initiativ och resultat: ”Det här var den finaste hyllning jag någonsin fått i hela mitt liv”. 

Förutom Psalm och Flyktingen finns i detta album också dikterna Sommarpsalm, Det inre ljuset, Sista lasset, Om regnbågar, Hårt åskväder, Drömmen i linden, Fågeln i Fenixklockan, Maneten, Vadarödlan och Harpyrorna. 

Att få Harry Martinson i samspel mellan tre konstarter - dikt, bild och musik - ger stor högtid!

Rune Liljenrud  

 

Månadens Martinson

 - i december månad 2006  

Tystnadens sanningar

Enskilt och i tystnad.

Antingen finns de där

eller finns de inte.

Man kan inte se dem.

Då vore det lätt.

De är betydelsefulla

just emedan de inte bygger på replik eller motstöt.

De bygger på den sanning du har i dig själv

och den ärlighet med vilken du känner din tystnad.

I längden är det de som är avgörande i alla små rum

i det oändliga antalet små kammare i alla land.

 

Ur Dikter om ljus och mörker (1971)  

Personlig kommentar:

Mitt i julstressen med köpfrossa och hysteri märks tydligare behovet av en stilla reflektion, en kontemplation eller meditation som motvikt för att uppnå balansen. Hur kan det komma sig att en högtid som ursprungligen var tänkt att ge mänskligheten frid och dessutom styrka inför ett nytt år, vänts till sin motsats? I religionskrigens förlorade värld tycks heller inte kyrkan med sitt julevangelium och annat ha något verkningsfullt botemedel. Snarare är det nog just vår egen inre andlighet som vi til syvende og sidst har att förlita oss till.

Monika Adamson Lindqvist 

Månadens Martinson 1-07

- i januari månad 2007  

 

Han höll upp årorna ett slag och dröjde under inverkan av ett infall. Han hade fått lust att svära. Han skulle svära här och höra djävulsorden. Han såg sig om. Det var tillräckligt ljust. Alldeles dager. Så svor han.
- Djää och djäv och djäve och djävel och djäääävelen. Bättre kunde han, ja, fy djävelen, bättre kunde han. Han drog ut djääävelen som han tyckte till flera meters längd. Djävulen blev en obegränsad bälg som man kunde dra ut i det oändliga så långt andan räckte, då gjorde han ett kort uppehåll mitt i ett djävels-ä, ty djävelen var ännu för kort, och fortsatte så till djävulens springande punkt: äv. Sen kom djävulens svans: elen.

 

Ur Nässlorna blomma (1935)

 

Personlig kommentar:

Martin i Nässlorna blomma har fått infallet att ro ut på insjön en dimmig morgon. Här talar, ropar och sjunger han högt för sig själv och prövar språket utan hämningar. Exemplet är valt på måfå ur denna roman som för mig är den som sannast beskriver hur det är att vara barn. Det beror antagligen på att författaren är så ärlig: här finns både frånstötande och vinnande personlighetsdrag hos huvudpersonen. Min egen barndom var naturligtvis väsensskild från Harry Martinsons, ändå känner jag igen mig i det sökande och utanförskap som man även som ganska liten kan uppleva. Även jag ropade högt och provade orden och rösten så det skallade bland de småländska granarna men fick av de vuxna och förståndiga genast veta att mitt ropande skulle framkalla regn!

Ingemar Lönnbom

Månadens Martinson2-07 1-07

 - i februari månad 2007

Bokland

 

Tänk dig världen som en läsesal.

Där finns livets bok så rik på blad

som en lövskog i ett sommarland.

Lägg därtill ett bergland, lagens bok,

lagens tavlor, sten från Sinai

och ett kilskriftkunnigt Babylon.

Vem kan läsa sig till kunskap nog.

Vilkens flit kan liknas vid en hand

som kan genombläddra livets skog.

Outtömlig ter sig gåtans bok

och oändlig läsning återstår.

 

 

Ur Boken i vårt hjärta (1969)  

Personlig kommentar:

Här möter vi Martinsons bildspråk och mångfald

livets bok så rik på blad som en lövskog i ett sommarland.

Hans önskan är att vi skall läsa i naturen livets skog

och ur bibeln gåtans bok, kanske tänker han här tillbaka på

den skola i Näbbeboda som han gick hem till och där grunden

lades till den kunskap nog som genom hans författarskap

har givit oss oändlig läsning.  

 

 

Bengt Bejmar

Månadens Martinson3-07

 - i mars månad 2007

 

Till Isagel

Kom och hämta hem mig till din stjärna,
den som härligt brinner djupt i dig.
Med din närhet för du hit det fjärrna
från en inre kust fördold i dig.

Blodet hårt i tinningarna hamrar
varje gång min tanke rör vid dig.
Jag har väntat tyst i tusen kamrar
på att du skall pånyttföda mig.

Föd mig inåt, inåt ifrån världen.
Föd mig inåt ned till djupa hav.
I din inre rymd finns hjärtats stjärna
föd mig inåt, hän från tid och grav.

 

Ur Vagnen (1960)

Personlig kommentar:
En dikt för alla tider, men särskilt nu.


Ingegerd Bodner

Månadens Martinson 4-07

 - i april månad 2007

 

JAPANSK MÅLNING

Maruyama

En spenslig bro på höga styltor vajar.

Dess bambu knäar till när bonden går.

En snövit hästsvans hänger långt i fjärran.

Det är ett vattenfall i Sugibergen.  

Personlig kommentar:
Jag är väldigt svag för den österländskt inspirerade Martinson som med små medel skapar stor effekt. Utan att tappa bort sig själv eller bli ängsligt effektsökande hittar han de rätta nyanserna. En kort dikt som fångar konstverkets evighetslånga ögonblick.

Denna dikt ur samlingen Cikada från 1953 är en av de dikter som Martinson skrev till japanska konstverk. Maruyama Okyo var verksam under sjuttonhundratalets andra hälft och förgrundsfigur i den inflytelserika Maruyamaskolan i japansk konst.

Sugibergen som dyker upp i sista raden är troligen de berg som kallas Hiei-zan, som är kända för sin rika förekomst av japans ceder, sugi.

 

Paulina Helgeson  

Månadens Martinson 5-07 

 - i maj månad 2007

 

Det var inte hett i eldrummen, ty vintern var kallstormig och isande.
Ventilationerna överkräkte oss från däcken med kaskader av oförfalskad köld. Vad som härskade i eldrummen den vintern var fastmer en ändlös grämelse över att man inte kunde hålla ångan, över att få köra med halvsvultna pannor, i vilkas fyrgångar de gasaktiga lågorna dansade som ett blåaktigt dött fladder över stybben, denna sorgsvarta stybb, som låg där inne och pyrde och rykte som en slö dynghög på ett gods mitt i Preussen.
   Det var ett inferno liktydigt när det inte vill brinna i skärselden.
   På alla Europas gränshav, från Algeriet till Östersjön, drogos vi den
vintern med skadeståndskolen från Ruhr.
   Vi blevo inte religiösa på dem.


Ur Kap Farväl (1933)

Personlig kommentar: 

Man kan leta upp sina martinsonfavoriter med omsorg. Eller man kan på måfå slå upp vilken sida som helst i reseböckerna Kap Farväl eller Resor utan mål. Och på varje rad drabbas av energin. Kraften laddar språket som en dynamo. Bilderna återger exakt fysikaliska synligheter, och i samma ögonblick framträder människornas känslor, "vi", eldarna.

Här syns efterkrigstidens katastrof i några få till synes slängiga meningar. Och lägg märke bitskheten i den teologiska observationen: infernot av skärselden som inte vill brinna av "skadeståndskolen" från Ruhr - som man inte blir religiös på.

Mellan språk och människa finns ingen demarkationslinje, orden tycks stiga rakt ur blodomloppet, allt är sett, upplevt, inhämtat och utgivet, det är helt makalöst: vem var egentligen denne Orfeus på gränshaven? Mitt liv räcker inte till för att bli färdig med Martinson.

Agneta Pleijel

 

Månadens Martinson6-07

 - i juni månad 2007

Sinnenas sommarlek 

Man kan på goda grunder anta att dofterna helt enkelt är blommornas tankar.

Vi har visserligen ännu inte lyckats översätta dessa tankar till att likna våra,

men näsan har sina aningar. Den vet, eller låt oss säga den anar,

att en sommaräng är lika rik på tankesätt och drömmar

som ett gott bibliotek är rikt på tankar och drömmar

uttryckta i tecken och ord.

En gång kände jag hur en violbukett med sin doft framsade en fyraradig strof

så vacker och egendomlig att jag inte förmådde fånga den i ord.

Jag kände bara att den alltid kommer att finnas kvar,

som en oskriven dofternas dikt om violens liv och villkor.  

 

Utdrag ur Utsikt från en grästuva (1963)  

Personlig kommentar:  

Harry Martinsons naturskildringar är mästerliga, vilket gör det svårt att välja ut någon specifik för att rätt tolka en prunkande sommarmånad. I Naturessäer, som ingår som åttonde delen i utgåvan av Harry Martinsons samlade verk, finns Svärmare och harkrank, Midsommardalen, Det enkla och det svåra samt Utsikt från en grästuva.  Alla dessa naturskildringar kan läsas med största behållning nu i den sköna sommarens tid. Harry Martinson är ödmjuk inför vad han upplever i naturen och han är stor nog att erkänna att han inte förmådde fånga den i ord”. Detta är något som jag beundrar hos Harry Martinson, ödmjukheten i hans enormt stora kunnande i ”ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”, som Nobelprismotiveringen lyder. Låt oss nu med Harry Martinson ”anta att dofterna helt enkelt är blommornas tankar” och ta till oss de goda tankarna.

Rune Liljenrud

 

Månadens Martinson7-07

 - i juli månad 2007

Sång 80 ur Aniara

Mitt i den brinnande solen

finns en pupill, en kärna

som med sin gåtfulla virvel

gör den till kärlekens stjärna.

Var gång den ser på jorden

uppstår en äng och blommar

dag efter dag och fröar

glad genom lycklig sommar.

 

Blommorna lyfta ur marken

ett levande flaggspel som vaggar.

Fjärilar dansa med gula

slöjor kring tistelns taggar.

humlorna brumma i gräset

där stråskuggan marken rutar.

Sval leker sommarvinden

i lättrörda vallmoklutar.

 

Flyktig är lyckan – en stundens

slumpvinst i soliga dagar.

Långt bortom larv och grymhet

lyser i sommarens hagar

kärlekens sommarstjärna,

midsommartidernas blomma.

Vad förtjänte väl mera

Att vi bleve glada och fromma.

 

Ur Aniara (1956)

Personlig kommentar:

En av Harry Martinsons vackraste sommardikter finner man i Aniara. Det kan tyckas som en paradox, att i det stora verseposet om världsrymden återfinna en av de mest jordiska dikterna. Men vid närmare eftertanke är placeringen alldeles naturlig. För de människor som sedan snart tjugo år tillbaka befinner sig på sin utdragna sista resa måste saknaden efter jorden vara intensiv. Sången beskriver naturens under, hur solens strålar ger liv åt jordens blommor, växter och djur. Besjälningen i dikten är sällsynt stark; samspelet mellan solen och livet i sommarhagen framstår alldeles äkta – som om det vore upplevt på plats.

För oss som är läsare och ställföreträdande resenärer blir effekten synnerligen stark när färgspelet och doftrikedomen i midsommartidens äng bildar kontrast mot den kyliga och mörka vardagen i rymden och det öde som vi vet är ofrånkomligt för goldonderns passagerare. Till att börja med förleds man kanske att tro att här följer ännu en dikt om stjärnor och himlakroppar som visar sig utanför rymdskeppets fönster: ”Mitt i den brinnande solen…” . Men snart blir man som läsare klar över att den handlar om den sol som vi är vana vid att på jorden uppleva som ljus och värme.

Aniaras åttionde sång utgör en yttersta gräns i berättelsen om goldonderns färd genom kosmos. Från och med sång 81 framställs inte längre något hopp. Den kvinnliga piloten Isagel dör, diktatorn Chefone framstår som allt mer desperat och allt mer grym. Mimaroben beskriver hur det blir allt ödsligare ombord. Inredningen är sliten och ljuset har efter hand upphört att fungera. Snart är det lika ensligt inuti goldondern som i den rymd som hon obevekligen far fram igenom. Tidsangivelserna kommer tätare mor slutet, som för att ange hur tiden accelererar samtidigt som tomheten och tystnaden tätnar.

Efter sång 80 är det som om jorden upphör att finnas i människornas medvetande. I Aniaras helhet blir sång 80 en metafor för det paradis hon utestängt sig själv ifrån. Läst i svit med sång 79 – ”Vi kom från Jorden, Doris land, / klenoden i vårt solsystem” – blir denna skuldtematik än mer uppenbar. Vi som ännu inte är där, för oss som njuter av livet i den nordiska sommaren är den åttionde sången en påminnelse om allt vi har och allt vi kan mista.

Johan Stenström

 

Månadens Martinson8-07

 - i augusti månad 2007

En sommardikt

 

Vem minns ej glaset  

med skedens plingeling

och lyckosaften den hallonröda.

 

Hur fort den dog denna saligt fina

och flickhattsstämplade ljuva sommar.

 

Vad barn förväxer sig, allvarskallnar,

får vaneöron och vaneblickar

och tappar tonen från skedens plingeling

i sommarkannan, i solskensglasen.

 

(opublicerad)

 

Personlig kommentar:

 

Den får mig att tänka på barndomens och tonårens somrar i Vårdinge vid sjön Sillen. Trädgårdsbordet vid flaggspelet, hammocken där mamma och pappa satt och gungade stilla. Den röda hallonsaften, som mamma gjorde av vildhallon hon plockat på tomten. Men också det vemod som pappa kände och som jag nu också har upplevt med barn och barnbarn som "tappar tonen", förlorar sin oskuldsfullhet och omedelbarhet och "allvarskallnar".

 

Harriet Martinson

 

Månadens Martinson9-07

 - i september månad 2007

 

Miniatyr. Ur "Vattnets värld".

Vattnet multiplicerar alltid med

ljusets vandrande guldskatt när

det strömmar fram under ljuslek.

Det slösar och visar hur många

rikedomar som helst.

Hela stim av skenpengar och

rikedomar.

En dagdröm dansar.

Citat ur TV-programmet Vattnets värld, (från 1960-70-talen.)



Foto och personlig kommentar: Boris Engström

Månadens Martinson i september 2007 är ett bidrag från filmproducenten och fotografen Boris Engström. På 1960- och 70-talet samarbetade han med Harry Martinson i TV-program med namn som ”Myrvägar”, ”Vandring med ljus och vind”. Just det här citatet kommer från det program som fick rubriken ”Vattnets värld”. Harry Martinson tyckte om att göra ”miniatyrer”, korta inslag där svartvita stillbilder och text samspelade till en poetisk helhet. Martinsons texter har sedan varit fotografens följeslagare genom åren och flera Martinsoncitat pryder vykort signerade Boris Engström. Bilden härintill med en segelbåt på väg genom Kalmarsund nära Blå Jungfrun är ett exempel på en sådan kombination. Boris Engström håller för närvarande på att sammanställa en mängd anteckningar och annat material som blev resultatet av samarbetet kring Martinsonfilmerna. / Ingemar Lönnbom

Månadens Martinson10-07

 - i oktober månad 2007

 

Sång 13 ur Aniara.

På sjätte året Aniara drog
med oförminskad fart mot Lyrans bild.
Chefsastronomen höll ett föredrag
för emigranterna om rymdens djup.
I  handen höll han upp en vacker skål av glas:

Vi börjar långsamt ana att den rymd
vi färdas fram i är av annat slag
än vad vi tänkte var gång ordet rymd
på Jorden kläddes med vår fantasi.
Vi börjar ana att vår vilsegång
är ännu djupare än först vi trott
att kunskap är en blå naivitet
som ur ett tillmätt mått av tankesyn
fått den idén att Gåtan har struktur.
Vi anar nu att det vi kallar rymd
och glasklarhet kring Aniaras skrov
är ande, evig ande ogripbar
att vi förlorat oss i andens hav.

Vårt rymdskepp Aniara färdas fram
i någonting som ingen hjärnskål har
och heller ingen hjärnsubstans behöver.
Hon färdas fram i någonting som är
men ej behöver vandra tankens väg:
en ande som är mer än tankens värld.
Ja, genom Gud och Död och Gåta går
vårt rymdskepp Aniara utan mål och spår.
O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.

Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då  skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.

På samma sätt i en oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går .
Ty fastän farten som hon gör är stor
och mycket högre än en snabb planets
är hennes hastighet med rymdmått sedd
på pricken svarande mot den vi vet
att blåsan gör i denna skål av glas.

                       *
Förskrämd av denna klarhet flyr jag frusen
från mimahallen till de röda ljusen
till danssalongen, finner Daisi där.
Jag tigger hennes räddningsfamn om möte,
jag ber om ingång i ett hårigt sköte
där dödens kalla klarhet inte är.
Där finnes livet kvar i Mimas salar
i Daisis sköte lever Doris dalar
när i varandra utan köld och fara
vi glömmer rymderna kring Aniara.

Ur Aniara, (1956)

Personlig kommentar:

Hösten 1955 mötte jag för första gången Harry Martinsons sätt att skriva på. Nyss fyllda 14 år läste jag Nässlorna blomma och fick en oerhört stark upplevelse både av hans livshistoria och av hans språk. Ingenstans hade jag läst någon som beskrev verkligheten så vackert och så annorlunda. Nässlorna blomma, en både svart och bedövande vacker livshistoria, där jag togs av att nässlorna trots allt blommade.

Sommaren 1956 konfirmerades jag, ett par texter ur Bibeln stannade hos mig, Den ena handlade om vandringen i dödsskuggans dal, den andra berättade om att vi nu ser ljuset dunkelt såsom i en spegel men att vi skulle komma att se klart. Efterkrigstiden hade gått över i kalla kriget, som tonåring hade man börjat förstå en del av det som hänt under andra världskriget. Atombomben över Hiroshima, koncentrationsläger i Europa. Tidigt i oktober 1956 - Suezkrisen med ökad krigsrisk i mellanöstern. När Aniara kom blev det en andlös läsning för mig. En revy om människan i tid och rum. För mig handlade det aldrig om rymden utan om våra tillkortakommanden här och nu som människor på vår egen planet. Min far lät binda in mitt exemplar av Aniara med en rygg fylld av svart rymd men beströdd med gyllene stjärnor. En bok jag alltid återkommer till.

Den senare delen av dikten var inget jag tog till mig som 14-åring, i mitt minne har dikten handlat om livsresan och om blåsan i Guds andes glas. Om människans förräderi mot att söka vara människa. Men liknelsen med blåsan i glaset har följt mig och gett tröst genom åren. Idag kan jag göra nerslag i Harry Martinsons stora och rika produktion för att finna en stor glädje över associationsbanorna som inte går att förutspå och som vi kanske får tacka både hans älskade folkskollärare Staf och Harry Martinsons egen bildningsgång för.

Hans envisa sökande efter Gåtan, meningen med livet och efter kärlek, hans öppenhet och nyfikenhet lockar hela tiden till läsning och omläsning av Min Martinson

Lena Havland-Erlandson

 

Månadens Martinson111-07

 - i november månad 2007

Daggmasken

Vem vördar daggmasken,

odlaren djupt under gräsen i jordens mull.

Han håller jorden i förvandling.

Han arbetar helt fylld av mull,

stum av mull och blind.

 

Han är den undre, den nedre bonden

där åkrarna klädas till skörd.

Vem vördar honom,

den djupe, den lugne odlaren,

den evige grå lille bonden i jordens mull.

 

Ur Passad (1945)

Personlig kommentar:

Harry Martinsons dikt Daggmasken är älskad av många – man minns den och har den med sig sedan man läst den. Hur kan det vara? Fjärilar och trollsländor, ja – men daggmask?

Modernismen befriade sig från konventioner, och visst, ibland kanske konsten sträcker sig ut i det oväntade mest bara för att vara uppseendeväckande. Så inte denna dikt. Då står den närmre den stillsamma genre som får oss att dröja på steget och se det anspråkslösa och det obeaktade.

Men mest är Harry Martinson här den läromästare som tar oss med ner i gräset och markens myller – vi får böja oss ödmjukt – för att se och förundras. Dikten är ett avsnitt i Harry Martinsons stora naturlära. Och vad kan vara bättre pedagogik än den stilla frågan: Vem vördar daggmasken?

Stygn i samvetet, någon? Men blir det inte patetiskt att vörda en daggmask? Nej, motiveringen är ovedersäglig, och samtidigt strömmar en mild, mild humor genom dikten, som så ofta hos Harry Martinson.

Ingrid Branje Nielsen

Månadens Martinson12-07

 - i december månad 2007

Ingvar Holm ger oss två texter med kommentarer i både ord och bild:

Harry Martinson är den allvarligaste i hela kamratkretsen av unga arbetarförfattare som debuterade omkring 1930. Det var de som kallade sig ”5 unga”. Och även i litterära kollektiv med annan sammansättning är det han som känner ett stort och tyngande ansvar. Aniara skulle kunna översättas till en hel teologi!  

Men att Harry Martinson blir så betagande som författare, är att detta allvar alltid (nästan alltid) förenas med en obesegrad munterhet trots allt – ett betvingande den yttersta möjlighetens leende. Tänk på ”Li Kan talar under trädet”, som ni har läst så ofta.

Li Kan talar under trädet

 

Många prisa lejonen  

och tala med hån om törnlösa rosor och bräkande lamm.

Sådant gör man bara utanför lejonburen

och långt från lejongrottan.  

 

Inne i lejongrottan faller denna liknelse på sin orimlighet

om lejonen är hemma.

Annars faller den på sin orimlighet då lejonen kommer hem.

 

Ur Passad (1945)

Jag mötte detta på nytt häromdagen. Min fru Karin Sverenius Holm som är konstnär hade en tavla på sitt staffli. Den såg ut så här:   



Akrylmålning, (135 x 135 cm) av Karin Sverenius Holm, ©

Jag frågade: Vad är detta? Då gick hon fram till bokhyllan och slog upp Harry Martinsons ”Häst och ryttare”.

Häst och ryttare

 

Den arabiska hästen blev

genom hundra släktled förädlad

åt rader av furstar som själv

                                   hunnit förfalla

 

Stundom har också de svansar som viftat

för dessa despoter

slutligen viftat dem ner i avgrunden,

medan araben som bar despoten

spände hovarna i marken och stannade kvar

vid stupets rand

Så långt är det fråga om förädling och förfall. Men dikten slutar: 

 

Drömmen om att säkert kunna förena

ryttare och häst

blev kentauren,

ryttaren som är sin egen häst.

 

Den är ryttarens dröm om att

aldrig bli avkastad. 

 

Ur Passad (1945)

Sådan är Harry Martinson!                                

En hälsning från Ingvar Holm

Månadens Martinson01-08

 - i januari månad 2008

Efterskrift

 

Du satt i en hängande trädgård.

Den hängde på ett enda hår en livets parasolldag.

 

Du lyfte med trädpiplärkan mot skyn

utan att fråga om det bar sig.

 

Du kunde inte dö bara på detta:

Att gravarna bära härdiga stenar

som alltid stå ut med

att grav lägges till grav.

 

Nu blommar för din flyktiga bräcklighets skull vallmon, din blomma.

För din skull hissar jag opiets fana.

För din skull dricker jag, spiller jag vin.

 

Alltid lovar jag dig

att binda vackert i kärvar

nuen som tiden skar.

Ur Passad (1945)

 

Personlig kommentar:

Vem är "jag" och vem är "du"? Att "jag" är Harry själv står omedelbart klart, men vid tionde, hundrade läsningen har Harry krupit in i mig själv och det är läsaren som blivit "jag". Vem Harrys "du" är vet jag inte, men jag gissar att hon är död, borta sen länge.

När läsaren tagit över "jag" blir "du" mera svävande, ett minne, en känsla, en längtan, också den borta, men ändå levande. Denna, denne "du"

skiftar mellan stroferna. Alla plågades inte av stenarna, några kunde stå ut med att blomman förgår.

Alla hade ett skimmer av flyktig bräcklighet, men att påminna om att den ljuva vallmon är opiets fana kommer som en skärande dissonans. Opiets fana får Harrys "du" att vibrera. Hon som inte stod ut med att blomman förgår får till slut Harry att spilla ut vinet. Ändå samlar han sig och binder varje nu, lyckligt, smärtsamt, till en av de kärvar som tiden skar. Sorgen, glädjen, finns i nuet, det är där vi måste ta vara på den, intensivt leva varje ögonblick.

Min tolkning blev subjektiv, men Harry får skylla sig själv. Han sätter ord på upplevelser som också är mina - och som vi säkert är många som delar - men som jag aldrig förmått sätta ord på.

*

En fråga i marginalen till mera sakkunniga litteraturvetare. Hade Harry möjligen suttit i kyrkan i Ronneby och läst citatet från Ovidius under kyrktaket? "Omnia sunt hominum tenui pendentia filo" eller Allt mänskligt hänger på en tunn tråd. Många och långa trådar - några osynliga - binder samman människosjälens djuplodare.

Camilla Odhnoff

Månadens Martinson02-08

 - i februari månad 2008

II

 

När vi provar den mun mot mun  

svarar ännu sensommaren saftigt mjukt.  

Vi skyndar ut en gräsvåt daggmorgon  

och biter i dess plommonläppar.  

En gräshoppas flitiga stråke  

gnider i tovgräset.  

En vindil av friskhet lyfter sinnet  

och besöker all dagg  

under de flyende stundernas träd.

 

Ur De tusen dikternas bok (1986)  

Personlig kommentar:  

Den här fina dikten, förmodligen skriven på vintern, blir ett sensommarminne från de år då familjen hyrde sommarställen. Vi stiger ut en tidig morgon i det daggvåta gräset och skakar trädet till en plommondusch. Harry älskade leken med orden.      

Eva Martinson 

Månadens Martinson03-08

 - i mars månad 2008

 

Försonande rymd

I en by där jag levde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade
beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte.
En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne
mellan några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han
in hästen och stanna den kracklande arbetsvagnen.
   Han satt länge alldeles stilla. Och efterhand gick det upp
för mig att han lyssnade på själva aftonens tystnad omkring sig;
till den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan. Då
smög jag mig bort.

Ur De tusen dikternas bok (1986)  

 

Personlig kommentar:

Att älska sin fiende är svårt, ja omöjligt, kanske inte ens önskvärt alla gånger.
Men denna dikt av Martinson ger ändå en viktig insikt i det nödvändiga att inte ha en förenklad svart-vit världsbild och att inte demonisera andra människor.

Det gör den inte genom en långrandig och tråkig moralpredikan utan genom en gripande ögonblicksscen där offret får en oväntad inblick i sin plågoandes liv.

Ulf Redmo

 

Månadens Martinson04-08

 - i april månad 2008

 

Att verkligen leva

Att verkligen leva är att våga välja sina vyer

mera än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.

Jag råder dig att utspy den verklighet du avskyr ur din mun.

Dröm gärna och helst vad tiden inte vill.

Var otidsenlig framåt och bakåt.

Den närmaste tiden är våldtagen och belagd med alla tänkbara bojor

inte minst nyttans och den fadda trevnadens.

med dess andligt billiga trygghetsvadd och dess leksaksvagn åt alla.

Ur Vagnen (1960)  

 

Personlig kommentar:

I nyårshelgen blev jag ombedd av en tidning att besvara frågan "Vad har du för kulturellt nyårslöfte inför 2008?". Jag sade att "jag lovar att vara otidsenlig framåt och bakåt", den inkännande martinsonläsaren vet genast att citatet är hämtat ur dikten "Att verkligen leva", en text som följt mig ända sedan tonåren. Oändligt tröstande att ta till när navelskådande nutidsnarcissister, bildstormarvärldens självutnämnda potentater eller "ytlighetens djinner" sveper fram och placerar vår tid (=den närmsta veckan) i centrum för all historieskrivning. Alltså - var otidsenlig framåt och bakåt!

Martin Bagge

Månadens Martinson05-08

 - i maj månad 2008

 

Del av brev från Harry Martinson till Sten Selander, daterat 22 mars 1932  

Men å andra sidan så är det inte alldeles så självklart, det är ett ”både - och”. Det både finns en kausallag och inte finns en; (inom vår föreställningsvärld, som sannerligen lär kunna blomma med nya skott ännu i millioner år, finns det säkert en.) inom atomerna, vilka antingen äro våra gudar eller också våra gyllene drängar existerar en annan ordning, vilken vi självfallet måste uppfatta som oordning, ty vad ha vi att jämföra med? Jo, vår ordning, lag, kausal erfarenhet.

Jag tror inte vi vet så mycket ännu, trots att vetenskapsmännen tänka ren matematik. De erkänna ju f.ö. själva den stora osäkerheten i allt, ute i det yttersta och inne i det innersta; kanske sublimeras dessa dolda krafter och världar bort från eterns osäkerhet och bli säkerhet först inom det organiska livets system. Säkerhet (alltså där kausallag gäller) är kanske helt enkelt organiskt liv och inget annat. - där finnes f.ö. klarhetspotensen så fullkomnad att allt är förpuppat i den (möjlighetsfjärilarna.)

Från denna grund och blomma strömmar människotankar som en doft genom universum. Där finns bildlikt talat tjärblomster, pulsatilla och viol, frändoftande ymniga solrosor, konvalj och icke botaniserat gudsblomster. Och där kan mycket gott Era ord gälla ”Och det som tänker den är något annat” (d.v.s. panpsyket: något av dess bästa umbellatkvistar är kanske en eller annan människohjärna - och där doftar det guds kummin.

Personlig kommentar:  

Det här är ett av mina absoluta favoritbrev av Martinsons hand och det citerade stycket har stannat kvar hos mig, just för att det är så engagerat, så gestikulerande och ivrigt, samtidigt som språket är både spretigt och fullt av fantastiska bilder.

Bakgrunden till brevet är några rader ur Sten Selanders diktsamling ”En dag” som kom ut 1931. En strof i dikten ”Natten” löd: När staden kring mig ligger död och stum / i seklens djup som Ninive och Amman / har Vintergatan flyttats någon tum / ned mot ekliptikan. Det är alltsamman.”

Dessa rader verkade så provocerande på Martinson att han var tvungen att tala om för Selander hur fel denne hade, för, skriver Martinson, ”Det är nämligen inte alltsamman”. Sedan är resten av brevet en enda lång passionerad argumentation för att det helt enkelt är både lättköpt och arrogant (fast Martinson inte använder sig av det ordet) att avfärda livets och levandets oändliga mysterium med ett ”det är alltsamman”. Brevet blir som bäst i det citerade stycket ovan, när Martinson utmanar Selanders axelryckning och gör det på ett språk som verkligen doftar av de metaforiska blommorna. Stycket är helt enkelt alla de bästa olika Martinsondelarna – känslomänniskan, livsförsvararen, tänkaren och språkvirtuosen.

Paulina Helgeson

Månadens Martinson06-08

 - i juni månad 2008

 

 

Juninatten


Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Ur Cikada (1953)

 

Personlig kommentar:  

 

Juninatten är en av Harry Martinsons mest kända dikter och citeras ofta, inte minst den här tiden på året.  Den är så välkänd att akademikollegan Lars Forssell en gång skrivit en dikt med en liten blinkning (från Svenska Akademiens webb):

JUNI

Klockan sex på morgonen
kom den nittiosexåriga
värkbrutna kvinnan
stakande på sina kryckor
i sjukhuskorridoren.
”Var är jag?” frågade hon halvt i drömmen
Kethy, nattsköterskan. ”Var är jag?”
”Du är på Stockholms sjukhem.”
” Äsch då” viskade den gamla damen.
” Äsch, då dog jag inte
i natt heller.”

Det var i juni
och juni natt blir aldrig av
som Harry Martinson har sagt.

 

Googlar man på Internet finns där cirka 150 hänvisningar till dikten Juninatten. Det kan vara en svensk forskare i utlandet som manifesterar sin längtan till de ljusa sommarnätterna. Eller Gnesta kulturförening som noterar kopplingen till den egna trakten:

"Sommaren blev ofta besjungen i naturdikter av honom. Sommaren var verkligen Harrys årstid. Georg Svensson skriver om hur han möttes av Harry om somrarna. 'Han företrädde då bilden av en stadsbo på semester med halmhatt och hängslen utanpå skjortan, glad och leende förande mig omkring på tomten eller sittande i hammocken för en konversation. Ibland gick vi ned och satte oss vid bryggan eller tog han med mig i sin märkvärdiga bod'"

På Internet hittar man också Säffle bibliotek som påpassligt publicerade Juninatten som månadens dikt år 2004, Martinsons jubileumsår.

Halsbrytande associationer gör Lina, bloggare som rapporterar från både Stockholm och Paris. I den franska huvudstaden tänker hon på Martinsons dikt efter att ha fått en märklig luktupplevelse:

"Jag har upptäckt att franska myggspiraler luktar likadant som svenska, och i hela min kropp sprids en känsla av förträffliga juninätter. Att fransmän vrider ihop hela ansiktet i en avsmaksmin, alternativt skrattar hysteriskt, när rabarberkräm kombineras med mjölk. Att martini är den ultimata aperitifen i denna försommar. Att ett Sverige i blom faktiskt fattas mig något."

Tack vare Harry Martinsons dikt är juninatten ständigt nåbar, för alla, överallt. Just nu dessutom i verkligheten.

Ingemar Lönnbom

Månadens Martinson07-08

 - i juli månad 2008

 

Tistlar bland rödven 


Julidagen steker. Solen lyser med ohämmad vidöppenhet från en himmel som glimrar och stirrdarrar. Överallt ett himmelsljust solskälvande valv, med en botten som är blå solrök mellan fjärranträden. På hög höjd några glesa fjädermoln utsträckta till flykt likt snabba dagkometer. Hettan står tyst på jorden, men varmgaserna dallra och insekterna surra. Löven är stilla. Ljusglindret på lingonrisen stirrar i skogen och känner man med fingret på själva solspegelpunkten av bladet är den het som en påtaglig, utplattad gnista.

På den stillstekta mon stå steklarna stilla i solluften, över tistlar så taggigt skorpiontorra att de knirra och knarra. Deras piggars hårda glasyr glänser i bladflikarnas spetsar, hos bolltisteln vita som porslin, hos andra tistelarter mörkare som spetsarna av tatueringsnålar.

(Ur Det enkla och det svåra, 1939)


Personlig kommentar:


Det som här börjar som en beskrivning av en dallrande varm julidag och tistlarnas arkitektur går så småningom över i en protest mot maktsymboler, mot att bilder av tistlar - och för den delen lejon och örnar - av maktens män används som medel för att driva människor ut att slaktas. Boken kom ut 1939, då sommaren var varm - och då andra världskriget bröt ut. Läs gärna hela texten, "Tistlar bland rödven" ur "Det enkla och det svåra".

Ingemar Lönnbom

Månadens Martinson08-08

 - i augusti månad 2008

 

Ringaren


I blåklockstider

kan man se

den blyge och svartklädde Ringaren

en liten skalbagge av trettisjunde familjen, vivel-ätten.

Han ses ofta sitta på det glatta ringarrepet

där detta leder ner i klockans stängel.

 

Hans namn är Miarus.

Man kan hälsa på honom med luppen och då nickar han

men börjar inte ringa förrän man lämnat ängen,

men då ringer han mångenstädes,

överallt där ängar kan ha klockor.

 

Någon säger att om det stora

börjar redan i det lilla

skall han ringa till världsdöd

på en förgiftad äng.

 

(Ur Dikter om ljus och mörker, 1971)

   Miarus

Källa:  http://www.zin.ru/Animalia/Coleoptera/eng/miasp_dg.htm

 

Personlig kommentar:


Augusti är fortfarande blåklockornas tid. För drömmaren och visionären Martinson föll det sig helt naturligt att klockor ringer. Och precis som kyrkornas malm kan de behöva en ringare för att de ska ljuda. När Martinson beskriver en blomsteräng tar han ofta insekterna till hjälp. Och där finns den lille skalbaggen som så träget besöker klockorna. I diktens slut vidgas snabbt mikroperspektivet till det globala miljöhot som vi i dag upplever så starkt.

 

Långt tidigare hade Martinson skrivit om de ringande blåklockorna – då utan ringare -  och deras värld:

”Den mindre blåklockan ringer på ängsmon vid sidan av den större. Lågt intrasslad i markens torra strån av gulnad vildhalm ringer den i bugande ställning. Men den större blåklockan ringer blåviolett hög och rak högt över dallergräsens vackert skimrande berlocker. Hög ohörbar klang dallrar ur blåklocksskinnet. Naturligtvis ringer de inte, men varför inte låta dem ringa då de ändå ringer i folkmun, folkvisa och bilderbok.” (Ur ”Blomsterkort”, Det enkla och det svåra, 1939)

Åke Widfeldt

Månadens Martinson09-08

 - i september månad 2008 

 

Tankarna som kunde rädda oss

I salen sju är Tankens kartotek.

Rätt klent besökt. Men annars finns där ting

som tål att tänkas många gånger än.

Där står en herre kallad Tankens vän

och ger åt var och en som så behagar

de första grunderna för tankens lagar.

Han visar sorgset på en tankemängd

som kunnat rädda oss om den i tid

fått vara med i odlandet av anden

men som då ande inte var förhanden

i glömskans garderob blev undanhängd.

 

Men då vår tomhet här blev ganska lång

kom alltid någon hit och bad få se

på en och annan gammal tankegång

som kanske kunde ges en ny accent

och uppta hjärnan någon kort säsong.

 

(Sång 44 ur Aniara, 1956)

 

Personlig kommentar:


Enligt Harry Martinson själv anknyter denna dikt till det tema som han upplevde som hemskast i Aniara: bristen på ”ande” kombinerad med frånvaron av förmågan att tänka. Det majoriteten av passagerarna i rymdskeppet Aniara saknade var instinkten att ”tänka efter före”, att skaffa sig ett förråd av ”grundtankar” som skulle kunna förebygga katastrofer.

I dag upplever vi samma dilemma. Vi tar till oss ytliga och lättköpta kunskaper som inte bottnar i vårt innersta. Tanklöshet och kortsiktiga vinstkalkyler styr oss när det gäller våra försök att lösa klimatproblem och konflikter. Vi tar oss inte tid att besöka ”tankens kartotek”.

Det finns också en risk att denna filosofi av lättköpta sanningar bereder vägen för politiker och andra som har enkla och genomskinliga lösningar på komplicerade problem, som ”utan tankar” ”genomskådar allt”. Om detta skriver Martinson på ett annat ställe i Aniara: ”Min vän, du vet för mycket utan att ha tänkt” (Sång 74).

Åke Widfeldt

Månadens Martinson10-08

 - i oktober månad 2008   

 

Ur Ode till folkliga maskiner

Cykeln är demokratiens silverglänsande modell
Cykeln är landsvägarnas hind. Den springer
för livet när motorcykeln kommer som en slaktarhund:
denna grymma Nero, träckstänkande
skuttande, hatad av allt liv.
Harmonidödaren skrattar rått i björkhagarna
friden är död i världen.
Cykeln är något annat. Cykeln, den
tysta smäckra maskinen. 

(1931)


Personlig kommentar:

Många var de besökare på Bok- och biblioteksmässan i slutet av september 2008 som stannade till och log när de såg Harry Martinsons cykel i sällskapets monter. En ploj, ett infall, javisst. Men i sin enkelhet också en symbol för författarens kritik av maskinålderns överdrifter. Martinson är inte bara den som varnar för bilismen redan innan den var en massrörelse. Han kan också med livlig inlevelse skildra ett tekniskt objekt.
Ulf Sandström har skrivit att ”Ode till folkliga maskiner” får oss att uppmärksamma att det är skillnad på teknik och teknik.

Sandström skriver i Tiden nr 10 1988: ”Martinsson önskar ett samspel mellan natur och teknik och då finns inte utrymme för storindustrin. Han vill försona natur, teknik och människa, nå en idyllfred med maskinerna. Det är inte längre realistiskt att tro på bondekulturens återupplivande, men tekniken kan bäddas in i det gröna.”

Martin Kylhammar, redaktör i tidskriften Tvärsnitt fyller på:
”Med cykeln rörde vi oss genom landskapet, kände dofterna från gran och tall, såg färgprakten från blommorna och hörde fåglarnas kvitter. Cykeln var visserligen en uppfinning, rationell och effektiv, men ändå i balans med människa och natur. Cykeln var sinnebilden för Tvivlarens hopp om 'en lagom teknik', en teknik som människan kunde hantera väl.”

Ode till folkliga maskiner är betydligt längre än det lilla utsnitt som här har återgivits. Odet publicerades första gången i Tidevarvet nr 25/26, 1931. Det återkom sedan med titeln "Ode till folkliga maskinen" i Nya folkets röst, vårnumret 1932.


Ingemar Lönnbom

Månadens Martinson11-08

 - i november månad 2008   



Efterskrift


Du satt i en hängande trädgård.

Den hängde på ett enda hår en livets parasolldag.



Du lyfte med trädpiplärkan mot skyn

utan att fråga om det bar sig.



Du kunde inte leva på att stenen består

och blomman förgår.



Du kunde inte dö bara på detta:

att gravarna bära härdiga stenar

som alltid stå ut med

att grav lägges till grav.



Nu blommar för din flyktiga bräcklighets skull

vallmon, din blomma.

För din skull hissar jag opiets fana.

För din skull dricker jag, spiller jag vin.



Alltid lovar jag dig

att binda vackert i kärvar

nuen som tiden skar. 

 

Ur Passad (1945)



Personlig kommentar:  


Vallmo är en viktig symbol i Harry Martinsons diktning. Den används bl a i diktsamlingen Passad, som första gången fanns i bokhandeln 14 november 1945. Vallmon nämns några gånger i Cikada, 1953 liksom i Gräsen i Thule, 1958 Kanske är det ur Passad som vallmons ”Sitz im Leben” bäst kan anas och tolka rådande livssituation efter krig.

Inger-Siw Eruths Lindells bok I Flanderns jord - Diktarnas röster från första världskriget, (2005) ger en allvarlig påminnelse om krigets vanvett, som får mig att binda samman åren 1918 och 1945. Hon skriver: Den 11:e timmen den 11:e dagen i den 11:e månaden 1918 blåstes eld upphör på västfronten. Då var västfronten ett makabert, spöklikt landskap. Ödeläggelsen var total. Byggnader, vägar, träd och växtlighet - allt var dött och förkolnat. Mer än 1 600 städer och byar låg i ruiner eller hade utplånats helt.

Det enda som växte var vallmon, vars frön började gro när krigets härjningar rörde om i leran. Fälten översållades med ljusröda och röda blommor. Den röda vallmon blev en symbol för alla stupade soldater, efter John McCraes dikt ”På Flanderns fält”.



I Flandern vajar vallmons blad

bland fältets kors i rad vid rad

där vi nu vilar;



Harry Martinsons dikt Efterskrift ur Passad, som utkom 1945, det år då andra världskriget slutade, har likheter med dikten av John McCrae, som dog på ett militärsjukhus 1918, det år då första världskriget slutade. I båda dikterna finns dödens allvar och där förekommer som hoppgivande symboler vallmo och fågel - lärkan hos John McCrae och fältpiplärka hos Harry Martinson.

Medan John McCrae i sin dikt allmänt manar ”…lyft vår fackla, den som for / utur vår hand där vallmon gror” så har Harry Martinson i sin dikt ett direkt Du-tilltal, riktat till någon som hjälpande ingripit på avgörande sätt ”nu blommar för din flyktiga bräcklighets skull / vallmon, din blomma. Vem tilltalas? Den frågan brottas vår hedersmedlem Camilla Odhnoff med i sin analys av dikten i januari i år. Hon undrar om Harry möjligen suttit i kyrkan i Ronneby och läst citatet från Ovidius under kyrktaket? "Omnia sunt hominum tenui pendentia filo" eller Allt mänskligt hänger på en tunn tråd. Många och långa trådar - några osynliga - binder samman människosjälens djuplodare. När Camilla Odhnoff och jag talat om detta så har jag fört fram att Harry kanske suttit i Sölvesborgs kyrka och begrundat medeltidsmålningarna i valven, där det faktiskt förekommer en tunn, tunn tråd nedsänkt från de himmelske sfärerna till en enkel kvinna, Maria med uppdrag att hjälpa mänskligheten. I ett språkband står den något skadade inskriften, som dock hjälpligt kan läsas ”Ave gratia (plena)dom(inus tecum).

Svaret på vem som tilltalas i dikten Efterskrift kanske finns i Aniara, där Harry Martinson i flera sånger nämner Nobby (Nobia) - ett samlingsnamn för kvinnor som under historiens gång utfört barmhärtighetstjänst för nödlidande människor. Det gäller alla med ”hjärtats skönhet”. Som förebilder till Nobby kan Harry Martinson ha haft Florence Nightingale - Damen med lampan, Mathilda Wrede - Fångarnas vän och Elsa Brändström - Sibiriens ängel. Rymdmatrosens berättelse i Aniaras sång 40 mynnar ut i en varmt erkännande hyllning av Nobbys helt uppoffrande kärlekstjänst.



Jag dröjer gärna vid det kära minnet

av denna kvinna som tog del i allt

som hette lidande och offerväsen.



I människokärlek har hon sytt och tvättat

åt tundrans fånge och försakat sig.

Jag skulle aldrig annars ha berättat

om samariten Nobia för dig.


Med denna symbolik får också ”opiets fana” en tolkning och kan betyda det som medicinskt sakkunniga kan ge av vallmon - hjälp för stillande av smärta, också när den är som allra värst.

Rune Liljenrud

Månadens Martinson12-08

 - i december månad 2008 

 

Vinter

1  

Dimman dras till trädet
börjar kläda trädets grenar.
Frosten rimmas luddig
den får ull av is.
En gång, berättar gnomen, såg vi löv
av frost som sakta växte fram
på kvistarna.
Sådant är begripligt, trädet minns
sin fallna lövdräkt, lockar frosten väva
en vacker dödsbild.
Snart hänger vinterträdet fullt
av nattliga försök till frusen levnadsteckning.
Där finns en vilja,
frosten lyder den.
Trädet, en gång starkt och äppelkindat,
befaller fram sin vintersaga.

2

Vinterns gnom steg fram och sade: lyssna till mig.
Jag skulle kunna isa dig.
Men i stället skall jag visa dig en skönskrift i snön.
Det finns en skönhetens ande,
det finns ett människohjärtats hopp av rent uppsåt
och så barmhärtigheten.
Den kom inte av ingenting.
Allt detta kallar jag skönskriften i snön.
Den handlar om rena sinnelag.
Om redbara ögon i snötystnad
en frid som är namnlös.
Så finns dessa få eller många
som bevarar en renhet i anden.
Ingen vet hur de lyckas
det är som en vintersaga
konstlöst berättad, verklig och ljus
som den upphängda tvätten i vintervinden.

Ur Dikter om ljus och mörker (1971)

Personlig kommentar:

Harry Martinson beundras för sina vackra sommarskildringar. men det finns en hel bukett dikter som på olika sätt har hämtat inspiration från vintern och bär denna årstids namn: Vinter, Vinterdröm, Vinterflugan, Vinterhat, Vinterhistoria, Vintern om sommaren, Vinternatt, Vinterstycke, Vintertorg och Vintervassen rasslar.

Dikten som här har citerats heter kort och gott Vinter. Den citerades ur minnet i februari 2007 av Gunnar Fredriksson, 86 år gammal, då han av en slump mötte bloggaren Johanna Look på promenad vid Årstaviken i Stockholm. Denna höst har Gunnar fyllt 88 år och gratulerades naturligtvis av Harry Martinson-sällskapets ordförande. Hela historien kan ses som en påminnelse om att modern teknik och bloggande kan skapa förutsättningar för möten och kontakter som aldrig annars skulle komma till stånd. Läs först om det slumpartade mötet på martinsonbloggen, sedan uppföljningen från Johanna Looks blogg i oktober i år, 2008, genom att klicka på länkarna:

http://harrymartinsonitiden.blogspot.com/2007/05/vi-mtte-rstavikens-gnom.html

http://johannalook.blogspot.com/2008/10/gratulationer-till-rstavikens-gnom.html

Ingemar Lönnbom

Månadens Martinson01-09

 - i januari månad 2009 

 

Röster om Vagnen

17  

I en dröm kom den vagn jag älskar.
Den förde med sig undsättning och svar på frågor. 
Det var en blodgivande vagn och en vagn för ande
Den kom med tjänande samariter och framtidens bröd.
Den utdelade solens mirakelskimrande kakor och havets fiskar.
Den gav ett tecken och världen öppnade sig.

Det brusade omkring dess solhjul som av tusen körer.
Den körde in genom människohjärtats portar.

Ur Vagnen (1960)

 

Personlig kommentar:

Alltmer sprider sig kunskaper om vår sköra värld. "Hållbar utveckling" (HUT) blir mer och mer välbekant som begrepp och innefattar inte bara ett värnande om den fysiska miljön utan lika mycket ett värnande om vår mentala miljö, ett värnande om varandra och om kommande generationers livsbetingelser. Martinson är en självklar litterär gestalt här och hans mångsidiga diktning står i klarnat ljus. Den gemensamma nämnaren kan förkortas just HUT. Kanske är det att hårddra och att generalisera. Men då gör jag det i så fall. Är det dessutom lite politiskt korrekt, måhända? Ja, men Martinson själv kan i alla fall inte anklagas för det i så fall. Han var ute i god tid. Det var omvärlden som inte alltid hängde med. Hela hans väsen och diktning sammantaget vittnar om känselspröt som subtilt och grannlaga avläste sin tids, eller snarare, vår tids stora gåta: Vart är vi på väg? Hur, på vilket sätt?

Texten som jag valt är den sista strofen i "Röster om Vagnen" ur diktsamlingen "Vagnen" som kom ut 1960 och gav Martinson nedgörande kritik. Hans egen kritik av bilen som färdmedel (och symbol för framrusande teknisk utveckling) var nämligen hård. Läs stroferna 1-16! Inte förstod man på tidigt 60-tal att till exempel just bilens påverkan på miljön skulle omvärderas några decennier senare. Visst är det så att vi nu faktiskt inser vikten av en annan väg, nu när vi plötsligt har hamnat (!) i denna djupa kris av finansiell oro och miljöhot. Martinson ger oss lite hopp i denna sista strof.

Monika Adamson Lindqvist

Månadens Martinson02-09

 - i februari månad 2009 


Det ytligas ondska

Att se det onda som det bottenlösa
och skänka ondskan avgrundsdjupets rang
det är att gömma huvudet i sanden
där ytlighetens djinner rycka fram.

En ytlig hord drar ut att allt föröda,
en ytlig mordeld i dess väsen pyr
och det som drev till denna plikt att döda
var en förflackad lust till äventyr.

Det ondas äventyr på jordens yta
är inga bottenlösa själars dåd,
men illdåd av förytligade horder
av folk som aldrig nåtts av djupens råd.

Där ytans djinner glitterögda tåga
vid plikten bundna av sin lust till dåd
där tänds det onda äventyrets låga
och härjar jordens yta utan nåd.

Ur Passad (1945)

 

Personlig kommentar:

Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz. År 2005 deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag och den har sedan år 1999 varit en nationell minnesdag.

Utrikesminister Carl Bildt skriver på webbplatsen
www.levandehistoria.se

"Förintelsens minnesdag är viktig som en påminnelse
om att brott mot mänskligheten
också sker i vår egen tid”.

I Aniara Sång 40 manar Harry Martinson till vaksamhet :

Mot såna gossar borde nog de fromma
stått upp och visat tänderna i tid.


I Aniara Sång 102 visar Harry Martinson en framkomlig väg:

Barmhärtigheten gror på livets grunder.

Rune Liljenrud

Månadens Martinson03-09

 - i mars månad 2009 

 

Dansen

Kring dagens stora stjärna skall vi kretsa

de år vi fått att leva, och vårt släkte

i några tusen sekler, kanske mera

kanhända också mindre, det vet ingen.

Men tiden som vi kretsar är så liten

mot solarnas där de i banor

vandra omkring i den galax vårt släkte döpte

till Vintergatan, lysande att skåda.

Vad kan vårt öga se, vårt hjärta råda

vid tanken att atomerna gå runt

på samma sätt med vågor och partiklar.

 

En del har kallat detta gudadansen

den dansas jämt av allt som är i alltet.

Allt tyder på att ibland musers konst

är dansens konst den första och den sista,

och vi är med däri och dansar fram

vår roll i dansen, redan dansas den

i andra världar skilda från vår tid,

på andra dansteatrar,

ett står ändå klart

att vi är med och dansar våra turer.

Vår roll i den

är vår och ingen annans.

Vår egen roll i alla

världars danskonst.       

 

Ur Doriderna (1980)

 

Personlig kommentar: 

Just nu pågår TV-programmet Let's Dance, där vanliga dansare får hjälp av proffsdansare för att på kort tid träna in olika danser och tävla mot varandra. Alla gör mycket bra insatser, tycks det en vanlig betraktare, men man uppfattar inte de avgörande skeendena, som bara kännarna förmår registrera. Av deras djupa analyser framgår vad som är rätt och vad som är fel, enligt dansens givna regler. Ett efter ett av paren måste lämna och även om alla hoppas på att vinna så blir det så, att bara ett par blir kvar. Alla är underkastade samma omutliga regelverk om rätt och fel. Det krävs av alla koncentrerad träning. Ingen vet vilket danspar som gör mest rätt och domarna har inga favoriter. Let's Dance är skönhet och livsglädje men också allvar.  När Harry Martinson brukar Dansen som symbol så djupnar den till en personlig livsfråga om rätt och fel, om ansvar. Vår roll i den är vår och ingen annans.

 

Allt tyder på att ibland musers konst

är dansens konst den första och den sista,

och vi är med däri och dansar fram

vår roll i dansen 

/…/

ett står ändå klart

att vi är med och dansar våra turer.

Vår roll i den

är vår och ingen annans.

Vår egen roll i alla

världars danskonst.                                                                            

                                                                                  

Rune Liljenrud

Månadens Martinson04-09

 - i april månad 2009 

 

Hur skönt det vore mången gång

när krigens eldar brinna

stå genomskinligt osårbar

och kunna helt försvinna

i eldfast lycka som en gnom,

på vingar lika glada.

Hur skönt att plötsligt i ett träd

bli trollad till cikada.

 

Ur Cikada, 1953.

 

Kommentar

Det är idag mycket enkelt att ta till verklighetsflykt; alldeles för lätt. Egentligen är det inte alls förvånande i dagens fadda mörker att vi valt den enkla vägen. Vår vardag fylls så överraskande besvärsfritt med banaliteter, och liksom blundande barn som tror sig vara osynliga verkar vi leva i illusionen att problemen vi står inför försvinner om vi bara vänder blicken åt ett annat håll. Varför är det så?

 

Det finnes skydd mot nästan allt som är

mot eld och skador genom storm och köld

ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.

Men det finns inget skydd mot människan.

 

Ur Aniara, 1956.

Kommentar 

Det vore en enkel men sannerligen dyster syn att påstå att vi inte kan eller vet bättre. Lyckligtvis men samtidigt bekymrande nog är det inte så, varför valet vi tillåtit oss att ta plötsligt blir ett medvetet sådant. Vad som således fattas är insikt; insikt om att vi faktiskt har förmågan att få till stånd en verklig förändring och att det vore en orättvisa gentemot oss själva att inte bejaka detta.

Martin Söderström

 

Månadens Martinson05-09

 - i maj månad 2009 


"Det finns mer av ljusskiftning inom en enda landskapssekund än det finns skiftningar inom oss själva, inom tidsrymder av år och decennier." Harry Martinson


Kommentar

En gång under vårt TV-samarbete, vid ett tillfälle när samspelet mellan text och bild förlöpte på ett bra sätt, undslapp sig Martinson helt apropå att ”det är roligt att gästspela i filmbranschen”, åtföljt av ett illmarigt leende. Då visste man att man trivdes. En annan gång, när han var trött på TV-program och allt vad TV hette, lät det i stället: ”Du skall veta att jag först och främst är författare.”

Underlaget för min skildring av mitt samarbete med Harry Martinson består av dagboksanteckningar, innehåll i programpärmar, reseräkningar, otaliga bildrapporter, sammanfattningar efter våra möten och åtskilliga lösa lappar där jag kastat ned Martinsons spontana uppslag och exempel på hans ordkonst. Därtill har jag tagit del av Martinsons rikhaltiga litterära verk.

Möjligen kan denna skildring, i ett vidare sammanhang, fungera som en pusselbit bland andra när Martinsonpusslet ska läggas. Harry Martinson skapade TV-historia med sina texter och inläsningar – en idag för många okänd epok i TV:s utveckling och Martinsons liv.

Boris Engström

Månadens Martinson nr 1 Bv

 - i juni månad 2009 

 

Göken

 

Våren höres i skog

och alla som heter Otto

tror att göken ropar på dem.

Men göken håller bara auktion

på sitt eget konkursbo.

Snart skall han utackordera sin son.

 

 

 

Personlig kommentar:

 

Man brukar inte bli glad över att bli väckt av en annan väckarklocka som ringer FÖRE ens egen, eller hur? Men det finns undantag!

I Klockrike under Martinsondagarna, vaknade jag av "Ottos väckarklocka", dvs. göken. Ihärdigt och starkt hördes "ko- ko, ko-ko" och "alla som heter Otto tror att göken ropar på dem". Att i denna Martinsonmiljö få vakna till ljudillustrationen av ovanstående dikt, blev en totalupplevelse! Jag var glad hela dagen!

                                                                                                                                                        Gunnel-Maria Palmqvist

 

Månadens Martinson nr 2 06-09 vBv2

- i juni månad 2009 

 

Kväll i inlandet

Tyst gåtan speglas. Spinner afton

i stillnad säv.

Här finns en skirhet som ingen märker

i gräsets väv.

 

Tyst boskap stirrar med gröna ögon.

Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.

Och insjön håller till alla munnar

sin jättesked.  

Ur Passad, 1945

 

Personlig kommentar:  

När en stämningsdikt är bra sätts läsarens sinnliga och intellektuella resurser igång, och hon låter sig luras.

När en stämningsdikt är riktigt bra, spränger den tidens och rummets gränser, och låter läsaren ana mysteriet, livsgåtan.

När en stämningsdikt är mästerlig sprängs strofernas och ordens begränsning. Dikten övergår i besvärjelse och mysterium.  

Harry Martinsons dikt Kväll i inlandet, ur samlingen Passad från 1945, hör till kategorien mästerlig. Och därmed är den också sönderanalyserad, men låt mig ändå läsa den än en gång.  

Dikten börjar till synes bakvänt: ”Tyst gåtan speglas”. Kvällshimlen speglas i insjöns stillnade yta. Så skulle en motsvarande dikt mycket väl kunna sluta. Men för Martinson är som bekant universum aldrig långt borta. Och här naglar han fast oss redan från början. Allt vårt beskäftiga förklarande känns futtigt inför gåtan, mysteriets, spegelbild. Avväpnade följer vi diktens fortsättning.  

Gåtan närmar sig nu det lilla – ”spinner afton i stillnad säv”. Det lillas, mikrokosmos, plats i helheten, förstärks genom ordet skirhet i nästa mening. Det lågmälda rimmet säv och väv ger eftertryck åt denna skirhet, och kvällens tystnad.  

Den andra fyrradiga strofen inleds också med största möjliga tystnad. Läsaren får nu sällskap av ”kvällslugn boskap”. Det doftar om de stora djuren. Denna doft är inte direkt uttalad, men vi känner den och hur den blandas med doften av daggmättat gräs. En arkaisk bild och doft!  

Raden ”Den vandrar kvällslugn till vattnet ned”, låter sig bara läsas just kvällslugnt eftersinnande. Vilken psykiater kan ge så mycket tröst?  

Och precis som korna vet vi att insjön kan släcka vår törst. Dessutom - vi har själva en gång kravlat upp ur havet, för att börja vår evolutionära vandring. Bilden med jätteskeden skakar dock om oss. Som ett barn som först vägrar ta medicinen, men som slutligen inser att skeden är det enda rimliga.  

Och när läsaren väl svalt medicinen, kan hon  konstatera att det är dikten, mysteriet, hon svalt! Hon känner, för att använda ett slitet ord, nåd  - och det utan att någon gud på minsta vis varit inblandad.    

Ulf Andersson

 

 

Månadens Martinson07-09

- i juli månad 2009 

Citat

När de marscherat en stund gick det upp för Martin att de inte alls voro på väg till några skepp i hamnen, men till en kasern i stadens landkant.

Ur Vägen ut

 

 

Personlig kommentar

Citatet kommer ur ”Vägen ut” 1936, som är en fortsättning på barndomsskildringen ”Nässlorna blomma”. Harry Martinsons alter ego, Martin, är med 22 andra pojkar på väg till skeppsgossekasernen i Karlskrona, där de ska bo, studera, arbeta och bli utsatta för de äldre kamraternas pennalism i minst tre år som skeppsgossar och sedan sex år som sjömän.  

Just nu när detta skrives, i juli 2009, är det exakt 90 år sedan Harry Martinson genomled sin korta tid som skeppsgosse.

På Riksarkivet i Stockholm kan man läsa hur det gick för Harry Martinson då, sommaren 1919. Redan efter några dagar rymde han från kamratförtrycket och hann 35 mil på dammiga vägar innan han fann för gott att ge upp och överlämnade sig till polisen i Hova i Västergötland. Tio dagars vaktarrest med tjänstgöring blev straffet, som utdömdes den 10 juli. Mer om detta kan man läsa på Riksarkivets webb http://www.statensarkiv.se/default.aspx?id=11378  

Skeppsgossekasernen, där Harry Martinson hade sina obehagliga upplevelser för 90 år sedan, blev år 2000 Karlskrona kommuns kulturskola. Onekligen en händelse som ser ut som en revansch!  

Ingemar Lönnbom

 

 

Månadens Martinson08-09

 – i augusti månad 2009 

 

Mänskor som kan höra

hur aftontystnaden

blir ännu djupare

när den sänker sig ner

och talar till daggen

sådana mänskor är poeter.

De bör anställas som gräslyssnare

i diktens gårdar.

(Ur De tusen dikternas bok, 2004)

 

Personlig kommentar:


Detta är en av flera dikter av Martinson om lyssnandets konst i en allt mer ljudskadad omgivning. Att kunna erfara hur aftontystnaden kommunicerar med daggens glänsande droppar ser han som ett fint bevis på poetisk kompetens. På ett annat ställe i samma diktsamling talar han om förmågan att höra ”hur gräsen växer” och ”vindarna byter blad i skogens träd”. Men då måste man ”gå finställd” (vi skulle kanske säga ”fininställd”?). Gör jag det, kan ingenting ”förgrova” mig.

O, låt oss ej förgrovas i denna grova tid utan i stället förkovra oss som finställda gräslyssnare!

Åke Widfeldt  

Månadens Martinson09-09

 – i september månad 2009, del 1   

 

September höjer sitt tak.

Det ligger en lättnad i luften

som hör hösten till.

Den kalla blötdaggen tvättar

grundligt allt den vidrör.

Äppelvinden spelar krocket

på övergivna lekplaner.

Fallfrukten rullar stötvis in

under bågar av gräs.


Ur De tusen dikternas bok (2004)

 

Personlig kommentar:  

Sommaren var Martinsons speciella årstid. Om den diktade han under vinterhalvåret. Avståndet, längtan gav tyngd åt framställningen. Jag vill visa på en höstdikt, som har samma lätta anslag som vi finner i ”junidikterna”. 

Dra ett djupt andetag och andas in ”September höjer sitt tak”! Luften är hög och klar. Vi kan andas ut efter en intensiv sommar, som kanske har varit stressig av alla förväntningar, som skulle uppfyllas.
Daggen svalkar oss. Känn äppeldoften. Se äpplena som rullar runt som krocketklot i det oklippta höstgräset.
Så talar mästaren Martinson till alla våra sinnen i några få rader.

Marianne Westholm

Månadens Martinson09-09

 – i september månad 2009, del 2

 

Harry Martinson säger i sitt Inträdestal i Svenska Akademien år 1949, när han efterträder Elin Wägner:

/…/ Det bästa hon gav ligger i den mängd av visa tankar hon tänkte och som hon smugglade in i sina arbeten. En bok med titeln ”Ord av Elin Wägner” skulle kunna bli en tänkebok av rang. Ibland ser man hur hennes berättelse är uppbyggd kring några valda sentenser och talesätt som gripit henne, och som hon utgått ifrån som från en predikotext. Det prästerliga miljöarvet förnekade sig inte hos henne. Självfallet var hon också diktare, men det specifika hos henne är den inneboende lakonikern. Det finns något hos henne som kunde uttryckas så: 

Man får inte spilla tid på för mycket handling. Man måste också tänka. Och hon låter sina hjältinnor tänka. Ibland låter hon två hjältinnor tänka nästan samma saker trots att de står mitt emot varandra i en dialog.  

Den ofta lidelsefulla handlingen och det tidvisa försummandet av sceneriet, synes vid närmare granskning bottna i en speciellt Wägnersk lust att resonera sig fram till ett mål. Då blir tanken själv en handling, en handling i klarhetens tjänst. Så skrev hon tankeromaner med tendens och idé. Och fängslad finner man till slut att mycket av det som först irriterar hos henne som förströddhet, i grunden bottnar i något som då det formas till en tes säger något ytterst väsentligt om världens förhållande till tanken och tvärtom. Den lyder: det mesta av världen upplever vi i tanken. Det som vi fysiskt upplever är en försvinnande liten procent. Sett i den belysningen finns det alldeles för många handlingsromaner och alldeles för få tankeromaner skrivna. Elin Wägners egenart ligger i att hon skrev fler tankeromaner än handlingsromaner. Hon förblev parlamentären. /…/  

Elin Wägner-Sällskapet utgav år 1994 ”Ord av Elin Wägner” - det som Harry Martinson önskade i sitt minnestal över Elin Wägner i Svenska Akademien. Tänkebokens rubriker är ”Liv och Död”, ”Skämt och Allvar”, ”Kvinnor och Män”, ”Fred och krig” samt ”Jord och Himmel”.  

Mycket av den visdom som finns i ”Ord av Elin Wägner” är från hennes tankeromaners tänkande hjältinnor. Harry Martinson liknar Elin Wägner, när han talar om sin roman ”Vägen till Klockrike” och menar att den är helt och hållet en filosofisk, symbolisk bok, folk som tänker. Han tycker väldigt mycket om folk som tänker. Han tycker om att romanfigurer ibland ger sig till att tänka, filosoferar och för dialog, som är något tänkvärd och inte bara dösnack, realistiskt dösnack, som Harry Martinson uttrycker det i en radiointervju år 1952.  

Den bräsch Elin Wägner gjorde bestod i att hon förvandlade pratet om ditt och datt till en dialog om väsentlighet, säger Harry Martinson erkännande om Elin Wägner i sitt Minnestal.  

Rune Liljenrud

Månadens Martinson09-10

 – i oktober månad 2009

 
Kväll i inlandet

Tyst gåtan speglas
den spinner afton
i stillnad säv.
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.
Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked.

Ur Passad, 1945
 

Personlig kommentar:

Ingen dikt berör mig så djupt som dessa åtta enkla rader. Ingen dikt tolkar så på djupet den svenska sommarkvällens ro och stillhet - men också dess litet skrämmande mystik. Man vaggas så lugnt till ro med "stillnad säv", med skirhet i "gräsets väv".
Men det finns en gåta - vad är det för gåta? Vad är det korna stirrar på med sina gröna ögon? Vad ser de där i den trolska, litet skrämmande skymningen? Ser de Göingeskogarnas ondskefulla Glo-so med de glödande ögonen och den knivvassa ryggen? Eller den förföriska Skogsnuvan, som lockar bakom varje trädstam?
Men så tar stillheten över igen. Kvällslugnt vankar korna ner för att dricka. Och diktens två sista rader kommer med tröst och löfte:

Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked.

En sådan underbar och ändå så vardaglig bild av den oändligt givmilda naturen, ett löfte om att dess rikedom bjuds oss alla och räcker till oss alla - om vi nämligen förstår att ingå i naturen med varsamhet och hänsyn och inte föröder och utarmar den i vår stora girighet.
Åtta lågmälda rader - så mycket skönhet, mystik och världsvisdom! En pärla vars skimmer inte mattas, bara fördjupas ju mer vi "använder" den.

Disa Lundgren, suppleant i styrelsen för Harry Martinson-sällskapet

Månadens Martinson09-11

 – i november månad 2009

 

Andliga behov (inledning)

Större än behovet av gemenskap

är behovet av de rätta ensamheterna

de rätta viloställena

i själ och hjärta belägna.

Ur Dikter om ljus och mörker, 1971

 

Personlig kommentar:

Som ofta lyckas Harry Martinson vara tidlös och visa på ett behov, som jag tycker blir allt viktigare i vårt stressade samhälle. Arbete, studier, karriär, denna vår ständiga strävan har gjort att vi idag allt oftare bränner ut oss och glömmer av oss själva. Människan är skapt att leva i gemenskap, men vi behöver också dessa små stunder när vi stannar upp, tar ett djupt andetag och går in i oss själva för att finna ett ögonblicks lugn och ro för att orka vidare. Jag själv har funnit att det kan räcka med att sätta sig några minuter på en sten, vila ögonen på något som fångar mig, eller bara blunda och låta stressen rinna av.

Att läsa Harry Martinson är också något som under årens lopp har varit en lisa för själen. Han återkommer ofta i sin lyrik till naturens rofylldhet och vila. En dikt jag ofta återvänder till är Rast, ur diktsamlingen Vagnen.

 

Rast

Tyst ställde sig skogen kring tjärnen att sova

och vindarna dröjde en stund för att vila

och skogsduvan väntade än med sin dova

och kolnande sång som får kåren att ila.

 

Det var i den lyckliga timmen då ingen

som rastar sitt sinne i ljusnande lundar

har någonting otalt med tiden och tingen

men glömmer de dagar och tider som stundar.

 

Ur Vagnen, 1960

Personlig kommentar:

Enbart genom att läsa dikten känner jag lugnet sänka sig över mig. Få författare har i ord lyckats fånga naturen i övergången mellan natt och dag, innan allt åter vaknar till liv, innan vardagen med alla måsten åter kommer krypande, på ett så briljant sätt. Min rekommendation är en dos valfri Harry Martinson att sättas upp på valfri plats i hemmet, till exempel på kylskåpet, så att man dagligen påminns om vad som är viktigt, kan stanna upp de där extra minuterna, slappna av, ladda batterierna och inse att livet är för kort och för viktigt för att man bara skall rusa vidare och så småningom upptäcka att allt har passerat utan att man har märkt det och utan att man har hunnit njuta.

Patrik Hammarstrand

Månadens Martinson09-12

 – i december månad 2009




Ett år stod han i Berget. Det var en fruktansvärd tid. Han hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så svårt, och för en människa med hans frihetsbegär var den ena dagen inte den andra lik.... Till slut måste han dock ta sitt förnuft tillfånga... han lät sitt inre lysas upp av de bästa tankar han mindes, av allt det bästa han sett och hört. Och de  enda förhållningsregler han därefter gav sig själv kunde ha uttryckts så här:
Var inte trotsig men vänlig mot fångkonstaplarna.

Ur Vägen till Klockrike 1948

Personlig kommentar:

Harry Martinsons kärlek till människorna, hans beredskap att förlåta eller åtminstone se förbi också det onda hos dem, är en lisa att ta till sig. Ingen likgiltig menlöshet utan en strävan att sätta sig in i och förstå den andra människans bevekelsegrunder.

I Vägen till Klockrike undgår inte Bolle att hamna i Berget.

När jag läste om det ovan citerade stycket kom jag att tänka på hur Nelson Mandela i Den långa vägen till frihet berättar om fångenskap i ett annat berg. "Jag försökte alltid bemöta fångvaktarna i min sektion vänligt. Fientlighet motverkar bara sitt eget syfte. Det tjänar ingenting till att ha en ständig fiende bland fångvaktarna."

Det är en märklig frändskap mellan dessa båda nobelpristagare, båda med krafter som växte sig starka i den kargaste jordmån.

Camilla Odhnoff

Månadens Martinson10-01

 – i januari månad 2010

 

”fram tonar rimfrostskogens fina underverk”

 

Om vinterhåv och vinterspik

 

Vintervassen rasslar bleknat spröd

frusen skörare för varje timme.

Björkens grenverk blir en vinterhåv

som i luften över insjöns is

tätnar till en slöja, fångar froströk.

Dimmans lätta dunstmoln söker fäste,

undret sker från träd till träd

och när dagern kommer för att syna

har det hela redan hänt,

fram tonar rimfrostskogens fina underverk.

 

Ur de tusen dikternas bok (1986)

 

Personlig kommentar:

Harry Martinson skapade ständigt nya ord i sin diktning. Våra datorers rättstavningsprogram klarar inte av hans texter. Det ena martinsonordet efter det andra ”underkänns” av dessa stelbenta hjälpmedel. Jag har börjat göra en sammanställning av Martinsons nyskapelser och funnit mängder av exempel. Även i hans vinterdikter hittar man sådana. I ovanstående dikt blir björkens grenverk en vinterhåv som fångar froströk vid en frusen insjö, och i en annan vinterdikt i Ur de tusen dikternas bok är det hackspetten ”som driver in en vinterspik i trädets stam”.

 

Åke Widfeldt

 

Månadens Martinson10-02

 – i februari månad 2010

 

Till Isagel

 

Kom och hämta hem mig till din stjärna,

den som härligt brinner djupt i dig.

Med din närhet för du hit det fjärrna

från en inre kust fördold i dig.

 

Blodet hårt i tinningarna hamrar

varje gång min tanke rör vid dig.

Jag har väntat tyst i tusen kamrar

på att du skall pånyttföda mig.

 

Föd mig inåt, inåt ifrån världen.

Föd mig inåt ned till djupa hav.

I din inre rymd finns hjärtats stjärna

föd mig inåt, hän från tid och grav.

 

Vagnen (1960)

Personlig kommentar:

”Till Isagel” är en dikt som spänner över djup och rymd, från bottenlöst hav till oändligt kosmos. Samtidigt framgår det att denna spännvidd inte är reell; de ogripbara avstånden finns inombords. Det inre framställs som det längtansvärda.

                      Vi får förutsätta att det är Mimaroben i Aniara som talar i dikten. Isagel är död och hans saknad kläds i bilden av pånyttfödelse. Men födelsen är inverterad. Det är inte till ljuset och det brusande livet hans längtan står. För att kunna uppgå i henne och bli ett med hennes ”djupa hav” och ”inre rymd” ber han henne: ”Föd mig inåt”.

                      När Harry Martinson arbetade med sina diktsamlingar skedde det i ett starkt flöde. Utkast lades till utkast, dikt till dikt. Efter Aniara var det många dikter som blev över. De olika korrekturen vittnar om detta. ”Till Isagel” har av allt att döma tillhört de dikter som mönstrats ut ur det versepos som Aniara skulle komma att utgöra. Först i Vagnen (1960) togs den med.

Johan Stenström

 

Månadens Martinson10-03

 – i mars månad 2010

 

Den stora sorgen

 

Naturens lagar är redan på väg

att ställa oss alla mot väggen.

Den väggen är lag av naturen.

Den saknar evangelium.

Den stora sorgen måste vi alla dela.

Då blir den möjlig att bära.

Den stora sorgen är den stora omsorgen.

Den måste vi alla lära.

 

Det finns bland alla bör och borde

ett  måste för alla.

Alla måste lära att sörja för världen.

 

När mänskan nu fått makt nog

att ställa till världssorg

då är tiden inne att bota världssorg i tid

innan all naturen blir

sorgebarnet för alla.

 

Detta kallas omsorg i tid.

Den verkliga sorgen

Som i tid ser och inser.

 

Ur Dikter om ljus och mörker (1971)

 

Personlig kommentar:

Dikten redan då på ett tema som funnits mycket länge hos Harry Martinson.

Minns senare delen av 50 –talet  då andra världskriget , kalla kriget levde kvar i samtalen mänskor emellan.

En tid då man diskuterade Rachel Carsons Tyst vår. Miljöproblemen dök upp nära med igenväxta sjöar.

Harry Martinson var tidigt ute med att varna för miljöförstöringen. Var med i starten av en förening

Näckrosen i Sörmland som skulle värna miljön.

 

"…detta kallas omsorg i tid.

Den verkliga sorgen

som i tid ser och inser.."

 

Ur Dikter om ljus och mörker (1971)

 

Martinson som alltid lika aktuell då man idag ser sig omkring

Kompassen rätt inställd.

 

Lena Havland-Erlandson

 

Månadens Martinson10-04

 – i april månad 2010

 

Personlig kommentar:

Svenska Akademiens Handlingar ifrån år 1886, sextiosjunde delen, utgavs 1959. Skriftens typografi signalerar inget modernt typografiskt fjäskande. Men – innehållet hänför sig till högtidsdagen den 20 decenber 1958, då Gunnar Ekelöf intog stol nummer 18 efter Bertil Malmberg. Akademiens direktör herr Martinson öppnade sammankomsten med ett tal, och ur detta tal väljer jag några sekvenser som får forma mitt bidrag till Månadens Martinson. Valet betingas enbart av att jag blev glad när jag fann dessa funderingar över språket!

Tal av direktör Martinson

”...språket är ett medium mellan tystnaden och handlingen, ett aldrig slutgiltigt definierat verktyg som bär fram våra föreställningar om världen, våra åsikter, våra klarheter eller våra villfarelser.---Språket är ett bromedel där inga broar finns. Språket kan övertala och förmedla. Dessvärre kan det också förvirra, skilja och söndra. Det kan tagas i lögnens tjänst lika väl som i sanningens. I den meningen är det värnlöst, prisgivet åt människans spel.---Orden befalls att betyda vad härskarna vill eller vad lögnarna vill, eller de tas i bruk som lömska vapen. Vid sådana tillfällen ser vi hur värnlöst språket är, hur lätt det kan bli ett ont verktyg, med ond prakt, ond illumination. Det kan bli ytlighetens fyrverkeri över känslodödens isar, det kan bli blommor som presenteras som rosor men som är giftig bolmört.---Och ändå är den språkliga bejakelsen av vår tillvaro det enda som vi har att hålla oss till. Vi har inget val. Vi måste tro på språkets inneboende möjligheter att genom människan återfå sin hälsa, sin skönhet, sin redlighet där denna har gått förlorad.---Det stora språkförsöket är evigt.

 

Johnny Karlsson

 

Månadens Martinson10-05

 – i maj månad 2010

 

... Det var nästan omöjligt att skilja på lycka och sorg. En vår räckte bara några få ögonblick. Sedan kom sommaren så hastigt att rågen som växte på åkrarna bara tycktes vara som ett blont hår som häftigt reste sig på ända i förskräckelse för den kommande hösten, som inföll under några korta ögonblick och strax efterföljdes av en snöstormande vinter vilken rasade ut lika fort som en kärve säd rusar genom ett tröskverk.
   

Ur Vägen till Klockrike,  kap. Dröm (1948)

 

Personlig kommentar:

Å denne sjövilde men genomskådande språkets drömmare! Det är luffaren Bolle som drömmer, troligen sen han somnat i en ängslada, men Martinson rusar till, förstorar sitt eget infall, kastar i överväxel efter överväxel. Luffaren har alltså hamnat i en nattdröm där döden ingen makt har över honom, han lever vidare medan generationer och välden, årstider och världshändelser om vartannat jagar förbi. Och önskedrömmen, den om att med milt överseende, road och oåtkomlig, iaktta verklighetens matadorer i deras framstormande prestationer, den vrids upp till fullkomlig fars; och därmed till själviakttagelse, smärta, dubbelriktad ironi. ”Oxarna sprang framför plogen med blixtens hastighet...”, ”Bröllopstågen for i väg till kyrkan som torra skinn”. Så leder fantasin om Den Komiska Uppskruvningen sig själv, genom sin egen munvighet, till att bli deltagare lik förbannat - den spruckna skrattspegelns delaktighet, som är marginalmänniskans och fantasimänniskans smärta.

Och drömmen bromsar in, söker skydd i det barnsligt sagolika och urenkla där all tid står stilla: ”den glänta i skogarna där det finns ett evigt torp och en evig kvinna i en evig älskogsnatt”.

Det avklarnade, avbalanserade och kalligrafiskt visdomsaktiga som så gärna kommer på tal när det gäller Martinsons umgänge med årstider och livslopp, det lever i ständig knuffning med det andtrutna, det som vill accelerera. Bilderna som trampar varann på hälarna. Taoisterna på språng att röra sig som Chaplin. Improvisationernas galna trängsel, alltför långa bildsekvenser, tankeled och syftningskedjor  som måste med. Lycka och sorg, bäggedera vill accelerera. Och bäggedera kan rusa ifrån sin ursprungskänsla. Nu i maj som måste vara den naturliga lyckans månad i Martinsons diktning, är det roligt med en text där han låter vår och sommar flimra förbi bara, i en speedad dröm.

”Han vaknade i Fivelstads socken, i Aska härad.”

Lars Andersson


Månadens Martinson10-05

 – i juni månad 2010

”Vilken var din ingång till Harry Martinson?” den unge mannen tittade allvarligt på mig över frukostbordet. Dagen förut hade jag i Klockrike hört honom hålla ett intressant föredrag om Harry Martinson, och jag hade komplimenterat honom för det. Hans direkta fråga gjorde mig ”ställd”, och jag svarade något meningslöst. Men frågan hängde kvar i mig under dagen och plötsligt…

Verkligheten satt konkret på hans egna ben och följde med vart han gick: stora inflammerade ankelsår som han ständigt sparkade upp så de lyste färska och blodiga […] Hela begreppet verklighet fick gärna formen av en förbannelsens klossträsko, där han gick för sig själv och drogs med göingebarnets speciella stigmata: träskosåret - ankelrosen av skorpigt blod.

Det kändes verkligen att man var fattig. Knuff, dung-dung. Aj! aj! Träskodjävel. […] i medio av oktober var träskosåret redan uppsparkat och lysande i hösten; strumpan hängde fast om kvällarna. […] Oj. Oj. Oj. Aj. Aj. Aj.”  

Under sommarloven var det ”tillåtet” att gå i trätofflor, och det var också under en sommar min familj tipsade mig om att läsa Nässlorna blomma. Jag tyckte väl så där vanligt synd om lille Martin i berättelsen, men när jag kom till ovanstående - här avkortade - stycke, blev jag helt omskakad! Vem kunde skriva på detta sätt, så att man in på bara skinnet - bokstavligen - kände den första träskoveckans plåga på de smärtande anklarna? Vem hade inte bara upplevt det utan också kunnat finna ord att beskriva, så att man själv kände smärtan? Jag tittade på bokens pärm: ”Harry Martinson”. För första gången insåg jag att en del författare var begåvade med en mystisk magi - de inte bara skrev, de återskapade verkligheten för oss läsare. Det var min första ”ingång” till Harry Martinson. Det har blivit många fler genom åren.

Disa Lundgren

 

 

Månadens Martinson

 – i juli månad 2010

 

De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma.

Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma

en vacker klädnad till den säng som vi ger namnet sommarns äng

och som med solens gyllne tråd hopsömmas våd för våd.

 

En sommarpsalm jag sjunga må i själens vinterdagar

och låta tungsint tanke gå och mana sommarns hagar

att träda fram till sinnets stöd i vinterns långa själanöd,

att djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud.

 

Harry Martinson:  Sv. Psalm 202

 

 

 

Personlig kommentar:

 

"De blomster som i marken bor" Sv. Psalm 202 har betytt mycket för mig! Jag har varit med om att sjunga den många gånger på friluftsgudstjänster när man sitter i gräset och hör humlor surra tillsammans med sången. Jag tycker om den eftertänksamma andra versen om att "sjunga en sommarpsalm i själens vinterdagar" och att "djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud".

 

Maria Hallén

 

Månadens Martinson

 – i augusti månad 2010

 

Minnes en kväll

 
Minnes en kväll,
den höga enen våt av regndagg,
den friska vätan
fångad mellan barren,
i klara droppar sammanflutna
till vattenprismor,
och när enen dallrade
brast plötsligt prismorna för vindens slag.
Det klara ögonblicket självt föll ner.
Då tänkte jag: så brister klarhet,
likt klara droppar sönderslagna
till dagg och dimma.
Mycket sällan kommer man
ett ögonblick så nära.
 
Ur De tusen dikternas bok (1986)
 

Personlig kommentar:
 
Harry Martinson såg det vi vanliga inte kunde
uppfatta. Han förmedlade sedan detta till oss
genom sin bildrika poesi. Efter att jag hade läst
om den regnvåta enen, har jag många gånger
närmat mig enbusken och sett dropparna som
sammanflutit till vattenprismor. När jag sedan
sakta rört vid enen, har jag fått uppleva vad
Martinson kallar ett nära ögonblick.
 
Bengt Bejmar

 

 

 

 

Månadens Martinson

 – i september månad 2010

 

Jag gästade nyligen en klubb för äldre politiker, som lämnat det aktiva politiska livet. Temat var blekingskt. En mångårig riksdagsman, som uträttat mycket i sin dar – en del åt betonghållet är jag rädd – lutade sig under kaffepausen fram och sa:

 - Jag har läst Nässlorna blomma tre gånger.

 

Det där var ingen enstaka händelse! Vilken annan bok har fått så stor betydelse och blivit en följeslagare och en skatt för så många? Också yngre författare återkommer till den – nyligen t ex Peter Törnqvist i en intervju kring sin roman Kioskvridning 140 grader.

 

De författare som på 30-talet skildrade barndom och uppväxt gav samtidigt en bild av Sverige under 1900-talets första decennier, av det nyss förflutna. Byarnas och böndernas Sverige hade till avsked idealiserats av nittitalisterna, Skansen hade skapats, emigrationsvågen hade svept fram, industrialiseringen hade tagit fart. Men ännu vimlar det av folk ute i bygderna! Vi kan häpna över myllret på gruppfotografier från denna epok: från nykterhetsloger, skytteföreningar, bruk, stenbrott, skolgårdar… Och Nässlorna blomma, den dramatiska berättelsen om övergivenhet och om vägen till en större tillhörighet och ett livsmod – den rymmer också ett porträtt av ett landskap, Blekinges nordvästra hörn, och människorna där. Många blir belysta med bara några få ord – och man glömmer dem aldrig!

 

Som exempel väljer jag Blå Kaja:

                  …hennes hjärterum var litet och fruset, det satt som ett surt lingon i bröstet.

 

Det tycks finnas en trend i litteraturen att avstå från metaforer och liknelser. Hm. Se på denna korta liknelse om Blå Kajas hjärterum! Den talar om var hon bor, i ett landskap med lingonskogar, och vi kan tänka oss hur ett hårt liv förvandlat hennes hjärta till ett surt lingon – en hel levnadsberättelse! Den är sorglig, men samtidigt får vi le litet åt bilden.

 

Om Arvo Pärts musik har det sagts, att den uppfångar den svaga strålglans som alltid finns kring en människa, oavsett omständigheter. Är det inte det ljuset vi ser kring hjonen på ålderdomshemmet och många andra, så som Harry Martinson beskriver dem i Nässlorna blomma?

                                                                                                                                                

Ingrid Branje Nielsen

 

 

 

Månadens Martinson

 – i oktober månad 2010 

Hösten

 

När lönnarnas blad hade dalnat

och slocknat på åkerrenen

kom kölden i gräset som falnat

och penslade frost över stenen

 

Vid slutet av trädgårdsgången

försökte en gräshoppa spela

men tappade sommarsången

i gruset och glömde det hela.

 

 

Ur Vagnen, 1960

 

 

 

Personlig kommentar:

 

För femtio år sedan kom Harry Martinsons diktsamling Vagnen. Mindre känd för dikter som den ovan, utan istället mycket ihågkommen och diskuterad som den diktsamling där Martinsons kommentar till den folkliga bilismen möttes med både skepsis och kritik.

 

Men ovanstående dikt ligger långt ifrån civilisationskritisk ambition eller samtidsobservation. Den är tidlös just i valet av motiv, två korta bilder som visar en höst 1960, eller idag, eller för tvåhundra år sedan. Den är en stillsam betraktelse i bunden form, som sannolikt aldrig kommer att hamna på någon lista över Martinsons femtio, eller ens hundra, bästa dikter. Kanske är det dess brist på anspråk som tilltalar mig, eftersom hösten är den anspråkslösa av årstiderna.

 

Gräshoppan som tappar sommarsången i gruset och glömmer den, blir en verkningsfull bild av hur en årstid övergår i en annan, utan dramatik eller stor uppståndelse. Det gräs som metaforiskt brunnit i dallrande sommarhetta har sakta falnat, för att till sist kallna helt. Jag tar med mig den bekymmersfria gräshoppan i minnet när dagarna blir kortare, i förtröstan på att den hittar sommarsången igen när tiden är mogen.

 

Paulina Helgeson

 

Månadens Martinson

 – i november månad 2010

 

Ur moln som vårdat frostens vinterskatt
nedfaller snön och sömmar mjukt i natt
sin vita tysta våd.
Det snöar lugnt kring lundens nakna träd
som famlar upp ur fridens pläd.
Allt spinnes in i undrens tråd.
 
Tyst väves dessa drömmar utanför
vår egen livsdröm, vi är inte med
när undret sker i tankens rena land.
Nu vandrar drömmarna som aldrig dö.
Idéer boende hos rymd och snö,
besöker tyst i natten livets strand.
 

Ur De tusen dikternas bok.
Förord av Stefan Sandelin. Albert Bonniers förlag. Stockholm 2004, s. 43  
 
Personlig kommentar:

Varför lyckas Harry Martinson fånga och fängsla oss med sina efterlämnade dikter? Är de inte mest att betrakta som litterära restprodukter?Ända sedan jag började skriva musik till olika diktares texter har jag efter att först ha tagit del av de officiella utgåvorna snabbt börjat röra mig i ytterkanten av deras produktion, och gärna kring de posthuma saker som givits ut av hängivna. Detta gäller Karin Boye, Dan Andersson, det gäller F.G.Lorca med flera. Skörden blir dock oftast mager, men en diktare gäckar - Harry Martinson. Vad beror detta på? Jo, genom ett samlat grepp kring hans författarskap (titta med fasettögon!) upplever jag mig inte läsa diktsamlingen "Si och så" eller romanen "XX". Istället framträder en tänkare, filosof, människa som klär sina tankar i ord på ett fullständigt självklart sätt, där en del saker råkat komma i tryck och andra inte- en slösare som inte behöver skrynkla sin hjärna huruvida detta utgör prosa eller lyrik, om detta är det första eller tredje brutna korrekturet av senaste diktsamlingen...Orden bara finns där, på rätt ställe. Det är därför man med samma behållning kan läsa Doriderna, Längs ekots stigar eller Skillingtrycket och Vildgåsresan som någon annan av hans andra böcker. 

Dikten Ur moln finns i De tusen dikternas bok, jag kan inte påminna mig att en dikt om snö har berört mig mer. Hela diktens stämning är en snödröm. "...Nu vandrar drömmarna som aldrig dö. Idéer boende hos rymd och snö". Hur låter snö?Lyssna på en gammal inspelning med Beppe Wolgers : "Så här låter det när det är barmark:(läses snabbt med vass stämma) "Hallå, hur mår du"? Och så här låter det när det har snöat: (läses långsamt med dov, mjuk och beslöjad röst) "Hallå, hur mår du"?. Eller också kan man läsa Harry Martinsons Ur moln, en dikt som inte var tänkt att tryckas.
 
Martin Bagge

 

Månadens Martinson

 – i december månad 2010

Dover och Engelska kanalen

 

Dover är inte någon steril, vit klippa, slumpaktigt uppbyggd av kritdjuren. Stråkvägen gör den klippan levande. Där mötas millioner sjömäns och passagerares associationer liksom spöken i månskenet, och Dover själv såg så mycket med sin blinda kritfasad. Väldiga trätrågsliknande skepp med bjälktunga däckshus och bukiga Richard Lejonhjärt-segel, brokiga, guldflinande av heraldiska tecken och skräckdjur. Eller teklippern som kom hem från Kina, klädd i världsbesegrande modekläder á la Flying Cloud.

 

Man blir bättre var gång man tänker på, att havsvinden en gång ägde och omfamnade

paketskeppet Flying Cloud, en väldig seglare av vanvettig skönhet, som på adertonhundratalet seglade ut från Nordstaterna. I många år var detta fartyg (likt en venetiansk originalspets) ett mönster och en moral för flera hundratal av dåtida fullriggare. Det blev en Flying Cloudsk modevåg över nästan alla hav; särskilt lär hon i graciös riktning ha påverkat teklipperskeppen på Ostasien.

 

Det vita kritaltaret åsåg också skeppet Preussens strandning. Preussen var alla tiders största

segelfartyg och likvärdigt systerskepp till en annan jättinna: Potosi, uppkallad efter en vulkan i Anderna. (Tyskland hade stora drömmar på alla sätt då, men de ”slogo över” till slut.) Båda jättinnorna gingo i livstids tidsfrakt på chilenska salpetertraden. Att möta denna väldiga femmastade fullriggare nere kring Falklandshaven var troligen nästan detsamma som sjömansnäthinnans extatiska vansinne; ett mindervärdighetsslag som drabbade som en håntrumpet och kunde förfölja en stackars skonarbesättning i alla tider. En sådan fullriggare var en illustrerad fanfar, en sorts havens ängeln Gabriel; detta ehuru Preussen ansågs relativt ful.

 

Fullkomligheten inom segelhistorien räknas vara den tremastade fullriggaren. Den motsvarar på sitt sätt den gotiska katedralen: det finns inget att lägga till. I den tremastade fullriggaren mognar och blommar all segelnautisk erfarenhet ända sedan fenicierna. Den är en tacklingsteknisk toppunkt: den äntligt färdiga liljan.

 

Allt få Dovers klintar se och jag går upp och hivar slagg och tittar, bitter, glad och avundsjuk

 

Ur Kap Farväl! (1933)

 

Personlig kommentar:

 

På ett koleldat ångfartyg hörde det till att en av eldarna, eller en trimmare, i slutet av vakten skulle gå upp på däck och med ett handspel hiva upp och kasta överbord det slagg som uppstått under de gångna fyra timmarna. Ibland kunde det vara vaktens hårdaste stund att lämna det varma stokehålet och tvingas ut på ett stormpiskat, kallt och isigt däck. Var det däremot hyggligt väder kunde det bli ett välkommet ögonblick för eldaren att se sig omkring.

 

Vid ett sådant tillfälle, vid passagen av Dover Strait, tänkte sig eldaren Harry Martinson förflyttad till de vita klipporna och därifrån lät han sin inre blick flyga iväg till händelser som utspelat sig på vattnen utanför.

 

Flera författare, exempelvis Frederick Marryat och Joseph Conrad har på ett initierat och levande sätt beskrivit livet ombord på segelfartyg. De hade personlig erfarenhet av sådana. Eldaren Harry Martinson beskrev i huvudsak livet ombord på ångfartyg. Men han hade en förmåga som Marryat och Conrad inte hade i lika hög grad. Han kunde bättre än de sätta i ord det han såg för sin inre syn. De ståtliga segelfartygen blev för honom en chimär. Med sina visionära tankar om clipperskeppet Flying Cloud, ”en väldig seglare av vanvettig skönhet” gav han uttryck för sin längtan efter något rent, skönt och ouppnåeligt.

 

Göte Sundberg

Comments