Bibeln om Guds vrede


Innehåll:

Kap 1 Gamla testamentet om Guds vrede (4 sidor)

Kap 2 Nya testamentet om Guds vrede (1 sida)

Kap 3 Reflektioner om Guds vrede (3 sidor)

 

INLEDNING

Detta är en starkt kontroversiell bok med ett ämne som det råder enighet om bland folk i allmänhet och de flesta kristna kyrkor att man inte ska tala om - Guds vrede.

Boken vill försöka uppmärksamma den vredens Gud som ständigt blixtrar fram i Bibelns böcker, och skapa förutsättningar för en reformation av det kristna tänkandet om Gud. En reformation som har som mål att Guds församling ska ge fullt erkännande åt den balanserade gudsbild som Bibeln uppenbarar.

Det finns få om ens något budskap i Bibeln som beskrivs mer omfattande än budskapet om Guds vrede. Textmängden om detta är i Bibeln enorm. Men trots det är det tabu att tala om Guds vrede i moderna kyrkor. Detta är djupt olyckligt och får många tragiska konsekvenser. Den här boken vill försöka råda bot på denna destruktiva tystnad och förnekelse.

Boken innehåller tre kapitel. Kap 1 citerar och kommenterar några av de bibeltexter i Gamla testamentet (GT) som handlar om Guds vrede. Kap 2 gör motsvarande vad gäller Nya testamentet (NT). I dessa två kapitel ges även bibelhänvisningar i slutet på varje bibelbok som visar på ytterligare texter som direkt eller indirekt visar på Guds vrede. Kap 3 innehåller några reflektioner kring Guds vrede.

När vi nu börjar detta studium bör vi påminna oss om att den "bibel" som Jesus Kristus och apostlarna studerade och trodde på var de heliga skrifter som finns i det vi kallar Gamla testamentet (Luk 24:27).

KAPITEL 1

Gamla testamentet om Guds vrede

FÖRSTA MOSEBOK

I Bibelns första bok möter vi redan i Kap 3-8 Guds vrede som en reaktion på människans avfall.

Den mest fruktansvärda konsekvensen av "syndafallet" är att människan från och med den dagen och fram till världsbranden vid världens slut skulle komma att hotas av och ofta drabbas av Guds vrede.

Människan valde att lyssna till ormens ord istället för Guds ord. Människan gjorde det enda som Gud hade förbjudit genom att äta av frukten på trädet mitt i lustgården. Ormen och sedan Adam och Eva fick därför möta Gud som vredgad domare. För människan var det en ny och skrämmande erfarenhet. Människan fick sitt straff och drevs efter domen ut från lustgården i Eden av Gud.

Människosläktet förökade sig och spred sig över jorden, allt medan mörkret tjocknade över världen. Synden och ondskan fick fritt spelrum och människorna gladdes över ondskans genombrott.

Den rättfärdige Noa var dock ett märkligt undantag. Han hade fått nåd av Gud. Han och hans familj var de enda som inte blev drabbade av Guds vrede genom flodens vatten. Gud har genom den världsvida floden låtit världen förstå hur han ser på människor som lever i synd och han har visat vad som blir följden – Vrede.

Ett nytt släkte växer sedan upp genom Noa och hans söner. Men tillsammans med det släktet växer även synden och ondskan upp och Gud står åter beredd att låta Vredens lie drabba. Och så sker också. Mönstret upprepar sig sedan genom hela Israels historia. På synd och avfall följer Guds straff och vrede.

Men åter nu till begynnelsen och de därpå närmast följande händelserna.

Men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö. 1 Mos 2:17 Innan syndafallet läser vi att Gud ger människan en varning. Ett dödligt vredshot kom därefter att ligga vilande över paradishimlen. Här är det första gången det i Guds andedräkt andas vredens doft. Den fullkomliga människan skapad till Guds avbild får höra av sin Skapare att han tänker låta dem dö om de beter sig på ett visst sätt. De får således veta att Guds vrede är en potentiell verklighet som kan utlösas genom en enda liten handling i olydnad.

SYNDAFALLET, 1 Mos 3:14-19.

I denna text blir ormen förbannad av Gud. Och Adam och Eva får för första gången höra Gud tala i vrede. Genom Guds talade vredesord börjar orden "döden dö" i 2:17 gå mot sin oundvikliga fullbordan. "stor möda", "smärta", "törne och tistel", "anletes svett" är något av det som människan nu går till mötes. Det är omöjligt att betrakta detta som något annat än Guds vredes straff.

Och Herren Gud sände bort dem från Edens lustgård ... Han drev ut människan ... 3:23-24 De gick inte ut frivillig. Inte heller någon ängel drev ut dem. Det var Gud själv som drev ut dem och sedan obevekligt stängde igen för dem vägen tillbaka. Vad vi bevittnar är hur Gud för första gången handlar i vrede mot den avfallna människan. Gud stöter bort människan. Gud vill inte ha den avfallna människan i sin närhet.

KAIN

Gud: Nu är du förbannad ... 1 Mos 4:11

Denna händelse har sin upprinnelse i att Herren som det står såg till Abel och hans offer, men till Kain och hans offer såg han inte. Då blev Kain mycket vred och hans blick blev mörk. Det fanns något hos Kain och kanske också i de handlingar han gjorde, som inte gladde Gud och därför tog inte Gud emot hans offer.

4:6-7 visar också att det onda och mörka som tydligen var en del av Kains hjärta snart uppenbarades genom hans ord och liv. Gud ser till hjärtat och han såg att i Kains hjärta fanns mörker. Gud vände därför sitt ansikte ifrån Kain när han ville utföra sin religiösa handling. Redan detta var en vredeshandling över Kains liv.

Kain blev nu inte ångerfull efter Guds förmaning utan tvärtom uppfylld av hat och mördade sin bror. Kain möts då mera kännbart av Guds vrede genom att han får höra förbannelsen uttalas över sig.

Förut var det ormen som av Gud blev förbannad och nu drabbar det för första gången en människa. Det första barnet som av kvinna föddes på denna jord blev således en mördare som Gud i vrede lade förbannelsen över. Mordet utlöste en fruktansvärd reaktion hos Gud.

SYNDAFLODEN

Guds största vredesmanifestation över mänskligheten finner vi i beskrivningen av floden i Första Moseboken kapitel 6-8.

Orsaken till floden var människornas ondska. Alla deras tankar och avsikter var onda. Jorden var uppfylld av våld (6:5, 11). Därför löd Guds ord: Människorna som jag har skapat skall jag utrota från jordens yta. 6:7.

Guds hjärta var bedrövat, men där fanns också vrede riktat mot den avfallna mänskligheten. Det var inte Guds tårar som sände floden. Det var Guds vrede. Syndaflodens straffdom är helt i förening med Guds innersta vilja och väsen. Det var Guds helighet, rättfärdighet och rättvisa som gjorde det oundvikligt med ett globalt vredesstraff. Alla länder och folk dränktes av en vredgad Gud.

BABELS TORN, 1 Mos 11.

I människornas gemensamma företag fanns ingen plats för Gud. Vi ser den kollektiviserade människan i färd med att förhärliga sig själv och kröna sig själv till en gud. Mot allt vad Gud säger står människans håg att göra tvärtom. Guds vilja var att människan skulle spridas ut över jorden (9:1), men Noas efterkommande ville motsatsen. Gud förbistrar därför deras språk och tvingar människan att sprida ut sig över jorden. Också detta kan ses som en Guds vredeshandling över ett olydigt och trotsigt släkte.

Första Mosebok 1-11 är en enhet som handlar om människans urhistoria. Bara i dessa få kapitel har vi nu fått bevittna tre oerhörda vredeshandlingar av Gud över mänskligheten, något som fick oanade följder för lång tid framåt. Först Guds vredesord och vredeshandling över Adam och Eva, något som människan i alla tider får bära konsekvensen av. Sedan syndafloden som dödade ett helt släkte. Och sist språkförbistringen i Babel. Urhistorien vill tala om för oss hur Gud ser på människor som syndar och lever i avfall och att följden alltid blir Guds vrede.

GUD SÄNDER PLÅGOR

Men Herren lät farao och hans hus drabbas av stora plågor för Abrams hustru Sarajs skull. 1 Mos 12:17

Trots faraos godhet mot Abram (v 16) straffar Gud farao och hans hus med plågor. Man kan fråga sig varför Gud inte straffar Abram istället, som ljugit och visat sådan otro. Svaret ligger dels i utkorelsen och dels det skäl som versen själv ger, dvs att Gud tänkte på Saraj som blivit en sådan olycklig bricka i detta lögnaktiga spel. Dessutom kan vi förmoda att faraos liv inte var särskilt rent och gudfruktigt och därför förtjänade han att drabbas av Guds hand genom dessa plågor.

SODOM OCH GOMORRA

1 Mos 19:1-29 handlar om Sodom och Gomorra och de omkringliggande städerna på slätten. Dessa städers synder var mångfaldiga. Mycket ofta och starkt betonas att det verkligen var från Herren som vreden kom. Inget tvivel ska få råda över detta.

Då lät Herren svavel och eld regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. 19:24

Den här vredesdomen inträffade och blev nedtecknad som ett varnande exempel (2 Petr 2:6) för alla framtida generationer och vill visa oss hur Gud ser på varje stad som lever ett ogudaktigt liv. Hans vrede brinner mot varje sådan stad. Fast oftast utplånar Gud inte städer idag, men i den sista tiden ska han göra det (se Uppenbarelseboken). Det är mycket lätt att bedra sig och tro att bara för att det inte sker något liknande idag, fast det finns städer som t.o.m. är mer onda än Sodom, så är Gud inte längre vred. Men verkligheten är också idag att Guds vrede vilar ständigt över varje ogudaktig stad. Gud slår på många olika sätt.

GUD DÖDAR I VREDE

Men Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens ögon och Herren dödade honom. 1 Mos 38:7

Om Onan: Det Onan gjorde var ont i Herrens ögon, och han dödade också honom. 38:10

I fallet med Er får vi ingen direkt förklaring till varför Gud dödade honom. Det författaren vill betona är att det var Herren som dödade honom. Hos Er fanns något som väckte Guds avsky så mycket att han i vrede dödade Er. Vad gäller Onan ger oss författaren däremot ett exempel på något som väcker Guds vrede. Onan var en egoist som bara tänkte på sina egna lustar och inte på andras välgång. Gud såg detta, reagerade med avsky, och lät sin vrede drabba honom.

I kapitel 3, 6-8, 11 har vi läst om händelser som inneburit straffdomar över många människor. Här har vi nu två exempel på att Gud också har ögonen på varje enskild individ. Ingen människa undkommer hans ögons helighetsstrålar. I varje enskilt hjärta där ondskan råder och får utlopp kan Guds vrede slå till.

Se även 5:29. 9:5. 12:3. 20:3, 7, 17-18. 41:28-32.

ANDRA MOSEBOK

Guds vrede framträder tydligt även i denna bok. Alla de 10 plågorna över Egyptens land, över växter, djur och människor visar på den vrede som Gud sände över dem som plågade Israels folk. Det var Gud som sände plågorna och som till slut använde mordängeln till att döda alla förstfödda i Egypten. Jag skall därför räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag skall göra där. 3:20

GUD BLIR VRED PÅ MOSE

Då upptändes Herrens vrede mot Mose ...Under resan hände det på ett viloställe att Herren kom emot Mose och ville döda honom. 4:14, 24

Två gånger i detta kapitel blir Gud vred på den store gudsmannen Mose. Vid första tillfället (4:14) när Mose genom sina ord uppenbarar sin otro och sitt trots. Vid det andra tillfället (4:24) är orsaken förmodligen den att Mose hade underlåtit att omskära sin son, det som skulle vara förbundstecknet för Israels barn. Dessa händelser visar, för det första, att ingen människa är bättre än någon annan inför Gud. Gud har inget anseende till person. Också Mose var en vanlig dödlig syndare. För det andra, även den som får en kallelse av Gud och blir utvald av honom kan drabbas av Guds vrede. Ja, kanske risken t.o.m är större för en sådan människa. Första tillfället visar att attityd och ord kan väcka Guds vrede. Andra tillfället visar att underlåtelse att göra vissa handlingar kan väcka Guds vrede.

GUDS VREDE ÖVER EGYPTEN, Kap 7-14

Hela åtta kapitel handlar om Guds vredes plågor över ett hårdnackat Egypten med farao i spetsen. Gud sänder plågor, han dräper den förstfödde, han dränker härarna i vattnet. Människor, djur och Egyptens avgudar var föremålen för Guds vrede (12:12). Guds förhärdelse av faraos hjärta (7:3) är också en Guds vredeshandling.

Efter räddningen från farao och hans här sjunger Israel en lovsång som har flera texter om Guds vrede: Herren är en stridsman ... I din stora höghet slog du ner dina motståndare, du släppte loss din vrede, den förtärde dem som strå. 15:3, 7 För Israels folk var Guds vrede en självklarhet och något man också sjöng lovsånger om. Kan nutida kristna tänka sig det?

VID BERGET SINAI

Gud: Tag er i akt för att stiga upp på berget eller komma nära dess fot. Var och en som kommer nära berget skall straffas med döden, men ingen hand får röra vid honom, utan han skall stenas eller skjutas. 19:12, 13

Något oerhört skulle inträffa vid berget Sinai. Gud själv skulle uppenbara sig på ett alldeles speciellt sätt. Berget, området, blev därför högheligt. Ingen syndare fick beträda helig mark förutom den utvalde Mose. Om ett syndigt och trotsigt finger kom nära det heliga berget skulle Guds vrede verkställas över den personen genom stening.

BUDORDEN

Angående första och andra budet: Ty jag Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig ... Ty Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn. 20:5, 7

Män och kvinnor och deras barn och barnbarn, ja alla de som bryter mot det första budet och så visar att de "hatar" Gud kommer att straffas av Gud. Ingen kommer undan, inte ens syndares barn. Även den som bryter det andra budet och använder Guds namn på ett nedsättande och föraktfullt sätt möter hotet om Guds vrede.

GUDS VREDE ÖVER ONDA MÄNNISKOR, Kap 21:12-26

De olika slag av lagar som dessa verser tar upp vittnar om Guds helighet och vrede över alla som lever i ondska.

Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden. 21:17 Denna vers vill ytterligare förstärka vikten av att hålla det fjärde budet. Det barn som uppför sig illa mot sina föräldrar och talar ont om dem ska veta att inför Gud är sådant värt döden. Gud avskyr barn som är trotsiga och upproriska mot sina föräldrar.

Om Israel behandlar änkor och faderlösa illa: Min vrede skall upptändas och jag skall döda er med svärd, så att era egna hustrur blir änkor och era barn faderlösa. 22:24

GUDS VREDE MOT ANDRA FOLK

Ty min ängel skall gå framför dig och föra dig till amoreernas, hetiternas, perisseernas, kananeernas, hiveernas och jebusiternas land, och jag skall utrota dem. 23:23

Herrens ängel var det redskap som Gud använde för att slå de folk som fanns i det förlovade landet. Guds vilja var förintelse. Att sedan Israel inte i allt lydde Gud i detta är en annan sak. Men Gud ville en fullständig förintelse för att Israel i frihet och utan fara skulle få leva och med hjärtat kunna tjäna Gud.

GULDKALVEN

Efter händelsen med guldkalven: Herren sade ytterligare till Mose: "Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. 32:9-10

Israel hade fått uppleva stora och mäktiga under. De hade för några dagar sedan fått del av budorden och av andra lagar. Men medan Mose är uppe på Guds berg för att hämta tavlorna med de tio budorden så sätter Israel skyndsamt igång med att bryta mot det första och andra budordet. Sedan dansar de berusade runt guldkalven under utövande av sexuella orgier.

Det som händer är ofattbart, men synden är också irrationell. Här får vi en tydlig inblick i syndens väsen. Så fort synden i människan får en chans leder det till avfall och uppror mot Gud. Vi observerar att lagen hade alldeles innan hamrats in i folkets medvetande. Men det hjälper föga när hjärtat är av död sten.

Gud säger i texten att folket är "hårdnackat", dvs det är ett envist, stolt och trotsigt folk. I den förra bibeltexten såg vi hur Gud ville förinta alla de ogudaktiga folk som fanns i det förlovade landet. Här vill Gud nu i vrede förinta sitt eget utvalda folk. Gud har inte anseende till person (vilket vi såg när det gällde Guds vrede riktat mot Mose) och han har inte anseende till något speciellt folk.

Varje folk som syndar riskerar att drabbas av Guds vrede. Kapitlet slutar med orden "Så straffade Herren folket ..." Detta syftar förmodligen på det som Mose befallde enligt v 28 då 3 000 män dödades.

EN "MEDLARÄNGEL"

Jag skall sända en ängel framför dig ... Jag skall inte själv gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen. 33:2-3

En helig Gud kan inte vandra tillsammans med ett oheligt folk som är så benäget för synd. Någon slags "medlare" mellan det syndiga folket och en vred Gud var en nödvändighet och därför gick nu ängeln framför dem.

Se även 4:21. 5:3. 6:6. 17:14-16. 19:21-22. 22:18-20. 23:27-31. 28:35, 43. 30:12, 33, 38. 31:14-15. 33:5. 34:7, 11-15.

TREDJE MOSEBOK

Kap 1-7 handlar om olika slag av offer. Speciellt skuld- och syndoffret vittnar starkt om Guds vrede. Offren bringade försoning med Gud och därmed förlåtelse. Guds vrede blev stillad. Nadab och Abihu frambar "främmande eld" och detta inträffar:

Då gick eld ut från Herren och förtärde dem, så att de dog inför Herren. 10:2 (4 Mos 3:4)

Dessa präster gjorde något som Gud inte hade befallt. Det är antagligen den viktigaste orsaken till det som skedde även om det troligen också döljer sig andra orsaker bakom vredesdomen. Det viktigaste för författaren var emellertid inte att detaljerat visa vilka synder Nadab och Abihu gjorde sig skyldiga till. Författaren ville visa att prästtjänsten måste tas på allvar. Den Helige själv är närvarande och på dem som står mig nära skall jag bevisa mig helig (10:3). Dessa präster tog inte sina uppgifter på allvar och därför dödade Gud dem i sin vrede.

GUDS VREDE ÖVER SEXUELL ORENHET

Kap 18 handlar om förbjudna sexuella relationer som drar över sig Guds vrede:

Genom detta har landet blivit orenat, och jag har straffat det för dess missgärning, så att landet har spytt ut sina invånare ... Ty var och en som gör någon av alla dessa avskyvärdheter skall utrotas ur sitt folk, ja, alla som gör sådant. 18:25, 29

Folken som bodde i landet levde i många sexuella synder och Gud fördrev dem därför. Här varnar Gud Israels folk när han säger att om någon bland dem gör på samma sätt så ska den dödas. Sexuallivets gåva kan missbrukas och förvändas. Tar människan sig själv fria tyglar på detta område kommer hon att hora under Guds vredgade ögon.

Här förekommer ordet "avskyvärdhet" (tåeba) vilket är ett ganska vanligt uttryck i GT. Genom att studera de Bibelställen som handlar om avskyvärdhet/vidrighet/styggelse i relation till Gud kommer vi Guds karaktär närmare. Vi finner då att det är många olika slags gärningar och beteenden som Gud finner avskyvärt, och de människor som lever så betecknas ibland själva som avskyvärda inför Gud. (Se t.ex. 5 Mos 18:12, 22:5, 25:16. Ps 5:7. Ords 3:32, 17:15.) Det betyder att Gud hatar dem.

GUDS VREDE ÖVER BARNOFFER

Om folket i landet ser mellan fingrarna med den mannen, när han ger en av sina avkomlingar åt Molok, och inte dödar honom, då skall jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot hans släkt. Och jag skall utrota honom ur folket jämte alla dem som följt honom och i trolös avfällighet dyrkat Molok. 20:4-5 Här handlar det om barnoffer till guden Molok. Om någon i Israel avföll till denna hedniska rit skulle han dö. Gud ville att folket skulle döda avfällingen, men om de i olydnad inte brydde sig om detta skulle Gud själv döda honom.

GUDS VREDE ÖVER HÄDELSE

Och den som smädar Herrens namn skall straffas med döden. Hela menigheten skall stena honom. Vare sig det är en främling som smädar Namnet, eller en som är född i landet, skall han dödas ... Och de förde ut hädaren utanför lägret och stenade honom. Israels barn gjorde så som Herren hade befallt Mose. 24:16, 23

Denne man inte bara missbrukade Guds namn och därmed bröt mot det andra budet. Han även smädade det heliga Gudsnamnet (JHVH). Hur exakt denna smädelse yttrade sig som orsakade denna Guds vredesdom nämner inte författaren. Men denna smädelse och hädelse innebar att mannen kom att "bära på synd" (v 15) och därmed var Guds vrede över den mannen ett faktum. Folket visar sig i detta fall lydigt Gud och verkställer därför domen över mannen genom att stena honom. Guds vrede blir stillad och sonad.

GUDS VREDESYTTRINGAR, Kap 26:14-43.

Om folket lever i synd och otro skall Gud i vrede komma med förskräckliga olyckor, sjukdomar, pest, missväxt, vilddjur, fångenskap, svält som orsakar kannibalism, förtryck, materiell förstörelse, ångest, krig, förskingring av folket och död. Detta säger alltså Herren. Alla dessa fruktansvärda ting tjänar som redskap i Guds vredes hand. Det var inte onda makter som Israels folk skulle börja tänka på när de drabbades av detta. De skulle tänka att detta kom från Gud för syndernas skull. Gud och inte ondskan var källan till domarna. Skulle folket börja tänka att det var onda makter som slog dem när de drabbades av detta skulle de lätt ledas vilse i tanken. Gud vill därför mycket tydligt inpränta i folket att det var Han som stod bakom detta när det väl inträffade. Hur tänker kristna idag när sådana vredesdomar inträffar?

Se även 7:21, 25, 27. 10:6. 17:4, 9-10, 14. 19:8. 20:23. 23:30. 27:29.

FJÄRDE MOSEBOK

I denna bok får vi se hur ett trotsigt och upproriskt släkte dör under Guds vredes hand. Det släkte som börjar ökenvandringen ska på grund av synd och ondska förintas från jorden. Bara två personer i den enorma skara som en gång gick in i öknen skulle undkomma Guds vrede.

Gud har inget anseende till person. Mirjam och Aron, ja, även Mose var under Guds vrede. Inte ens de fick av Gud tillåtelse att komma in i det förlovade landet, också de måste dö under vreden. Gud har inte anseende till något folk. Egypten blev slaget av Guds vrede så länge tills de släppte Israel. Kanaans olika folk skulle snart under Josuas ledning få smaka Guds vrede genom hans hand.

Och i denna bok ser vi hur också Israels folk blev drabbat. I öknen gick en hel generation under, kanske några miljoner människor. De blev dödade av den Gud som en gång utvalde dem.

LEVITERNA

Men leviterna skall slå läger runt omkring vittnesbördets tabernakel, för att inte vrede skall drabba Israels barns menighet. 1:53

Endast leviterna skulle ha hand om och förestå allt som hade med tabernaklet att göra. Kom någon annan vid det skulle han drabbas av vreden. Leviterna placerades därför runt omkring tabernaklet så att inte någon skulle frestas att närma sig det heliga och därmed drabbas av Guds vrede.

GUDS VREDE ÖVER KLAGANDEN

Folket började högljutt klaga inför Herren hur illa de hade det. Då Herren hörde det, upptändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde dem som var ytterst i lägret. 11:1

De första tio kapitlen visar på lydnad och trohet från Israel gentemot Gud och hans lagar. Men sedan öppnar författaren ridån för något annat. Efter bara tre dagars marsch i öknen bubblar på nytt otron upp ur deras hjärtan i form av bittra klaganden. Inget hade de lärt av historien (2 Mos 15-17).

Författaren bryr sig inte om att beskriva vad "klagandet" bestod i. Han bara konstaterar att folket inte uppförde sig som det borde och att Herren reagerar med vrede.

Folket tröttnar på mannat och längtar efter kött (11:13): Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät ... Då upptändes Herrens vrede ... 11:10 Folket får kött: Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket, och Herren slog dem med en mycket svår plåga. 11:33

Det behöver inte ha gått många dagar sedan folket "klagade" och blev straffade. Nu var det dags igen. De var inte nöjda med mannat (2 Mos 16:4). Egyptens köttgrytor lekte frestande i fantasin och minnet. Förtröstan på Gud ersattes med självömkans och lustans tårar. Herren blev inte lite vred. Han gav dem vad deras hjärtan begärde. Men bara ett flyktigt ögonblick fick folket känna ondskans begär bli mättat. Det kött som de längtade efter blev deras död. Vi vet inte med vilken plåga som Gud dödade, kanske med något gift i dessa vaktlar (fåglar) som fick tjäna som vredens lie?

GUDS VREDE ÖVER MIRJAM OCH ARON

Och Herrens vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem. 12:9

Orsaken till detta var att Mirjam och Aron (Mose syskon) inte här visade någon gudsfruktan. Tanklöst och utan att tveka talade de illa om Moses, och med högmod i hjärtat riktar de kritik mot Mose suveräna ledarskap och mot honom som Guds speciella språkrör. Av fruktan för Gud och med beaktande av det förgångna borde bara tanken varit otänkbar. Men de lät synden dåra sina hjärtan och upptände därigenom Guds vrede. Mirjam, som tydligen tog initiativet till denna sammansvärjning träffades genast av Herrens vrede och fick spetälska.

GUDS VREDE ÖVER ISRAELS FOLK

Och Herren sade till Mose: "Hur länge skall detta folk förakta mig? Och hur länge skall de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? Jag skall slå dem med pest och utrota dem ... 14:11-12

... dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse, inför Herrens ansikte. 14:37

Bakgrunden till dessa två texter är följande: Herren befallde Mose att sända spejare till det förlovade landet för att utforska det. Tolv män blev utvalda. De gick och efter 40 dagar var de tillbaka. Tio av männen sa att landet visserligen var gott men att folket där var mycket starkt. Genom deras ord blev folket ilskna och alldeles förtvivlade.

Endast två, Kaleb och Josua, hade en annan mening. De ville inta landet. Folket visade med sina ord och handlingar att man inte förtröstade på Gud utan att man tvärtom i otro föraktade honom.

Gud ville därför döda alla utom Mose med pest. Mose trädde då fram som medlare och bad för folket och resultatet blev att Gud inte omedelbart dödade dem. I stället skulle allt folket dödas i öknen genom en "naturlig" död utan att få komma in i det förlovade landet. De otrogna spejarna däremot drabbades omedelbart av Guds vrede och dog. Undantagna var Josua och Kaleb.

GUDS VREDE MOT EN SABBATSBRYTARE

Och Herren sade till Mose: "Mannen skall straffas med döden. Hela menigheten skall stena honom utanför lägret. Då förde hela menigheten ut honom utanför lägret och stenade honom till döds, så som Herren hade befallt Mose. 15:35-36

En man tas på bar gärning medan han stampar på det tredje budet. Folket tog honom och satte honom i "förvar" eftersom det tydligen fanns olika åsikter om vad som borde göras med honom. Med andra ord handlar de mot bättre vetande (2 Mos 31:14). Herren måste därför uppenbara sig och än en gång tala om vad som är hans vilja. Folket böjer sig då för Guds ord och gemensamt stenar de mannen. Guds vrede utgjuts därmed över lagöverträdaren.

GUDS VREDE MOT UPPRORSMÄN

Och Herren talade till Mose och Aron. Han sade: Skilj er från denna menighet, så skall jag i ett ögonblick förgöra dem ... Jorden öppnade sitt gap och uppslukade dem och deras hus, allt Koras folk och alla deras ägodelar. De for levande ner i dödsriket ... 16:20-21, 32-33

Mose och Aron anklagas sedan av folket för ovanstående händelse och följande sker:

Och Herren sade till Mose: "Gå bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick förgöra dem ... Och Mose sade till Aron: ... vrede har gått ut från Herrens ansikte, hemsökelsen har börjat ... De som hade dött genom hemsökelsen utgjorde 14 700. 16:44-46, 49

Mer än 250 högt ansedda män i Israel satte igång ett organiserat uppror mot Mose och Aron. En häpnadsväckande scen utspelar sig. Dessa män hade inte bara fått lära av historien, de hade också fått erfara historiens orsaker och verkan. Men inte hjälpte det. Syndens makt är betydligt starkare än lite kunskap och erfarenhet. I sin blindhet menade de att Mose och Aron framhävde sig och gjorde sig mer heliga än andra.

Gud vill då åter döda hela folket på grund av deras uppror. Gud som ser och vet allt såg upproret hos allt folket. De som trädde fram uttryckte bara hela folkets åsikt. På nytt räddar Mose folket genom sin bön. Men de 250 upproriska männen samt deras hustrur och barn lät Gud levande fara ned "i dödsriket".

Vi kan vara säkra på att inte många bland folket kunde sova den natten. Man satt uppe och undrade och diskuterade. Det man gemensamt kom fram till var synnerligen häpnadsväckande. Man väljer att ställa sig på de dräptas sida och fortsätter i samma upproriska anda att gå emot Mose och Aron. Man menade att de båda bar all skuld till det inträffade. Det är som om Gud inte existerade i deras sinnen.

I sin vrede över dessa människor vill Gud då ögonblickligen döda dem, och tydligen börjar också genast någon snabbt spridande pestsmitta att verka bland folket. Genom Arons medlarställning hindras dock total utrotning. Men genom detta uppror hade ytterligare flera tusen dödats av Gud utöver de som dog på grund av det första upproret.

GUDS VREDE MOT MOSE OCH ARON

Moses slår på klippan två gånger, 20:11, och får därför höra av Gud: Men Herren sade till Mose och Aron: "Eftersom ni inte litade på mig och inte höll mig helig inför Israels barns ögon, därför skall ni inte få föra denna församling in i det land som jag har givit dem." 20:12

Bibeln upphöjer och glorifierar aldrig någon enskild människa. Nu anser författaren det vara dags att än en gång visa att även Mose hjärta är förvänt och besmittat av trots mot Gud.

Befallningen från Gud var tydlig: tala till klippan inför deras ögon, och den skall ge vatten. 20:8 Moses gjorde inte så. Istället för att tala till klippan, så talade han till folket och istället för att tala till klippan så slog han på den. Domsorden från Gud kom och orsaken till det var två enligt v 12:

1) Genom ord och handling hade Moses visat att han inte litade på Gud. 2) Moses höll inte Gud helig inför folket.

Ps 106:33 tillägger att Moses talade "tanklöst" vid detta tillfälle. Guds vredesstraff över Mose och Aron blir döden i öknen tillsammans med alla andra upproriska.

GUDS VREDE GENOM GIFTORMAR

Då sände Herren giftiga ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog. 21:6

Israel hade just vunnit en krigsdrabbning mot kananeerna och befann sig alldeles intill det förlovade landet. Men nu vandrade man bort från landet igen och folket blev otåligt. En naturlig mänsklig reaktion. Men man gick för långt. Den inre bedrövelsen sprängde sig ut ur brösten och förvandlades till upprorsord mot både Moses och Gud. Vidare klagade man över de goda gåvor som Gud hade försett dem med genom det dagliga mannat. Då lät Gud i sin vrede "giftiga ormar" komma bland folket. Genom dem dödade Gud "många i Israel".

GUDS VREDE MOT OTUKT OCH AVGUDERI

Då upptändes Herrens vrede mot Israel. Och Herren sade till Mose: "Hämta folkets alla huvudmän och häng upp dem i solen inför Herren, för att Herrens glödande vrede må vändas ifrån Israel. 25:3-4

Men de som omkom genom hemsökelsen utgjorde tjugofyra tusen. Herren talade till Mose. Han sade: Pinehas ... har vänt bort min vrede från Israels barn ... Därför har jag inte i min nitälskan utrotat Israels barn. 25:9-10

Snart skulle 40 års uppehåll i öknen vara till ända men först skulle folkets upproriskhet nå sin mörkaste höjdpunkt. Flagrant och öppet hängav sig nu folket åt att bryta mot det första och största budet när man började tillbe Moabs gudar. Sexuell lössläppthet karaktäriserade detta avguderi. Israels folk hängav sig åt satanisk otukt och avgudadyrkan. De mörka krafterna hade fritt spelrum och avfallet var totalt.

Gud befaller då Moses att man ska döda "folkets alla huvudmän" (de huvudansvariga) och sedan hänga upp dem och låta kropparna stekas av ökenhettan. Då skulle dels Guds vrede bli stillad och sonad, och folket kanske låta sig varnas. Men icke, det onda människohjärtat, i raseri över Guds vrede, knöt näven åt Skaparen och fortsatte i än mer öppen upproriskhet (25:6). Herren sänder då en "hemsökelse" över folket. 24 000 hinner dö, drabbade av Guds vrede, innan Pinehas stoppar "hemsökelsen" genom att med ett spjut genomborra ett älskande par, en israelit och en "midjanitisk kvinna", som horat inför Guds ögon.

MOSE VARNAR FÖR GUDS VREDE

Så upptändes Herrens vrede mot Israel, och han lät dem irra omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte var borta som hade gjort det som var ont i Herrens ögon. Och se, ni har trätt i era fäders ställe, ni syndiga mäns avkomma, och ökar än mer Herrens glödande vrede mot Israel! 32:13-14

40 år har gått sedan ökenvandringens början. Ett nytt släkte har växt upp. Snart ska man gå över Jordan in i det förlovade landet. Men två stammar ville det inte eftersom de såg att trakten där de var (Jaesers land och Gileads land) lämpade sig mycket väl för boskap. Mose blir arg och ger dem en dyster historielektion. Han påminde om de otrogna spejarna som förledde hela Israel och hur Guds vrede då kom över dem (v 13). I stark förbittring anser nu Mose att detta nya släkte (v 14) är samma andas barn och han menar att Guds vrede nu är än starkare än för 40 år sedan.

Stammarna skyndar då fram en kompromiss som Mose sedan godtar. Lugnet återställs, men vreden var hotande nära. Man kan nog säga att det här avslöjas lite av vad som fanns i hjärtat på det nya släktet, ett hjärta lika redo för trots och avfall som det utdöda släktet. Framtiden skulle också på många sätt bekräfta det.

Se även 1:51. 3:10. 4:15, 20. 5:21-22. 9:13. 14:22-23, 29-30, 32-35. 15:30-31. 16:40. 17:10. 18:3, 7, 22, 32. 19:20. 20:24. 21:3, 34-35. 22:22. 24:8. 25:16-18. 27:13-14. 31:2, 7. 32:10. 33:50-56. 35:(16-34).

FEMTE MOSEBOK

I denna bok undervisar Mose den nya generationen om tider som varit. Det mesta i boken består av de tal som Mose höll de sista månaderna av sitt liv just innan det nya släktet skulle beträda det förlovade landets mark. För Mose är det angeläget att betona Guds vredes verklighet. Hans budskap till det nya släktet på östra sidan av Jordan kan sägas vara: Ta varning! Guds vrede har drabbat oss och detsamma kan hända er om ni går i våra fotspår.

Ty en nitälskande Gud är Herren, din Gud, i din mitt. Se därför till att inte Herrens, din Guds, vrede blir upptänd mot dig och han utrotar dig från jordens yta. 6:15

Ett nytt släkte varnas för olydnad i det nya landet. Vare sig det utvalda folket befinner sig i öknen eller i det förlovade landet så är Guds vrede alltid en hotande realitet. Om folket viker av till avguderi:

... då skall Herrens vrede upptändas mot er, och han skall tillsluta himlen så att regn inte faller och marken inte ger sin gröda och ni snabbt blir utrotade ur det goda land som Herren ger er. 11:17

Om falska profeter uppstår:

Men den profeten eller den som har drömsyner skall dödas. Ty han predikade avfall från Herren ... Du skall skaffa bort det onda hos dig. 13:5

Gud vill döda alla främmande folk i Kanaan:

Men i de städer som tillhör dessa folk, och som Herren, din Gud, ger dig till arvedel skall du inte låta något som andas få leva. Du skall ge dem till spillo ... så som Herren, din Gud, har befallt dig, för att de inte skall lära er att bedriva alla de vedervärdigheter som de själva har bedrivit till sina gudars ära ... 20:16-18

Kap 27 och 28 handlar till största del om förbannelser som folket ska drabbas av om de lever i synd och otro. Kraftigt slås fast att när det onda kommer är det verkligen från Herren det kommer. Det skulle inte få råda någon tvekan - olyckan, eländet och plågan skulle komma från Gud som ett straff för synder:

Herren skall sända över dig förbannelse, förvirring och straff ... Herren skall låta pesten drabba dig ... Herren skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med brand och med svärd, med sot och rost ... Herren skall låta dig bli slagen inför dina fiender ... Herren skall slå dig med Egyptens utslag och bölder, med skabb och skorv ... Herren skall slå dig med vanvett, blindhet och sinnesförvirring ... 28:20-22, 25, 27-28

29:18-28 handlar om det nya förbund som Gud sluter med Israel i Moabs land. Mose sammankallar hela Israel och låter högtidligt kungöra Guds förbund. Varningar för Guds vrede är ett dominerande inslag:

Men bland er får det inte finnas någon ... som i sitt hjärta i dag vänder sig bort ifrån Herren ... Herren skall inte vara villig att förlåta honom. Herrens vrede och nitälskan skall då vara som en rykande eld mot den mannen, och varje förbannelse som är uppskriven i denna bok kommer att vila på honom, och Herren skall utplåna hans namn under himlen. 29:18, 20

Gud talar om för Mose att folket kommer att avfalla efter hans död och detta blir då resultatet:

Min vrede skall den dagen upptändas mot dem, och jag skall överge dem och dölja mitt ansikte för dem, så att de förgås. Olyckor och lidande i mängd skall drabba dem. 31:17

I Kap 32 vill Moses genom sångens rytm och melodi inprägla i folkets medvetande en kortfattad historieskrivning som är starkt kryddad av Guds vrede:

När jag har vässat mitt flammande svärd och min hand skipar rätt, skall jag ta hämnd på mina ovänner och vedergälla dem som hatar mig. Jag skall göra mina pilar berusade av blod, mitt svärd skall mätta sig av kött, av de slagnas och fångnas blod, av fiendehövdingars huvuden. 32:41-42

Se även 1:8, 30, 34-35, 37, 42, 45. 2:14-15, 21-22, 30-33, 36. 3:2-6, 26. 4:3, 24-27, 34, 38. 5:9, 11. 7:1-5, 10, 15-16, 19, 22-26. 8:20. 9:3-5, 7-8, 13-14, 19-20, 22, 25. 11:4-7. 12:29, 31. 13:9-11, 12-15, 17. 16:22. 17:1, 5, 12. 18:12, 19-20. 19:1. 20:4, 13. 22:22. 23:14, 18. 24:4, 9. 25:11-12, 16. 30:7. 31:3-5, 29. 34:4.

MOSEBÖCKERNA beskriver kärnfullt allt det som Israels fortsatta historia ständigt kommer att bekräfta. Två fruktansvärda verkligheter betonar författaren gång på gång:

1. Syndens demoni. Israels historia är fullständigt irrationell. Deras ständiga avfall och trots mot Gud är en ohyggligt mörk gåta. Det utvalda folkets ständiga avfall kan vi kanske bäst förstå med profeten Jeremias ord: Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det? Jer 17:9

2. Guds vrede. Ständigt ser vi hur Gud knyter sin näve och i vrede vill förinta hela folket. Hela tiden finns hotet där och ofta drabbar det delar av eller hela folket. Hela det släkte som utvandrade från Egypten (med undantag av två) dog under Guds vrede.

Men Israels hjärta är inte mer ont än andra folks hjärtan. Deras liv och beteenden återspeglar sig i varje människohjärta. Moseböckerna och vårt eget hjärta ger samma vittnesbörd: Vi är alla syndare under Guds vrede.

Till forts. av Kapitel 1