Förakta världen - 

Sök det himmelska


Av Jean Calvin 

Oavsett vilken vedermöda som hemsöker oss ska vi alltid ha i åtanke dess kommande slut, så att vi tränas i att ringakta det närvarande och därmed ger näring åt vår längtan efter det kommande livet. Ty eftersom Gud mycket väl vet om hur starkt vi är benägna genom vår natur till en slavisk kärlek till denna värld, så nyttjar han det mest lämpliga skälet för att kalla oss tillbaka och skaka av oss vår dvala och försoffning, allt detta för att förhindra att vi alltför starkt klänger oss fast vid världen. 

Vi borde verkligen alla under vårt livslopp sträva mot och ha som mål himmelsk odödlighet. Ty om vi inte hade något hopp om odödlighet bakom graven skulle vi få skämmas eftersom vi då inte på något sätt skulle vara förmer än de lägre djuren vilkas tillstånd då inte alls skulle vara underlägsna oss. Men när du ger akt på människors planer, önskningar och handlingar ser du inget annat i dem än vad som hör till den här jorden. 

Se alltså människors dårskap; deras sinnen bländas av skenet från välstånd, makt och ära, så att de inte kan se längre än så. Också deras hjärtan – som är fyllda av girighet, ärelystnad och lustar – trycks neråt och kan inte resa sig över dem. I korthet: Hela människans själ, som är fångad av köttets lockelser, söker sin lycka på jorden. 

För att möta denna sjukdom gör Herren sitt folk känslig för det här livets fåfänglighet genom att ständigt bevisa för dem livets usla elände. För att de inte ska kunna lova sig själva någon fast och bevarande frid i livet låter han dem ofta bli ansatta av krig, våldsamheter, plundring, eller bli störda och bekymrade genom andra skador. Och för att de inte ska längta med för stort begär efter flyktiga och vissnande rikedomar, eller vila i det som de redan har, så försätter han dem i brist, eller i varje fall inskränker dem till måttlig ranson, ibland genom landsflykt, ibland genom ofruktbar jord, ibland genom eld, eller genom något annat. Och för att de inte ska hänge sig med alltför stor tillfredsställelse åt äktenskapets förmåner, så antingen förargar och irriterar han dem genom en partner som uppför sig illa, eller ödmjukar dem genom sina barns ogudaktighet, eller hemsöker dem genom någon tragisk död. Genom sjukdomar och faror gör han det påtagligt för dem hur obeständigt och flyktigt alla de förmåner är som alla dödliga har tillgång till. 

På ett tillbörligt sätt får vi nytta och fördel av korsets tukt och fostran när vi får lära oss att detta livet, bedömd i sig själv, innebär rastlöshet, bekymmer och är på otaliga sätt uselt och eländigt och helt enkelt inte på något sätt lyckligt. Allt vad man anser höra till livets välsignelser är osäkert, flyktigt, fåfängt och behäftat med en stor blandning av fördärvligt ont.

Slutsatsen blir att allt det vi på jorden eftersträvar och hoppas på är kamp och strid. När vi alltså tänker på kronan måste vi rikta blicken mot himlen. Ty vi ska veta att vårt sinne aldrig kan höja sig tillräckligt för att åstunda och sträva efter det kommande förrän det har lärt sig att ringakta det närvarande livet. 

Det finns inget mellanting mellan dessa två ting: Vi måste antingen anse världen usel och värdelös eller slava åt den med en otyglad och omåttlig kärlek. Om vi därför hyser någon aktning för evigheten måste vi med kraft sträva efter att lösgöra oss från dessa bojor. Dessutom, eftersom detta nuvarande liv har så många lockmedel för att tjusa oss med, och ett så starkt sken av välbehag och charm, och ett sådant ljuvligt behag till att hålla oss lugna och stilla, så är det av största vikt för oss att vi ständigt blir ryckta upp från dess förtrollande tjusning så att vi inte blir bedragna och förhäxade av sådant smicker. 

Ty vad, o Gud hjälpe, skulle hända om vi här skulle få njuta en oavbruten räcka av berömmelse och lycka, när inte ens en ständigt pådrivande bedrövelse kan väcka oss till en tillbörlig känsla för vårt elände? 

Att människolivet är lik en rök eller en skugga är inte välbekant bara för de lärde, det finns inte heller ett mer slitet ordspråk bland den stora hopen. Det är ett så beaktansvärt faktum att de har gjort det bekant i många välkända uttalanden. Och ändå finns det inget annat vi begrundar mindre omsorgsfullt eller inget annat vi oftare glömmer. Ty vi gör upp alla våra planer som om vi hade inrotat vår odödlighet på jorden. 

Om vi ser en begravning eller vandrar bland gravar och dödens ansikte då möter våra ögon så erkänner jag att vi filosoferar beundransvärt över livets tomhet och förgänglighet. Vi gör sannerligen inte alltid det, ty sådant har oftast ingen effekt alls på oss. Vårt filosoferande varar som bäst en kort flyktig stund, det försvinner så fort vi vänder ryggen till och lämnar inte ett spår av hågkomst bakom sig. I korthet; det passerar ungefär som applåder vid en teater under en trevlig föreställning. 

Vi är inte glömska bara när det gäller döden men också vad gäller dödligheten själv, som om inget rykte om det någonsin har nått oss. Vi ger efter i loj trygghet som om vi väntade en jordisk odödlighet. Och under tiden, om någon kommer farande med ordspråket att människan är som en dagslända, så känns vi förstås vid dess sanning, men inte fäster vi något avseende vi det, ty tanken på vår beständighet klamrar sig ändå fast vid våra sinnen. 

Vem kan då förneka att det är oss av högsta vikt, inte att tillrättavisas av ord, utan att bli övertygad genom all tänkbar erfarenhet om hur eländigt vårt jordiska liv är? (Dock får knappast ens någon övertygelse oss att upphöra att stirra på detta liv med fördärvad och enfaldig beundran, som om livet innehöll i sig själv summan av allt som är gott.) Och om Gud finner det nödvändigt att så fostra oss så är det vår plikt att lyssna på honom när han kallar och skakar om oss i vår dvala, så att vi skyndar att ringakta världen och strävar med hela hjärtat efter det kommande livet. 

Dock, det förakt som troende ska träna sig i att tänka och känna för det nuvarande livet får inte vara sådant att det föder hat mot det eller otacksamhet gentemot Gud. Trots att detta liv överflödar av all slags elände så räknas det med rätta bland de gudomliga välsignelser som inte ska ses ned på, och därför kan vi anklagas för inte så lite otacksamhet mot honom om vi inte förmår se Guds godhet i det nuvarande livet. 

Särskilt för troende borde livet vara ett bevis för gudomlig välvilja eftersom det är helt avsett att verka för deras frälsning. Innan Gud öppet visar fram den eviga härlighetens arv behagar det honom att uppenbara sig själv för oss som Fader genom små bevis, dvs genom de välsignelser som han dagligen strör över oss. Medan nu detta liv hjälper oss att lära känna Guds godhet så ska vi inte förakta det som om det inte innehöll något gott alls. Vi borde därför låta livet göra ett sådant intryck på oss att vi ställer det bland de gåvor av den gudomliga välviljan som inte alls är ämnat ska föraktas. 

Om det inte fanns bevis från Skriften (de är dock otaliga och tydliga), skulle naturen själv uppmana oss att ge tillbaka tack till Gud som har fört oss fram i ljuset och förlänat oss att bruka livet och tilldelat oss alla nödvändiga hjälpmedel för att i det bevaras. 

Och när vi reflekterar över att vi här lever för att förbereda oss för den himmelska härlighetens rike finner vi i detta ett mycket högre syfte med livet. Ty Herren har påbjudit att de som till slut ska krönas i himlen måste först fortsätta strida här på jorden, så att de inte triumferar och vinner seger förrän de har övervunnit stridens alla svårigheter. 

Ett annat skäl är att vi här börjar erfara på olika sätt en försmak av den gudomliga välviljan så att vårt hopp och vår längtan må förökas efter dess fulla uppenbarelse. När vi slutligen insett att vårt jordeliv är en gåva av den gudomliga nåden - av vilken i enlighet med vår förpliktelse det ankommer oss att tacksamt minnas - då ska vi sedan på rätt sätt nerstiga för att betrakta jordelivets högst eländiga tillstånd, och så undkomma den överdrivna förkärleken till livet till vilket jag förut sagt att vi är naturligt benägna till. 

I proportion till hur denna kärlek förminskas ska vår längtan efter ett bättre liv förökas. Jag medger, i sanning, att den mest riktiga uppfattningen i denna sak formulerades av de som lärde att det allra bästa vore att inte ha blivit född, det näst bästa att få en tidig död. Ty de som är i avsaknad av Guds ljus och av sann gudsfruktan, vad kan de se i livet annat än ett förfärligt och ont förebud? Inte heller var det oförnuftigt av dessa som kände sorg och utgöt tårar vid nära anhörigas födelser, eller som höll fest vid deras död. Men detta gjorde de utan någon nytta eller förtjänst, ty i avsaknad av trons sanna lära såg de inte hur det som i sig självt varken är glädjefyllt eller åtråvärt förvandlas till fördel för de rättfärdiga, och av denna deras uppfattning kom därför inget annat än förtvivlan. 

Må därför troende medan de funderar över och värderar detta jordiska och förgängliga liv – med insikten att i sig självt är livet inget annat än elände – sträva efter att utveckla i sig själv en större beredvillighet och minskat motstånd vad gäller att längta och sträva efter det kommande eviga livet. När vi jämför de två bör jordelivet inte bara alldeles negligeras, utan i jämförelse med det kommande, bli försmått och föraktat. Eftersom himlen är vårt hemland vad kan jorden vara annat än en landsflyktig plats? Eftersom avresan från världen betyder ingång till livet vad är då världen annat än en gravkammare, och vad är vistelsen här annat än nedsänkning i döden? Eftersom kroppens befrielse betyder fullt erhållande av frihet vad är då kroppen annat än ett fängelse? Eftersom det är lycksalighetens höjdpunkt att njuta Guds närvaro, är det inte då största olycka att sakna det? "Vi vet att vi är borta från Herren så länge vårt hem är i kroppen." 2 Kor 5:6. 

Alltså, när jordelivet jämförs med det himmelska livet må det utan tvekan vara föraktat och trampat under fötterna. Förvisso bör vi aldrig betrakta det med hat, förutom då det håller oss fast under synd, men inte heller sådant hat bör riktas mot livet i sig. Under alla händelser måste vi beröras så av jordelivet vad gäller leda och avsky att medan vi längtar efter dess slut, vi är redo att efter Guds vilja fortsätta leva och hålla oss ifrån allt som liknar knotande och otålighet. Ty det är som om Herren hade tilldelat oss en tjänst där vi måste bli kvar till dess han kallar oss åter. 

Paulus klagar verkligen över sitt tillstånd att fortfarande vara bunden vid kroppens bojor och blickar intensivt efter förlossning (Rom 7:24), men ändå så förklarar han att han i lydnad för Guds bud var förberedd för båda vägarna, ty han var medveten om sin uppgift inför Gud att förhärliga Hans namn vare sig genom liv eller död, medan det tillhörde Gud att bestämma vilken väg som bäst främjade Hans ära (Fil 1:20-24). Om det alltså är vår lott att leva och Gud har hand om död så låt oss lämna vårt liv och vår död till hans förordnande. Låt oss likväl ivrigt längta efter döden och alltid begrunda döden, och i jämförelse med kommande odödlighet, låt oss ringakta livet, och med hänsyn till syndens slaveri, längta efter att ge upp livet närhelst det så behagar Herren. 

Det är dock märkligt, men många som är stolta över att vara kristna längtar inte efter döden utan är i stället så rädda för det att de bävar vid själva omnämnandet av det som om det vore något hotfyllt och rysligt. Vi förvånas förvisso inte över att våra naturliga känslor blir ganska förfasade när det talas om vår bortgång, men det vore alldeles oacceptabelt om fromhetens ljus inte skulle vara så starkt i den kristnes bröst att det med större tröst kunde övervinna och kuva denna fruktan. 

Om vi begrundar över att detta vårt obeständiga, bristfälliga, förgängliga, nedbrytbara och ruttna tält ska upplösas för att det är bestämt att det genast ska förnyas i fullkomlig, härlig och storartad himmelsk härlighet, vill då inte tron förmå oss att intensivt åstunda det som naturen bävar för? Om vi betänker att vi genom döden återkallas från exilen till att ärva vårt hemland, ett himmelskt land, ska då inte detta ge oss tröst? 

- Men allting längtar efter bestående tillvaro. – Ja, jag erkänner det, och hävdar därför att vi borde skåda efter kommande odödlighet där vi kan erhålla ett sådant stadigvarande tillstånd som ingenstans står att finna på jorden. Ty beundransvärt föreskriver Paulus de troende att villigt och glatt längta efter döden, inte för att de ska avklädas utan för att de ska ikläda sig, 2 Kor 5:2.

… Den som inte med glädje ser fram mot dödens dag och den slutliga uppståndelse har inte gjort särskilt mycket framsteg i Kristi skola (2 Tim 4:18, Tit 2:13). Ty Paulus särskiljer alla troende genom detta kännetecken, och Skriftens vanliga gång är att vägleda oss dit närhelst den vill förse oss med argument för verklig glädje. "Räta på er", säger Herren, "och stå upp i förväntan, för då närmar sig er befrielse" (Luk 21:28). Jag frågar, är det rimligt att vad han avsåg att ha en kraftfull effekt till att väcka oss till beredvillighet och jubel, bara skulle frambringa sorgsenhet och bestörtning? Om det är så, varför berömmer vi oss då fortfarande i honom som vår Mästare? 

Låt oss därför skaffa ett sundare omdöme. Och hur stötande och blint och dumt köttets längtan än må vara, låt oss inte tveka att åstunda Herrens ankomst, inte bara som en önskan, utan med innerligaste blick som den mest nådiga av alla händelser. Han ska komma som Förlossare att befria oss från denna enorma avgrund av ondska och elände, och leda oss till det välsignade arvet av hans liv och härlighet. 

Så här förhåller det sig: De trognas hela kropp, så länge de lever på jorden, måste vara som får inför slakten, så att de kan bli förenade med deras huvud, Kristus (Rom 8:36). Därför skulle deras situation bli helt beklagansvärd om de inte, när de riktade sinnet mot himlen, lät höja sig över allt som denna världen tillhör och likaså lät höja sig över alla nuvarande angelägenheter av alla de slag (1 Kor 15:19). Å andra sidan, när de väl har höjt sina huvuden över allt jordiskt – fastän de ser hur de ogudaktiga frodas i framgång och ära, åtnjutande djup frid, ge sig hän åt lyx och prakt, rumlande runt i alla slags njutningar, och de trogna dessutom blir ansatta och angripna av dem och får lida kränkningar på grund av deras övermod, och de blir rånade på grund av deras girighet, eller angripna på grund av andra lustar – så ska det ändå inte vara svårt för dem att uthärda under all denna ondska. De ska vända blicken mot den dagen (Jes 25:8, Upp 7:17) då Herren skall ta emot sina trogna tjänare, torka alla tårar från deras ögon, ikläda dem glädjens och härlighetens skrud, mätta dem med hans välbehags obeskrivliga ljuvlighet, upphöja dem till att få del av hans storhet, kort sagt: låta dem få deltaga i hans glädje. 

Men de ogudaktiga, som kanske har frodats på jorden, ska han kasta bort i yttersta skam och vanära och förvandla deras lust och njutning till plåga, deras skratt och glädje till gråt och tandagnisslan, deras frid till samvetskval, och straffa deras lyx och överdåd med evig eld. Han ska också placera deras nackar under fötterna på de fromma vilkas tålamod och uthållighet de skymfade. Ty, som Paulus tillkännagav, "Det är ju rättfärdigt för Gud att med plåga vedergälla dem som plågat er ... när Herren Jesus uppenbaras från himlen ..." (2 Tess 1:6-7). 

Detta är sannerligen vår enda tröst. Om vi berövas detta måste vi antingen ge utlopp för misströstan och förtvivlan eller fara mot vår undergång till världens fåfängliga tröst och lindrig. Psalmisten bekänner: "Men jag var nära att stappla med mina fötter, mina steg var nära att slinta, ty jag avundades de övermodiga, när jag såg att det gick de ogudaktiga väl." (Ps 73:2-3). Och psalmisten fann ingen viloplats förrän han gick in i Guds helgedom och insåg hur det gick till slut för de rättfärdiga och de ogudaktiga. 

För att avsluta med en mening: Kristi kors triumferar endast i de troendes bröst - över djävulen och köttet, synden och syndarna - när deras ögon riktas mot kraften från hans uppståndelse. 

Jean Calvin, Institutes of the Christian Religion, Book III, Chapter IX.

Originaltitel: Of Meditating on the Future Life 

Översättning: Ragnar Blomfelt 

Till Bibeltro