Om synden och köttets dödande

Carl Olof Rosenius 

Del 1 

Några ord om syndafallet 

När Gud ville sätta människan på det största och viktigaste prov, då utvalde han den allra minsta gärning som kunde tänkas på jorden. Ett prov som skulle sträcka sina följder över en hel värld. Ett bud, vars brytande skulle medföra all slags död - kroppslig, andlig och evig - fästes vid en så ringa handling som att äta frukten av ett träd som stod mitt i lustgården där det fanns ett överflöd av träd och frukter. 

Herren har med detta första bud för evigt givit människosläktet den lärdomen, att hans ögon ser efter hjärtat, efter lydanden, och inte efter gärningens storlek. 

Tänk på detta: Då en hel värld kom under synd, död och förbannelse genom en så liten gärning, endast för Herrens ords skull, då må ingen härefter se på gärningarnas värde, utan endast på Herrens ord. 

Ormen sa till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården"? Se noga här, hur djävulen börjar sitt anfall. Han börjar med att sakta lossa på det band som höll människan, nämligen tron på Guds ord. Han talar ännu försiktigt och säger ännu ingenting bestämt. Han lägger fram det till Evas egen eftertanke och vill att hon ska bruka sitt förnuft och tänka efter om ett sådant Guds bud verkligen kunde vara rimligt, eller om de egentligen inte hade missförstått budet. 

Så snart Eva inlät sig i samtal steg genast djävulens dristighet så att han sedan säger bestämt: "Ni skall visst inte dö!" Så gör djävulen. Han börjar med att rubba tron och förvirra förståndet vad gäller Guds ord. Han gör människan oviss om Guds mening. Vinner han i detta så vinner han allt. 

Och så som den gamle ormen arbetade på att förvilla kvinnan och föra henne i ovisshet och otro på Guds ord, så arbetar han ännu idag. Är det inte märkligt att man också idag ofta hör precis samma ord av många listiga ormar, genom vilken djävulen söker bortrycka tron ur godtrogna själar; "Har Gud verkligen sagt" att han inte ska låta den bli ostraffad som blott missbrukar hans namn, osv. 

Det är också på detta sätt som djävulen styrker de ogudaktiga i deras trygghet. Han hjälper dem till en orubblig tro på Guds godhet när han säger att inget ont ska drabba dem, "ni skall visst inte dö!" På detta sätt anfäktar den gamle ormen i alla stycken vår tro på Guds ord för att göra oss ovissa och förvirrade i våra tankar, varigenom han sedan kan föra oss vart han vill. Sådant ska vi alltid bereda oss på och vara på vår vakt mot. 

Kvinnan svarade ormen, 1 Mos 3:2, och i och med att hon alls svarade något tog hon det första steget till sitt fall. Till ormen skulle hon aldrig ha svarat ett enda ord, utan på ögonblicket flytt i tyst häpnad och förskräckelse över att höra ett väsende som drog den helige Gudens ord i tvivelsmål. 

"Ni skall visst inte dö!" Det är det gamla vapnet som djävulen i alla tider har använt och varmed han förför hela världen. "Ni skall visst inte dö!" Detta är frestarens första och mäktigaste predikan. "Det är ingen fara, inget ont ska drabba er, allt ska gå väl". Det är så som djävulen gillrar fällor. Hur förskräckligt ska inte många tusen vakna upp försent vilka litat på denna ingivelse,"ni skall visst inte dö!", och detta fastän de känt till Herrens ord, "om ni inte föds på nytt .. om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under .. ni kommer att dö i era synder", osv. Men i allt detta kände de en inre trygghet, en röst i hjärtat som sa: "Ni skall visst inte dö!" Och på denna ingivelse fortsatte de att leva i sitt oomvända och opånyttfödda tillstånd. Hur förskräckligt ska de inte en gång vakna! 

Ormen sa vidare: "Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont." Det som är allra mest kännetecknande för denna frestelse är ormens ingivelse till högmod, självförgudning och oberoende. Detta har lämnat så djupa spår efter sig i alla Adams barn att det ännu i denna dag utgör den egentliga grundkällan till allt annat fördärv. Det är onekligen även viktigt att se att ormen uppväckte ett kunskapsbegär och att det i synnerhet bidrog till detta stora och förskräckliga fall. 

"Kvinnan såg att trädet var gott att äta av .. och åt." Vi ser här frukten av djävulens predikan. Eva trodde inte längre på Guds hot och fruktade inte längre något straff. Tvärtom höll hon det nu för nyttigt att äta av den förbjudna frukten. Dithän hade alltså djävulen fört saken! Här ser vi de två huvudfärger med vilka han alltid utsmyckar synden i frestelsens stund, nämligen först: den är mycket ljuvlig och ger köttet mycket behag. För det andra: det är alls inte farligt, tvärtom nyttigt. 

Alla är syndare 

Så har vi nu lite betraktat uppkomsten och urkällan till all synd och förbannelse på jorden. Och Gud började tidigt klaga över det unga människosläktets stora fördärv, 1 Mos 6:5. Sedan började Gud hota och straffa, så att han också lät syndaflodens förskräckliga straff övergå allt kött på jorden. Men av detta blev inte människans hjärta förbättrat eller ondskan förminskad, ty strax efter syndafloden betygar Herren åter att människans "hjärtas tankar är onda ända från ungdomen." 1 Mos 8:21. Och så har det fortsatt från släkte till släkte. Då Herren Kristus kom i världen gav också han samma vittnesbörd om människans hjärta, läs Mark 7:21-23. Skapas inte av dessa Kristi ord en förskräcklig djävulsbild av människohjärtat, ett ormbo, fullt av "huggormsyngel"? 

Liksom ett glödande järn är genomträngt av eld, och liksom en svamp är fylld med vatten, så är människans hjärta uppfyllt med syndens gift. Detta är grunden till de rättfärdigas klagan, oro, suckan och tårar. 

Vill vi närmare beskåda synden och betrakta de särskilda delar varuti synden uppenbarar sig så behöver vi bara ge akt på vad vi dagligen och stundligen finner hos oss själva och jämföra det med Guds ord. Då finner vi t.ex. att det tillhör allas vår natur att inte frukta Gud utan känna oss trygga i synden. Vi finner att det är vår natur att inte älska Gud utan hellre älska de uslaste jordiska ting och vara kallsinnig mot Gud. Vi finner att det är vår natur att inte förtrösta på Gud utan lita på oss själva eller andra, eller också att helt misströsta. Vi finner att det är vår bestämda natur att inte älska vår nästa så som oss själva utan endast söka vår egen fördel om det än sker med andras förlust. Vi finner vidare att det är det vår natur att ha förvända tankar om Gud och himmelska ting, och att vi har ett jordisk sinne som glömmer det eviga för det timliga, och att vi är uppfyllda av begärelser i strid mot Guds bud, och att vi är obenägna till det som Gud befaller, slutligen att vi helt saknar förmåga att i allt detta ändra oss. 

Lika lite som en död kropp kan stiga upp och arbeta, lika lite kan vi omvända och bättra oss om inte Gud själv kommer med sin röst och ger oss liv och skapar i oss ett nytt hjärta. Allt detta finner vi hos oss liksom det fanns hos Adam och Eva. 

Denna allmänna och uppenbara ogudaktighet och falska trygghet har vi likväl inte ens förmåga att se och besinna och erkänna, förrän Guds Ande väckt oss. Då först lär man känna fördärvet. Då vill man frukta och älska Gud, men kan det inte heller då, man vill förkrossat och ödmjukt ångra och bekänna synden, men kan det inte, man vill med hjärtat älska Gud, men kan det inte, man vill förtrösta på Gud, men nej, man kan inte det heller. Man ängslas och undrar över detta, man tror sig vara ensam. Men det finns ingenting som är så allmänt som det gemensamma arvet från Adam. 

"Den fria viljan" 

Men det allra fördärvligaste onda som ormen planterade i vår natur var den inbillningen att vi själva skulle vara våra egna frälsare och hjälpare. Ormens ord, "ni blir som Gud", tog djupt och lämnade djupa märken efter sig i vår natur, nämligen allt slags högmod, och i synnerhet den allra skadligaste inbillningen att vi själva har krafter att motstå det onda och göra det goda. Den "fria viljan", i denna betydelse, är den dröm ur vilken all trygghet och samtidigt all förtvivlan kommer. Kunde den väckta själen blott övertygas om att hon ingenting förmår, att den fria viljan är förlorad och att hon är slav under synden, då skulle hon snart finna tröst i Kristus och överge sitt självfrälsningsarbete och kasta sig så som död för Jesu fötter. 

Men alltid hörs det: Du har inte ännu försökt på ett rätt sätt, inte varit nog bestämd, inte tillräckligt rädd för synden, du ska i morgon klara av det bättre, osv. Den arma själen kan inte begripa att det är just det hon inte förmår, nämligen att vara tillräckligt bestämd, uppriktig, rädd för synden, vakande, bedjande och stridande, att hon inte ens har i sin makt att styra tankarna, att vi inte ens "förmår tänka ut något på egen hand" ( 2 Kor 3), att vi är alldeles förtappade syndare, att Kristus måste göra allt för att frälsa det som är förlorat. 

Många har undrat varför Luther så häftigt stred mot läran om den fria viljan. Det har sina viktiga skäl. Om Kristus hundra gånger dör för oss och blir förkunnad för oss än så underbart, så kan det allt göras fruktlöst med den enda villfarelsen att vi själva har krafter att göra det goda vi vill. Vi bör därför noga inprägla denna sanning i vårt hjärta: "Jag gör inte det jag vill, men jag gör det jag avskyr." Rom 7:15. Var finns här den fria viljan? 

Även då Kristus genom tron gjort oss rättsligen fria från syndens och djävulens herravälde, har vi ändå inte förmåga att göra allt det goda vi vill. Just de som blivit förda från Satans makt till Gud och som genom Sonen är rättsligen fria, de klaga och kvida allra mest över sin ömkliga vanmakt när Herren lämnar dem i frestelsens stund. De gråta, de kämpa, de bedja och ropa till Gud om hjälp, och allt tycks vara förgäves, de är nära att helt förtvivla. Var är nu den fria viljan? Varför är de inte fromma och rena? Och har de själva kraft därtill, varför ska de då kvida, jämra och bedja? De skulle ju då bara visa bort det onda och vara starka och glada. Kan de genom bönen övervinna allt, varför förtvivlar de då? 

Men Davids psalmer och alla de heligas klagan vittnar gemensamt om att ingen mer har en fri vilja eller förmåga att göra det goda hon vill. Nej, den fria viljan är en dröm från paradisets dagar, den har aldrig funnits i människan sedan Adam missbrukade den. Utan sedan dess har människan varit ett nådehjon som måste tigga av Gud varje smula av kraft, och när hon måste tigga så kan hon inte ta det förrän det blir givet. Om Herren släpper taget om oss, så rusar vi genast till avgrunden. Sådan är människan efter Adams fall. 

Syndens väsen uppenbarad genom lagen 

"Lagen lades till för att fallet skulle bli större. Men där synden blev större där överflödade nåden ännu mer." Rom 5:20. Det är om detta, "synden blev större", vi lite ska betrakta. Egendomligt är det att se en väckt och rättrådig själ som länge arbetat sig trött för att söka sin benådning och salighet, men aldrig når fram till den rätta trons frid och glädje och seger över det onda, utan fortsätter vandra lika hjälplös och utan evangeliets kraft och verkan. Orsaken är då vanligtvis att hon inte rätt känner djupet av sitt fördärv. Hon skulle komma till tröst och frid om hon lärde känna sitt djupa och obotliga elände. Ty då skulle hon genast, nersjunkande i sin fullkomliga vanmakt, söka och även få den nåd som hon nu tror hon måste göra sig värdig för att få del av. Vem skulle tro att det hos sådana är brist på syndanödens kännedom som förorsakar detta eviga olyckliga arbete, och att det inte är ödmjukhet utan förmäten och blind inbillning? 

En sådan syndafördärvets kännedom, som gör tillräckligt för att driva oss till Kristus, får vi inte del av genom Skriftens beskrivningar utan mest genom erfarenheten. Ty om man än vet och bifaller allt vad Skriften säger om fördärvet så sitter ändå i hjärtat en djup och oändlig inbillning om sin egen rättfärdighet. Den säger, "Jag måste ändå bjuda till att ännu flitigare bedja och kämpa mot det onda, så ska jag väl med Guds hjälp en gång övervinna det och sedan kunna tro." Det är endast genom den bedrövliga och nedslående erfarenheten av dessa ständiga och fruktslösa strider som människan liksom utkörd och utmattad äntligen sjunker ner i sin uselhet och börjar misströsta på all egen kraft och ansträngning, och då först låter hon Frälsaren ta emot och frälsa sig, just sådan hon är. 

Och så måste det vara om Kristus ska få sin ära för sitt dyra utgjutna blod. Så måste det vara om tron ska vara sann, dvs verkligen riktad på Kristus allena. Så måste det vara om det ska bli ett nytt och andligt liv samt en mer varaktig frid. Ju tidigare en människa förlorar all tröst på sig själv, desto tidigare får hon den rätta trösten, en större och fastare, en högre och heligare tröst – i Kristus. 

Och fastän detta inte sker annat än på erfarenhetens väg, är det likväl av stor vikt och nytta att med ordets vittnesbörd om människans djupa fördärv dels påskynda eländets mognad, eller så fort som möjligt rycka undan den kämpande själen all tröst och allt hopp på sig själv, dels även att upplysa de oförbätterliga att det inte är alldeles förlorat med deras salighet fastän det är förlorat med deras egen bättring, bön, helighet, m.m. 

Vägen till syndakännedom 

Då det nu är erfarenheten som det kommer an på och som är det nödvändigaste, så kan man fråga hur man får en sådan erfarenhet. Det är nu svårt att rätt lära känna sitt fördärv och elände. Det är också ganska få som rätt fått erfara det, till och med bland de väckta. För att komma fram till en sann och djup syndaeländes kännedom är det mycket bra att ofta och grundligt pröva sig i Guds lag och i det spegla sina tankar, sitt tal, sina begärelser sina gärningar, samt försöka böja sitt hjärta till ånger. Det är bra att flitigt och allvarligt be Gud om ögonsalva så man får en sann självkännedom och ett förkrossat hjärta. 

Men allt detta är inte nog. Det finns fortfarande ett mer verksamt medel. Vill du rätt lära känna syndafördärvet, börja då på allvar avlägga och motstå all synd och ogudaktighet, och troget och flitigt och med noggranhet göra Guds vilja i allting. Försök troget efterleva Guds bud och du ska snart lära känna ditt fördärv, och det mer än alla beskrivningar kan göra. 

Börja t.ex. med första budet. Vad kan vara rimligare än det Gud kräver i sitt första bud nämligen att du älskar Gud över allting. Och älskar du Gud, vill du bara tänka på honom, bara tala med honom i bönen, bara tala om honom för dina vänner, samt tjäna honom så ofta du kan. Men säg, om du vet att du oftare tänker på annat, hellre talar om jordiska ting, att du sällan ber och då ber med kyla, ja, då vet du att du inte älskar Gud utan är en gudsföraktare, och inte ska väl sådana komma in i Guds rike? Men bättra dig, säger din Gud, vänd om, skynda dig och börja nu älska Gud, och se, då ska du sannerligen få lära känna ditt fördärv. 

Det första budet kräver också att du ska frukta Gud. Det betyder att du inte fruktar något annat än att synda mot honom, så att du hellre lider allt, ja, lider själva döden än att du skulle göra något mot Gud. Det betyder att du står emot synden och kämpar mot den ända till blods, hellre än att du skulle göra något som misshagar Gud. Och om så illa har skett att du råkat synda kommer du åtminstone bittert att ångra det. 

Men tänk nu, om du tvärtom går ovaksam och trygg utan att frukta för synden och inte allvarligt strider, kämpar och ber mot synden, utan snabbt låter dig besegras - är inte det förskräckligt? Och om du dessutom är så förstockad och gudlös att du inte ens med bitter ånger kan gråta över synden utan du går där torr och kall när du har syndat! Många talar om att älska och frukta Gud men har själva aldrig praktiserat det. Men om du blir ordets görare, då ska du bli varse vägen till syndafördärvets kännedom. 

Fortsätt sedan och rannsaka dig genom alla buden, och framför allt, se inte bara till det yttre fullgörandet, utan se till att hjärtat håller lagen, att du gör allting med hjärtats lust och för Guds skull, var allvarlig och noggrann i din bättring och gudsfruktan, och du ska då genast till din förvåning upptäcka hos dig ett fördärv och elände som du aldrig hade kunnat ana, du ska nu tycka att du bara blir värre och värre. Och du förstår nu Paulus ord, "synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig … när budordet kom fick synden liv och jag dog. Rom 7:8-13. 

Orden "och jag dog", är just rätta formuleringen för en sann syndaeländes kännedom. Det betyder inte blott att jag är död i överträdelser och synder och att jag är köttslig och slav under synden, utan att jag i min bättring, utarbetad och vanmäktig, äntligen sjunker ner och är oförmögen att göra det allra minsta till min frälsning, att jag ger upp allt hopp och ropar blott på en annan man som heter nödhjälpare, Frälsare, eller rättare sagt, att jag inte ens kan bedja, utan blott av honom väntar hjälp. Annars väntar död. 

Nu kan ett enda ord om den oförtjänta nåden i Kristus tända eld och liv och fröjd i den arma själen, ett ord och evangeliet kommer så som regnet på den törstande jorden och ger det liv och frukt. 

De flesta människor bland oss anser nu synden vara en ganska ringa sak. Den kan man med några böner, tårar och goda gärningar bli kvitt. Men aldrig! Synden är något gruvligt. Synden för med sig en förskräcklig Guds vrede som med alla människors tårar och blod inte kan blidkas. Synden innefattar en sådan gruvlig skuld och en förskräcklig Guds vrede att det är en stor nåd och välgärning att ingen människa, då hon blir väckt, får på en gång se och känna alla sina synder. Ty en sådan människa skulle aldrig kunna tröstas utan skulle genast dö av förskräckelse och av sina synders bergstyngd tryckas ner till helvetets avgrund. 

Därför låter Gud henne av stor nåd och vishet endast då och då se lite mer av syndaeländet. Och fastän ingen människa får se och känna sina synder fullt ut, så ser vi dock när en människa blir rätt uppväckt vilken ångest och nöd hon faller i, så att knappt något evangelium är nog ljuvligt och tröstligt till att kunna hjälpa henne ur sin ångest. Ja, vi ser hur de mest evangeliska, upplysta och fromma kristna under den dagliga bättringen ofta får ängslas, kvida och förskräckas över synden. Att de med all sin evangeliska kunskap, alla sina förråd på trösteord knappt ändå kan tröstas. 

Fastän nu ingen människa, förutom genom erfarenheten, kan tro eller ana, mycket mindre begripa denna syndanöd, så kan man ändå något förstå vad det handlar om när man sätter synden intill ljuset och där beskådar henne. Och detta ljus, vid vilket synden blir synlig och övermåttan syndig, är Gud och hans lag. "Gud är ljus", säger Johannes, nämligen den oändliga helighetens och rättfärdighetens flammande ljus, så att, som Skriften säger, för honom är inte ens himlarna rena, även hos sina änglar finner han fel, Job 4:18. Hur ska då inte den orena människan synas inför honom? Gud är en förtärande eld, så hur ska då den arme syndaren kunna bestå inför honom? Jakob säger: "Den som nämligen håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt." Jak 2:10. Och Moses säger: "Förbannad är den som inte upprätthåller alla ord i denna lag genom att följa dem." 5 Mos 27:26. Hur ska då den arme syndaren kunna bestå inför Herren? 

Jesus kom för ogudaktiga 

Svaret är att du aldrig kan betala din skuld. Men Jesus betalar för alla som vill ta emot nåd. Hans blods värde är mer än tillräckligt. Det är inte värt att försöka bli rättfärdig med lagens gärningar, eller ens på det sättet kunna minska den ofantliga skulden. Du tänker att du ska bedja, ångra, strida, kämpa och vara bättre några dagar och sedan gå fram till nådastolen och söka nåd i Kristus. Det är dårskap. Synden är alltför svår. Kom genast, sådan du är, och ge Lammet ära! 

Men du menar att ordet kräver att du först ska bättra dig och sedan tro. Det är på ett sätt alldeles rätt. Det är ju vad som redan visats, att du annars aldrig lär känna din nöd och uselhet om du inte åstadkommit allvarlig bättring och av egen erfarenhet fått lära dig att du inte kan hjälpa dig själv. Det är den enda sanna bättringen som föregår tron. Några yttre synder kan du också göra dig kvitt, men grundfördärvet blir dig bara värre och värre om bättringen är rättskaffens. Ja, är bättringen rätt så blir du bara värre och värre i dina ögon; du beder och suckar om kraft att motstå det onda, men du får ingen. Du strider ibland, men glömmer bort att strida andra stunder. Du faller och du står upp, du lider och ängslas men du kan inte rätt ångra, din ande ropar men du kan inte rätt bedja, du förblir hård och kall. 

Men säger du, inte kan man komma så eländig till nådastolen innan man ännu har övervunnit synderna? Jo, det lär Skriften överallt, att nådastolen är just given för sådana olyckliga, förtappade syndare som inte förmår själva att göra sig fria från synden, så att de först ska få nåd och barmhärtighet och sedan liv och helgelsekrafter. Ty Kristus kom inte för de rättfärdiga utan för syndare, och Kristus förklarar de ogudaktiga rättfärdiga, Rom 4:5. 

Gud ger inte först liv och helgelsekrafter och sedan nåd och barnaskap, utan först nåd och barnaskap mitt i människans största uselhet, och sedan liv och lust och kraft till ett nytt liv. Därför vill Gud att syndare ska komma då skulden är som störst. Kristus vinner störst ära på de värsta syndarna, liksom en läkare även blir mer ryktbar när han botat sådana som andra läkare förklarat för obotliga. 

Då kanske syndaren säger: "Men borde vi inte då göra oss helt fria till att synda och synda alldeles ohejdat, så att nåden på oss må bli stor och prisad? Även väckta själar kan djävulen ibland förvilla på det sättet. Men betänk då att nåden blir överflödande och stor och förhärligad endast där synden i känsla och samvete blir svår och överflödande. Men det inträffar inte om man vill förbli i synden, utan bara där man vill driva ut och helt och hållet lägga av henne. Det var inte genom laglösheten utan genom lagen som Paulus hade lärt känna sin synd. Det var av budordet som synden fick liv, inte av att glömma budordet. 

Alltså, vill du att synden ska överflöda så försök stänga till alla syndens vägar och sätt en damm för floden och gör synden allvarligt motstånd, och synden ska då svämma över alla bräddar. Men ger du synden frihet, då ska floden bli så jämn och slät att du knappt ska märka att hon rörs, du ska bli så förhärdad och så lugn och nöjd med dig själv att du knappt känner någon enda synd hos dig. 

Här ser vi så att själva syftet med syndakännedomen var att du skulle drivas till Kristus, att du inte någonstans skulle få ro och vila annat än i fristaden – Kristus. 

Köttet ska dödas i den kristne 

Till en sann och oavbruten helgelse är köttets dödande så viktigt att man kunde säga att helgelse är inget annat än köttets dödande, en ständig självkorsfästelse. Ty det finns inget sant, heligt och gott vartill inte köttet är trögt och fientligt. Därför måste det alltid dödas om helgelsen ska ha framgång. "den fallna naturen har begärelse till det som Anden är emot, och Anden har begärelse till det som den fallna naturen är emot. " Gal 5:17. 

Så snart en människa kommit ifrån syndens nöd och ångest, till liv och tro och tröst och frid i Frälsaren, får hon genast ett nytt hjärta, ett nytt andligt sinne och en ny lust till Guds lag efter den invärtes människan. Det bekräftas därav att all vidlådande synd blir henne en plåga och styggelse medan allt vad Gud behagar blir henne kärt. Här börjar då en ny själens verksamhet, nya förtroliga böner och samtal med Gud, en ny glad bekännelse, ett nytt villigt kristligt liv, m.m. 

Men det dröjer inte många dagar eller timmar förrän hon får känna en otrevlig och bekymmersam tröghet och motsträvighet mot allt detta. Och snart kommer även frestelser och benägenhet till alla slags synder. Detta är nu köttet - den fallna naturen, som strider mot Anden. Och nu är tiden inne, att antingen köttet måste dödas av Anden, eller att det nya andliga livet ska dödas av köttet. Detta ämne är därför ett kärt och dyrbart ämne för den nya människan, men oändligt bittert och svårt för den gamla människan, för köttet. 

"De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sin fallna natur med dess lustar och begär." "Eller vet ni inte att alla vi som blev döpta till Kristus Jesus blev döpta till hans död?". "För blev vi införlivade med honom genom en död som hans, ska vi även bli det genom en uppståndelse som hans." "Vi vet att vår gamla människa blev korsfäst med Kristus för att syndens kropp ska berövas sin makt, så att vi inte längre ska slava under synden. Bröder, vi har alltså skyldigheter, men inte att leva efter vår fallna natur, för om ni lever efter den kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar ska ni leva." Gal 5:24, Rom 6:3, 5, 6, 8:12, 13. 

Först kan vi här uppmärksamma att "vår fallna natur", "gamla människa", "syndens kropp", betyder ett och detsamma. Det avser inte själva lemmarna, inte heller bara några orena lustar i lemmarna, utan helt kort: Allt vad vi utifrån den naturliga födelsen av Adam är och har, dvs hela människan med alla kroppens och själens böjelser och krafter, förnuft, hjärta, sinne, ja, allt detta är fullt med synd. Jesus säger: "Det som är fött av köttet är kött", Joh 3:6. Se även Gal 5:19-21. 

En rätt kristen är i fiendskap med sig själv. Hans eget kött är hans största plåga så att han därför ofta önskar sig döden och suckar med aposteln: "Jag eländiga människa, vem skall rädda mig från denna dödens kropp?" Rom 7:24. 

Och detta därför att en kristen har så mycken kärlek till synden, nämligen till köttet och till den gamla människan. Han säger med rätta: "Jag älskar synden oerhört, men jag hatar denna min kärlek". Och där man står i ett sådant förhållande till synden pågår likväl en viss korsfästelse, ett visst dödande av synden, om än mycket svagt. 

Förhållandet är tvärtom där man lever i fredstillstånd med synden. Så sker när man antingen ingen synd vet med sig att bekymras över, eller varken lider av eller strider mot någon synd, eller också när man efter att ha blivit överbevisad av synden endast vill finna ursäkter för den eller vill förneka eller dölja den. Där man är synden kär och trogen, där är ingen korsfästelse. 

Vi kan ge en bild vad gäller apostelns ord "korsfästa sitt kött": En mördare eller rövare som är fastnaglad vid korset är inte genast helt död, utan han lever ännu ganska länge och i sitt arga hjärta behåller han sitt raseri, ja, även med miner och bespottelser utövar han sitt raseri och önskar sig fri från korset. Men likväl hänger han kvar där, fängslad till händer och fötter så att han inte kan göra vad han gärna vill så länge man inte låter övertala sig att med berått mod släppa honom fri från korset. Detta är inte en fullbordad död, men likväl onekligen ett dödande. Och så är det även med köttets dödande. Köttet blir inte genast helt dött, inte heller blir det någonsin heligt och gott så att det inte mer skulle ha någon kärlek till synden eller någon motsträvighet och tröghet till det goda. Men så mycket måste Anden verka hos dem som tillhör Kristus att köttet inte mer får ha sin frihet eller får göra vad det vill utan att köttet nu tvärtom tvingas göra och lida vad det minst vill och sålunda dagligen tvingas, pinas och dödas. Detta är att "korsfästas" – ett bittert lidande, ett ängsligt sätt att dö, en långsam död. 

Så är det också för köttet oändligt bittert att hela tiden förneka sig vad man efter köttet helst och innerligt önskar, men däremot göra det som köttet minst tycker om, och detta inte bara en gång, en dag, en månad, utan alla dagar och så länge man lever. Sannerligen är inte detta ett bittert lidande och det rätta korset varmed de trognas gamla människa är fastnaglad! Det är ett lidande vars bitterhet alla de kan bekräfta som sannfärdigt och allvarligt lever mitt i detta. De må vrida och vända sig hur de vill, så ska de likväl lida, och desto mer får de lida ju mer deras kött ännu är starkt och oroligt, spjärnande och stridande mot Anden. Ty får köttet i en olycklig stund bryta loss och förorsaka ett fall så åtföljs detta bara av en fördubblad näpst, ett förnyat lidande av Herrens tuktan och samvetets och ordets bestraffningar, så att köttet därigenom ingenting egentligen vinner. 

De trognas syndafall är deras bittraste olyckor och straff, för vilka de gruva sig mer än för något annat. Så är det så länge Anden bor och regera hos dem, ja, så länge de i sanning tillhör Kristus. 

Luther säger: "När Gud vill tukta och bereda våra hjärtan tar han själva synden och djävulen till sin hjälp." Men om det tvärtom är så att vi kan trivas och bli kvar i någon synd, då sker ingen korsfästelse. 

"Om ni lever efter /den fallna naturen/ kommer ni att dö." Rom 8:13. I detta avkunnas domen över dåraktiga människor som genom den frihet som kommer av nåden vill ge köttet tillfälle. Domen avkunnas eftersom han vill avskräcka dem från en sådan villfarelse, så att de inte i stället för liv och nåd, varav de berömma sig, må dra över sig evig vrede och död. Det går inte an, vill han säga, när ni nu är frälsta och befriade från den eviga döden att ni härefter skulle vilja leva efter ert kött, ty om ni gör det ska ni inte tänka att ni ska kunna behålla livet, utan då hör ni döden till och är fördömda till helvetet. Ty ni vet att ni för syndens skull, då ni har levt i köttet, har varit under Guds vrede och är fallna i döden och har förtjänat fördömelsen. 

Så gagnar Kristi död sannerligen inte dem som vill bli kvar i sina synder. Kristi död inträffade endast för att hjälpa dem från synden som gärna ville bli förlossade därifrån men som själva inte kunde frälsa sig därifrån. Den som därför nu är kristen ska inte tala strunt och säga: "Jag är fri från lagen så därför får jag göra vad jag vill och har lust till." Sådant är tomt pladder. Nej, just eftersom han är kristen och fri från lagen så fruktar han och aktar han sig för synder, för att han inte åter må falla från sin frihet in i sitt förra syndafängelse och under lagen och Guds vrede, eller falla ifrån sitt påbörjade liv in i döden. Han får nu åter höra domen: "Om ni lever efter /den fallna naturen/ kommer ni att dö." Som om Paulus ville säga: Det ska inte hjälpa er att ni har hört evangelium och berömmer er av Kristus och har tagit emot nattvarden, om ni inte genom trons gåva och Anden kämpar mot era syndiga lustar som leder till ogudaktigt väsende, gudsförakt, girighet, ondska, högfärd, hat och avund, m.m. 

Guds Ande hjälper oss 

"Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar ska ni leva." Rom 8:13. 

Luther skriver: "Här bekänner Paulus, att också de kristna har något hos sig av köttet som måste bli dödat, nämligen alla slags frestelser och lustar som står emot alla Guds bud. Dessa frestelser och lustar krälar i vårt väsende och retar till synder. Han kallar dem "kroppens gärningar". Det är t.ex. otrons och misströstans tankar, köttslig trygghet och arrogans mot gudsfruktan, kallsinnighet och tröghet när det kommer till Guds ord och bönen, otålighet och knotande i lidandet, vrede, hämndgirighet, avund, hat, girighet, otukt, m.m. Ty eftersom sådana böjelser finns i kött och blod krävs därför här en häftig kamp och strid som vi får dras med så länge vi lever. Och en kristen får inte i detta vara lat och trög utan väcka upp sig själv genom Anden så att han inte lämnar köttet något utrymme och så att han bestämt dödar köttet så att inte köttet dödar honom. 

Som aposteln sa, "om ni lever efter /den fallna naturen/ kommer ni att dö", "om ni genom Anden dödar kroppens gärningar ska ni leva." Ty därtill är den helige Ande oss given, att vi ska och kan döda sådana syndiga lustar. Detta syndens dödande med Anden går så till att människan får känna sin synd och svaghet, och när hon känner sådana lustar röra sig då genast besinnar sig och minns Guds ord, och genom tron på syndernas förlåtelse styrker sig mot detta och gör motstånd mot synden så att hon inte samtycker till synden eller låter synden gå vidare till gärning. 

Ty detta är skillnaden mellan dem som är rätta kristna och de andra som är utan tro och Ande, eller de som låter Anden ge sig av och förlorar honom. Ty fastän också de trogna, så väl som de andra, ännu har köttets syndiga lustar hos sig, så förbliver de likväl i bättring och gudsfruktan och behåller tron, så att deras synder är dem för Kristi skull förlåtna. De förblir i bättring och tro eftersom de inte ger synderna utrymme utan står dem emot. Därför blir de också kvar under förlåtelsen. Och då är en sådan kvarbliven svaghet för dem inte dödlig eller värd fördömelse. Men för de andra är den dödlig, de vilka utan bättring och tro lever i trygghet och med uppsåt följer sina lustar mot sitt samvete och därmed stöter ifrån sig både tron och den helige Ande. 

"För alla som drivs av Guds Ande är Guds söner." Rom 8:14. 

Paulus hade, liksom vi, att göra med två slags kristna, nämligen rättsinniga och falska kristna. När nu djävulen också bland oss sår sin säd, nämligen sådana, som också kallar sig kristna och berömmer sig av evangelium, så är det viktigt att vi ger akt på de som vill räknas som kristna, inte på deras munnar utan på deras gärningar. Ty av Gud och Kristus och Anden är det lätt att berömma sig. Men på följande sätt märks det om en sådan berömmelse är rättskaffens: om Anden verkar i dig och är så kraftig att han kämpar och dödar synden i dig. Ty där Anden är, där är han sannerligen inte overksam eller utan kraft, utan bevisar sig så, att Han regerar och driver människan, och i det att människan även lyder och följer honom. 

Att drivas av Guds Ande betyder att ha ett sådant hjärta som gärna hör Guds ord och tror på Kristus, och tror att människan i honom har nåd och syndernas förlåtelse, och bekänner och visar tro för världen, och söker i allting Guds ära, och lever utan förargelse, och tjänar andra människor, och är lydig, tålig, tuktig, kysk, mild, fromsint, m.m. Och även om hon någon gång blir överilad och råkar snava, så står hon genast upp genom bättring och upphör med att synda." Så långt Luther. 

Vi har nu sett på grunden för köttets dödande, nämligen att vara i Kristus och fri från synden och lagen. Vi har sett på kraften till köttets dödande, nämligen Anden, som är glädje, liv, lust, kärlek och villighet till allt vad Gud älskar. Vi har sett på tiden för köttets dödande, nämligen omedelbart då vi fått liv, och allt framgent till dess vi blir förlossade. 

Då återstår endast det som heter verkställighet. Detta ämne ska ju inte bara begripas, utan göras och erfaras. Jesus säger, "Om ni vet detta är ni saliga om ni också gör så." Joh 13:17. Tillfällen är alltid för handen då köttet måste dödas. Om du inte frestas till grova synder, så har du ändå en djup och enorm egensinnighet, eget tycke, egen vilja och egen ära som ständigt bör dödas. Detta "finare" inre fördärv blir oftare bortglömt än det yttre och grövre, men är likväl själva källan till allt ont och därför fordrar detta en särskilt allvarlig uppmärksamhet. 

Förstå därför att vad du själv tycker, själv vill, själv behagar, är just det första som bör misstänkas och med Guds ord prövas och med Guds Ande dödas. På detta följer sedan att det på alla områden blir en beständig sysselsättning, ett beständigt dödande och ofta ett bittert lidande. Och då säger Luther, "O, hur högt bör inte den människa skattas som inte följer sina lustar utan står dem emot med stark tro och lidande."

Ja, det är sannerligen ett skönt skådespel för Gud, änglar och trogna kristna, när t.ex. en ung människa som högt älskade världen och dess nöjen, nu för Kristi skull förkastar allt, eller när ett barn som av naturen var mycket egensinnigt, nu strider mot sig själv och underkuvar sin egen vilja under Guds och föräldrarnas. Vilken prydnad, när en människa som var böjd för högfärd och flärd, nu genom Andens tuktan har blivit anspråkslös och enkel i klädsel och uppförande. Och när en som var böjd för girighet, nu blir för Kristi skull förnöjd och himmelskt sinnad och sökande det som är där ovan. Eller när en annan som tvärtom var böjd för lättja och försumlighet vad gäller arbetet, nu blir för Guds viljas och ordnings skull flitig och arbetsam. Vilken skön syn när den stolte och argsinte börjar tukta sig själv och blir mild, ödmjuk och saktmodig. Eller när den fåfängligt pratsamme blir förståndig och återhållsam. Ja, vilken skön syn när människan börjar för nådens skull gå rakt mot sin natur och strida mot sig själv. Allt sådant vittnar om att Anden bor där, och de "som drivs av Guds Ande är Guds söner."

Till Del 2 

Språkligt bearbetat utifrån originalet av ©Ragnar Blomfelt.