Allt sker så som Gud vill 


Av Jean Calvin 

Något förkortad version (Ordet "försynen" [providence] i följande text betyder Guds handlande i världen och bland människorna så att allt sker i enlighet med Guds vilja.)  
 
*  *  *  *  * 
 

Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället Honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet. Säljs inte två sparvar för några småmynt? Och inte en enda faller till marken utan er Fader. Matt 10:28-29 

Kristus har fullständigt rätt när han manar sina lärjungar att förakta döden, ty människovarelser som är skapade för himmelsk odödlighet ska betrakta detta obeständiga och förgängliga liv så som rök. Poängen är denna: Om de troende besinnar till vilket slut de blev födda, och i vilket tillstånd de befinner sig, ska de inte finna någon orsak till att ivrigt och ängsligt hänga fast vid detta jordeliv. 

Dessa ord har en ännu mer omfattande och rikare betydelse, ty Kristus lär oss att gudsfruktan är död hos de som fruktar despoter så mycket att de lägger lock på sin bekännelse. Ett djuriskt oförnuft råder i hjärtat på dem som fruktar döden så mycket att de inte ens drar sig för att helt låta bli att bekänna sin tro. 

Vi måste förstå att Kristus säger att när vi ger efter till att frukta människor så visar vi ingen respekt för Gud. Men när vi tvärtom visar tillbörlig vördnad för Gud segrar vi lätt och ingen mänsklig makt kan rycka ifrån oss vår uppgift. 

För övrigt, erfarenheten från alla tider lär oss hur nödvändigt det är för präster och för troende i allmänhet att låta varna sig för denna fara, ty aldrig har funnits en tid när människor inte rest sig i raseri mot Gud eller utvalt sig själva att krossa evangeliet. Inte alla människor har samma kraft till att ingjuta dödsfruktan i de troende, men ändå, de flesta är intagna av en vildsinthet som vore de grymma övernaturliga jättar som vaknar upp så fort tillfällen ges. Dessutom bemäktigar sig djävulen ofta "jättar" som med sitt blotta utseende skulle få Kristi tjänare att falla livlösa i backen om de nu inte blev undervisade om att stå fasta och orubbliga genom denna lära. 

Och eftersom detta att frukta Gud och att inte frukta människor går tillsammans är det dumt och fel att uppmärksamma endast det sistnämnda. Tvärtom, som förut sagts: Kristus sätter en from och helig gudsfruktan i motsats till en pervers människofruktan som leder bort från den rätta vägen. Det är det enda botemedlet mot människofruktan. Annars hade det inte varit någon mening när han säger att; om vi fruktar Gud som är Herre över kropp och själ ska vi inte frukta människor som har makt endast över kroppen. 

När Kristus medger att människor har makt att döda medger han det i betydelsen beviljande. Gud håller löst i tyglarna om de ogudaktiga, och de, uppblåsta av förtröstan på sin egen makt fruktar inget. De slår till mot darrande själar och handlar som om inget kunde stoppa dem. Men fåfäng är de ogudaktigas fräckhet som gör att de inbillar sig att de kan göra vad dem behagar med de troendes liv. Ty samtidigt håller Gud i tyglarna och när det så behagar honom hejdar han deras attack hur häftig och våldsam den än är. Men ändå kan det sägas att de har makt att döda genom Guds tillåtelse, ty ofta är de kapabla att handla i styrka och ge utlopp för sitt raseri. 

Och inte en enda (sparv) faller till marken ... Här fortsätter Kristus och betygar, vilket jag redan antytt, att hur galna än despoterna är har de ingen makt ens över kroppen. Därför är de dårar som fruktar människors grymhet som om de vore utan Guds beskydd. När vi befinner oss mitt i faror har vi också denna tröst att eftersom Gud är den som bevarar våra liv kan vi tryggt förlita oss på hans försyn. 

Det är i sanning en förolämpning mot Gud att inte ställa våra liv till hans förfogande som har ärat oss med sitt beskydd. Kristus utvidgar Guds försyn till alla skapelser tillsammans och argumenterar utifrån det lilla (sparven) att Gud har en särskild omsorg om oss människor. Det fanns inget billigare än en sparv och ändå vilar Guds öga på den och inget händer med den av en slump. Kommer då han som ser efter sparvarna att försumma att vaka över människornas liv? 

Vi måste nu också uppmärksamma två saker. Kristus definierar Guds försyn mycket mer annorlunda än t.ex. de filosofer som medger att världen på något sätt är under gudomlig styrelse och ändå föreställer sig försynens verkande på ett förvirrat sätt som om Gud inte brydde sig om enskilda individer. Kristus däremot förkunnar att varje enskild individ i Guds skapelse är i Guds hand och föremål för hans omsorg och att inget händer av en slump. På detta sätt motsätter han sig starkt att Guds vilja skulle ha något att göra med slump utan att fördenskull bejaka stoikernas ödestro. Det är en sak att se nödtvång i en kedja av orsakssammanhang, det är något helt annat att se världen – i stort som i smått – vara underkastad Guds vilja. Jag medger att det finns en viss slumpmässig process i naturens egen sfär, men jag hävdar att ingenting sker endast utifrån ödets blinda nycker, ty Guds vilja regerar över allt som sker. 

För det andra, vi ska inte betrakta Guds försyn på ett sådant sätt som dumt och nyfiket folk gör. Guds försyn ska vara det grundfundament som ger oss styrka och blir för oss en uppmaning att vända oss till Gud. När Kristus säger oss att till och med hårstråna på våra huvuden är räknade så gör han det inte för att uppegga tomma spekulationer utan för att lära oss att vila i Guds Faderliga omsorg som han utövar till förmån för våra svaga och förgängliga kroppar. 

"Han blev efter Guds bestämda plan och förutvetande utlämnad. Ni har med hjälp av laglösa händer korsfäst och dödat honom." Apg 2:23. 

Det huvudsyfte Petrus har när han nämner Kristi död är att belägga tron på uppståndelsen än mer utförligt. Det var väl känt bland judarna att Jesus hade blivit fastspikad på korset. Att han därför hade blivit uppväckt igen skulle ha varit ett tecken och bevis på Guds underbara kraft. Under tiden, med syfte att slå deras samveten med syndamedvetande, så säger han att det var de som dödade Jesus, inte att de hade korsfäst honom med egna händer, men att hans död hade blivit begärd av folket med gemensam röst. Fastän många av de som hörde Petrus inte hade haft någon direkt del i denna gudlösa och grymma ondska så gjorde han rätt i att skuldbelägga dem för detta, ty alla hade de besudlat sig antingen genom tystnad eller likgiltighet. Där fanns inget utrymme för svepskäl eller ovetskap, ty Gud hade redan ställt Jesus inför dem. På detta sätt förbereder Petrus dem för omvändelse genom att övertyga dem om synd. 

"Efter Guds bestämda plan och förutvetande". I detta möts åhörarna av något anstötligt eftersom det hela först ter sig absurt, dvs att denne man som Gud hade smyckat med sådana krafter efteråt skulle underkastas varje form av skymfning och tillåtas lida en sådan skändlig död. Eftersom Kristi kors till en början så upprör oss förkunnar Petrus att det inte hände av en slump eller därför att Jesus inte hade kraft nog att göra sig själv fri, utan därför att det var beslutat av Gud. Ty endast genom kunskapen att Kristi död var beslutad genom Guds eviga plan utestängs på förhand varje tillfälle till dåraktiga och fördärvliga tankegångar och förhindrar folk från att ta anstöt av det. 

En sak är klar: Gud fattar inga överilade eller fåfängliga beslut. Av detta följer att Gud hade ett välgrundat skäl i sin vilja att låta Kristus lida. En sådan kunskap av Guds försyn möjliggör för oss att ta de rätta stegen mot en förståelse vad gäller syftet och nyttan med Kristi död. Ty Guds beslut konfronterar oss med sanningen att den Rättfärdige blev utlämnad till att dö för våra synder, och hans blod blev vår förlossning från döden. Detta blir då en anmärkningsvärd framställning av Guds försyn, som lär oss att såväl som vårt liv som vår död är bestämd och styrd av försynen. Visst, Lukas talar om Kristus, men i honom har vi en spegel av Guds universella försyn som omfattar hela världen och som skiner särskilt på oss som är Kristi lemmar. 

Lukas framlägger två saker: Guds förutvetande och hans säkra bestämmelse. Fastän Guds förutvetande kommer först i ordningen (eftersom Gud betraktar det som han ämnar besluta innan han påbjuder det), placerar Lukas detta efter Guds råd och beslut, detta för att lära oss att Gud varken vill eller beslutar något utan att långt dessförinnan satt riktningen på det lämpliga målet. 

Människor fattar ofta hastiga beslut eftersom de bestämmer sig snabbt. När Petrus därför vill peka på att Guds beslut inte är utan skäl så förenar han Guds beslut med hans förutvetande. Nu behöver vi lära oss att omdömesgillt se skillnaden mellan dessa två, ty många har kommit fel i detta. Dessa människor hugger tag i Guds förutvetande och går förbi Guds beslut genom vilken han dirigerar hela världen, och så uppstår den vanliga brytningen som lär att även om Gud nu förutser allting så lägger han inget tvång på sina skapade varelser. Naturligtvis är det sant att Gud förutser sådant som ligger i framtiden. Men Petrus lär oss att det som kom över Jesus inte bara var förutsett av Gud utan också beslutat av honom. 

Från detta lär vi oss den allmänna sanningen om Guds försyn – den som uppenbaras i styrandet av världen som helhet och inte desto mindre i Jesu död: Det tillhör Gud, inte bara att känna till framtiden, utan också att bestämma genom sin vilja vadhelst han vill ska ske. Petrus gör klart denna andra punkt när han säger att Jesus blev utlämnad genom Guds säkra och fastställda plan. Det är därför som Guds förutvetande är något annat än Guds vilja genom vilken han regerar och inrättar allting. 

Andra, vars omdömen är skarpare, medger att Gud inte bara förutser utan också mycket enkelt inrättar allting som sker i världen. Men samtidigt föreställer de sig en oklar styrelse som om Gud låter tyglarna fara och låter sina skapade verk följa sin egen naturs regler och vanor. De säger att solen styrs genom Guds vilja, ty när den ger oss ljus utför den sin från begynnelsen påbjudna plikt av Gud. De tänker sig att en fri vilja av detta slag är överlämnat åt människan eftersom människans natur är i stånd att välja mellan gott och ont. Men de som tänker så inbillar sig att Gud sitter passivt i himlen. 

Skriften talar helt annorlunda och värnar om Guds kontroll över särskilda och detaljerade händelser och över alla handlingar som människor gör. Och vi måste tänka på det syfte som Skriften har när den undervisar oss om denna lära, och samtidigt måste vi hålla oss ifrån alla dessa galna spekulationer som vi ser leder människor på avvägar. Skriftens syfte är att göra tron aktiv, så att vi vet att vi är beskyddade av Guds hand och att vi inte blir föremål för skada av Satan och onda människor.  

"Med hjälp av dem som är utan lagen". Petrus verkar antyda att de ogudaktiga gjorde Guds vilja. Utifrån detta brukar följa en eller två absurditeter: Antingen att Gud utför det onda, eller att oavsett vilken ondska som människor begår så syndar de ej. Vad gäller det andra påståendet så svarar jag att om än de ogudaktiga utför vad Gud själv har beslutat så är detta att lyda Gud det sista de gör. Ty lydnad utgår från ett villigt sinnelag och vi vet att de ogudaktigas syfte är inspirerat av något helt annat. Dessutom, ingen förutom den som känner Guds vilja lyder honom. Lydnad springer fram ur en kunskap om Guds vilja, och Gud har uppenbarat sin vilja för oss i lagen. Därför är det så att endast de lyder Gud vars gärningar uppfyller lagens normerande krav och som därför underordnar sig villigt dess auktoritet. Men inget av detta ser vi hos de ogudaktiga som Gud driver hit och dit utan deras vetskap. Ingen människa får därför säga att de kan ursäktas eftersom de lyder Gud. Vi måste söka Guds vilja i hans lag, men de ogudaktiga söker att stå emot Gud med allt vad som finns i dem. 

Jag förnekar det andra påståendet, att Gud gör det onda, ty det låter förstå att Gud skulle vara benägen till ogudaktighet. Vi måste döma ogudaktighet i ljuset av det syfte som styr en människas handling. Människor som gör sig skyldiga till stöld eller mord syndar genom att de är tjuvar och mördare, ty de gör dessa ting med ont uppsåt. Gud, som använder sig av människornas ondska, får inte fösas samman med dem, han måste betraktas i ett helt annorlunda ljus, ty när han bestämmer sig för att straffa någon, och till att öva någon annan i tålamod, så avviker han aldrig från sitt väsen, som är fullkomlig rättrådighet. 

När Kristus därför blev utlämnad av ogudaktiga och korsfäst så skedde det genom Guds beslut och medgivande. Men förräderiet i det som hände, vilket i sig är ont, och mordet i det som hände och som var en stor ogudaktighet, får inte tillräknas Gud. 

"Då sade Herren: Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? Av Abraham skall det ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom skall alla folk på jorden bli välsignade." 1 Mos 18:17-18. 

… Vi lär från detta bibelställe – något som erfarenheten också lär – att Guds församling har fått ett särskilt privilegium att förstå betydelsen av Guds domar och deras orsaker och mål. Gud bevisar sig verkligen vara en rättvis domare över jorden när han kommer med straff över onda människor. Men eftersom allting verkar hända av tillfälligheter så upplyser Gud sina barn genom sitt ord, så att de inte må vandra blinda omkring likt de icke-troende. 

Så skedde i gången tid; när han sträckte ut sin hand för att slå hela jorden så inskränkte han sitt heliga meddelande till Juda, alltså, när han var redo att komma med nöd och olycka över länderna så tillkännagav han sig själv vara upphovsmannen till hemsökelserna genom sina profeter och till sitt utvalda folk ensamt … När Gud nu en gång har valt oss och upplyst våra sinnen genom sitt ord, så håller han kvar Ordets fackla flammande inför våra ögon så att vi i tro bevaras i vår tanke på de domar och straff mot det onda vilket de gudlösa så självsäkert inte bryr sig om. 

Därför borde de rättrogna känna väl till historiens gång från alla tider för att bli väl skickade att bedöma utifrån Skriften de olika olyckor som drabbar de ogudaktiga både privat och offentligt. 

Medan Sodom levde i välmåga och gladdes över sin härliga rikedom tillkännagav Herren till sin tjänare Abraham att undergången snart skulle komma. Där fanns då inget tvivel om att Sodom gick under, inte genom tillfällighet, utan genom en akt av Gud … Vi måste acceptera samma slutsats vid andra tillfällen, ty trots att Gud inte förutsäger framtiden för oss så önskar han att vi noga betraktar hans gärningar och lägger fram dess orsaker på ett klokt sätt. Vi ska inte låta bedra oss genom falska framställningar så som de otroende, de som "ser och ändå inte ser" och vänder sina ryggar mot sina rättmätiga mål. 

"Ve över Assur, min vredes ris! Staven i hans hand är min förbittring." Jes 10:5. 

Det som följer är avsett att kungöra det kommande straffet så att det lindrar de troendes sorg med några tröstande ord. Därför läggs större betoning på läran att vilken ondska som än Assur gör sig skyldig till så används de som en tillfällig bestraffning från Gud, och att när otroende överdriver sin fräckhet kommer de till sist att sättas på plats … 

"Ve". Gud kallar på Assur som om de vore utrustade för strid genom hans kommando. Profeten hade redan förkunnat att Assur skulle komma över dem, men skenheliga människor känner sig alltid så säkra, att fruktan för Gud aldrig bekymrar dem, till dess de kan se hans piska och till dess de faktiskt känner slagen. Detta är varför Gud nu kallar på Assur, precis som en domare kallar på en vakt och befaller honom att binda brottslingen, eller befaller bödeln att avrätta honom. Så kallar nu Herren Assur till att verkställa sitt straff genom deras händer. 

"Staven". Först, Assur kallas "min vredes ris". För det andra, de svärd och vapen de är utrustade med jämställs med Guds förbittring ... Det är som om profeten sa: "Men fastän de bär svärd ska ni inte frukta deras vapen utan Guds förbittring mot sitt folk". Poängen är att vilken styrka som fienden än har så har det sin källa i Guds förbittring, och att fienden inte kommer att röra ett finger om inte Gud eggar upp honom genom en dold aktivering mot det land han ämnar förstöra. Gud benämner staven som de håller i handen sin "förbittring", för att göra det klart för judarna att den till synes besinningslösa attacken från fienden är dirigerad av himmelsk försyn. 

Denna undervisning har två syften. Först, att förskräcka de ogudaktiga genom att låta dem förstå att Guds hot om att förstöra dem inte är tomma ord, och att visa dem orsaken till varför de straffas. Dessa ord har stor kraft att väcka upp de ogudaktiga från deras likgiltighet, de som hade skrattat åt alla tidigare hotelser från profeterna. För det andra, denna undervisning hade stort värde när Assur började plåga folket. Ty då, mitt i olyckan, kunde judarna inse att det inte var utan orsak eller att det hände av en tillfällighet, ty det hade blivit förutsagt genom profeterna. 

Gud benämner människor "min vredes ris" därför att han använder dem likt ett spö, och han kallar människornas vapen för sin "förbittring", eftersom människorna inte är vägledda och styrda av människors vilja utan är bevis på Guds förbittring. Dessa ord av profeten är högst tillämpliga idag, ty de förbjuder oss att tänka att de ogudaktiga hetsar upp sig och störtar fram otyglat så fort deras lust pressar på, ty de är styrda och tyglade av ett betsel så att de inte uträttar något emot Guds vilja. Av detta följer att vi måste dra slutsatsen att Gud handlar och verkar genom de ogudaktigas händer. Men i detta måste vi tänka och tala nyktert, ty det behövs att man vist och noga särskiljer mellan Guds verk och människors verk. 

Det finns tre sätt på vilka Gud verkar genom människor. 1) Alla rör sig och lever genom honom, och från det följer att alla människors handlingar härrör från hans godhet. 2) Gud verkar på ett särskilt sätt när han påverkar och driver de ogudaktiga så som det anses gott för honom. Fastän inget är mer fjärran från deras tankar så använder han deras gärningar till att ömsesidigt krossa varandra och förgås, eller till att tukta sitt eget folk genom deras hand. Det sistnämnda är vad profeten här vill betona. 3) Gud vägleder människor genom sin helige Ande, men detta sätt sker endast med de utvalda. 

Så om än despoter eller rövare eller några andra skadar oss, eller när främmande länder reser sig mot oss, så kommer alltid – mitt i all oro och förvirrad tumult – Guds hand att sprida sitt ljus över oss till att bevara oss från vanföreställningen att något inträffar av ren tillfällighet. 

"Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud." 1 Mos 45:8.

Detta är ett synnerligen betydelsefullt bibelställe, ty det lär oss att händelsers verkliga ordning och gång aldrig rubbas av illvilliga och ogudaktiga människor, utan tvärtom, att Gud styr människors förvirrade och häftiga förehavanden till ett gott slut. Det visar oss också hur vi bör tänka om Guds försyn och hur vi kan dra fördel av det. 

När nyfikna människor diskuterar detta så virrar de inte bara till och förvanskar allt genom att bortse från dess syfte utan kokar också ihop vilka absurditeter som helst för att så kränka Guds rättvisa. Deras oförskämdhet gör att även en del fromt och anständigt folk önskar att de kunde begrava detta stycke i vår lära. Ty så fort det förkunnas att Gud upprätthåller hela världens styrelse och att inget sker utan hans samtycke och befallning, så händer det att från dem som knappt känner någon vördnad för Guds mysterier det strömmar ut olika frågor som inte bara är tramsiga utan också ytterst skadliga. Men i vår strävan att förhindra sådan vanvördig brist på behärskning ska vi akta oss noga för att inte låta oss nöja med någon dum okunnighet om sanningar, sanningar som inte bara är uppenbarade i Guds ord utan också mycket nyttiga för oss att känna till. 

Anständigt folk skäms för att bekänna att ingenting som människor företar sig fullbordas om inte Gud vill det. De fruktar att ohämmade tungor då ska skrika antingen att Gud är upphovet till synd, eller att ingen ogudaktig kan ådra sig skuld eftersom de ju bara följer Guds avsikt. Fastän det nu inte finns något sätt att vederlägga sådan skändlig galenskap ska vi nöja oss med att avsky det och hela tiden hålla fast vid Skriftens klara vittnesbörd vad nu än människor må koka ihop. Mitt under allt detta skrikande från människor så styr Gud från himlen människornas planer och bemödanden och fullbordar till slut genom deras händer vad han själv har beslutat. 

Anständigt folk som räds för att framlägga Guds rättvisa inför de ogudaktiga belackarna tar sin tillflykt i den skillnaden att Gud vill att en del saker ska ske och endast tillåter annat att ske. Som vore det så att – utan hans vilja – någon frihet eller handling skulle vara möjlig för människan! Om Gud endast hade tillåtit Josef att bli förd till Egypten skulle han inte ha kunnat bestämma att han skulle bli redskapet som skulle rädda hans fader Jakobs liv och hans söner – och det är ändå det som uttryckligen sägs i den texten. En framställning som den i vår text skulle vara utan mening om det onda som Gud efteråt vände till ett gott slut skedde endast genom hans tillåtelse och inte genom hans vilja och beslut. 

Jag vet att ur människans perspektiv så finns det onda gärningar som sker endast utifrån ren och skär ondska. Och mer än så, eftersom de som gör så i sig själva är syndfulla så måste de hållas helt ansvariga och skyldiga. Men Gud verkar genom dem på ett förunderligt sätt så att han frambringar ren rättvisa utifrån orent fördärv. Hur Gud verkar är fördolt och ogripbart för oss. Och det är inte märkligt att köttets lustar gör uppror mot detta. Och bara av den anledningen borde vi undvika att försöka begränsa himlens höga storhet till vårt begränsade synfält. Låt det därför förbli något självklart att även då människors affekter rusar starkt och okontrollerat iväg än hit och än dit, så förblir Gud suverän och allenarådande över alla. Och genom sitt dolda betsel styr han deras rörelser varhelst det synes gott för honom. 

Samtidigt måste vi även hålla fast vid att Guds handlande är åtskilt från människans, så att hans försyn är fri från all orättfärdighet och att hans beslut inte har något samröre med människors missgärningar. Ett förträffligt exempel på denna sanning framställs för våra ögon i denna historia. Josef blev såld av sina bröder för ingen annan orsak än att de ville på något sätt se honom försvinna och bli utplånad. Samma händelse tillskrivs Gud, men med den viktiga skillnaden i syfte att han ville förse Jakobs familj med mat i tid av hungersnöd … Det blir av detta klart att trots att det först tycks som om Gud handlar så som ogudaktiga gör, så blir till sist deras illgärning ett starkt rop från hans förunderliga rättvisa. 

Men vi ser också att människor inte desto mindre är förbrytare fastän Gud, i motsats till deras förväntningar, omgestaltar det slut de söker i sin ogudaktighet till en god och glad utgång … Vi måste verkligen hålla fast vid att människornas gärningar måste värderas inte utifrån deras utgång, utan huruvida de misslyckades i sin uppgift, eller handlade i motsats till Guds befallning, eller gick utöver gränsen för deras kallelse. När en man försummar sin fru och sina barn och inte arbetar för deras uppehälle - och även om de nu inte dör såvida det inte är Guds vilja - så är detta inget som ursäktar mannens och faderns råhet som sviker dem när han borde vara till deras hjälp. Det är därför som människor med dåliga samveten inte vinner något på att ivrigt trycka på Guds försyn som en fasad för sina missgärningar. 

Men jag ber er att uppmärksamma igen hur ofta Gud står emot deras illvilja som önskar göra oss illa, och inte bara står emot utan också vänder deras onda ansträngningar till vårt bästa! På så sätt lindrar Gud vår kropps lidanden och ger oss en stilla ande och större frid. 

"Förbannad vare Kanaan, en slavars slav skall han vara åt sina bröder!" 1 Mos 9:25. 

Varför valde Gud ut från Hams många söner en bestämd person för olyckan? Här får vi inte ge alltför stort utrymme för vår nyfikenhet. Vi ska komma ihåg att det inte är utan skäl som Guds domar kallas för en bottenlös och outgrundlig avgrund. Det lämpar sig inte att Gud, inför vilkens domstol vi alla till sist ska stå, blir föremålet för vår bedömning, eller hellre – för vår dåraktiga dumdristighet. Så som det behagar Gud så utväljer han några till att bli exempel för sin nåd och långmodighet; han bestämmer andra för ett annat syfte, att bli bevis för sin förbittring och stränghet. Inför detta är det mänskliga förståndet blint. Trots det borde var och en av oss, medveten om sin egen skröplighet, lära sig att prisa Guds rättvisa, istället för att slänga sig själv i den djupa avgrunden genom sin galna djärvhet. 

Guds förbannelse inkluderade Hams alla släkter. Men framför alla andra valde Gud ut kananeerna med namn som varande förbannade. Vi vet att denna dom var från Gud, ty det bekräftades efteråt genom det som skedde. Noa var en människa och visste inte vad som skulle hända med kananeerna, men i en sådan dunkel och fördold sak talade han vad Anden lade på hans tunga. 

"Då sade han: Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken!" 1 Mos 4:10. 

Gud visar, för det första, att han vet om människornas gärningar även när ingen beklagar sig eller anklagar. För det andra, att människolivet är så värdefullt för Gud att han måste straffa blodsutgjutelse. För det tredje, att Gud vårdar sig om sina trogna inte bara medan de lever utan också efter att de dött. 

Jordiska domare slumrar för det mesta till såvida inte en åklagare vädjar till dem. Men till och med när den skadade eller kränkta tiger så ropar deras orätt mot Gud att han ska avkunna straff. Det är en underbart härlig tröst för anständigt folk som är orättfärdigt trakasserade att få höra att den olycka de så stilla uthärdar kommer självmant inför Gud till deras eget försvar och kräver vedergällning. 

Abel var tyst när hans hals blev avskuren (eller om han nu blev dödad på annat sätt), men efter sin död ropade hans blod mer uttrycksfullt än någon vältalares försvar. Alltså, människan må kväsa eller tysta ner den oskyldiges rop, men de kan inte hindra Gud från att döma i en sak som världen betraktar som död och begravd. En sådan tröst ger rik näring åt vår uthållighet i vedermödan. När vi lär oss att all vår rätt finns bevarad, bär vi våra kränkningar och vår orätt med ett besinningsfullt och lugnt sinne. Själens stilla tystnad framkallar ett verksamt och kraftfullt rop vilket fyller himlen och jorden. 

Den här versens undervisning är inte heller bara tillämplig på detta livet. Vi inte bara vet att vi mitt under otaliga faror är trygga under Guds beskydd, utan vi blir också styrkta till ett hopp om ett bättre liv. Av allt detta följer med all visshet att de som lever under Guds beskydd är trygga efter döden. 

"Han har förblindat deras ögon och förhärdat deras hjärtan." Joh 12:40. 

Detta är ett citat från Jesaja 6:9 där Herren redan i början varnar profeten att hans undervisande verksamhet bara kommer att sluta med att människor blir värre. Herren säger, "Gå och säg till detta folk: Ni skall höra och höra men inte förstå". Han menar, ´Jag sänder dig för att du ska tala till de döva´. Sedan tillägger han, "Förhärda detta folks hjärta". Med det menar Gud att han ämnar låta sitt Ord vara det som straffar de ogudaktiga, att han vill göra dem helt blinda, och att de kommer att störtas ner i ett djupare mörker. Guds dom är såväl rättfärdig som skräckinjagande när han förmörkar människors sinnen med sitt Ords ljus så att de fråntas allt förstånd. Med hjälp av deras enda ljus täcker han dem med ett tjockt mörker! 

Vi måste dock uppmärksamma att Guds ord inte förblindar människan genom sitt eget verkande. Inget kunde vara mer absurt än att det inte skulle finnas någon skillnad mellan sanning och lögn, eller att livets bröd skulle verka som dödligt gift eller att medicin skulle göra en sjukdom värre. När liv förvandlas till död måste vi anklaga människans ondska för det. 

Dessutom måste vi uppmärksamma att Gud själv ibland förblindar människors sinnen genom att beröva dem förstånd och omdöme. Ibland gör han det genom Satan och falska profeter, vilkas lögner gör folk galna, och ibland gör Gud det genom sina präster som när läran om frälsningen upplevs som fördärvlig och dödligt giftig för åhörarna. Detta är orsaken till varför profeterna, efter att de fullgjort sin uppgift att troget förkunna, bör anbefalla sitt arbetes frukt åt Herren. Om de inte har framgång ska de inte sluta eller bli nedstämda. De må tillfredsställas med vetskapen att Gud gläds åt deras arbete, och att trots att deras läras doft inte gör människor något gott och de ogudaktiga vänder det till något dödligt ont för sig själva, så är deras arbete, som Paulus vittnar om, gott och välbehagligt inför Gud (2 Kor 2:15). 

"Den fallna naturens sinnelag innebär fiendskap med Gud, för det underordnar sig inte Guds lag och förmår det inte heller." Rom 8:7. 

Paulus bevisar här vad han förut sagt genom att tillägga att inget förutom död kan komma från den fallna naturens alla ansträngningar, ty det kämpar i fiendskap mot Guds vilja. Guds vilja är rättfärdighetens lag och allt som inte överensstämmer med hans vilja är orättfärdighet, och det som är orättfärdighet är på samma gång dödligt. När Gud står emot oss är det meningslöst att förvänta sig liv, ty hans vrede måste genast och oundvikligen följas av död vilket är vedergällning framalstrad av hans vrede. Och låt oss nu komma ihåg att människans vilja är i allting motstridig mot Guds vilja. Ty vi skiljer oss från Gud så som ondskefullhet skiljer sig från rättrådighet. 

"Det underordnar sig inte Guds lag". Detta lär oss hur det kommer sig att köttets alla tankar strider mot Guds vilja. Guds vilja angrips bara där han uppenbarar den, och det är i lagen som Gud lär oss vad som behagar honom. Därför måste alla de som sanningsenligt önskar finna huruvida de står på god fot med Gud rannsaka alla sina syften och företag genom Guds lags norm. Även fast inget i denna värld är verkande utan att Guds dolda försyn styr det hela så är det en vidrig hädelse att därför hävda att inget händer utan att han gillar det, så som en del vanvettigt folk häcklande påstår. Vilken dårskap det är att söka skillnaden mellan rättrådighet och orättfärdighet (vilket lagen ju så öppet och tydligt ställer fram inför våra ögon) i den fördolda försynens dunkla labyrint! Som jag förut sagt så Herren har sitt eget fördolda råd genom vilket han bestämmer allting i världen. Och eftersom detta är obegripligt för oss må vi ha omdöme nog att hålla oss ifrån otillbörligt snokande vad gäller detta. Istället ska vi alltid veta att det förblir sant och fast att inget behagar Gud förutom rättfärdighet, och att vi inte kan rätt bedöma våra gärningar utom genom Guds lag, som utan bedrägeri vittnar om vad som behagar och vad som inte behagar Gud. 

"… och förmår det inte heller." Och se nu på den fria viljans förmåga vilken sofisterna inte kan lovprisa tillräckligt! Med dessa bibelord bekräftar Paulus klart och tydligt det som sofisterna skrikande avskyr – att det är omöjligt för oss att bringa till underkastelse våra förmågor så att de lyder lagen. De påstår vilt och bestämt att hjärtat har förmåga att böja sig i ena eller andra riktningen om hjärtat bara får hjälp av Andens ingivelse, och att valet mellan gott och ont är fritt och är upp till oss, om bara Anden kommer till vår hjälp. De hittar också på ´de goda impulserna´ som gör att vi av oss själva lyder lagen. 

I motsats till detta lär oss Paulus att vårt hårda hjärta är uppfyllt med okuvlig harm mot Gud och kommer inte genom sitt eget väsen att låta sig nedfalla för att påläggas Guds ok. Inte heller argumenterar Paulus om detaljer i vårt väsen utan han talar allmänt och för samman i ett knyte alla impulser som flödar inom oss. Den hedniska filosofin om den fria viljan må därför vara fjärran från det kristna hjärtat! Alla må veta av sig själva att de är tjänare åt synden, vilket de sannerligen är, så att de må frigöras genom nåden vilken de mottar från Kristi hand. Att sätta sin ära i någon annan frihet är den största dårskap. 

"Men onda och falska människor ska gå allt längre i ondska. De vilseför och blir själva vilseförda." 2 Tim 3:13. 

Det är den värsta form av prövningar att gudlöst folk växer sig stora och starka tillsammans med sina skändliga oförskämdheter och hädelser och med alla de villfarelser de utövar … Aposteln förutsäger inte bara att de vill bjuda halsstarrigt motstånd, men också att de ska ha framgång i att skada och fördärva andra. En odåga kan alltid förstöra mer än vad tio trovärdiga lärare kan bygga upp oavsett hur mycket de försöker. Det finns ingen brist på det ogräs som Satan sår och göder den goda jorden med. Och så fort som några falska profeter rotar sig så poppar andra upp överallt. 

Ogudaktigheten har nu inte denna kraft därför att lögn i sig själv har mer kraft än sanning, eller för att djävulens knep och uppfinningar är överlägsna Guds Andes kraft, utan därför att människan har en spontan böjelse mot fåfänglighet och villfarelse, och vill omfamna alltför kvickt vadhelst som passar deras smak och drömmar. Det är därför som de - genom en rättfärdig vedergällning av Gud - görs till blinda och fjättrade slavar till djävulens förnöjelse. Detta är huvudskälet till varför den gudlösa och pestsmittade undervisningen är så effektiv. Och i betraktandet av människans otacksamhet så är det helt rätt att det är så. Därför ska gudfruktiga lärare ta till hjärtat varningen att låta sig förberedas för ständig krigföring, att inte låta sig nerbrytas därför att striden är lång och drar ut, och inte ge efter för deras fienders fräckhet och oförskämdhet. "Just då kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer. Jesus frågade dem: 

"Menar ni att dessa galileer var värre syndare än alla andra galileer eftersom de fick lida ? Nej, säger jag,men om ni inte omvänder er ska även ni gå förlorade." Luk 13:1-3. 

Detta bibelställe är till utomordentlig stor hjälp för oss, ty det är nästan en medfödd sjukdom i oss att vara hård och sträng i vår dom mot andra medan vi behandlar våra egna missgärningar som endast bagateller. Därför händer det att vi inte bara förfar alltför strängt med våra bröders försyndelser utan också att när de felar vi fördömer dem som vore de vidriga och förtappade människor. Och under tiden – så länge som nu inte Guds hand vilar alltför tungt på oss – sover vi tryggt med våra synder som om vi njöt av Guds gillande och vänskap. När så sker bär vi utan tvekan på skuld. 

Ty när Gud tuktar någon inför våra ögon så gör han det för att varna oss för sina domar så att var och en av oss må lära sig att rannsaka sig själv och att väga det straff hon själv förtjänar. Och om Gud skonar oss för ett tag så uppmanar han oss i sin godhet och nåd till omvändelse. Det må vara oss fjärran att nyttja den tiden för att ge oss tillfälle till lättja. 

Det Kristus vill poängtera är att de som lider nöd genom andras händer inte är de värsta av människor. Och hans syfte är att fördöma vår förvända bedömning som av vana vänder sig emot dem som är hemsökta av någon olycka, och att utrota den självmildhet med vilken alla behandlar sig själv med. Gud utverkar sina domar helt fritt och på sitt eget sätt och enligt egen ordning, så att några genast får ta emot sitt straff medan andra för en tid tillåts njuta välmående och frid och ro. 

Kristus lär oss i denna text att vilka olyckor som än inträffar i världen så är de vittnesbörd om Guds vrede, och det i sin tur lär oss att om inte vi blidkar Guds vrede ska även vi möta vår undergång … 

Därför att judarna hatade och fördömde hela det samaritiska folket frågade Jesus judarna om de trodde att de få olyckliga som blev mördade av Pilatus var så mycket mer ogudaktiga än alla andra. Med andra ord sa Jesus, "Det kan inte vara någon hemlighet för er att hela Samarien är fylld av ogudaktighet och ändå lever många av de som förtjänar straff fortfarande i välmåga och är trygga." Den måste i sanning vara en blind och usel domare som tror att där det finns nöd måste det också finnas synd. Det är inte sant att de mest ogudaktiga släpas iväg först till straff. Gud väljer att straffa få av en större mängd så att han genom dem kan fördöma de andra och fylla dem med skräck för hans vedergällning. 

Efter att ha talat till samaritanerna vänder sig Jesus till judarna (Luk 13:4-5). Han pekar på de dagar då arton människor krossades till döds genom tornet i Jerusalem. Han förnekar att dessa människor var mer ogudaktiga än andra och hävdar att deras död borde fylla alla med fruktan, ty om Gud hade ställt dem som exempel på sin rättvisa så skulle det inte vara sannolikt att någon annan skulle kunna undkomma hans hand även om de nu för en tid hade förskonats. Kristus vill inte hindra troende från att uppmärksamma Guds domar, men han vill att de gör det på ett rätt sätt genom att börja med sina egna synder. 

"Hans lärjungar frågade: Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?" Joh 9:2. 

Eftersom Skriften vittnar om att alla plågor och besvär som människan dras med härrör från synd, så är det naturligt för oss att tänka att så fort vi ser någon i nöd så är hennes kval ett straff pålagd av Guds hand. Och då begår vi tre misstag: 1) Få dömer sig själva lika strängt som de dömer andra. Så fort min broder möter en motgång ser jag Guds dom i detta. När sedan Gud tuktar mig med ett ännu tyngre spö tillsluter jag mina ögon för mina synder. Men när en människa utdelar en dom borde hon börja med sig själv. Hon borde inte skona sig själv mer än andra. Om vi skulle handla rättfärdigt i detta borde vi vara snabbare att upptäcka ont i oss själva än i andra. 2) Överdriven stränghet är fel. Så fort vi ser någon råka ut för olycka genom Guds hand rusar vi iväg till den slutsatsen att det är därför att Gud hatar henne. Vi förvandlar hennes ofullkomlighet till något brottsligt och nästan misströstar om hennes frälsning. Däremot förringar vi så vår egen sak att vi knappt ser den lilla skavanker vi egentligen borde bekänna som en stor ogudaktighet. 3) Vi syndar genom att öppet och ogenerat förkasta som förtappade de som Gud prövar genom ett kors. 

Det är sant, som vi sagt, att all nöd härrör från synd. Men det är också sant att Gud låter drabba sina egna av olika skäl. Gud hämnas nu inte vad gäller vissa brott i denna värld utan skjuter upp straffet till nästa för att där ta itu med dem än mer strängt. Och omvänt så gör han ofta upp strängt med sitt trogna folk, inte för att de har syndat mycket men för att späka och undertrycka köttets synd. Ibland överser han med deras synder och prövar istället deras lydnad och tränar dem i tålamod. Se t.ex. på Job som led nöd mer än någon annan gjort; Gud var inte bekymrad över hans synder. Hans syfte var mer att på ett bättre sätt pröva Jobs tro genom alla dessa olika lidanden. Därför är alla dessa uttolkare dårar som urskillningslöst tillskriver allt lidande synden, som om alla straffades lika, eller som att när Gud drabbar människan han endast tänker på vad var och en förtjänar! 

... Och det är viktigt för oss att förstå att så fort som de trogna rör en fot i syfte att följa Gud så kommer Satan emot med tusen hinder och lägger fram dem med alla sina risker, allt med syftet att intrigera och så blockera vägen för oss. Det oaktat så tänder Herren sitt ljus och uppmanar oss att gå vidare. Vi måste modigt vandra även om vår väg skulle fyllas med många dödliga faror. Detta måste vi göra, ty Gud bjuder oss aldrig att gå framåt utan att samtidigt styrka oss med sitt löfte, och det löftet ger oss en fast tillförsikt att om vi blir kvar under hans auktoritet så ska han föra oss till ett gott och välsignat slut ... 

"Då ville de gripa honom, men ingen bar hand på honom för hans timme hade ännu inte kommit." Joh 7:30. 

De saknade varken vilja eller iver att skada Jesus. De hade också styrka och förmåga. Varför var de då med allt detta ändå hjälplösa som om de var bundna till händer och fötter? Evangelisten svarar att det berodde på att Kristi stund ännu inte hade kommit, och genom det menar han att Guds eget beskydd vaktade honom mot deras raseri och våld. Och samtidigt ser han korset i vitögat och avlägsnar dess anstöt, ty när vi hör att Kristus blev underkastad döden inte genom människors vilja utan var bestämd för ett sådant offer genom ett påbud av Fadern så är vi inte längre bekymrade. 

Och från detta kan vi hämta en allmän sanning, att medan vi lever dag för dag ligger tidpunkten för vår död i Guds hand. Det kan vara svårt att tro, men likväl sant, att trots att vi utsätts för så många olyckor, och är blottställda inför det onda genom så många bedrägliga människor och uslingar, och underkastade så många sjukdomar, så är vi likväl räddade från varje livsfara till dess Gud står redo och kallar oss. På oss ankommer det att kämpa mot vår egen brist på tillit. 

Låt oss nu först hålla fast vid den sanning som här undervisas oss, och sedan till målet som ligger framför oss, och sist till den uppmaning som följer: Kasta alla era bekymmer på Gud och må var och en av fullborda sin kallelse utan att tillåta att fruktan vänder någon bort från sin uppgift. Och må ingen gå vid sidan av Guds plan för sig själv. Ty det är inte rätt om någon litar på Guds försyn utan att ta hänsyn till Guds vilja för sig själv. 

"Vår Fader i himlen. Låt ditt namn hållas heligt. Låt ditt rike komma." Matt 6:9-10. 

När Skriften säger att Gud är i himlen så menas med det att Gud är den suveräne över allting, att han håller världen med allt vad den rymmer i sin hand och att hans kraft uppehåller allt och att hans försyn styr allt. 

David säger i Ps 2:4, "Han som bor i himlen ler, Herren gör narr av dem", och i Ps 115:3, "Vår Gud är i himlen, han gör allt vad han vill."

 *   *   *   *   *

 

Originaltitel: Providence 

Översättning: Ragnar Blomfelt 

Till Bibeltro