Gud slår sina älskade barn


Av Carl Olof Rosenius 

Del 1 

Det underliga med Guds aga 

Det är något ganska besynnerligt att se, att så snart en människa blivit av Guds Ande dragen och omvänd till Herren och genom tron på sin Frälsare blivit ett Guds barn och delaktig i alla himmelska gåvor, hon då ska bli ett föremål för synnerliga prövningar och lidanden, att det då inte ska dröja alltför länge förrän en eller annan oväntad vidrighet eller bedrövelse ska komma över henne och kanske häfta sig vid henne för hela livet. 

Men det är inte mindre besynnerligt då vi få lära att detta inte är en händelse som kommer av några tillfälliga orsaker, av några blott tillfälligt givna yttre anledningar, eller av onda människors eller djävulens ondska. Utan att det är själva den Allsmäktige och gode himmelske Faderns egen omsorg och vilja, med avseende på barnens inre behov, deras andliga uppfostran, som alla Guds barns lidanden egentligen bero och bestämmes. 

O, detta är också ofta så underligt att det fordras inte lite upplysning och undergivenhet inför Guds ord om vi ska låta övertyga oss om detta. 

Men är vi inte hedningar som tror på många gudar utan tror på en enda Allsmäktig Gud och styresman över allt vad i himlen och på jorden är, så tror vi att intet ont eller gott kommer utan Herrens befallning, att allt vad vi erfar, stort eller litet, är sänt av Honom, även om han använder onda andar eller människor som verktyg därtill (Klag 3:37-38, Jes 45:6-7, 2 Sam 16:10, Job 1:12, Matt 10:29-30, 2 Kor 12:7). 

Men då kvarstår det största besynnerliga, att Herren sänder lidandet just på sina älskade barn och ofta låter världens barn gå så som i solsken genom livet. 

Man kunde kanske tycka att den som är av Gud utvald, kallad, rättfärdiggjord, benådad, helgad, och till den eviga härligheten kallad lika visst som vore han redan härliggjord i himlen, den skulle ju helt visst få njuta denna stora härlighet till godo och ha de bästa dagar på jorden, och att andra genom sådan Guds barns lycka uppmuntrades att desto villigare komma till Kristus. Men den benådade är nu ofta den eländigaste människa på jorden och har många anfäktelser och vedermödor, invärtes och utvärtes, så länge hon lever här i världen. 

Guds kärlek och aga 

Hur ska vi förstå detta? Är inte Gud kärleken? Är inte han som skapat oss till världen ett kärleksfullt väsende? Och skulle kärleken inte hellre bereda sina älskade barn all sällhet, glädje och paradis på jorden? Om vi vore allsmäktiga, vad skulle vi inte då göra för våra barn? Vad betyder då detta att Guds barn ska vara under lidande här på jorden? 

Gud är sannerligen kärleken. Allt vad jag ser i hela hans skapelse vittnar om det. Se hur kärleksfullt han sörjt för alla våra behov. Alla fiskar i havet, alla fåglar under himlen och alla djur på marken, allt har han gjort för oss. Blommornas vederkvickande färgskiftning och väldoft och fåglarnas livliga kvitter, allt talar om hans kärlek till människan. Men än mer tydligt vittnar allt Guds ord om detta. Till och med varje bud i lagen vittnar om hans kärlek till oss, och mycket mer varje löfte i evangelium. Det är det mest tillförlitliga, att Gud är ett obegripligt kärleksfullt och gott väsende. 

Orsakerna till Guds aga är många 

Vad betyder det då att alla Guds barn på jorden ska lida? Ja, här är visheten, här är Guds hemliga tankars uppenbarelse. Om vi blott fick ögonen öppnade att se vad Guds barns lidande betecknar då skulle vi så innerligt älska och fröjdas åt allt vårt lidande som vore de ljuvliga himlabudskap från vår Fader vilken genom dessa vänligt hälsar oss: "Var vid gott mod! Ni kommer till himlen. Känner ni inte att jag redan har börjat bereda er därtill, börjat döda ert kött, och rena, luttra, feja och helga er ande, själ och kropp? Var fasta i tron att jag inte utan mening så tillreder er. Var fasta i tron att om jag i tiden bereder er för himlen, jag också tänker verkligen ta er dit." 

Detta tecken är så tydligt talande att till och med de blinda har härigenom fått syn på den stora sanningen att Gud ämnar sina barn ett evigt liv i himlen. Genom blotta förnuftet har många tänkare endast genom den företeelsen kommit till visshet att det finns ett evigt liv efter detta, nämligen den företeelsen att det här i tiden går den rättfärdige som hade han gjort de orättfärdigas gärningar medan det däremot går den orättfärdige väl i allt. Dessa tänkare har då likväl förstått, genom allt vad de se av Gud i skapelsen, att Gud måste vara ett alldeles fullkomligt väsende, fullkomlig i rättvisa och oändlig i godhet, kärlek och ömhet mot människan. Då har somliga förstått så mycket att det måste komma en annan tid, då det ojämna ska jämnas, då Lasarus ska få sitt goda och den rike mannen sitt förtjänta onda (Luk 16). Och andra har till och med förstått att allt detta lidande, som Guds barn har, intet annat är än den Heliges arbete att döda synden i oss och fullborda vår helgelse. Ty de har sett med ögonen, vad aposteln säger, att "den som har lidit i sin kropp har slutat synda" (1 Petr 4:1), att den gamla människan genom lidanden och bedrövelser försvagas och mattas i sina lustar och begärelser. 

Sålunda förstår vi då Guds mening med alla våra lidanden – Han bereder oss för himlen. Han dödar vår synd och fullbordar vår helgelse. Och hur ska det gå med hela vår kristna tro, med allt Andens verk i själen, om inte Gud beständigt tuktade och saltade oss med lidanden? Känner vi inte dagligen hur vi genast börjar bli sömniga, köttsliga och världsliga när det efter en kortare tid allting gått oss väl, varit lugnt och lyckligt? Och hur skulle tron övas och underhållas om vi inte kom i prövningar? För tron är ju det den naturliga övningen att vi förs in i något där vi inget se och ingen hjälp och kraft äga, utan måste be blott till den Allsmäktige och sannfärdige Guden. 

Hur skulle det bli med vår bön om vi alltid hade det vi behövde, eller själva kunde hjälpa oss? Hur skulle det gå med vår gudsfruktan om inte Gud ibland visade sig vred? Hur skulle vi i förlängningen värdera nåden om vi blev på en gång fria från våra synder i köttet, eller när vi så ville kunde göra oss fria från synderna? Hur skulle det bli med kärleken och ödmjukheten om vi aldrig hade några förödmjukelser? 

Det går tyvärr ändå nog sakta och skröpligt med alla dessa goda tings tillväxt, men hur skulle det gå om vi inte fick någon aga? Av detta ser vi hur alldeles nödvändigt det är för vår tillväxt i det goda och för vår helgelse och vårt bevarande från andlig död och syndens herravälde, att Gud ständigt följer oss med sin väckande och tuktande aga. 

Alla Guds barn agas 

Här är nu grunden till varför alla heliga förr och alla äkta Guds barn ännu idag måste ha något bittert, något lidande, någon tuktan. Och detta är en så bestämd Guds ordning att aposteln säger: "Om ni lämnas utan disciplin, det som andra får del av, då är ni oäkta barn och inga söner." Hebr 12:8. Detta är ett tydligt ord. Det säger oss uttryckligen att så sant du är ett Guds barn så ska du agas, att om du är utan aga och får leva fritt efter ditt behag, så är det ett avgörande tecken på att du är oäkta och inte ett barn i huset. 

Vi förstår väl att små spädbarn ännu inte behöver yttre tuktan, de leds ännu så väl blott genom Anden och ordet, men när de växt så att de tål de hårdare luttringarna och börjat under tidens längd bli sömnaktiga och vårdslösa, då ska de agas. Ty att ett Guds barn skulle vara så rent och gott att det inte mer skulle behöva renas, luttras och växa, det är något som Skriften inte vet av. Således blir det en regel utan undantag att alla de som ska beredas för himlen ska agas, risas och luttras. 

Guds aga och glädjen 

Men innebär nu detta att Guds barn ska gå bedrövade här på jorden? Då vi nu sett det vara en bestämd regel att Guds barn ska lida, vill inte det då säga att deras liv ska vara ett tungt och sorgligt liv? Så menar många. Men tvärtom säger Skriften att de ska vara ett saligt och glädjestrålande folk som gläder sig och jublar (Ps 89:16-17), ja, de ska alltid glädja sig i Herren (Fil 4:4). Men hur stämmer detta överens – lida och fröjdas? Detta är Guds barns härlighet. Petrus talar om detta: "Ni gläds över detta, även om ni nu en kort tid måste bedrövas av frestelser av olika slag." 1 Petr 1:6. Så stor är Guds barns lycka att de även i sina olyckligaste stunder borde endast fröjdas, prisa och lova. Riset ska visserligen svida, det ska vi känna, men allt Guds ord vill därunder uppmuntra och ropa till oss: "Fröjda er, ni som är Guds barn och lider aga, ni går mot himlen, fröjda er!" Detta är nu det första som här bör uppmärksammas. 

Det andra är att den gode himmelske Fadern alltid vederkvicker oss igen efter sin stora godhet och låter efter oväder solen åter skina. Efter jämmer och sorg begåvar han oss rikligen med glädje. Därför får vi alltid även glädje här på jorden och vilotider mellan prövningarna. Och när du får en sådan vilotid och glädje må du med tacksamhet ta emot den. Men vad vi här betraktat är att du bör alltid vara beredd på att också få vidrigheter och bittra erfarenheter om du är ett Guds barn och ska beredas för himlen. Den regeln står alltid fast. 

Varje Guds barn ska agas 

Och här är det en besynnerlig förvillelse av det falska och egenkära hjärtat att vi ändå vill göra undantag för oss själva, fastän vi se och erkänna i läran att alla Guds barn varit och måste vara under agan och under kors och prövningar. Vi vill likväl göra undantag för oss själva, ty dels strävar vi efter att undgå lidandet och att få leva i ostörd ro och sällhet på jorden fastän vi vill vara Guds sanna barn och få den eviga glädjen, dels blir vi också så förundrade och nedslagna när något bittert drabbar oss, som om det hände oss något som inte var att vänta, ja, något olyckligt. 

Men skulle inte alla äkta Guds barn agas? Hur är det med det? Skulle du vara undantaget? Varför skulle du vara undantagen från Guds allmänna ordning? Detta är ju blott en egenkärlekens förvillelse. Nej, den trogne och Allsmäktige Guden ska själv dra försorg om det att även du ska ha ditt lidande, så visst du nu tillhör de äkta barnen, samt lyckligt genomgå detta livets faror och bli förberedd för himlen. 

O, du som har den nåden att tro dina synders förlåtelse och hålla dig för ett Guds barn men ändå är snar att bli otålig och missnöjd över den himmelske Faderns vägar därför att det inte gått dig efter ditt hjärtas önskan och plan och uträkning, utan du har gått miste om något som du hade högt önskat dig medan däremot något har drabbat dig som du mest fruktade – med dig vill vi nu tala några ord. 

Många små prövningar och bedrövelser kan också göra hjärtat ont, så som att någon förföljs av människor en tid, någon annan blir sjuk men blir åter frisk, någon annan har gjort en förlust som dock inte gällde hans framtid, osv. Men allt detta är små barnaövningar mot vilka man lätt blir tröstad. De mera djupgående lidandena är de som syns röra hela ditt liv och din framtid. Då du ser dina käraste livsönskningar och förhoppningar felslagna, du sökte bli lycklig och blev olycklig. Du är behäftad med något från vilket du inte kan hoppas någon befrielse i tiden, t.ex. en sjukdom eller en person vid vilken du är bunden för hela livet, och vilken är dig ett kors. Eller du hade fäst ditt hjärtas hela lycka vid en person och denna är tagen ifrån dig, osv. 

Du som nu i tysthet sörjer och anser dig olycklig, lyft dock upp dina ögon en gång och se rätt fram mot den oändliga evigheten! Är du alldeles säker på att du inte behöver Guds underliga och hårda vägar för att komma lyckligt fram? Har du då glömt vilken stor och häpnadsväckande strid det gäller om du ska vara frälst och komma till himlen, då ju hela världen är stadd i det onda och du tror att de är få som blir saliga? Du tror och erfar kanske hur hela ditt väsende är genombränt av den gamle ormens gift – så är det i sanning med varje människa. Ditt hjärta är ett argt och illfundigt ting som alltid vill den orätta vägen, ditt kött är fullt med lustar och begärelser. Du tror och ser hur hela världen omkring dig är full av förförelser och hur djävulens makt och list är så stor och mångfaldig att många stora helgon blivit förförda, hemligt bedragna och förförda så att de blivit evigt borta. Detta är ju förskräckliga ting att skåda. 

Och likväl kan du mena att endast du skulle vara fritagen från all fara! Dig kan det falska hjärtat och den gamle ormen aldrig bedra, menar du. Är du alldeles säker att det ska gå väl för dig att komma igenom alla faror i denna värld, att du ska bli en av de saliga på domarens högra sida? "O!" säger du, "vad menas nu med allt detta? Att jag håller mig olycklig är väl inte detsamma som att vara säker och anse mig fritagen från evig fara? Och så säker är jag inte. Men om det är ju inte fråga. Här är frågan om jag ska vara så olycklig i denna värld då jag ser att den och den får vara så lycklig." 

Svar: Ja, just det gäller det, hur du ska komma lyckligt igenom alla faror i denna värld och komma till himlen. Ty just för sådant ändamål är det som de djupa livslånga sorgerna och motgångarna blivit dig tillsända. Här är ett djupare sammanhang än du menar. Var viss om att Gud inte plågar människorna av hjärtat, utan endast där så behövs. Och att om inte lidandet behövdes för ditt eviga väl så skulle den oändliga kärleken i Guds hjärta hellre gett dig ett paradis på jorden. 

Och om det inte alltid är fråga om själva den eviga dödens undflyende, så borde det vara dig nog att Herren vill ännu mer helga dig, döda din gamla människa och göra dig mer rik på andlig kraft, liv och anda, tro, bön, kärlek, vaksamhet, ödmjukhet. Bryr du dig inte om sådant? Håller du synden och din köttslighet för så likgiltiga ting att det är dig okärt att Gud dödar dem? Hur aktar du då Gud och hans välbehag? Om Gud vill vinna mer ära på dig, ska då detta vara dig okärt? Är du mer mån om din jordiska trevnad än om Guds ära? Betänk dock, o, människa, vem som skapat dig till denna värld med en odödlig själ, och inte bara det, utan givit ut sin egen älskade Son i en blodig död för din frälsning? Har han inte rättighet att göra av dig ett kärl för hedrande användning, att så göra att du blir till hans ära? Och det ska vara dig så okärt att du förargas därpå? 

"O, nej!" säger du, "därpå förargas jag inte, tvärtom är det min innerliga bön att Gud må göra mig allvarlig och helig till sitt namns ära. Och hur ofta har jag inte bett att han må döda mitt kött då jag ju i Skriften sett hur vi bör korsfästa det med dess lustar och begärelser. Och jag har även känt min egen stora försumlighet och vanmakt. Och då har jag helt visst ropat till Gud om detta och bett honom döda mitt kött – därmed är jag inte missnöjd. Men jag talar om mina bittra erfarenheter, mina sorger och lidanden, det är dessa som gör mig olycklig." 

Svar: Du vill således bli korsfäst och dödad men utan lidande. Du vill lida korsdöden leende. Du vill ha spikar genom händer och fötter men utan smärta. Du vill att den gamla människan ska dödas men att det ska ske utan lidande. O, ja, så galet irrar våra tankar omkring. 

Guds aga dödar köttet och Adam 

Besinna därför nu att den gamla människan kan inte bli dödad utan lidande. När du bett Gud döda ditt kött, undra då inte att mycket bittert drabbar dig. Du har själv med sådan bön dragit det över dig. Ty sådana böner är Gud mycket benägen att höra, nämligen när du ber om köttets dödande och nådens förökande i dig. Han vet då inget bättre sätt än lidanden, vidrigheter, frestelser, kors och bedrövelser. Hela Skriften vittnar om att Gud med lidanden och bedrövelser egentligen åsyftar att rensa, luttra och feja den invärtes människan och döda vårt kött. Har du bett om sådant så har du där orsaken till dina bittraste erfarenheter. 

"Men", säger du, "jag blir inte bättre genom lidandet, jag blir tvärtom mer ond och ogudaktig, jag har aldrig känt sådan ondska i mig som just under mina lidanden. Då Gud gör mig gott känner jag mig mer god, tacksam, mild och tålig." 

Svar: Det är troligt att när du är utan aga du då känner dig mer god. Men den godheten vill Gud inte ha. Det är just Adams godhet att först vilja ha allt efter sitt behag och så därunder få fägna sig åt sin godhet när den godheten aldrig prövas och det djupa fördärvet aldrig vidröres. En sådan förordning skulle den gamle Adam älska. Han kunde också därunder inbilla sig att han nu var korsfäst och dödad! Men i detta vill Gud inte göra vår Adam till viljes. 

Vår Herre Gud har ett alldeles motsatt sätt: Först vill han aldrig låta Adams godhet vara i ro, utan framdrager och prövar den, dels med lagen och dess krav, dels med kors och lidande, till dess människan känner att hon inte är god, utan full med ormgift, självkärlek, högmod, världslighet, ondska, förakt för Gud och hans vägar, ja, att naturen är alldeles ogudaktig, djävulsk och förbannad. Då börjar hon känna sanningen om sig själv. Denna sanning blir henne till förtvivlan men hon räddas om hon får lära känna Gud så som ensam god, helig, rättfärdig och barmhärtig. Detta blir nu hennes enda frälsning. Och så börjar Gud återfå sin ära. 

För det andra har Gud därtill det sättet att utmatta och döda den gamle Adam att han inte begagnar det som behagar samme Adam, utan något som tvärtom bekymrar, förbryllar, misshagar och plågar honom. Han gör det vanligen på ett sådant sätt som även ska döda vårt självkloka förnuft och tycke. På ett sätt som gör att vi inte ser och förstår att det är något gott Gud gör med oss, utan att vi tycker det rent av är vår död och olycka, så att vi måste på allvar ropa ur djupen endast på Guds barmhärtighet. Då övas tron och bönen på allvar, och då dödas Adam i sitt innersta väsende. Därför sänder oss Gud oförmodade, underliga och bittra prövningar under vilka ondskan uppröres och just därigenom blir oss förhatlig och bitter – prövningar, i vilka människan känner sin fullkomliga vanmakt under synden och djävulen och skriar ur djupet så som helt förlorad och med starkt rop åkallar den ende Hjälparen i nöden. Blott så lär hon på allvar att ge Gud äran, och blott så växer den sanna gudsfruktan, tron, bönen och ödmjukheten. Så handlar Gud, och så vittnar hela Skriften. 

Härmed har vi nu antytt de förnämsta avsikter den vise och trofaste Guden har då han lägger oss i bedrövelsens ugn. Flera heliga avsikter är dock honom själv bäst bekanta. Det bör vara oss nog att vi av hela Skriften ser att det alltid varit Guds sätt med de sina att de ska lida, risas och luttras. Tror du att detta är alla hans äkta barns väg till härligheten så ska du inte ge tappt då du näpses av honom utan ödmjukt böja dig för hans nådiga och trofasta mening med dig, och i dina lidanden blott se tecken och förebud att Herren ämnar få dig till himlen. Och ska du en dag bli bland de utkorade saliga som ska stå på domarens högra sida i hans tillkommelse och då inbjudas till den eviga glädjens åtnjutande, så var nu inte missnöjd med dina lidanden i tiden! Tacka du Gud på dina böjda knän för allt vad du får lida! Rom 8:17-18, Matt 5:12, 2 Kor 4:17. 

Må nu ingen tillägna sig denna härliga tröst blott därför att han har sorger och lidanden på jorden, nej, vi talar här endast om Guds barn, om dem som blivit genom nådens medel kallade och omvända och omskapade till nya skapelser i Kristus. Allt vad liv har, även de oskäliga djuren, måste lida, och "den ogudaktige har många plågor." (Ps 32:10). Därför måste det först vara avgjort att du är en kristen, dvs lever av Kristus och har i hans försoning ditt livsbehov och din mat. Och när så är fallet kommer den dagliga tuktan, dels av Guds Ande, dels av vidrigheter och lidanden, till ett nytt påtagligt tecken att du är under uppfostran för himlen. Så som aposteln säger: "Det är för disciplinens skull ni får lida. Gud behandlar er som söner." Hebr 12:7. Dvs agan är ett särskilt tecken på barnaskapet hos Gud. 

Men då ett långvarigt lidande - i synnerhet om det att följer oss genom hela livet - alltid är en hård prövning för vilken tålamodet, frimodigheten och glädjen i Gud ofta vill gå under och djävulen vill uppfylla våra hjärtan med stormande oro och otålighet, så är det en god hjälp att också se på de helgon som gått före oss genom samma eller ännu svårare prövningar. Lyft därför upp dina ögon och se att alla Guds helgon som i Skriften omtalas har "genom många lidanden /trätt in i/ Guds rike" (Apg 14:22). Och "vi kallar dem saliga som håller ut." (Jak 5:11). Låt oss betrakta några exempel på detta. 

ABRAHAM 

Vi börjar med Guds trogne vän Abraham. Syraks bok säger: "Abraham var en stor fader till många folk, och på hans ära blev icke någon fläck funnen" (44). Med honom talade Gud så som med vän till vän. Gud gjorde förtroliga besök i hans tält och kunde till och med säga, "Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra?" (1 Mos 18:17) Vem kan utan hjärtligt välbehag läsa hur vänligt och förtroligt Gud umgicks med Abraham, då denne tog sig för att under sin förbön för Sodom ideligen pruta antalet på de rättfärdiga som Gud där ville finna för att kunna skona staden? Betänk vilken Guds vän Abraham var. Ja, Gud tog Abraham till ett mönster för alla trogna, så att dessa kallas "Abrahams barn". Och det heter om Lasarus att "änglarna bar honom till platsen intill Abraham." (Luk 16:22). Ja, Gud själv kallar sig "Abrahams Gud". Åt Abraham gav Gud ett särskilt land och i förening därmed stora och märkliga löften, dels om en avkomma så otalig som stjärnorna på himlen eller som havets sand, dels om den avkomma i vilken ska "bli välsignade" (1 Mos 22:18). När vi besinnar allt detta så tyckes oss att om någon Guds människa på jorden skulle haft sällhet, så borde det varit Abraham. Och särskilt när nu också Guds förbund med honom handlade till så stor del om timligt gott. 

Men hur var det med Abrahams sällhet på denna jord? Först kan nämnas att han aldrig kände sig hemma här, utan "Genom tro levde han som främling i löftets land. Han bodde i tält" (Hebr 11:9). Men vi vill här endast fästa oss vid två ting av hans historia. Hur tror vi det var för hans hjärta att han som skulle bli "en fader för många folk" genomlever ett helt århundrade alldeles barnlös! Är inte det ett kostligt men bittert spelande av den underlige Guden? Han som ska få en avkomma så otalig som stjärnorna på himlen, han ska till sitt hundrade år vara barnlös. Tänk vilken bitter prövning för den som fått ett särskilt härligt land för sig och sina barn och genom Guds löften fått hjärtat och tanken så starkt ristade på barn och avkomma! 

Se dock hur Gud handlar. Just på den punkt som är ömmast för hjärtat ristar han prövningens udd. Så gör Gud. Det var alldeles enligt Guds mening att Abraham (namnet betyder "fader för många folk") skulle vara barnlös i hundra år. Så handlar Gud. Men äntligen får han sedan genom Guds under "löftets son", Isak. Men när gossen växt så mycket att han hunnit dra till sig all kärlek från fadershjärtat, då kommer Guds befallning att samme älskade Isak ska offras åt honom till ett "brännoffer". Och Abraham ska göra det med egen hand. Må nu var och en själv föreställa sig den prövningen - prövningen för faderskänslan och prövningen för tron och prövningen för lydnaden. 

Så handlade Gud med sin käraste vän Abraham.