Hermann Kappner

Hermann Kappner (1907-1977) var lärare i tyska på Brogårdsgymnasiet, dåvarande Kristinehamns högre allmänna läroverk, från 1957 till sin pensionering hösten 1974. Han var från Tyskland och kom till Sverige 1933. År 1937 blev han medlem i det tyska nationalsocialistiska arbetarepartiet (nazistpartiet, NSDAP) och under andra världskriget arbetade han på Tysklands ambassad i Stockholm. I krigets slutskede hoppade han av till Sverige och blev så småningom svensk medborgare. Hermann Kappner gifte sig 1933 med med Wega Swenson (1910-) från Kristinehamn och är begravd på Rudskoga kyrkogård.

Journalisten Lars-G Holmström (f. 1940) tog studenten på Kristinehamns högre allmänna läroverk 1961. Under rubriken Några intryck av hur det var nedan skriver han om sin lärare Hermann Kappner. Därefter under rubriken Slutgiltig läsning om Hermann Kappner berättar han om Kappners relation till sin efterträdare i tyska på Brogårdsgymnasiet Birgitta Almgren, som forskat kring bland annat nazistisk infiltration i Sverige åren 1933-1945. Hon träffade aldrig Hermann Kappner, men hans namn dök när hon läste Säpos akter i slutet på 1990-talet...  

Inledning

"Vi talades vid i telefon i går efter att du kontaktats av Bo Jansson, som numera bor i Karlstad. Vi är båda gamla elever och studenter från läroverkstiden. Jag tog min examen 1961 på latinlinjen och Bosse ett år senare.  Alla vi då och säkert många efter oss har livliga minnen av Hermann Kappner, en svårfångad profil med obehagligt förflutet som vi visste mycket lite om.

Jag har varit journalist i hela mitt liv och chefredaktör för tre tidningar, men först på senare tid börjat ägna mig åt mer personliga hågkomster. Kappners knarrande skor blev ett naturligt språng tillbaka i tiden. Och så har det fortsatt. Efter att några vänner tagit del av Kappner-avsnittet blev jag uppmanad att skicka det till Brogårdsskolans hemsida.

Om mina tidningar kan nämnas: Värmlands-Posten 1956-58, NWT 1963 plus vikariat Värmlands Folkblad, Ny Tid 1963-64, Örebro-Kuriren 1964, Aftonbladet 1965-70, Expressen 1970-86, chefredaktör på  Journalisten 1986-1990, chefredaktör på Land (inkl Land Lantbruk) 1990-94, frilansskribent 1994-98 och chefredaktör på Landstingsvärlden 1998 -2004 då tidningen slogs ihop med KommunAktuellt och blev Dagens samhälle och jag gick i pension.

Hur långt jag kommer med mina hågkomster vet jag inte, men jag skriver på och har ytterligare ett par kapitel om läroverket, men inte i absolut färdigt skick. Skriver egentligen mest för mina barn.

Kanske kan det vara lämpligt att bifoga min mailadress (larsg.holmstrom@comhem.se) vid publiceringen. Jag kan tänka mig att rätt många har synpunkter.

Bästa hälsningar Lars-G"

Några intryck av hur det var

av Lars-G Holmström

Ibland knarrar mina skor - som på min nazistiske tysklärare när han övervakade skrivningar i aulan i Kristinhamns Högre Allmänna Iäroverk. Där rådde i övrigt tystnad, enstaka låga harklingar och det flitiga ljudet av helark som vändes och veks för att slutligen, renskrivna med bläck lämnas in vid katedern på podiet.

Detta eko från det förflutna, nästan sextio år tillbaka, är distinkt och åtföljs av bilder. Skorna var bruna med perforeringar och av god kvalitet, välputsade. Under någon lektion tidigare hade denne pedagog visat på dem som exempel på hur fina skor kunde vara förr. Då hotellgäster över natten gärna ställde dem i korridoren utanför dörren och nästa morgon återfann sina fotbeklädnader rengjorda, putsade och blanka som nya. Få i klassen hade bott på hotell så vi lyssnade förundrat. Fast nu för tiden, sa han också, var det annorlunda. Och vi skämdes lite. Fina skor skulle troligen bli stulna utanför dörren under natten.

För att betona sedernas förfall viftade han med ett slitet exemplar av Erich Kästners ”Emil und die Detektive”, (Emil och detektiverna) som delvis utspelar sig i hotellmiljö anno då skor fortfarande var säkra i korridoren. Försiktigtvis nämnde han inte att det efter 1933 blev livsfarligt att läsa samme författarens böcker som då börjat brännas på bål i hans hemland. Långt innan vi var födda.

Detta märkligt välbekanta knarr, knarr ur det förgångna från Hermann Kappners vankande fram och åter mellan de höga fönstren på ömse sidor av stora samlingssalen två trappor upp i skolans massiva stenbyggnad - ljudet var inte obehagligt men lätt irriterande, å andra sidan visste vi som övervakades hela tiden var övervakaren befann sig, om han inte plötsligt stannat till och under tystnad iakttog oss bakifrån.

I bänkraderna var vartannat ryggstöd fällbart för att tjäna som skrivbord åt den som satt i raden bakom. Mellan platserna gick inte att enkelt snegla på vad kamraten intill skrivit. Bara med svårighet om han (sällan hon) höll upp arket i läsvänlig vinkel, en risk få ville ta. Att ertappas med fusk, i värsta fall gripas och föras ut med örat omvridet trekvarts varv eller i ett tjyvgrepp om nacken mellan tumme och pekfinger av en vredgad lärare var ett levande och skräckinjagande scenario för de flesta av oss.

Sänkt ordningsbetyg var självklart och extra kollegium om relegering, inte minst för syndare från enklare hem. En förhärskande pedagogisk tanke den tiden var att de fina eleverna, som rätteligen hörde hemma i läroverket, bäst skyddades från oseder och uselt bordsskick om skämda äpplen snabbt plockades bort ur korgen.

Metallbeslagen som höll ryggstöden på plats glappade en aning, gav ifrån sig ett klickande läte var gång eleven ändrade ställning mot bordsskivan. Eller lyfte armarna för en mer avspänd pose med händerna knäppta bakom nacken. När tyngdpunkten försköts lät fästanordning lite. Inte heller detta eko ur det förflutna, blandat med magisterns knarrande skor var särskilt störande. Ett provens naturliga bakgrundsbrus, som eterns eviga vågor efter Big bang. Man visste bara att de fanns där.

Ingen som satt i aulan och hörde knarret från hans fina skor kunde ana att magistern svurit trohetsed till Adolf Hitler 1935. Bara ett par år efter att han gift in sig i en av småstadens noblare familjer. Vi elever visste inte mycket om Hermann Kappners förflutna. Det pratades om att Gestapo varit ute efter honom när han hoppat av sin tjänst vid tyska legationen hösten 1944. I stället för att lyda order från Auswärtiges Amt om att åka hem till rykande ruiner i Das Vaterland smet han. En fördel i detta kymiga läge för en tysk medborgare utomlands var att han utöver jobbet för tyska legationen också var anställd av svenska Skolöverstyrelsen.

Det ryktades (eventuellt genom hustrun Vega, född Svensson, eller andra med förlåtande sinnelag) att Hermann plötsligt en dag den ur tyskt synpunkt förskräckliga hösten 1944 funnit en skarpladdad Luger på sitt skrivbord med en dödskallemärkt uppmaning att ta livet av sig som en tysk hedersman. Om det var SS:s dödskalle med korslagda benknotor eller den enklare och för oss välbekanta sort som Fantomen märkte skurkar med var osagt.

Ovissheten i denna episod är stor, men på skolgården såg vi det som självklart och helt korrekt att en tysk inte kunde uppmanas ta livet av sig som en gentleman. Hur det nu var med den saken kan Gestapo inte ha jagat särskilt länge eller frenetiskt. Han svek fosterlandet och sin Führer bara drygt ett halvår före krigsslutet. Efter pistolhotet höll han sig undan i en sommarstuga utanför stan, tvärs över den långa sundet till Varnumsviken och hamnen, sas det.
Kanske behöll han (tjänste?)vapnet. I alla fall sköt han sig i augusti 1945 för bröstet i Gävle, varifrån han per båt skulle utvisas med andra tyska medborgare till Lübeck. Kulan missade dock hjärtat och fil dr Kappner hamnande på svenskt sjukhus i flera månader.

Hustrun Vega förde sedan i åratal en valkyrisk kamp för att rentvå sin Hermann och göra honom lämplig för svenskt medborgarskap. På ett märkligt sätt, kanske bara möjligt när en bredare krets har intresse av att förneka vad som varit, kom det då att framhållas som en merit att han jagats av Gestapo. Som om den plikttrogne nazisten hade deltagit i kampen mot ondskan i stället för att nitiskt ha tjänat den, sedan långt före kriget ända tills nederlaget syntes oundvikligt.

Tio år efter andra världskriget var det inte längre så många som undrade vilket koncentrationsläger de kunnat hamna i om det varit en segrare som marscherat i de gemytligt knarrande skorna. Om Kappner med kommando över all tyskundervisning fortsatt sin plikttrogna rapportering till Berlin om kulturen och dess utövare i Protektorat Schweden. Eller hur det omfattande kartotek han upprättade, kontrollerade och ständigt aktualiserade med utvärdering av svenska nyckelpersoners politiska pålitlighet och judar kunde tänkas komma till användning hos SS.

Vår tyske tysklärare, som blev svensk först 1956, led nog av att hans ämne ersatts av engelska som första främmande språk i läroplanen. Han var inte längre kollegiets viktigaste språkpedagog. Att han saknade den tiden märktes inte direkt, men kunde anas när han försjönk i minnen eller upprördes av hur det numera stod till med Tyskland, skändligen delat i två. ”Den eländes Roosevelt” (med markant tyskt intonation) hade givit bort ett halvt folk till Stalin i Jalta. Eller när han stillsamt med smärta berättade om hur Dresden bombats till aska och ruiner. Och vi för första gången hörde ordet eldstorm utan att riktigt begripa vad det innebar.
Den nya generationens lärare som kom till skolan i början av 50-talet såg Hermann Kappner som tragisk, överkörd och opålitlig även om inte heller de såg vidden av hans edsvurna och helhjärtade engagemang för Hitler och Tredje riket.

”Tyska är ingen språk, utan ett läte”, sa vår strakryggade och elegante magister Olsson i engelska och franska. Att han sa det på tyska tyckte vi var roligt.

Men Hermann Kappner kunde stundtals väcka entusiasm för sitt ämne i klassen. Som när han talade om sitt gamla universitet. Därifrån fick minnen honom att glöda och lektioner att fastna för evigt. Då lockades fram en infödd känsla för ich-ljudets luftiga delikatess så väsensskild från ach-ljudets ohyfsade harskling. I timmar log och lekte vi med ”lächelnde” (leende) in grundläggande kunskap och kände att vi lärt något viktigt, fått del av en språkets hemlighet och innersta väsen.

När han muntert gnolade för oss någon melodi var det svårt att framför sig se ett ombud för Hitler. Vi fick lära oss att tyskarna var ett sjungande folk. Man rycktes med när han talade fritt om hur läsningen av Schiller och Goethe hade lyft den unge Hermann till oanade höjder av mänsklig förståelse och vi avundades en sådan klassisk bildnings sötma. Hans studentår hade varit mer Drang än Sturm, sa han och förklarade att han levt vid sidan av sin tids skrål och skrävel.

Bland de minnesbilder denne lärare till vår förtjusning då och då förlorade sig i framskymtade inga våldsamheter, väldigt sällan ljuva vita viner eller ens några öl, på så sätt lite otyskt. Dock röktes en och annan cigarr.
Noll erotik, men det pratade ingen lärare om, inte ens i biologi. Han saknade synliga ärr efter sabelhugg och det uteslöt att han tillhört någon mensurkår. Det fastslog en förstå-sig-påare sakkunnigt utan att vi andra hade en aning om vad det var och utan att någon hade sett honom med bar överkropp. Eventuell brutalitet hos Kappner, förmodade vi, låg mer åt det administrativa hållet.
Konstigt nog fick vår magister och förlorare med knarriga skor och taskiga framtidsutsikter mig, som normalt inte skulle ha gjort det, att läsa böcker på tyska av rent intresse.
Inte för att skryta eller att höja ett medelmåttigt betyg i tyska. Snarast kändes det, för en som aldrig varit utomlands, som ett fräckt tilltag, att man trodde att man var någon. Att inbilla sig att man kunde gå omkring och läsa tyska hur som helst i Kristinehamn, en håla på Järsbergsslätten i en liten gryta med horisonten högst ett par kilometer bort var inte bara fräckt utan generande. Jag var diskret med mina extensiva läsvanor.

Först långt senare, när han inte längre var min lärare stötte Hermann Kappner till oförställd glädje på mig i Perssons bokhandel med en tysk pocket från Fischers Bücheri i handen.

Han blev så glad att han gav mig en bok, till minne av ett ur lärarsynpunkt glädjande möte med en gammal elev. ”Menschen im Hotel” (Människor på hotell) av Vicki Baum på Ullstein Bücher. Priset 2:70 står fortfarande med blyerts på försättsbladet där jag mystifierande antecknat med gymnasialt bakåtlutande handstil:” En helt oväntad gåva i oktober 1960.” Ingen kunde ana vem jag fått den av.

Historien fortsätter några år senare när jag jobbar på Aftonbladet och i en korridor pratar med kultchefen och poeten Karl Vennberg. Jag hade förstått av en vällustigt formulerad elakhet i tidningen att han inte var någon beundrare av min gamle tysklärare, snarare bitter fiende, i en konflikt om tyskundervisning som gick långt tillbaka i tiden. Samtalet var inte långt, som vanligt i korridorer på jobbet, men han fascinerades av att träffa en yngre person som haft ”den kulturella, moraliska och administrativa vedervärdigheten som lärare” (som jag vill minnas att han sa) och hoppades att jag inte tagit skada, ”ytligt sett verkar du frisk”.
Den lustigheten hade jag helt glömt när jag än en gång träffade Hermann Kappner, vid 10-årsmötet efter studenten. Han stod jovialiskt konverserande nära en tung vinröd gardin av sammet på Stadshotellet med vy över Södra torget utanför.

På mig tittade han stelt, borta var det nyss flödande gemytet i mötet med andra. Att han en gång glatt sig åt just denna gamla elevs intresse för hans ämne kunde inte anas. Det var närmast en hemlighet oss emellan. Jag jobbade för fienden, Aftonbladet, som under kriget varit tyskvänlig, men nu envist tjatade om hans skamliga förflutna. Jag var nog den i rummet som då visste mest om saken. Allt detta stod klart för mig innan jag ens hunnit tänka ett ”Guten Abend”. Jag minns inte vad vi pratade om. Vårt sista möte blev kort.

Slutgiltig läsning om Hermann Kappner

av Lars-G Holmström

Ett par år efter mitt sista sammanträffande med Hermann Kappner gick han i pension. Till vårterminen 1975 vid Högre Allmänna Läroverket, som då döpts om till Brogårdsskolan, efterträddes han som lektor av licentiat Birgitta Almgren, 31 år och nybliven trebarnsmamma. Av en händelse träffades aldrig de två.

Birgitta Almgren
Birgitta Almgren var lärare på Brogårdsgymnasiet ett år i mitten på 1970-talet. Senare blev hon professor i tyska och har bland annat forskat om tysk infiltration i Sverige på 1930- och 40-talet och om östtyska Stasis relationer till Sverige. Artikeln Svensk-tyska föreningar, mål för nazistisk infiltration från 2015 är skriven av henne och berör även Hermann Kappner. Bild: Wikimedia.  
birgitta almgren

Familjen Almgren bodde i Karlstad, en fem mil lång, tröttsam resa från Kristinehamn. I december 1974 blev de för artighets skull hembjudna till Kappners en lördagkväll, men Birgitta skulle strax föda och orkade inte åka. Hon var vid den tidpunkten inte medveten om sin företrädares dubbelroll och suspekta aktiviteter under kriget. När hon inträdde i kollegiet i Kristinehamn var han inte längre kvar och hans förflutna var inget man talade om kolleger emellan. Hermann Kappner var inte längre närvarande, utgången i ett dimhöljt förflutet man helst glömde bort. Efter ett läsår flyttade Birgitta och familjen vidare till Arboga.
Något längre otium åtnjöt inte den gamle lektorn. Han dog 1977 och var sedan länge rentvådd och återupprättad bl a i en märklig skrift av fil dr Åke Thulstrup (”Med lock och pock, Tyska försök att påverka svensk opinion 1933-1945”) publicerad 1962.

Den till Adolf Hitler försvurne (5 mars 1935) hade successivt tagits till nåder igen utan att aktivt bryta med sitt förflutna eller ens hade beklagat att han i mer än tio år (fram till 4 oktober 1944) verkat som angivare och informatör i otaliga rapporter till Berlin om pålitliga och opålitliga svenskar inom akademi, kultur och undervisning. Få visste att han hade upprättat ett omfattande och ständigt aktualiserat kartotek över svenska nyckelpersoner, en effektiv checklista för en segrarmakts hemliga polis eller SS.
Han hade i Sverige belönats efter kriget med tjänst som övrig lärare (latin, engelska och tyska) vid läroverket i Kristinehamn, sedan adjunkt, vikarierande lektor (huvudlärare i latin, med timmar i engelska och tyska), därefter ordinarie driftig lektor (tyska) och textförfattare, svenskt medborgarskap 1956. Han fick stort stipendium av Skolöverstyrelsen för att resa i Tyskland 1958 - där amerikanerna inte längre letade efter honom - och några år senare ett förnyat uppdrag som ämneskonsulent.
1962 kom, som en klick grädde ovanpå allt mos, Thulstrups bok. Genom den hade Kappner själv och hans ihärdiga hustru Vega lyckats med trolleriet att framställa maken som motståndsman. När Kappner dog är det troligt att Birgitta Almgren läste några av tidningarnas nekrologer om den lärare hon hade efterrätt i tjänsten. Men det var inte där hon fick upp ögonen för honom som central gestalt i Nazitysklands ansträngningar att vinna Sveriges själ eller åtminstone ordentligt registrera och sortera de viktigaste fienderna. Dödsrunorna var mest vänporträtt och hyllningar. Ingenstans framgick att han ägnat sig åt strävsam administration i Tredje rikets tjänst, som kunnat få fasansfulla konsekvenser ”wenn Hitler den Krieg gewonnen hätte”, som man kunde slänga ur sig i skolan lite världsvant, utan att ha en aning. ”Om Hitler hade vunnit kriget”.

Wallnerska villan, KristinehamnI den Wallnerska villan bodde under min gymnasietid en av mina klasskamrater med familj. Lägligt inneboende där var också en tjej jag polade med i rummet bakom tre fönster till höger på nedre bottnen. På så sätt råkade jag alltså få en glimt av Hermann Kappner i sitt esse vid en charmant bjudning i smoking (tror jag) med konjak och cigarr i högsta hugg. Foto: Kristinehamns bildarkiv.

Märkligt nog var min hädiska tanke välgrundad, fast jag inte begrep det då. En sen höstkväll 1959 iakttog jag min tysklärare på fin middag, om det inte rent av var smokingafton i Wallnerska villan. Huset kallas även Spökslottet och ligger vid Prästgatan där Varnan gör en krök så att tomten blir en naturligt avgränsad udde. Jag var inte alls inbjuden men polade då med en tjej som bodde inneboende i det förnäma huset, som också var föräldrahemmet för en gemensam klasskamrat. Därför stod jag nära intill när Kappner trivsamt konverserande med rosiga kinder puffade cigarr, smuttade på ett glas och sa ”en uutschöökt konjak”, talade väl om husets blonda dotter och värdparets generositet. Vad jag tyst funderade på var hur många av uppskattningsvis ett femtiotal gäster i salongerna som skulle ha varit skjutna om Hitler segrat. I alla fall sex-sju stycken räknade jag ut. Plus pappa, vi som hade GHT, Handelstidningen.

För Birgitta Almgren gick talgdanken upp nästan fyrtio år senare när hon i sin forskning fick tillgång till Säpos akter, Bundesarchiv och Auswärtiges Amts politiska arkiv. Den man hon efterträtt som lärare och nästan träffat en lördag i Kristinehamn kom att omfatta ett hundratal sidor i hennes språkanalytiska studie om nazistisk infiltration i Sverige från Hitlers makttillträde till krigets slut. ”Illusion und Wirklichkeit” skrevs på tyska strax före sekelskiftet och utkom något bearbetad på svenska 2005 med ny titel ”Drömmen om Norden”. Jag läste den nio år senare och då föll bitarna på plats.
Det var slående hur Kappner lyckats manipulera bilden av sitt förflutna och undanhålla den verkliga omfattningen och arten av sin verksamhet som nazistisk kulturinfiltratör i ett tänkbart invasionsområde. Hans fredstida framgång, efter en lättare stagnation i karriären efter krigsslutet och några år av besvärande men inte särskilt djupt grävande journalistrik, förde honom åter till en position i nivå med den han innehaft tidigare.

Herman Kappner hade turen att dö innan kvinnan han inte ville ha som efterträdare på allvar synade hans bluff och slet av camouflaget. Hon blottlade också Åke Thulstrups akademiska kollaps och sorgliga benägenhet att låta den som skulle granskas själv redigera och stuva om sanning till lögn av motsatt innebörd, en förfalskad, stympad och förskönande bild. Det framgår tydligt och klart. Källmaterialet och analysen är förödande för den filosofie doktorn, Thulstrup, från Stockholms högskola och den ohyggligt tjatige korrekturläsande f d tysken med svensk fru.

Hermann Kappner kom undan ganska lättvindigt i Sverige. Man pratade inte om vad tyskläraren haft för sig under kriget? ”Während des Krieges…”, en viktig formulering vi kunde stoltsera med ibland i diskussionerna om efterkrigstraumat och hur återuppbyggnaden gick nere på kontinenten, där bara få i klassen hade varit.

Ondskan är banal, så också många tillfälligheter som gör att den inte syns tydligt. Men i sitt forna hemland, tror jag, hade vår magister inte klarat sig lika enkelt.

Texten är skriven av Lars-G Holmström i december 2016.

Hermann Kappner
Hermann Kappner. Bild från Säpo på 1940-talet. Redan före kriget höll Säpo ett öga på kulturattachén, senare upphöjd till legationsråd, Hermann Kappner vid tyska legationen i Stockholm, men inte särskilt noga. Han kunde röra sig obehindrat i skol- kultur- och akademiska kretsar tack vare att han också var anställd av Skolöverstyrelsen. Av Säpos registerkort framgår att han även hette Gerhard, Friedrich, Erich.

latinstudenter 1961 brogårdsgymnasiet kristinehamn
Klasskortet tror jag är från 1958. Bilden är tagen vid Hantverkshuset som skolan hyrde. Övre raden fr v: Kajsa Udén, Kerstin Kolmert, Ulf Nilsson, Sune Nilsson, Bengt Larsson, Margit Appelqvist (osäkert). I mitten: Elisabeth Alvarsson, Maria Hiertner, Lars-Gunnar Holmström, Kerstin Skagerström (osäkert), Marita Bolands, Inger Hullberg. Nedre raden: Eva Holm, Margareta Ros, Maria Henriksson, teol. dr Bertil Kristenson, Annika Bergö, Elisabeth Broman (osäkert), Lillemor Larsson.

Lars-G Holmström, 1961
Student i maj 1961 utan uppseendeväckande högt betyg i tyska, bara Ba. På den tiden hade nästan alla många förnamn. Mina var Lars, Gunnar, Gösta och William. Någon vecka efter att bilden togs ryckte jag in i lumpen på A9.

Lars-G Holmström, 2016
När jag nu sitter i Stockholm och minns hur det var (How it was, som man sa i branschen) ser jag ut så här. Lätt begagnad, men med hyggligt minne för detaljer. Och med ett kortare namn, Lars-G Holmström, i augusti 2016.