Den Rike Mannen 

I Helvetet


Av Martin Luther 

Lukas evangelium 16:19-31 

 

Om den rike mannen och Lasarus 

Detta är ett förträffligt evangelium. Och man finner i hela Skriften inte mycket som talar så om den dom som efter detta livet ska övergå människorna. Det är onödigt att tvista om huruvida detta är en berättelse eller en liknelse. Ty när Kristus här nämner de två personerna och talar om den lott som tillfallit var och en av dem här i livet och vad för en dom som de fått efter döden, nämligen att den rike måste pinas i lågorna medan den fattige Lasarus fick vederkvickelse och glädje, så tror vi att allt detta verkligen har hänt så. 

Men vi tror också att samma dom ska övergå var och en som här på jorden ställer sig lik antingen den rike mannen eller Lasarus. 

Ty dessa två exempel, den rike mannen och Lasarus, framställer Herren för hela världen. Först den rike, som lever här en kort tid i lust och fröjd, men sedan blir förtappad och i evigheten inte får annat än bedrövelse. Sedan Lasarus, som här en liten tid var fattig och nödställd, men nu i himlen är rik och salig i evighet. Må nu var och en ge akt på detta exempel och rätta sig därefter. 

Guds tuktan genom lidande 

Den som här på jorden är fattig och nödställd må alltså av detta lära att inte förarga sig över eller ta anstöt av att han måste genomgå sådant lidande, och att inte heller söka sin tröst i detta timliga liv, utan hoppas på det tillkommande och eviga. 

Ingen kristen ska tänka, när det går henne illa, att Gud har glömt henne eller är ond på henne. Ty Guds handlingssätt är sådant, att han liksom en förståndig fader alltid håller sina barn under riset. Och hans avsikt med det är att de genom denna tuktan ska påminnas om att avhålla sig från att synda. Ty de skulle annars, om de slapp tuktan, känna sig säkra och så fortsätta i synden. Därför bör en kristen inte bara låta bli att förargas över sitt lidande utan han bör rent av låta lidandet väcka hos sig förtroende till Gud, att Gud har honom kär, tänker på honom och vill hans bästa. Den vise mannen säger ju också, 'Den som älskar sitt barn tuktar det' (Ords 13:24). 

Rikedomens faror 

Därför är det en stor villfarelse om du vill bedöma Guds godhet och nåd endast efter hur det går dig här på jorden. Det är förvisso sant att gods och pengar och en frisk kropp och annat sådant är Guds gåvor och välsignelse, men de är en välsignelse som inte varar evigt. Ty till sist måste man ändå låta både gods och pengar och alltsammans fara sin kos. Och dessutom finns den faran med all timlig välsignelse att om man inte allvarligt fruktar Gud och tar det noga med hans ord, så ger den oss, för vår syndiga naturs skull, anledning till många synder. Därför ser man också att Gud lägger på rikt folk många slags kors och besvärligheter som sjukdom och annat ont. Och det gör han inte bara därför att de förtjänar straff för de synder de begått. Utan han gör det därför att Gud vill förebygga sådana synder som de annars skulle begå och bevara människor i gudsfruktan. Ty om där inte var något lidande skulle de annars dag för dag bli allt försumligare i bönen, tron och ordet och slutligen komma helt bort ifrån det.

Den sanna skatten 

Den rätta, högsta och bästa välsignelsen, på vilken man säkrast kan märka Guds godhet, är inte det timligt goda utan den eviga välsignelsen, att Gud har kallat oss till sitt heliga evangelium. Ty där får vi höra och lära, att Gud för sin Sons skull vill vara nådig mot oss, förlåta synden och göra oss evigt saliga, liksom även att han nådigt vill beskydda oss mot djävulens och världens tyranni och övervåld. Den som rätt betänker vad den välsignelsen innebär, för henne betyder det ganska lite om han inget får av den timliga välsignelsen, utan får vara fattig, sjuk, föraktad, olycklig och nedtyngd av många motgångar. Ty han ser att han ändå alltid vinner mer än han går miste om. Har han inte gods och pengar så har han dock en nådig Gud. Är kroppen svag och sjuklig så vet han ändå att han är kallad till det eviga livet och att han i dopet och ordet fått försäkran om att det ska bli hans. Det må gå honom hur än den käre Guden vill, hans hjärta har alltid den trösten att det endast är fråga om en liten tid och att det sedan ska bli bättre, ja, så mycket bättre att ingen ska ta ifrån honom hans glädje eftersom han genom Kristus har en nådig Gud som är hans Fader, och som genom Kristus vill insätta honom i det eviga arvet. 

Exemplet Lasarus 

Av detta tröstade sig också den fattige Lasarus. Hans kropp led sådana plågor att han ofta måste klaga och ropa. Hans hjärta kände sig också beklämt och bekymrat över att han, jämte sjukdomen som han led av, också var så övergiven att ingen försåg honom med mat och dryck, fastän den gudlöse rike mannen levde i sådant överflöd. Detta sved i hans hjärta, ty ett människohjärta kan inte annat än känna bekymmer för sådant. Men emot allt detta höll han i sitt hjärta fast vid den trösten, att han kunde säga: Jag ser att min Gud som är i himlen vill att det ska vara på detta vis. Därför vill jag gärna underkasta mig hans behag. Jag vet att det inte kan vara för evigt. Det är endast fråga om en liten tid och sedan måste all sjukdom och plåga upphöra och den saliga ändringen ske, att jag får evig glädje och tröst i stället för det timliga lidandet. Ty jag har löfte om det, att Gud för sin Sons, Jesu Kristi, skull vill vara nådig mot mig, förlåta min synd, befria mig från förbannelsen och uppta mig till nåd. Därför må det gå hur det vill. Bryr sig människor inte om mig, ja, unnar de mig knappt de brödsmulor som de unnar hundarna, så tröstar jag mig ändå därmed att Gud tar sig till mig och inte vill låta mig hungra och törsta i evighet. Därför vill jag en lite tid uthärda lidandet och förtrycket och vänta på något bättre. 

Lasarus höll fast vid Guds ord 

Att Lasarus haft sådana tankar och på detta sätt tröstat sig i sitt lidande, det bär själva hans namn vittnesbörd om. Ty Lasarus är samma namn som det hebreiska Eleasar vilket betyder Gud hjälper. Därför har han säkert satt sin förtröstan på Guds eviga hjälp och inte på människor. Detta vill inte säga något annat än att Lasarus satte sin lit till det löfte som var givet åt Abraham, att i hans säd skulle alla släkten på jorden bli välsignade (1 Mos 12:3). Vid det löftet höll sig Lasarus fast och av det hämtade han den trösten att om än hela världen höll honom för en av Gud förbannad människa, eftersom han var så fattig och hjälplös, så skulle han ändå äga del i denna välsignade säd och inte förbli under Guds förbannelse utan i stället få njuta hans eviga nåd. Och denna tro höll honom uppe så att han, när han skildes hädan från jorden, blev förd av änglarna till Abrahams sida. 

Nu vill Kristus att vi noga ska betrakta detta exempel och hämta lärdom av det. Ty de kristna ska besinna att de här på jorden måste lida brist och träffas av all slags olycka. Den som nu inte har eller känner den trösten som Lasarus hade blir helt säkert otålig och till sist förtvivlad. Ty kött och förnuft ändrar inte sin onda beskaffenhet. Om inte Guds ord hindrar honom så tänker var och en när det går honom illa att Gud har glömt honom och inte frågar efter honom. Ty han tänker att Gud väl annars skulle hjälpa honom och inte lämna honom kvar i hans jämmer. Man kan inte av sig själv se framtiden och i nödens stund trösta sig med den. Detta gör att många oerfarna och obeprövade människor blir otåliga och tänker: Vill Gud inte hjälpa så må djävulen hjälpa mig eller vem som annars kan det. 

Sådant är att helt avfalla från Gud och bli hans fiende och inte vänta sig något gott av honom, ja, att jämte den timliga nöden och jämmern också dra över sig Guds eviga vrede och fördömelse. För detta bör man framför allt ta sig till vara och inte glömma den fattige Lasarus exempel. Han var en fattig och hjälplös människa. Men eftersom han höll fast vid löftet om Kristus och om det tillkommande eviga livet och fogade sig i villig lydnad mot Gud så blev han rikligt tröstad för allt sitt lidande och fick till ersättning för ett kort lidande njuta evig glädje och tröst. Detta är den fattige Lasarus exempel och alla kristna borde rätta sig efter det och i all bedrövelse trösta sig av det. 

Den rike mannens exempel 

Det andra exemplet är den rike mannen som allt gick väl för här på jorden och som fick allt efter sin önskan, men som i det andra livet måste lida nöd och bli fördömd. Här ska vi återigen tro att vår Herre Kristus säger oss rena sanningen om denna dom och fördömelse, nämligen att den rike ligger i helvetets låga och lider förskräckliga och obeskrivliga kval. 

Och detta lidande får den rike mannen att se över till Lasarus som är i den eviga glädjen, fast han förut hade föraktat denne så djupt. Han kan emellertid nu inte få ens så mycket som en liten droppe vatten utan måste bli kvar i sin jämmer i evighet utan något hopp om hjälp. 

Varför han kom till helvetet 

Men vad var orsaken till att den arme mannen kom i denna eviga jämmer och pina? Det berodde inte på det att han varit rik och ägt mycket pengar eller att han klätt sig, ätit och druckit. Ty sådant hör till Guds gåvor och ordning. Bara det sker med måtta och man inte lever i överflöd så vill Gud gärna unna oss gods och pengar, mat och dryck, glädje och vackra kläder. Nej, orsaken var att denne rike som hade gods och pengar och klädde sig dyrbart och levde kräsligt, aldrig tänkte på det tillkommande livet eller hur det skulle gå för honom när han, i dag eller i morgon, måste härifrån. All hans strävan och önskan gick ut på att han här på jorden skulle ha det bekvämt och ha allting i överflöd, som om han sedan inte hade behövt något annat. 

Kristus förmanar ju i evangeliet att man inte ska låta sitt hjärta tyngas av omåttlighet, dryckenskap och det dagliga livets omsorger. Här är orsaken som gjorde att den rike blev fördömd. Ty man kan därav förstå att Guds ord inte gått honom till hjärtat. Gud fick hota och lova bäst han ville, det bekymrade inte den rike, bara han själv slapp lida någon brist. 

En annan orsak var den att den rike mannen såg den fattige Lasarus ligga inför sina ögon men inte unnade honom i hans nöd och fattigdom så mycket som man annars unnar en hund. Ja, evangelisten säger, att hundarna hade mer medlidande med honom och tog sig mer an honom än den rike gjorde. Han tänkte aldrig på att Gud hade gett honom så mycket för att han därmed skulle bistå andra som led brist. Utan liksom ett kreatur slukar allt och inte lämnar något åt andra så gjorde också denne rike när han inte bekymrade sig över de fattigas nöd. Det var dessa synder som var orsak till den förfärliga domen att han efter att här på jorden ha levt en liten tid i vällust och yra, sedan i helvetet får lida eviga kval. 

Hjälp de fattiga 

Dessa exempel framställer nu Herren för oss för att vi av detta ska hämta lärdom och akta oss för dessa synder och denna dom och inte leva i säkerhet som om det inte fanns något annat liv än detta timliga liv på jorden, och för att vi ömt ska vårda oss om de fattiga. Den som av Gud har fått så mycket att han kan hjälpa de fattiga, men som likväl inte gör det, för honom blir det på den yttersta dagen en pina och ett kval när han ser hur de fattiga som han här föraktat och inte velat hjälpa då får leva i fröjd och glädje, alldeles så som den rike mannen här såg Lasarus. Den däremot som tjänat många, gjort dem gott och hjälpt dem, för honom ska detta på den yttersta dagen medföra en stor glädje. Men är det inte jämmerligt att denne rike man begär bara en enda liten droppe kallt vatten och kan ändå inte i evighet få det. 

Låt oss därför inte glömma våra fattiga medmänniskor utan gärna ge och hjälpa dem. Och låt oss då inte nöja oss med vanliga gåvor, så att man ger dem några kronor efter sin egen förmögenhet eller efter deras behov. Sådan hjälp är man visserligen alltid skyldig att bevisa de fattiga. Men det finns en annan slags välgörenhet varmed alla i sitt stånd och kall kan tjäna och hjälpa sin nästa, och det alla dagar och stunder, nämligen att var och en så inrättar sitt förhållande, sitt hantverk, sin näring, att han inte tar för mycket betalt av någon, inte lurar någon i affärer, utan låter sig nöja med en måttlig vinst och ger folk ordentlig betalning. Likaså att han lämnar rätt mått och vikt, och varken vid köp eller försäljning söker sig någon fördel som kan bli nästan till skada. 

Var ärlig och rättrådig 

Vi ser ju med våra ögon hur mycket svek och oärlighet som förekommer i alla yrken och stånd. Den som nu handlar ärligt övar därmed välgörenhet och ger på sitt sätt en allmosa, även om han inte skänker bort något för intet, ja, även om han tar en måttlig vinst. Men andra som endast tänker på att avyttra sina varor till högt pris och endast söker sin egen vinning, de stjäl pengar ur sina medmänniskors plånböcker. Till exempel om en bagare gör brödet för litet eller förfalskar degen, eller om en slaktare ger för liten vikt, eller en vinhandlare tar för mycket för vinet eller förfalskar det, ja, vem kan uppräkna allt? 

Ingen näring är så liten och obetydlig att du inte ger allmosa om du handlar redligt i den och låter andra få goda varor till skäligt pris. Om du däremot tar för mycket betalt av andra eller betalat dem dåligt för deras arbete då är det stöld. Du är då inför Gud en tjuv och ska på den yttersta dagen få se framför dig den fattige Lasarus som du nekat en sådan allmosa av din näring eller som du rent av genom din girighet bestulit och berövat vad honom tillkom, så som du här hör att det gick för den rike mannen. 

Världens girighet och Guds straff 

Men världen är och förblir värld och låter sig varken rådas eller hjälpas. Den som äger mycket vill inte ge bort något utan bara ha mer. Den som har litet tänker framför allt på hur han också ska roffa åt sig något och frågar inte efter vem som då får lida skada. 

Därför måste Gud låta olika straff komma över den onda världen och efteråt straffa även med helvetets eld. Men fastän världen i viss mån får erfara detta och får höra det predikas så frågar den dock inte efter det och bättrar sig inte heller. 

Människans oförnuft 

Men är inte detta en fruktansvärd blindhet och förhärdelse? När det är fråga om andra saker då är vi ju omtänksamma. Har vi anledning att befara dyrtid, då skaffar sig var och en som kan ett förråd för ett par år för att förekomma nöden. Varför gör vi inte så också i detta fall när vi dock vet att en evig nöd blir följden för oss om vi inte förhåller oss rätt? Denna fördömelse är så mycket svårare, som du, om du en gång råkat däri, aldrig i evighet kan komma ur igen. All hjälp är då avskuren. Du hör, att Abraham och Lasarus inte endast inte vill, utan inte ens kan hjälpa med en droppe vatten. Varför störtar då vi arma människor oss i sådan olycka i det att vi så lite bekymrar oss om denna eviga fara och inte sörjer för att bli trygga för den? Vi kan ju annars så väl akta oss och ta oss till vara när det gäller rätt obetydliga saker där det kanske bara gäller några kronor. 

Är det inte sant att djävulen tar ifrån oss både vett och sans, annars skulle vi väl tänka mer på att rädda oss ur denna eviga skada än ur en blott timlig. Men nu går var och en sin väg fram och tänker bara på hur han själv ska kunna få nog här på jorden och lämna mycket efter sig åt sina barn och leva goda dagar. Den som har det så ställt tycker att han har det bra. Men den som inte har det så ger sig ingen ro förrän han också kan komma sig upp. Så blir människors hjärtan tyngda av omsorg om detta jordeliv så att domen kommer över dem som en snara. Och så ligger de i döden och förtappelsen innan de vet ordet av. 

Försaka världen och sök det eviga 

Nu framställer Herren för oss den rike mannens exempel och låter predika det för oss av den orsaken att han gärna vill förmå oss till att bekymra oss och ha omsorg inte endast om det timliga utan även mycket mer om det eviga och oförgängliga. Ty han vill inte att vi ska bruka det timliga och förgängliga på ett sådant sätt att vi därmed bereder oss vår egen eviga förtappelse. 

Den rike mannen hade kanske inte kommit till helvetets pina om han inte hade ägt så mycket, eller om han åtminstone fått lida och prövas något. Men gods och pengar gjorde honom högmodig så att han menade sig inte behöva vare sig Gud eller hans ord, och så lever han i sus och dus utan att låta sig oroas av något. Om det eviga bekymrar han sig inte. Om det timliga bekymrar han sig inte heller så länge han har fullt upp, om man undantar att han tänker på hur han ska skaffa sig njutningar och goda dagar och hur han ska kunna tillbringa tiden i lust och fröjd. För detta är det som Kristus varnar oss och liksom säger: Besinna er! Om ni efter den rike mannens exempel bara strävar efter att få leva i njutningar och nöjen då går det till slut för er på samma sätt som det gick för honom, nämligen att på denna korta, förgängliga och osäkra glädje följer ett evigt och oändligt elände och lidande. 

Dessa båda exempel ska vi aldrig glömma så länge vi lever på det att vi i all nöd och frestelse må ha en pålitlig tröst, och på det att vi må bruka de timliga ägodelarna så att vi inte för deras skull går miste om de eviga skatterna. 

Den rike mannens bröder 

På detta syftar också det som Kristus vidare talar, nämligen att när den rike inte längre kan hoppas på någon hjälp för egen del, så tänker han på sina bröder och ber Abraham att denne åtminstone måtte sända Lasarus till dessa för att bröderna inte ska rätta sig efter den rikes exempel och så bli fördömda med honom. 

Abraham avslår genast denna vädjan och säger, "De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till." Och när den rike ytterligare invänder och säger att det skulle uträtta mer hos dem om en död kom till dem och predikade än om de hörde ordet i församlingen, så svarar Abraham än en gång och säger, "Lyssnar de inte till Mose och profeterna ska de inte heller bli övertygade om någon uppstår från de döda." 

Den rike mannen inser att man måste göra bättring och förhålla sig annorlunda än han hade gjort om man ska kunna undgå fördömelsen. Han tänker också på att det kan gå för andra som för honom, så att de, fast de har Guds ord och predikan, ändå föraktar det och inte låter av det förmå sig till bättring. Därför tycker han att inget kunde vara bättre för bröderna än att en framstående predikant kom, om vilken man visste att han var död och befann sig i det andra livet och således skulle kunna lämna säkert besked om hur det stod till där. Och vi tycker väl lite var och en att en sådan predikan skulle man inte förakta, så som man annars hör och föraktar den predikan som sker av människor. 

Guds ord är räddningen 

Men Abraham avslår genast helt och hållet denna begäran och låter förstå att den som vill undkomma den eviga förtappelsen och bli salig ska inte se efter eller vänta på någon annan varning utan endast lyssna till Mose och profeterna. Detta är den enda väg på vilken man kan undfly evig förtappelse och bli salig. Men lyssnar man inte till Mose och profeterna så är allt förgäves. Till och med om en död uppstod .. så skulle det ändå inte bli någon tro. Detta är ju att högt berömma predikoämbetet och att trofast förmana folket att ge akt på predikan eftersom inget annat medel finns varigenom man kan rädda sig från den eviga förtappelsens förfärliga dom. 

Frälsaren Kristus 

Men vad predikas då av Mose och profeterna? Jo, i synnerhet två saker: Först och främst visar de oss till kvinnans säd som Gud lovat och sagt ska söndertrampa ormens huvud (1 Mos 3:15), vilket betyder att beröva djävulen hans makt och ta bort all den skada som djävulen i paradiset tillfogat oss alla. 

Denna kvinnans säd är Guds Son som skaffat gudomlig kraft och rättfärdighet åt oss här på jorden. Och det är om honom som Mose och profeterna talar. De lär och förmanar och yrkar på att man, när man kommer, ska hålla sig till Guds ord och tro hans löfte. Den som nu så lyssnar till Mose och profeterna ska för det första upphöra med att förlita sig på sin egen vandel, sina gärningar och sin förmåga. Och för det andra trösta sig allena av denna säd (Kristus), vilken ensam är en välsignad säd och medför välsignelse till oss som för våra synders skull är förtappade och fördömda människor. Således är tron på Kristus den enda och rätta vägen på vilken man kan bli kvitt synden och döden och bli evigt salig. 

Den rike mannen hade inte tagit emot denne Frälsare och denna tröst. Dessutom höll han sig själv för from. Inför världen var han fullkomlig i utvärtes måtto. Ty evangelium beskyller honom inte för att vara en äktenskapsbrytare eller en tjuv eller något sådant. Därför har han säkert tänkt: Om jag inte var så gudfruktig skulle Gud inte ge mig så mycken lycka och välsignelse. 

Ty av naturen sitter det i människan att när det går henne emot då tänker hon: Gud är vred på mig, det finns ingen hjälp eller utväg eller tröst för mig utan jag måste förgås. 

Och igen, när det står väl till med honom och han har fullt upp och allt går efter hans önskan, då tror han att han står på god fot med Herren, annars skulle han ju inte vara så nådig. Denna timliga välsignelse är dock, som sagt, någonting ringa och obetydligt. Och därför är det också så här på jorden att de gudlösa har det bättre ställt än de fromma. Men du må äga hur mycket gods och pengar som helst så må du likväl akta dig för att hålla dig själv för rättfärdig. Sätt din förtröstan endast till honom om vilken Mose och profeterna predikar. Annars går det dig som det gick för den rike som hade Mose och profeterna men likväl inte satte sin förtröstan på Herren Kristus. 

Tro och lydnad 

Det andra som Mose och profeterna lär oss är, att sedan vi grundat vår rättfärdighet och salighet på den utlovade säden allena (Kristus), så ska vi också lyda Gud så att vi under detta timliga liv gör och håller det som Gud befallt oss, och undviker det som Gud förbjudit. Ty detta är att frukta Gud och ha honom för ögonen. Men den som inte vill lyda Guds lag utan gör efter sin egen vilja och lust, dvs syndar, han har inte rätt att berömma sig av att han är ett Guds barn och har Gud för ögonen. Han måste därför varje ögonblick frukta att Gud ska komma och ta och döma honom sådan som han finner honom. 

Alltså måste båda dessa stycken vara förenade med varandra: Tron och lydnaden mot Gud. Tron gör att vi blir fria från synden och blir Guds barn. Lydnaden, eller kärleken och dess gärningar, verkar att vi förhåller oss som lydiga barn och inte längre vredgar Gud, samt har ett gott samvete, något som de inte kan ha vilka ligger i medvetna synder och utan bot och bättring fortsätter i dem. 

Kort sagt: Frukta Gud och var from. Men lita inte på att du är from utan förtrösta endast på vår Herre Jesus Kristus så ska det inte bli någon nöd för dig. Ty en sådan tro hjälper mot synden och döden. Eftersom Gud har befallt oss lydnad så vill han också ha behag till den. Och det ska inte göra dig någon skada att din lydnad här i livet är ofullkomlig, ty lydnaden är inte ensam utan är förenad med tron på Kristus, för vilkens skull det som brister i lydnaden blir förlåtet. 

Därför bör man lyssna så till Mose och profeterna att man av dem lär sig att tro på Kristus och leva fromt. Det gjorde inte den rike mannen. Därför måste han i evigheten vara bland de fördömda och plågas tillsammans med alla dem som hör Mose och profeterna men inte rättar sig efter deras predikan. Men de som lyssnar till denna och följer den och alltså tror på Kristus och är övertygade att Gud för hans skull vill vara nådig mot oss och inte tillräkna oss synderna utan göra oss saliga, och som sedan fortsätter att leva i gudsfruktan och inte följer djävulen och köttet, utan ser på Guds ord och vilja, de ska få vara med Lasarus vid Abrahams sida och njuta evig salighet. 

Det give oss Gud för sin Sons, Jesu Kristi, skull genom sin helige Ande. Amen. 

 *  *  *  *  *

Predikan ur Huspostilla, 1 söndagen efter Trefaldighet. Med tillstånd av Artos Bokförlag.

Till Bibeltro