Helvetet

Av C.H. Spurgeon 

"Ett plötsligt och fruktansvärt slut" 

 

Men Gud sa till honom: 

Dåre! I natt ska din själ utkrävas av dig, vem ska då få vad du har samlat? Luk 12:20 

På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet. Ps 73:18 

Jag har valt mitt ämne idag främst därför att jag önskar vinna själar åt Kristus och få en skörd för hans rike. Detta är den tyngd som idag trycker mig, mitt hjärta är uppfyllt av brinnande längtan att syndare måtte frälsas. O, Herre, uppenbara din makt idag.

Vid betraktelsen av mitt ämne ska jag först påpeka syndarens slut. För det andra dra lärdom av tanken därpå, och för det tredje allvarligt varna människorna för ett sådant slut om de inte omvänder sig. 

I 

Först ska jag samla all min förmåga och påpeka syndarens slut. 

Syndarens, liksom andra människors slut, är döden. Hon kan kanske dö lugnt, för ofta händer det att hon inte har någon dödsfruktan. Ett bränt samvete ger bedövande lugn lika visst som syndaförlåtelse skänker fullkomlig ro. Syndare talar om en annan värld som om de inte kände någon rädsla, de talar om att träda fram inför Gud som om de inte hade några synder. De säger om den och den: "Han somnade in som ett barn", och andra ropar ut: "Hon var så lycklig, hon måste ha varit ett helgon". 

Men detta är endast det synliga slutet. Gud vet att syndarens dödslugn endast är en stillhet som förebådar en evig orkan. Solen går ner i skiftande färger, men det ger bud om en stormig natt. Vattnet skimrar som silver då själen går ner i dess sköte, men vem kan berätta om den outsägliga fasa som samlar sig i dess förskräckliga djup? 

Å andra sidan händer det ofta att de ogudaktigas dödsbädd inte är så lugn. Skrymtaren kan inte alltid fortsätta sitt spel till slut. Masken faller snart av och samvetet säger sanningen. För en del människor börjar den eviga stormen redan under jordelivet att skaka själen innan hon lämnar kroppshyddan. Och då, vilken jämmer och ångest, och vilken förskräcklig aning för den oroliga anden, och vilken fasa för domen, och vilken ängslig väntan av det kommande mörkret, av bortvisande och fördärv! Då uppstår ropet efter en lite längre nådatid och en strävan efter något för hoppet att fatta tag i. 

Må era öron aldrig behöva höra själens hemska rop då den känner sig gripen av en osynlig hand och nerdragen till evig förtappelse. Jag skulle hellre vilja vara instängd i ett fängelse under åratal än stå vid en dödsbädd sådan som jag en gång har bevittnat. Minnet av det har inskrivits i mitt hjärta och spåren av det finns kvar än. En del människors ansikten återspegla själva avgrundens lågor medan de ännu lever. Allt detta är ändå av liten betydelse mot vad som följer efter döden. För den ogudaktige finns en förskräcklig betydelse i orden i Upp 6:8 "Och lyssna, jag såg en gulblek häst och han som satt på den hette Döden. Och Helvetet följde honom.

Ett ve har gått till ända, se, härefter kommer ännu två andra verop. Om döden vore allt så skulle jag inte stå här idag, för det betyder lite hur man dör om det inte fanns ett liv efter detta. Syndarens död är en död av alla de ting som han hade behag i. Det finns inga fester mer för dig, ingen fiol, inget dragspel, ingen annan musik, ingen glad dans, inga fräcka och vågade visor, inget glatt sällskap, inga högljudda och hånfulla utrop, allt detta har upphört för alltid. 

Du rike man, din dyrbara dräkt ska slitas från dig, och de röda lågorna ska bli din mantel. Var är ditt fina linne? Varför är din nakenhet så blottad till skam och förakt? Var är nu dina läckra måltider, du som levde kräsligt varje dag? Dina brinnande läppar ska förgäves törsta efter en välsignad droppe vatten för att svalka din tunga. Var är nu dina rikedomar, du rike dåre? Dina lador har rivits ner, men du behöver inte bygga upp några större, för din säd, ditt vin, din olja, allt har försvunnit likt en dröm, och du är sannerligen mer fattig och eländig än Lasaros, som hundarna slickade såren på (Luk 16:21). 

Döden tar bort allt behagligt från den som dör utan Guds nåd. Den tar bort från hans ögon, öron, hand och hjärta allt som kunde skänka honom lindring. Den grymme moabiten Döden ska hugga ner varje skönt hoppets träd och fylla varje tröstande källa med sten. Inget ska lämnas kvar för anden utan endast den torra öknen, utan hopp och glädje där själen måste vandra med trötta fötter från evighet till evighet. 

Men detta är inte allt. Vi fortsätter att betrakta dess slut. Så snart syndaren dör måste han uppenbaras inför Guds dom i sitt syndiga tillstånd. Den arma anden ska stå inför den allseende Gudens ögon. Alla gärningar är kända, det behövs inte att de stora böckerna öppnas ännu. På en vink av den Eviges hand ska själen bortvisas. Vart ska hon gå? Den kan inte stiga upp till himlen. Det finns endast en väg för henne och hon sjunker till sin bestämda plats. 

Väntan på det kommande straffet plågar själen med ett självantänt helvete och samvetet blir en aldrig döende och ständigt gnagande mask. Samvetet, säger jag, ropar i människan: "Var är du nu? Du är förlorad och denna din förlorade ställning har du själv orsakat dig. Du har ännu inte fått din dom," och vidare säger det, "men du är likväl förlorad, för när de där böckerna öppnas, så vet du att deras innehåll fördömer dig." Och minnet kommer och instämmer i samvetets talan: "Det är sant", säger det. Då minns själen sina tusentals fel och brott. Även omdömet vaknar ur sin slummer och hävdar att samvetet dundrar inte utan skäl. Hoppet har försvunnit, men fruktan lever och är i full verksamhet och den stinger hjärtat gång på gång som ormar med hundratals huvuden. Hjärtat sjunker ner av outsägligt kval och klagar inom sig själv: "Den förskräckliga trumpeten ska snart ljuda och min kropp ska uppstå, jag ska lida till både kropp och själ för allt det onda som blivit gjort. Det finns inget hopp, nej, inget hopp för mig. Gud give att jag hade lyssnat då jag blev varnad! Om jag ändå hade vänt om då jag blev bestraffad och hade trott på Jesus Kristus då han framställdes i evangelium! Men nej, jag försummade min egen frälsning. Jag valde syndens flyktiga nöjen, och för detta simpla pris har jag sålt min eviga salighet. Jag valde att hellre kväva mitt samvete än låta det leda mig till härlighet. Jag vände ryggen till det rätta och nu är jag här, väntande som en fånge i en cell tills det stora avgörandet kommer och jag ska stå inför domaren." 

Vi går vidare och betraktar slutet. Alla dagars dag, den förskräckliga dagen har kommit ... Hör! Trumpeten ljuder högre än tusen åskor och förskräcker döden och helvetet. Dess förfärande ljud skakar både jord och himmel. Varje grav rämnar och öppnar sig. Från jordens inre, allas moder, uppstår oräkneliga skaror av kroppar som vore de nyfödda. Från dödsriket kommer de förlorades andar och var och en går in i den kropp i vilken hon syndat. De rättfärdiga sitter samtidigt på sina härlighetstroner och deras förklarade kroppar är likbildade med Jesu Kristi kropp från himlen. Trumpeten ljuder högt och länge, havet ger igen sina döda, och alla kroppar har blivit återställda genom den allsmäktiges verk. Och nu reses upp med prakt av änglar den vita tronen. Varje öga ska se den. De stora böckerna öppnas och alla människorna hör då det bläddras i deras väldiga blad. Fingrarna på hans hand som en gång var korsfäst vänder blad efter blad, och människors namn utropas – till härlighet, till förtappelse – "Kom, ni som är välsignade av min Fader", "Gå bort ifrån mig, ni som är under förbannelse" (Matt 25). Detta är det slutliga avgörandet till härlighet eller förtappelse. 

Och var är du nu, syndare? För din tur har kommit. Dina synder är upplästa och offentliggjorda. Blygsel överväldigar dig. Ditt stolta ansikte höljes i skam. Du skulle vilja dölja dig, men du kan det inte. Och du bävar för hans ansikte som idag ser på dig med medlidsamma ögon, men då med vredgade blickar, från Jesu ansikte, lammets ansikte, det döende lammets, men då tronande som domare. O, hur du då kommer att blygas vid tanken på att ha förkastat honom som dog för syndare. Du har förkastat och hånat honom, skadat hans efterföljare och klandrat hans lära. Hur jämrande ska du inte då anropa bergen att gömma dig för honom! "Berg, göm mig, och klippor, fall över mig. Dölj mig för hans ansikte som sitter på tronen!" (Jfr Upp 6:16). Men de ska inte göra det.

 O, syndare, detta blir endast början av slutet. För nu har domen avkunnats, helvetet öppnar sitt vida gap och du störtas i fördärvet. Var är du då? Kropp och själ som nu evigt förenats har syndat tillsammans och måste nu lida gemensamt och detta i all evighet. Jag kan inte beskriva det. Med färger går det inte att föreställa sig detta mörka elände. Jag kan inte framställa de kval som både kropp och själ ska uthärda. Varje nerv ska bli en väg för pinans brinnande fötter att vandra på. Varje själsförmögenhet ska bli en ugn sju gånger upphettad med rasande lågor av elände. O, min Gud, befria oss från att någonsin erfara detta i vår egen person! 

Låt oss nu stanna och göra en återblick över ämnet. Vi behöver komma ihåg att vad gäller syndarens slut så är det fullkomligt säkert. Samma bibelord som säger att "den som tror .. ska bli frälst", förklarar lika tydligt och bestämt att "den som inte tror ska bli fördömd". Om Gud är sannfärdig så måste syndaren lida. Om syndaren inte ska lida då får inte heller de heliga någon härlighet. Vår tro är då tom, Kristus har då förgäves dött och vi kan då leva bekymmerslöst i våra synder. 

Syndare och filosofin må göra sina slutsatser, tvivlet må med sitt hån göra sina påståenden, men det är likväl sant att, döende som du är, ska Guds vrede förbli över dig till slut. Om det fanns blott en tusendel av fruktan att du eller jag kunde gå förlorad så vore det förståndigt att fly till Kristus. Men när det nu inte finns ett "kanske" eller ett "måhända", utan en fullkomlig visshet, att du som förkastar Kristus måste gå evigt förlorad, så uppmanar jag er, om ni är förnuftiga människor, att se till att ni gör er redo, för Gud ska helt säkert slå till, fastän det ännu dröjer. Om ni än i nittio år undviker pilarna från hans båge, så ska han likväl i sinom tid träffa och genomborra er, och var ska ni då hamna? 

Och på samma gång som detta är säkert bör vi även komma ihåg att syndarens slut ofta kan ske plötsligt. Den stund han inte tror det kommer Människosonen. Liksom födslosmärtan kommer över kvinnan, och virvelvinden över den resande, och lika hastigt som örnen träffar sitt rov, så kommer döden. De köper och säljer och gifter sig och blir bortgifta och lever i lusta och utsvävningar, och den ogudaktige säger: "Gå denna gång, när jag får en mer passande tid ska jag kalla på dig," men liksom frosten ofta kommer då knoppen om våren sväller och förstör den helt plötsligt, så faller ofta dödens frost och tar bort de ogudaktiga människornas hopp om salighet, och det vissnar plötsligt och för alltid. 

Finns det någon människa som kan försäkra dig om att du ska kunna andas nästa timme? Var är du om blodet stelnar i dina ådror inom ett ögonblick och om du upphör om en stund att andas? Spindelväven är en stark kabel jämfört med den tråd på vilken dödliga varelsers liv hänger. Vi har sagt det tusentals gånger tills det har blivit en vanlig sägen, och du ler då vi upprepar det, att livet är bräckligt, och likväl lever människorna som om deras ben vore av brons och deras kött av diamant och deras levnadsår lika som den eviga Gudens. Lika plötsligt som drömmen flyr för den sovande, som molnen flyr för vinden, och skummet dör i bränningen och meteoren försvinner i skyn, lika hastigt ska syndarens glädje för alltid försvinna, och vem kan då mäta höjden av hans häpnad? 

Kom ihåg, ni människobarn, hur förskräckligt de ogudaktigas slut ska bli. Ni tänker att det är lätt för mig att nu tala om död och förtappelse och det är inte svårt för er att höra. Men när ni och jag ska dö, då ska varje ord som vi har yttrat ha en viktigare betydelse än vad vi nu kan fatta. Föreställ er syndarens död. Gråtande vänner står omkring honom, han kastar sig av och an på sin tröttande bädd. Den starke mannen är utmattad. Kampen kommer. Vänner betraktar hans skumma ögon och torkar dödssvetten från hans panna. Till sist säger de: "Han är död, han är död." O, mina bröder, vilken överraskning ska inte då inträffa för den oheliga själen! Och om den kunde tala skulle den säga: "Allt är nu sant som jag brukade höra. Jag talade illa om predikanten då han försökte, som jag sa, att skrämma oss med sitt tal, men han talade inte ens hälften så allvarligt som han borde ha gjort. O, jag undrar varför han inte föll ner på sina knän och bad mig omvända mig, men jag skulle inte ens då ha gjort det. O, om jag hade vetat det, om jag hade vetat allt detta, jag hade trott på det, jag hade inte varit en sådan dåre som kunde tvivla på Guds ord. Men nu är jag förlorad, förlorad, evigt förlorad!" 

Jag tycker mig höra själens jämmer i sitt yttersta elände: "Ja, det har kommit, det som jag hörde skulle hända. Mitt eviga öde är avgjort, nu erbjuds ingen nåd, nu finns inget stänkelseblod, nu hörs inte evangeliets silvertrumpet, nu får jag ingen inbjudan till den älskade Frälsarens famn. Gud har rustat sig mot mig. Han krossar mig, och som löven drivs av virvelvinden, så drivs jag utan att veta vart, men detta vet jag, att jag är förlorad, förlorad, förlorad utan allt hopp." Förskräckligt blir syndarens slut. Jag ryser när jag i all korthet talar om detta. O, du som är troende, se till att du noga tänker på detta. 

Glöm inte att syndarens förskräckliga slut består till stor del i betraktelsen av att han förlorar himlen. Är detta ringa? Änglarnas harpor, de återlöstas sällskap, Guds nåd, Kristi umgänge – är detta ringa? – att förlora de heligas bästa vila, arvet för vilka martyrer har vadat genom strömmar av blod, din arvedel för vars förvärvande Kristus ansåg det värt att dö. De förlorar allt detta och de förtjänar istället helvetets kval vilket är mer förskräckligt än någon tunga kan uttala. Tänk efter för ett ögonblick. Den som pålägger straffet är Gud. Vilket straff ska det då inte bli! Han räckte endast fram sitt finger och han högg itu Rahab och sårade draken i Röda Havet. Vad ska då inte bli när han låter slag på slag falla från sin tunga hand? O, du allsmäktige, du allvetande, hur förskräckliga är inte dina slag! Syndare, se och bäva, Gud själv träder fram i strid mot dig. Mänskliga pilar är ganska skarpa då de fastna i ditt samvete, men hur ska inte Guds pilar bli? Hur ska inte de medföra gift i varje del av din varelse. Till och med nu, då du känner dig lite sjuk fruktar du för att dö, och då du hör en hjärterannsakande predikan känner du dig vemodig. Men hur ska det inte bli, då Gud, klädd i åskans dån möter dig och hans eld förtär dig som halm? Ska Gud straffa dig? O, vilket straff det måste bli som han utdelar! Jag bävar för din skull. Fly, det ber jag dig, till Kristi kors, där skydd är berett för dig. 

Och kom dessutom ihåg att det ska vara en Gud utan barmhärtighet som då ska sönderslå dig. Han är bara barmhärtighet mot dig idag, o syndare. I evangeliets ljuva ord erbjuder han dig liv, och i sitt namn förkunnar han, så visst som han lever, att han inte vill din död utan att du omvänder dig och får liv, men om du inte vill leva, om du vill bli hans fiende, om du vill löpa mot spetsen av hans spjut, då ska han hämnas på dig när barmhärtigheten regerar i himlen och rättvisan utövar sin dystra dom i helvetet. O, att ni vore visa och ville tro på Jesus till era själars frälsning! 

Jag önskar att ni skulle veta, ni som vill ert eget fördärv, att ni ska lida överallt. Nu, om ert huvud värker, hjärtat klappar eller någon kroppsdel känner plåga, så finns det andra delar av kroppen som känner behag, men då ska varje del av kroppen och själen lida på samma gång. Varje sträng i människans natur ska vibrera av förödelsens missljud. Och lidandet ska vara beständigt. Här har vi uppehåll i vårt lidande, febern tar slut, sjukdomsanfallen har sina perioder, men i helvetet ska våndan vara beständig och masken gnaga utan avbrott, eländet ska fortsätta i all avighet. 

Det värsta av allt är att det aldrig tar slut. Då tio tusen år har flytt ska du inte bli närmare dess slut än du var vid dess början. Då miljoner har lagts till miljoner år ska det likväl heta "den kommande" vreden, lika mycket som om det då inte hade funnits någon alls. O, det är förskräckliga ting att tala om, och ni som hör eller läser mina predikningar vet, att jag falskt klandras för att jag alltför ofta behandlar detta ruskiga ämne, men jag känner att det inte finns något hopp för er om jag inte dundrar mot er. Min erfarenhet är den att Guds stora hammare krossar många hjärtan och några av mina mest stränga predikningar har varit mer nyttiga än de, i vilka jag framhållit korset och milt vädjat till syndaren. Båda måste brukas, ibland drar kärleken och ibland driver domen. 

O, mina åhörare, jag kan inte uthärda tanken på att ni ska gå förlorade! Då jag tänker på det tycker jag mig se en del av er gå ur tiden, och ska ni då förbanna mig? Ska ni förbanna mig när ni far ner i avgrunden? Ska ni klandra mig att jag inte har varit ärlig mot er, och säga: "Du varnade mig inte, du försökte inte att vinna mig!" Nej, genom Herrens hjälp, av vilken nåd jag har blivit kallad att som ordets förkunnare verka bland er, måste jag och ska jag bli fri från ert blod. Ni ska ej bädda åt er i helvetet utan att få veta vilken orolig plats ni väljer åt er. Ni ska höra varningen. Den ska ljuda i era öron: "Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld? Vem av oss kan bo vid en evig glöd?" Jes 33:14. Jag kan försäkra er att det är av sann kärlek som jag yttrar varje ord, en kärlek som ömmar för mycket för er för att smickra er, en kärlek som måste säga er detta utan att på något sätt mildra det, för att ni inte ska gå förlorade genom min likgiltighet. Den som inte tror ska bli fördömd. Omvänd er, inte vill ni väl dö? Varför vill ni förkasta nådens anbud? Gud hjälpe er genom sin helige Ande att förstå vad ert slut ska bli och att omfatta Jesus just nu. 

II 

Detta leder oss till vår andra avdelning. Om vi har förstått vad syndarens slut blir, låt oss då dra nytta av det. - Hur då? 

- Vi drar nytta av det först genom att inte mer avundas de ogudaktiga. Om vi som psalmisten inte kan förstå varför de ogudaktiga åtnjuta ett gott liv, så låt oss genast lämna sådana frågor då vi tänker på deras slut. Läs Ps 73. 

Om syndarens slut blir så förskräckligt, hur tacksamma bör vi då inte känna oss att vi har blivit ryckta från den förtärande elden? Bröder och systrar, vad finns det hos oss att Gud skulle bevisa oss barmhärtighet? Kan vi tillskriva detta - att vi har blivit tvagna i Jesu blod och förmåtts att välja rättfärdighetens väg - kan vi tillskriva detta något annat än Guds fria, rika och allsmäktiga nåd? Kom då, och låt oss medan vi gråter över andra, med tacksamhet uttrycka vår glädje inför Gud vid tanken på den eviga kärlek som har frälst våra själar från döden, våra ögon från tårar och våra fötter från fall. 

Framför allt må vi värdera Kristi lidande. O, välsignade kors som har lyft oss upp ur helvetet! O, dyrbara sår, som har blivit portar för oss till himlen! Kan vi vägra att älska denne Människoson – denne Guds Son? Vill vi inte idag på nytt överlämna oss åt honom vid hans kors och be honom skänka oss mer nåd, att vi må leva mer till hans ära och uppoffra oss i hans tjänst? Då jag har blivit frälst från helvetet så måste jag älska dig, o, Jesus, och så länge mitt liv varar måste jag leva och vara beredd att dö för dig. 

Och vidare, mina älskade, hur bör inte ett ämne som detta leda oss, som erkänner oss tro på Kristus, att göra vår kallelse och utkorelse fast. Om de oomvändas slut blir så förskräckligt, då bör vi inte vara belåtna med något mindre än en full visshet om vår räddning från detta fördärv. Har du något tvivel idag? Var inte tillfreds förrän du fått alla dessa tvivel hävda. Finns det någon ovisshet i din själ om du har verklig tro på den levande Frälsaren? Om det är så, ge dig ingen ro, om det ber jag dig, innan du under bön och ödmjuk tro har förnyat ditt löfte och på nytt kommit till Kristus. Rannsaka dig själv om du är i tron, pröva dig, bygg på klippan, gör dig viss om din sak rörande evigheten så att du inte till slut blir bedragen. Tänk om så skulle vara, att ha varit så nära himlen och likväl kastas till helvetet!

Detta ämne bör lära kristna att vara angelägna om andra själars frälsning. Om himlen vore av ringa värde då behövde vi inte vara så nitiska om andras frälsning. Om syndens straff var en liten pina så behövde vi inte bemöda oss så allvarligt med att befria andra därifrån. Men, o, om ordet "evighet" är viktigt och om den kommande vreden är förskräcklig att uthärda, hur bör vi då inte i tid och otid sträva efter att rädda andra undan lågorna! Vad har du gjort vad gäller detta? Jag fruktar att en del av er har gjort mycket lite. Ära vare Gud, här finns många nitiska hjärtan bland er, ni sover inte alla, det finns en del bland er som söker att med båda händerna utföra er Mästares arbete. Men inte heller ni är så brinnande som ni borde vara. Predikanten ställer sig själv bland dessa, erkännande med sorg, att han inte predikar så som han önskade predika. 

O, att jag hade mer av tårar och mer av himmelskt nit, då skulle jag känna mig nöjd, men ack, vi predikar med köld över brinnande ämnen, och med likgiltighet över ämnen som borde göra våra hjärtan glödande. Men jag säger, finns det inte män och kvinnor här, medlemmar av denna församling, som inte gör något för Kristus? Ingen själ har blivit frälst genom dig under årets lopp, Kristus har inte ärats och inga juveler blivit insatta i hans krona. För vad har ni levt som gör marken obrukbar? Varför står ni i församlingen som ofruktbara träd? Må Gud förödmjuka er som gör så lite för honom, så att ni härefter med fast beslut och uppfyllda av Herrens fruktan börjar övertyga människorna och få syndare till Kristi kors. 

III 

Vi kommer nu till den sista avdelningen och jag vill härmed allvarligt varna dem vars slut detta ska bli om de inte omvänder sig. 

Och vilka är de? Lägg märke till att vi talar nu inte om folk på gatan, om drinkare, horor och sådana – vi vet att deras fördömelse är viss och rättvis – men jag behöver inte se så långt. Om jag ser ut över dessa bänkar och ser deras ansikten på vilka mina ögon vilar varje söndag så finns det en del av er som ännu inte är omvända. Ni är inte omoraliska, men ni är oomvända. Ni är inte frånstötande, men ni är utan nåd, ni är inte långt ifrån riket, men ni är inte i riket. Det är ert slut som jag talar om nu, ert, ni som är söner och döttrar till troende föräldrar, ert slut, om nu inte Gud ger er sinnesändring. Jag vill att ni ser vart ni befinner er idag. Era fötter står på det hala. 

Har ni någonsin stått på Alpernas isberg, så har ni från de höga och mäktiga kristallmassorna sett rämnor av okänt djup och av en djup blå färg. Skulle man bli dömd att stå på en av dessa höjder av is med det gapande djupet under sig skulle fasan av det vara förfärlig. Syndare, det är på en sådan hal plats du är, fastän din fara är större än min bild kan beskriva. 

Din tillvaro är lugn, ditt nöje är behagligt, du finns inte på ångerns och självförebråelsens vägar – syndarnas stig är jämn – men hur slipprig är inte vägen just av denna orsak! Låt varna dig, du ska förr eller senare falla, hur säkert du än må tro att du står. Syndare, du kan falla nu, just nu. Berget ger vika under dina fötter, den glatta isen smälter bort mer för varje stund. Blicka ner och se din hemska dom. I det gapande djupet ska du hamna medan vi ser efter dig under hopplösa tårar. Våra böner kan inte följa dig. Du faller från din slippriga plats och du är borta för evigt. Döden gör platsen där du står slipprig, för den håller på att upplösa ditt liv varje stund. Tiden gör den slipprig, för den tär ständigt bort marken under dina fötter. Fåfängligheten, som du njuter av, gör platsen slipprig, för den är som is som smälter i solen. Du har inget fotfäste, syndare, du har inget hopp, ingen visshet. Det är förgängliga föremål det som du litar på. Litar du på vad du tänker göra så är detta inget fotfäste. Du står på det hala. 

Jag läste igår om en stengetsjägare som sprang från klippa till klippa efter det djur han hade sårat. Djuret gjorde väldiga språng utför stora bråddjup, men jägaren försökte följa efter. I sin iver miste han fotfästet på en sluttande klippa. Stenen gav vika då han försökte ta fotfäste med sina broddade skor. Han försökte ta tag i varje föremål om aldrig så liten. Inte aktande de skarpa kanterna på klippan fattade han med sina böjda fingrar så som med örnklor i varje springa. Han skrapade stenarna som gav vika som löst murbruk och slet sönder skinnet och köttet på händerna. Han hade släppt sin stav och han hörde den glida ner i bråddjupet. Inom ett ögonblick skulle han följa efter, för med alla sina försök kunde han inte undvika det. Hans kamrat såg på under tyst förskräckelse. Men himmelsk hjälp trädde emellan. Just som han var på väg att störta över kanten till djupet hejdades hans fot av en liten avsats. Han vågade knappt röra sig för att inte förlora fotfästet, men när han försökte vända sitt huvud för att se ner fann han, att det endast var ett par centimeter mellan honom och fördärvet. 

Oomvända människa, detta är en spegel för dig, du glider ner för en slipprig plats. Allt ditt hopp försvinner under dig. Endast Herren vet hur nära du är din eviga undergång. Kanske är du denna dag endast några centimeter därifrån? Din kamrat, drinkaren, som dog för några dagar sedan, har nyss gått över kanten till fördärvet. Hörde du inte honom falla? Och själv håller du på att förgås. O, att jag förmådde hejda dig i din färd utför! Endast Herren kan göra detta, men han verkar genom medel. Vänd dig om och betrakta ditt flydda liv, och tänk på Guds vrede som måste komma som en följd av detta. Du glider ner på slippriga ställen till ett förskräckligt slut, men nådens ängel kallar dig och kärlekens hand kan rädda dig. 

Hör hur Jesus ber dig: "Lägg din hand i min", säger han, "du är förtappad, men jag kan nu frälsa dig". Stackars varelse, vill du inte bli frälst? O, varför vill du inte det när kärleken så ömt varnar dig, varför vill du inte förtrösta på honom? Han är mäktig och villig att frälsa dig. Tro på Jesus. Och fastän du nu finns på slipprig mark ska han då sätta dina fötter på en fast klippa. 

Jag vet inte hur det är, men ju allvarligare jag önskar tala och ju ivrigare jag längtar att framställa de ogudaktiga människornas fara, desto mer vägrar min tunga att tjäna mig. Ämnets vikt är sådant att det ser ut som om Herren inte kunde anförtro åt någon människa att uttala det. Jag måste under stammande och ångest framhålla det för er. Jag är övertygad om att det finns hundratals bland er som är stadda på vägen till helvetet. Ni vet att ni är det. Om samvetets röst talar sanning i er, så vet ni att ni aldrig har sökt Kristus, aldrig trott på honom, utan ni är vad ni alltid har varit, nämligen oomvända. Är detta en obetydlig sak? O, jag frågar er, jag vädjar till ert omdöme, är det något som ni kan vara likgiltiga inför? Jag ber er, låt hjärtat tala. Är det inte tid att några av er börjar tänka på dessa ting? 

För nio år sedan hyste vi något hopp om dig, men vi har blivit besvikna tills nu. Vid varje års slut har du lovat dig själv att du skulle bli bättre nästa år, men ingen förändring har ännu ägt rum. Vi fruktar att du snärjes i det stora nätet av ett ständigt uppskov tills du i all evighet ska ångra att du har uppskjutit gång på gång tills det blev försent. 

Frälsningens väg är lätt att förstå, det är ingen djup hemlighet, det är endast "tro på Herren Jesus, så blir du frälst", Apg 16:31. Anförtro din själ åt Kristus och han ska frälsa dig. Jag vet att du inte vill göra detta om inte den helige Ande driver dig, men detta tar inte ifrån dig ansvaret. Du förtjänar att gå förlorad om du förkastar honom. Eftersom detta förbehålles dig så tydligt så kan ingen beklaga sig över dig, varken de tusentals i helvetet eller miljonerna i himlen. 

För de förtjänar helvete 

som himlens fröjd försmå 

Och mörkrets kedjor bära de 

som nåden står emot. 

Tillåt mig att uppmana alla troende att förenas i bön för de oomvända. Då jag inte kan tala nog bevekande som predikant så kan jag likväl nalkas Gud så som förebedjare. Må vi alla tillbringa en stund i eftermiddag med att bedja för de oomvända ibland oss. Flera har blivit omvända. Många förenas fortfarande med församlingen, men vi vill se fler, och vi ska få se fler, om vi ber om fler. 

Kämpa denna eftermiddag i bön. Vi måste vänta pånyttfödelse och omvändelse från den helige Ande. Må vi därför be om hans inflytande och förtrösta på hans allmakt, och detta stora verk ska gå framåt. Om jag än kunde tala till er med en ängels stämma, så kunde jag ändå inte säga mer än detta: Syndare, fly till Kristus! 

Jag är glad att jag är svag, för då ska Mästarens kraft synas så mycket mer. O, Herre, omvänd du syndaren och låt honom känna faran han är på väg mot, och låt honom finna i Kristus försoning och frälsning, ditt namn till pris. Amen.

*  *  *  *  *

Till Bibeltro