Första veckornas funderingar och “Skrivglappet”

Går du hem och känner dig som en bra lärare? Varför är du lärare? Frågan kom från en klok, ung kollega på en kafferast under våra nya sjuors allra första, väldigt varma och rätt förvirrade skolvecka. 

“Det har hänt” var mitt spontana svar. Kort, snabbt och halvfärdigt hann vi med ett samtal om glädje över att faktiskt någon gång ibland gå hem och känna sig som en bra lärare, men också känsla av otillräcklighet, frustration och konflikt mellan många olika saker, bl a strävan och kunskapskrav. Att nå så långt som möjligt utifrån sina förutsättningar står ibland i väldig kontrast mot svartvita kunskapskrav. Att se elever göra sitt allra bästa och utvecklas och ändå skriva ett F i en liten ruta i betygsprogrammet i slutet av terminen bär emot. Tyvärr är det inte så att jag går hem från skolan så väldigt nöjd alla dagar.

Varför är jag lärare då? Jo, för att jag gillar att vara med barn och ungdomar. Det känns självklart. Det är också motiverande att ha ett viktigt jobb. Varje dag känner jag att det vi gör i skolan är viktigt. Den frågan hann vi också avhandla innan vi skyndade tillbaka till schemafrågor, hdmi-kablar, glömda telefoner och genomgång av ordningsregler. 

Vi i personalrummet ska vara den bästa skolan för varje elev. Det säger vår rektor. Hur ska det gå ihop med känslan av otillräcklighet? Jag tänker att det finns hopp trots allt. Det kanske inte är helt fel att inte varje dag känna sig som en bra lärare ändå. Kanske är den känslan en ständigt pågående reflektion, en lågintensiv utvärdering och en vilja att hela tiden se och göra förbättringar. Kanske kan tankarna som maler gro till nya ideer som kan testas….med varierad framgång…. och lägga sig och gro till något nytt igen. Tillsammans kan vi stöta och blöta saker på skolan och förhoppningsvis både våga ställa frågor och svara ärligt utan alltför stor prestige. 

Någon vecka längre in på terminen började tidningar skriva om “Skrivglappet”. Två undersökningar har visat att unga svenskar har brister i skrivförmåga som gör att de inte klarar sig vid högre studier och på arbetsmarknaden. Det känns ju inte bra, särskilt inte för en lärare i svenska. Ingen anledning att känna sig som en bra lärare direkt. 

Om jag ska dra en lite optimistisk slutsats så blir den att vi jobbar med rätt saker i alla fall. Med många av våra förra nior jobbade vi hårt med grundläggande skriv- och läsförmåga. Det var en hel del prat och tjat om stor bokstav, punkt och styckeindelning från mig. Så lite stärkt känner jag mig när jag tittar på dokumentären där det sägs att arbetsgivare sorterat bort sökanden som inte behärskat just det tillräckligt bra. Att arbeta med språk är viktigt ur så många olika perspektiv.

En av niornas sista uppgifter i våras var att ge råd till de nya sjuorna. Efter att ha sett ett av råden kände jag mig i alla fall som en hyfsad lärare. Prat och tjat i form av feed back och feed forward kan leda till att någon lyckas lära sig något som känts svårt,  glatt berätta om det för att stärka någon annan och sedan rutscha vidare till studier och arbetsmarknad med god skrivförmåga.  

Nu har det gått ytterligare några veckor på terminen. De flesta eleverna och datakablarna har hittat rätt och den varma sommaren har övergått till höst. Vi är i full gång hela dagarna och många av oss hinner bara ägna någon stulen tanke då och då åt våra funderingar.