Den rätta Tron

Av Martin Luther 


 Martin Luther ger här en kort sammanfattning av Romarbrevet i Nya testamentet. Eftersom det brevet innehåller hela den kristna tron i dess kärna så får vi här samtidigt en mycket intressant sammanfattning av hur reformatorn Luther kunde skriva om den kristna trons grunder. För en kristen ges här samtidigt en god möjlighet att pröva hur "rätt" den egna tron är i jämförelse med undervisningen i Romarbrevet.  

 

Del 1 

Luthers förklaring av vissa ord i Romarbrevet 

 

"Detta brev är Skriften framför alla andra i Nya testamentet. Det innehåller evangelium i all dess klarhet och renhet, och för en kristen är brevet väl värt att lära sig utantill och att dagligen ta det till sig så som ett dagligt själsligt bröd. Ty brevet kan aldrig läsas eller betraktas för mycket. Ju mer man ägnar sig åt det, desto dyrbarare blir det och desto härligare smakar det. 

Därför vill jag, med Guds nåd, genom detta företal öppna vägen till detta brev så att det lättare ska förstås av alla. Det har hittills blivit fördunklat genom olika utläggningar och mycken prat, fast det i sig självt har ett flödande ljus, som är tillräckligt att ge ljus åt hela Skriften. 

För det första måste vi veta vad Paulus menar med orden lag, synd, tro, rättfärdighet, kött, ande och liknande ord. Annars har vi ingen nytta av brevet. 

Lag. Detta lilla ord får vi inte förstå som om det gällde en mänsklig förordning, så att det skulle betyda en föreskrift om gärningar som ska göras eller inte göras. Mänskliga lagar uppfyller man ju om man bara handlar efter lagens föreskrift även om hjärtat inte är med. Men Gud dömer efter hjärtegrunden. Därför måste hans lag också omfattas av hjärtat. Gud nöjer sig inte med bara gärningar, utan de gärningar som inte görs av hjärtat bestraffar han som skrymteri och lögn. 

Därför kallas i Ps 116:11 alla människor för "lögnare", eftersom ingen av hjärtat håller eller kan hålla Guds lag. Hos sig själv finner människan olust till det goda och lust till det onda. Och där man inte gärna och med glädje gör det goda, där råder inte Guds lag i hjärtegrunden, och där råder då sannerligen synd och man förtjänar Guds vrede. Så är fallet även om man utåt visar upp ett sken av goda gärningar och ett ärbart liv. 

Därför drar Paulus i kapitel två slutsatsen att alla judar är syndare och säger att endast "lagens görare" är rättfärdiga inför Gud. Därmed menar han att ingen genom yttre gärningar blir lagens görare, utan säger istället till dem i v.22: "Du som förbjuder äktenskapsbrott, begår du äktenskapsbrott?" Och i v. 1 säger Paulus: "När du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom du som dömer gör likadant." Det är som om han ville säga: Du lever till det yttre ett vackert liv, i lydnad för lagen, och dömer dem som inte lever så, och du förstår att undervisa andra, "varför ser du flisan i din broders öga", men du "märker inte bjälken i ditt eget öga." (Matt 7:3). 

Ty även om du till det yttre med dina gärningar iakttar lagen av fruktan för straffet eller av kärlek till lönen, så gör du det inte av lust och kärlek till lagen, utan av olust och tvång, och skulle hellre vilja göra annorlunda om inte lagen fanns. Av detta kan man dra slutsatsen att du i ditt hjärtas innersta är fientlig mot lagen. Vad hjälper det då att du lär andra att inte stjäla om du i hjärtat är en tjuv och gärna skulle vara det i handling om du bara vågade? Dessutom dröjer det vanligtvis inte länge förrän sådana skrymtare även begår den yttre handlingen. Alltså lär du andra, men inte dig själv, och inte vet du heller själv vad du lär, och du har ännu inte förstått lagen. Dessutom får lagen synden att bli mycket större, som Paulus säger i 5:20, därför att människan bara blir alltmer fientlig mot lagen ju mer den kräver sådant som hon inte förmår uppfylla. 

I 7:14 säger därför Paulus att "lagen är av Anden". Det betyder att om lagen gällde yttre ting, då bestod uppfyllelsen i gärningar. Men då den nu är av Anden kan ingen uppfylla den med mindre än att allt han gör kommer från hjärtat. Men ett sådant hjärta kan endast Guds Ande ge. Anden formar människan till likhet med Guds lag, så att hon i hjärtat får lust till lagen och inte längre gör allt av fruktan eller tvång utan av fritt hjärta. Alltså är lagen av Anden eftersom den vill bli älskad och uppfylld med ett sådant andligt hjärta och kräver en sådan Ande. Om inte Anden finns i hjärtat förblir synd, olust och fiendskap mot lagen, som dock är god, rättfärdig och helig. 

Så vänj dig nu vid att tänka att det är helt olika saker att göra lagens gärningar och att uppfylla lagen. Lagens gärningar är allt det som människan, av egen fri vilja och av egna krafter, gör eller kan göra enligt lagen. Men eftersom olust och tvång finns i hjärtat med sådana gärningar så är dessa bortkastade och utan nytta. Det menar Paulus då han säger, "Av laggärningar kan ingen människa stå rättfärdig inför honom." (3:20). Här ser du nu att besserwissrarna och hårklyvarna är bedragare när de lär att man ska bereda sig för nådens mottagande genom goda gärningar. Hur kan den som inte kan göra någon god gärning utan olust och motvilja, med gärningar bereda sig för det goda? Att uppfylla lagen är att med lust och kärlek göra dess gärningar och att fritt och utan lagtvång leva rätt och heligt som om inga straff eller lagar funnes. Sådan lust och sådan kärlek utgjuter den helige Ande i hjärtat, så som Paulus säger i 5:5. Men Anden ges endast i, med och genom tron på Jesus Kristus, som Paulus säger i inledningen till brevet. Tron kommer endast genom Guds ord eller evangelium, som förkunnar Kristus och att han är Guds Son och människa, död och uppstånden för vår skull. Så säger aposteln i 3:25, 4:25, 10:9. 

Av detta följer att endast tron förklarar rättfärdig och uppfyller lagen, ty tron medför Anden på grund av Kristi förtjänst. Anden åter skänker hjärtat vilja och lust, vilket lagen kräver, och på detta sätt växer de goda gärningarna fram ur tron själv. Detta menar aposteln i 3:31 sedan han förkastat lagens gärningar så att det ser ut som om han ville upphäva lagen genom tron, men, "Absolut inte" säger han, "Vi befäster lagen." 

Synd är i Skriften inte bara den yttre gärningen med våra lemmar, utan allt som rör sig i hjärtat och driver till den yttre gärningen, nämligen vårt hjärtas innersta och alla våra förmågor. Det lilla ordet "göra" (synd) betyder alltså att människan helt och hållet faller i och ger sig hän åt synden. Ty ingen yttre syndig gärning sker utan att människan helt och hållet med kropp och själ ger sig däri. Och framför allt ser Skriften ner i hjärtat och på roten och huvudkällan till all synd, nämligen otron i hjärtats innersta. Det är nämligen så, att liksom tron ensam förklarar rättfärdig och skänker ande och vilja till goda yttre gärningar, så är det endast otron som syndar och låter köttet komma till välde och väcker begär till onda yttre gärningar. Så skedde med Adam och Eva i lustgården (1 Mos 3:6). 

Därför kallar Kristus otron allena för synd, då han i Joh 16:9 säger att Anden ska låta världen veta sanningen "Om synd, för de tror inte på mig". Därför måste det också i hjärtat finnas tro eller otro innan goda eller onda gärningar växer fram likt goda eller onda frukter. Otron är roten och saven och den egentliga kraften i all synd, och därför heter den också i Skriften ormens huvud eller den gamla drakens huvud, vilket kvinnans säd, Kristus, måste söndertrampa så som det lovades åt Adam i 1 Mos 3:15. 

Nåd och gåva har olika innebörd, så till vida som nåden betyder Guds godhet och ynnest, som han i sig själv hyser till oss och på grund av det blir villig att skänka oss Kristus och Anden som hans gåvor. Det framgår av 5:15, där aposteln talar om Guds nåd och gåva i Kristus. 

Om nu visserligen gåvorna och Anden varje dag tillväxer i oss men ännu inte i sin fullhet kommit oss till del så att det alltjämt finns kvar synd hos oss och onda begär vilka strider mot Anden (i enlighet med apostelns ord i 7:14-24, Gal 5:17 och enligt 1 Mos 3:15 om fiendskapen mellan kvinnans säd och ormens säd), så åstadkommer ändå nåden så mycket att vi räknas som helt och fullkomligt rättfärdiga inför Gud. Ty hans nåd kan inte, så som gåvorna, delas och styckas, utan nåden upptager oss till hela vår varelse i Guds välbehag. Det sker för Kristi, vår förespråkares och medlares, skull och därför att gåvorna börjat beskäras oss. 

På det sättet förstår vi kapitel 7, där Paulus ännu kallar sig en syndare fastän han i 8:1 säger att ingen fördömelse finns för dem som är i Kristus Jesus. Detta kan han säga därför att han ännu inte äger gåvorna och Anden i fullt mått. Vårt kött, som ännu inte blivit dödat, gör oss till syndare. Men då vi tror på Kristus och har Anden, vår förstlingsfrukt, så är Gud så god och nådig mot oss att han inte vill se till eller döma sådan synd utan handlar med oss efter vår tro på Kristus, till dess att synden blir dödad. 

Tro betyder inte en sådan där självgjord åsikt eller dröm som en del håller för tro. Och när de ser att livet inte blir bättre av det och att inga goda gärningar följer den, fastän de både kan höra och tala mycket om tron, så förleds de till den villfarelsen att tron inte är tillräcklig utan att man dessutom måste göra goda gärningar om man vill bli rättfärdig och salig. Detta kommer sig av att när de hör evangelium så tar de emot det och gör sig av egna krafter en tanke i hjärtat: Jag tror. Och detta håller de sedan för en sann tro. Men då den inte är annat än en mänsklig dikt och tanke, som hjärtats innersta aldrig tillägnat sig, så är den inte heller någon frukt, och ingen bättring följer på den. 

Men tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud (Joh 1:13) och dödar den gamle Adam. tron gör oss till helt andra människor i hjärta, vilja, sinne och alla krafter, och den för den helige Ande med sig. Tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så att det är omöjligt att den inte oavbrutet skulle verka det som är gott. Tron frågar inte heller om man ska göra goda gärningar, utan innan man frågar har tron gjort dem, och utför dem ständigt. 

Men den som inte gör sådana gärningar har ingen tro. En sådan famlar och ser sig omkring efter tro och goda gärningar och vet varken vad tro eller goda gärningar är, men pratar och ordar en massa om tron och de goda gärningarna. 

Tron är en levande och djärv förtröstan på Guds nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan förtröstan på och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och oförskräckt inför Gud och allt skapat. Detta är den helige Andes verk i tron. Så blir människan villig att gärna och utan något tvång göra alla gott, tjäna alla, lida, och mycket annat, till Guds behag och ära som visat henne sådan nåd. Det är alltså omöjligt att skilja tro och gärningar åt, ja, lika omöjligt som att skilja värme och ljus från elden. 

Akta dig därför för dina egna falska tankar och för allt tomt prat av sådan människor som tror sig kapabla att döma om tron och goda gärningar, fastän de är stora narrar. Bed till Gud att han ger dig tron. Annars blir du utan tro till evig tid, och det även om du tänker och strävar så mycket du kan. 

Rättfärdighet är en tro som kallas Guds rättfärdighet eller en rättfärdighet som gäller inför Gud, eftersom Gud ger den och räknar den som rättfärdighet för Kristi, vår medlares skull, tillsammans med vilken den driver varje människan att ge vad hon är skyldig Gud. Ty genom tron blir människan fri från synd och lär sig att älska Guds bud. Därmed ger hon Gud den ära som tillkommer honom och ersätter vad hon är Gud skyldig. 

Och människorna tjänar hon villigt på det sätt hon förmår och ersätter därmed också vad hon är skyldig varje människa. En sådan rättfärdighet kan vår mänskliga natur, vår fria vilja och våra egna krafter inte åstadkomma. Ty liksom ingen kan ge tron till sig själv så kan hon inte heller avlägsna otron, så hur skulle hon då kunna avlägsna en enda synd om det så vore den allra minsta? Vad som därför sker i otro, eller sker utan tro, det är idel falskhet, skrymteri och synd (Rom 14:23), och det även om det ser aldrig så lysande ut. 

Kött och ande får du inte förstå på det sättet som om kött endast vore detsamma som okyskhet, och ande sådant som rör sig i hjärtats innersta. Nej, kött kallar Paulus, liksom Kristus (Joh 3:6), allt som är fött av kött – hela människan med kropp och själ, med förnuft och alla sinnen, därför att allt detta i henne följer köttets böjelser. Du bör alltså veta att kalla den för köttslig, som utan att äga nåden mycket fantiserar och predikar och pratar om höga andliga ting. Gal 5:20 är ett exempel på det. Där talar aposteln om den fallna naturens gärningar bland vilka även nämns bråk och partistrider. Och i Rom 8:3 säger han att lagen var svag genom den fallna naturen, vilket inte är sagt endast om okyskheten utan om alla synder, men framförallt om otron, en synd vilken endast vidlåder anden. Å andra sidan kan du mycket väl kalla den för andlig som sysslar med de mest utvärtes gärningar, som t.ex. Kristus då han tvådde lärjungarnas fötter, eller Petrus då han for ut med båten och fiskade. 

Alltså, kött är en människa som i sitt sinne och i sina gärningar lever för vad som tjänar köttets nytta och det jordiska livet. Ande däremot är den som i sitt sinne och i sina gärningar lever för vad som tjänar anden och det tillkommande livet. 

Utan att på detta sätt förstå dessa ord kommer du aldrig att förstå Romarbrevet eller någon annan bok i den heliga Skrift. Tag dig därför i akt för alla lärare, vilka de än må vara, som använder sig av dessa ord annorlunda. Nu går vi vidare till själva brevet. 

Del 2 

Luthers genomgång av Romarbrevet 

En evangeliets förkunnare bör först och främst ställa lagen och synderna i ljuset och på det sättet bestraffa och göra till synd allt i livet som inte sker i kraft av Anden och tron på Kristus. Så ska människorna bringas att känna sig själva och sitt elände så att de blir ödmjuka och söker hjälp. Och så förkunnar även Paulus. 

I första kapitlet börjar han med att bestraffa de grova synderna och otron som ligger i öppen dag, så som hedningarnas synder gjorde och så som i våra dagar deras synder gör, som lever utan nåd. Aposteln säger: "Guds vrede uppenbaras från himlen" över alla människor för deras gudlösa väsens och deras orättfärdighets skull. Ty om de än vet och dagligen ser att det finns en Gud, så är dock människans natur, utan nådens bistånd, till sitt väsen så ond, att den varken tackar eller prisar honom, utan förblindar sig själv och går ståndigt allt längre i ondska till dess att den utan att blygas först utövar avguderi och sedan de skändligaste synder och därtill lämnar sådant ostraffat hos andra. 

I andra kapitlet utsträcker han sina straffande ord också till dem som i det yttre synes rättfärdiga men som syndar i det fördolda. Sådana var judarna och i våra dagar alla skrymtare som lever rättfärdigt, men utan kärlek till det goda och som i hjärtat är fiender till Guds lag, men som ändå gärna dömer andra människor. Sådana är alla skenheliga, som anser sig själva rena men ändå är fulla av girighet, hat, högfärd och all orenlighet (Matt 23:25). Det är just sådana som föraktar Guds godhet och som genom sin hårdhet hopar över sig vreden. Som en rätt uttolkare av lagen fritar Paulus sålunda ingen från synd utan förkunnar Guds vrede för alla sådana som med endast naturliga krafter eller med sin fria vilja tror sig kunna leva rätt. Han låter dem inte vara det ringaste bättre än de uppenbara syndarna. Ja, han säger att de är halsstarriga och obotfärdiga. 

I tredje kapitlet buntar han ihop dem och säger att ingen har något förmer än någon annan, alla är syndare inför Gud. Skillnaden är endast den, att judarna har haft Guds lag, om än många inte har trott på den, vilket dock inte gjort Guds trofasthet och sannfärdighet om intet. Här anför han orden i Ps 51:6 att Gud får rätt i sina ord. Sedan upprepar han åter och bevisar även med Skriftens ord att alla är syndare och att ingen blir rättfärdig genom lagens gärningar, utan att lagen är given endast för att vi ska se vår synd. 

Därefter börjar aposteln att undervisa om den rätta vägen till rättfärdighet och salighet och säger: "Alla har syndat och saknar härligheten från Gud", och måste bli förklarade rättfärdiga utan att ha förtjänat det genom tron på Kristus, som har förvärvat oss detta genom sitt blod och blivit för oss en "nådastol", givet av Gud, vilket förlåter oss all vår förut begångna synd för att han må visa att endast hans rättfärdighet, som han ger i tron, kan hjälpa oss. Och denna rättfärdighet, som förut blivit intygad genom lagen och profeterna, är nu uppenbarad genom evangelium. Alltså görs lagen gällande genom tron om än lagens gärningar tillsammans med dess berömmelse därigenom slås ner. 

När nu synden blivit dragen fram i ljuset och trons väg till rättfärdighet blivit framställd i de tre första kapitlen, börjar aposteln i det fjärde kapitlet bemöta några invändningar. Först tar han upp den invändning som vanligtvis hörs från alla dem som hör om tron och hur den gör rättfärdig utan gärningar: Ska man alltså inte alls göra några goda gärningar? 

Paulus tar då fram Abrahams exempel och svarar: Vad åstadkom då Abraham med sina gärningar, var allt till ingen nytta? Var hans gärningar värdelösa? Aposteln drar slutsatsen att Abraham, utan alla gärningar, blev rättfärdig genom tron allena. Ja, Skriften prisar honom rent av rättfärdig, även före omskärelsens gärning, endast för hans tros skull (1 Mos 15:6). Och om omskärelsens gärning, som dock Gud hade anbefallt honom och som därför var en god lydnadsgärning inte bidrog till hans rättfärdighet, så kan helt säkert inte heller någon annan god gärning bidra något till rättfärdigheten. Nej, liksom Abrahams omskärelse var ett yttre tecken, genom vilket han betygade sin rättfärdighet i tron, så är alla goda gärningar endast yttre tecken som följer av tron, och intygar, så som goda frukter, att människan i sitt hjärta redan är rättfärdig inför Gud. 

Genom Abraham har Paulus gett ett kraftfullt exempel ur Skriften som bekräftar hans i tredje kapitel framställda lära om tron. Och han anför nu ytterligare ett vittne, nämligen David i Psalm 32, vilken också säger att människan blir rättfärdig utan gärningar, fastän hon dock inte fortsätter att vara utan gärningar sedan hon blivit rättfärdig. 

Sedan tillämpar Paulus vidare detta exempel på alla andra lagens gärningar och drar slutsatsen att judarna inte kan vara Abrahams arvingar endast på grund av laggärningar. Utan de måste ärva Abrahams tro om de vill vara sanna arvingar, eftersom Abraham före lagen, både före Moses och omskärelsens lag, blivit rättfärdig genom tron och kallad ´allas vår fader som tro´. Till detta kommer att lagen snarare verkar vrede än nåd eftersom ingen fullgör den av kärlek och fri böjelse, så att snarare onåd än nåd kommer genom lagens gärningar. Därför kan tron allena förvärva den åt Abraham utlovade nåden. Sådana exempel är också upptecknade för vår skull, för att också vi ska tro. 

I femte kapitlet kommer aposteln till trons frukter och gärningar. Sådant som frid, glädje, kärlek till Gud och alla människor samt även trygghet, frimodighet, glatt sinne, mod och hopp i bekymmer och lidande. Ty allt sådant blir följden där tron är rätt, på grund av den oerhörda gåva som Gud har skänkt oss i Kristus, i det han låtit honom dö för oss, innan vi ens kunde bedja till honom om det, ja, medan vi ännu var fiender. Det står alltså fast, att tron förklarar rättfärdig utan alla gärningar, och dock följer inte på det, att man inte ska göra någon god gärning. Nej, de goda gärningarna kan inte utebli. Men om detta vet nu syndarna intet, utan de hittar på åt sig egna gärningar i vilka varken finns frid, glädje, trygghet, kärlek, hopp, frimodighet eller något annat som utmärker tron och en rätt kristlig gärning. 

Därefter gör Paulus en liten tripp lite vid sidan om så att säga, och berättar varifrån både synd och rättfärdighet, död och liv har sitt ursprung, och ställer då träffande Kristus och Adam mot varandra. Han vill på detta sätt säga: Av den orsaken måste Kristus komma, en andre Adam, vilken gav sin rättfärdighet i arv åt oss genom en ny andlig födelse i tron, liksom den förste Adam gav oss synden i arv genom den köttsliga födelsen. 

Och därmed blir det fastställt och bekräftat att ingen genom gärningar kan hjälpa sig själv ut ur synden till rättfärdigheten, lika lite som hon kan hindra sin egen födelse. Detta bevisas även därav att den gudomliga lagen, som dock rimligen borde hjälpa, om alls någonting skulle kunna hjälpa till rättfärdighet, så långt ifrån har bringat hjälp, då den kom, att den fastmer förökat synden. Ty den onda naturen blir bara så mycket mer fientlig mot lagen och så mycket angelägnare att tillfredsställa sin egen begärelse ju mer lagen förbjuder det. Lagen gör följaktligen Kristus än mer nödvändig och kräver än mer nåd, som kunde komma den mänskliga naturen till hjälp. 

I sjätte kapitlet tar aposteln upp trons särskilda och underfulla verk. Och andens strid mot den fallna naturen för att helt döda den ännu kvarlevande synden och de begärelser som finns kvar efter mottagandet av rättfärdigheten. Han lär oss att vi inte genom tron har blivit så frigjorda från synden att vi skulle kunna vara overksamma, lata och säkra, som om det inte mer fanns någon synd hos oss. Synd finns där, men den tillräknas inte till fördömelse, på grund av tron, vilken strider mot den. Därför har vi tillräckligt att göra med oss själva hela livet igenom, om vi ska kuva vår kropp, döda dess lustar och tämja dess lemmar, så att de blir anden underdåniga och inte följer begärelserna. På detta sätt må vi förenas med Kristus i en lika död och uppståndelse och uppnå fullbordan av vårt dop (vilket också är ett tecken till syndens dödande och nådens nya liv), till dess att vi i fullkomlig renhet från alla synder även kroppsligen uppstå med Kristus samt leva med honom i evighet. 

Och det kan vi göra, säger han, eftersom vi är under nåden och inte under lagen. Så här utlägger han det: Att vara utan lag betyder inte alls detsamma som att inte ha någon lag och göra vad man behagar. Utan att vara under lagen det är att utan nåden umgås med lagens gärningar. Då härskar sannerligen synden genom lagen, eftersom ingen av naturen älskar lagen, och detta är en svår synd. Men nåden gör att vi älskar lagen. Så är då ingen synd mer, och lagen står oss inte mera emot, utan är ense med oss. 

Och detta är den rätta friheten från synden och lagen, om vilken han skriver i slutet av kapitlet, att det är en frihet till att av fri böjelse göra endast det goda och utan lagens tvång leva rätt. Därför är friheten en andlig frihet som inte upphäver lagen utan skänker det som lagen kräver, nämligen fri böjelse och kärlek. Därmed blir lagen tillfredsställd och har inte mer att utkräva och fordra. Det är, som om du stod i skuld till en fordringsägare och inte kunde betala. Då kunde du bli kvitt skulden på två sätt: antingen genom att han inget tog av dig utan rev sönder skuldbrevet, eller också genom att en godhjärtad man betalade för dig och gav dig möjlighet att döda skuldbrevet. På detta senare sätt har Kristus gjort oss fria från lagen. Därför är det inte fråga om en lössläppt, köttslig frihet, som inte skulle vara skyldig till något, utan en frihet, som gör mycket, ja, allt, och så blir fri från skuld och från lagens krav. 

I sjunde kapitlet använder aposteln en bild för att bekräfta vad han sagt. Han hämtar den från äktenskapet. När en man dör så är hans hustru fri. Den ene är inte längre bunden av den andre. Det är inte så, att kvinnan inte får eller kan ta en annan man, tvärtom har hon först nu frihet att ta en annan, något hon förut inte kunde innan hon var löst från den förste mannen. 

På liknande sätt är vårt samvete bundet vid lagen under den syndiga gamla människan. Om denna dödas genom Anden, så är samvetet fritt, och de båda är inte längre bundna vid varandra. Det ska inte förstås som om samvetet int hade något att göra, utan först nu ska samvetet på allvar hänge sig åt Kristus (den andre mannen) och bära livets frukt. 

Sedan beskriver Paulus utförligare syndens och lagens natur, hur genom lagen synden får riktigt liv och styrka. Ty den gamla människan blir endast så mycket fientligare mot lagen, som hon inte kan betala vad lagen kräver. Ty synd är hennes natur och hon kan inte av sig själv något annat. Därför är lagen hennes död och vållar alla hennes lidanden. Det ska inte förstå som om att lagen skulle vara ond, men den onda naturen kan inte uthärda det goda eller att lagen utkräver det goda av henne. Lika lite kan en sjuk fördra att man kräver av honom att han ska springa eller hoppa och annars vara frisk. 

Därför drar Paulus här den slutsatsen att där man rätt lär känna lagen och förstår den allra bäst, där åstadkommer den inget mer än att den erinrar oss om vår synd och dödar oss genom densamma och gör oss förtjänta av den eviga vreden, vilket man grundligt får lära sig och blir övertygad om i samvetet när det på allvar träffas av lagen. Man måste med andra ord ha något annat, något mer än lagen, för att människan ska bli älskad och salig inför Gud. 

Men de som inte rätt känner lagen är blinda och går i sin oblyghet ända dit att de tror sig med gärningar kunna uppfylla lagens krav. Ty de vet inte hur mycket lagen begär, nämligen ett hjärta med villigt och glatt sinne. Därför ser de inte Moses verkliga ansikte, täckelset ligger över det och döljer det. 

Sedan visar Paulus hur ande och kött strider mot varandra i människan. Han framställer sig själv som exempel för att vi må lära oss att rätt förstå hur det går till att döda synden i vårt inre. Och han kallar både köttet och anden en lag, ty liksom det utmärker den gudomliga lagen att driva på och utkräva, så driver även köttet på och pockar och rasar mot anden och vill ha sin vilja fram. Å andra sidan driver anden på och ställer krav mot köttet och söker göra sin vilja gällande. Denna tvekamp pågår inom oss så länge vi lever. Hos den ene mer, hos den andre mindre, allt eftersom anden eller köttet får övertaget. Och likväl är hela människan själv på en gång både ande och kött, och hon strider mot sig själv till dess att hon blir helt andlig. 

I åttonde kapitlet tröstar aposteln dem som kämpar och säger, att köttet inte kan fördöma dem. Och han visar vidare vilka anden och köttet är till sin natur, samt hur anden kommer från Kristus som ger oss sin helige Ande. Och Anden gör oss andliga och kuvar köttet och ger oss visshet, att vi - hur häftigt än synden rasar i oss – dock är Guds barn så länge vi endast lyder Anden och står synden emot för att döda den. 

Och eftersom inget är så nyttigt till att kväva köttet som kors och lidande, så tröstar han oss med att vi i lidandet erhåller hjälp av Anden, kärleken och allt skapat, i det att nämligen dels Anden inom oss suckar, dels skapelsen med oss väntar ivrigt efter befrielse från köttet och synden. 

Vi kan då se, att dessa tre kapitel (6-8), uppfordrar till ett enda trons verk, nämligen det som består i att döda den gamle Adam och underkuva den fallna naturen. 

I nionde, tionde och elfte kapitlet undervisar aposteln om Guds eviga rådslut, varav det ytterst beror, vem som ska tro eller icke tro, bli löst från synden eller inte bli det. Detta för att vår salighetssak fullständigt skulle tas ur våra händer och läggas endast i Guds hand. Och detta är också i högsta grad alldeles nödvändigt. Ty vi är så svaga och vankelmodiga, att om det berodde på oss, skulle i sanning inte en enda människa bli salig. Djävulen skulle då besegra alla. Men då det är tillförlitligt att Guds rådslut inte kan göras om intet och att ingen kan förhindra det, så har vi ännu hopp mot synden. 

Och här måste en gräns sättas för gudlösa och förmätna andar, som genast vill pröva sitt förstånd på dessa frågor och börjar med det högsta, nämligen att i förväg utrannsaka den gudomliga utkorelsens bottenlösa djup och till ingen nytta grubbla över om de är utkorade. Sådana måste störta sig själva i fördärvet så att de antigen förtvivlar eller också låter allt gå vind för våg. 

Men följ nu detta brev i dess ordning. Låt dig angelägen vara att först tänka på Kristus och evangelium, så att du må lära känna din synd och hans nåd, och sedan strida mot synden, så som de åtta första kapitlen lär dig. Därefter, när du kommit till åttonde kapitlet, där det talas om kors och lidande, ska du lära dig förstå, vilken tröst som ligger i läran om utkorelsen, om vilket kapitlen 9-11 handlar. 

Ty endast i lidande, kors och dödsnöd kan man syssla med utkorelsen, utan att det blir till skada och ger upphov till fördold vrede mot Gud. Därför måste Adam först vara helt död innan man kan fördra denna lära och dricka av det starka vinet. Vakta dig därför väl, så att du inte dricker vin medan du ännu är i behov av modersmjölken. Varje lära har sitt mått, sin tid och ålder. 

I tolfte kapitlet undervisar aposteln om den rätta gudstjänsten. Och han gör alla kristna till präster: de ska offra, inte pengar eller boskap, så som lagen bjöd, utan sina egna kroppar, med dödande av begärelserna. 

Därefter beskriver han de kristnas yttre vandel i Andens rike, hur de ska undervisa, predika, styra, tjäna giva, lida, älska, leva och handla mot vän och fiende och alla människor. Sådana gärningar gör en kristen. Ty, som förut sagts, tron är inte overksam. 

I trettonde kapitlet föreskriver han att man ska ära och lyda de styrande myndigheterna som är av Gud förordnade. Om de än inte kan göra människorna fromma inför Gud, så åstadkommer de likväl så mycket att de fromma i yttre avseende har fred och beskydd, och att onda människor inte alldeles fritt kan göra orätt, och göra det ostört och utan fruktan. Därför bör också de fromma hålla överheten i ära om de än för sin del inte har behov av den. 

Till sist sammanfattar han allt i kärleken och framställer Kristus så som exempel i allt: Så som han har gjort mot oss, så ska även vi göra och efterfölja honom. 

I fjortonde kapitlet lär han oss att gå varligt fram med de samveten som är svaga i tron, och skona dem, så att vi inte använder den kristna friheten till de svagas skada utan till deras uppbyggelse. Ty om man inte gör så blir följden missämja och förakt för evangeliet, vilket senare dock är oss alla av största vikt. Därför är det bättre att ge efter något för de svaga i tron, till dess att de blir starkare, än att evangeliets lära alldeles skulle gå under. Och att göra så är en synnerligen kärlekens gärning, som väl även nu är av största vikt då man utan allt nödtvång hänsynslöst oroar svaga samveten genom köttätande (på fastedagar) och andra friheter, innan de lärt sig känna sanningen. 

I femtonde kapitlet framställer han Kristus som ett föredöme och manar oss att ha fördrag även med andra svaga, nämligen sådana som på ett eller annat sätt är klena och fångna i uppenbara synder och dåliga seder. Dessa får man inte stöta bort utan måste fördra dem, till dess även de bättrar sig. Ty så har Kristus gjort med oss och gör så ännu varje dag. Han har fördrag med oss och våra mångfaldiga fel och vårt bristfälliga liv och all annan ofullkomlighet, och hjälper oss ständigt. 

Till sist ber aposteln för församlingen, prisar den och anbefaller den i Guds händer. Han talar om sitt ämbete och sin predikan och beder dem vänligt att delta i insamlingen till de fattiga i Jerusalem. Allt vad han talar om och sysslar med är idel kärlek. 

Det sista kapitlet är ett kapitel med hälsningar. Men däri inskjuter han en varning för människoläror som tränger sig in vid sidan av den evangeliska läran och vållar anstöt. Det är, som om han hade förutsett att det från Rom och genom romarna skulle komma de vilseledande och anstötliga kyrkomötesbesluten och påvebuden och hela vimlet av mänskliga lagar och bud. Allt detta som nu dränker hela världen och som undanträngt detta brev och hela den heliga Skrift tillika med Anden och tron, så att inget mer återstår än avguden buken. Men Paulus, Skriftens och Andens och trons tjänare, bannar här med hårda ord den avguden. Gud frälse oss från dem! Amen. 

Vi finner således i detta brev i rikaste mått vad en kristen behöver veta, nämligen vad lag, evangelium, synd, straff, nåd, tro, rättfärdighet, Kristus, Gud, goda gärningar, kärlek, hopp, kors är för något och hur vi ska bete oss mot oss själva samt mot alla andra människor om hon än är rättfärdig eller syndare, stark eller svag, vän eller fiende. Och all sin undervisning bestyrker aposteln med förträffliga bevis ur den heliga Skrift och bevisar det även genom exempel från sitt eget liv och från profeterna, så att inget mer kan önskas. 

Det verkar därför som om Paulus i Romarbrevet hade velat en gång i korthet skriva ner hela den kristna och evangeliska läran och öppna vägen till hela Gamla testamentet. Ty den som har detta brev väl inpräglat i sitt hjärta, han äger utan tvivel inom sig också Gamla testamentets ljus och kraft. Därför må varje kristen i detta brev söka en ständig och trägen övning. Därtill må Gud ge sin nåd! Amen." 

Slut på Martin Luthers Företal till Romarbrevet. 

Till Bibeltro 

Språkligt bearbetad av © Ragnar Blomfelt, 2008