Handledning  

Den här terminen har jag återigen fått ha den stora äran att få handleda en lärarstudent. Men vad innebär det? Jag har i över tio års tid arbetat som VFU-handledare och kan med glädje se vilka duktiga lärare de alla är idag. Men vad är min roll i det hela, hur har jag och min syn på handledning utvecklats under den här tiden?

En mycket kort definition på handledning enligt Gunilla Nilsson som i ”Att handleda lärarstudenter-handledningens form och villkor i ett VFU-lärarperspektiv” likställer det med att visa någon hur man ska göra men också att genom samtal få den handledde att reflektera över det den gör, ska göra eller har gjort. Att handleda utan att leda för mycket är svårt och det tar (enligt mig själv) tid att hitta rätt balans.

Jörgen Dimenäs som skrivit boken ”Vetenskap och beprövad erfarenhet- forskningsmetodik för förskollärar och lärarprofession” går igenom fem olika faser hos lärarstudenten som jag nu kommer att utgå ifrån. I den första är studenten mycket fokuserad på sig själv som individ, frågor som ”Passar jag som lärare” och liknande dyker upp. Hur kan jag bemöta det som handledare? Här är studenten ofta ”ny” på det mesta. Då gäller det att jag är mycket noggrann med att välja ut bra situationer för min student att ”växa” i. Att välja ut rätt moment under lektioner där studenten kan lyckas och på så sätt bygga upp sin självkänsla och börja skapa en läraridentitet.

Nästa fas handlar om hur ämnesstudierna skapar ett engagemang hos studenterna, det känner jag så väl igen hos mig själv, i varje ny kurs så var just det ämnet det roligaste och viktigaste att undervisa i. Här är jag nog till viss del fortfarande kvar, jag har lätt att engagera mig mer i områden som jag brinner lite extra för. Här kan jag som handledare verkligen låta studenten ge sig hän och få pröva på sina nya ämneskunskaper genom att planera hela områden att ansvara för. Beroende på hur långt studenten har kommit med sin roll från första fasen så får jag avgöra hur min handledarroll ska vara i klassrummet.

Här kommer då den tredje fasen in naturligt, det finns elever i klassrummet och de är alla olika. Studenten kommer snabbt att bli varse om hur komplex en undervisningssituation kan bli beroende på elevers olikheter bl.a. när det gäller kunskapsbakgrund, mognadsgrad mm. Att anpassa sin undervisning efter elevers behov kommer in som ett viktigt moment när man planerar undervisningen och här blir min roll att göra studenten medveten om de olikheter som finns i den elevgrupp jag ansvarar för. Det kan t.ex. handla om att någon behöver bildstöd, någon behöver få hjälp att läsa uppgiften, eller att en elev behöver få dela upp lektionen i kortare pass för att orka.

Det leder sedan vidare till den fjärde fasen där studenten nu ska utveckla ett vetenskapligt förhållningssätt till de erfarenheter de fått med sig från klassrummet. Här diskuterar vi tillsammans undervisningssituationen och försöker att göra referenser till den litteratur som studenten har läst. En stor fördel är om jag som handledare tagit del av studentens kurslitteratur så att samtalet får en teoretisk koppling. I Gunilla Nilssons text så visar det tyvärr att få handledare är ordentligt insatt i vad studenterna läser. Då får samtalen ofta en mer praktisk inriktning och en mycket liten koppling till teorin.

Att tidigt lära sig att granska sin egen undervisning, reflektera tillsammans med någon om den och att sedan utifrån det göra förändringar och ev. förbättringar tror jag kommer att vara en stor fördel för studenten och deras kommande lärarroll. För även om vi är färdigutbildade så blir vi aldrig färdiga i vår yrkesroll. Vi utvecklas hela tiden, vår kunskap fördjupas och våra perspektiv vidgas. Det tror jag är viktigt att ha med sig redan från början. Det är även det som är den femte fasen från Dimenäs bok, där den egna kompetensen utvecklas. Här tycker jag att det kollegiala lärandet har stor betydelse. Att låta studenter få vara med i ett större sammanhang, träffa flera duktiga handledare och lärare och därigenom få olika perspektiv med sig redan under sin utbildning är enligt mig värdefullt för deras framtida utvecklande av sin yrkesroll.

När jag är handledare ser jag som en viktig del i min roll att vara länken mellan teorin de får på högskolan och erfarenheten de utvecklar hos mig. Dimenäs skriver att det uppstår en fördjupad lärarprofession för både student och lärare när den vetenskapliga kunskapen och den beprövade erfarenheten möts och så upplever jag också det. Men vad krävs det av mig som handledare för att samtalet ska bli givande? Teorin behöver vara begriplig och aktuell för både handledare och student, den ska går att koppla till värderingar, tidigare erfarenheter och handlingssituationer. Teorin och praktiken ska kunna ses som komplement till varandra.

För att kunna erbjuda ett större sammanhang tror jag att det är bra för studenten att tidigt komma i kontakt med flera lärare som sitter på olika kunskaper och har olika tankar kring undervisning. Jag tror även att om vi är fler som ser studenten i olika situationer så får vi lättare att göra en korrekt bedömning av studentens färdigheter, risken blir nog också mindre att vi fastnar på enskilda situationer utan får ett tydligare helhetsperspektiv. För att kunna planera en god undervisning behöver man ha kunskap om hur lärande sker, man behöver ämneskunskaper och man behöver veta hur elevgruppen ser ut. Sedan tillkommer även den tysta kunskapen, den vi samlar på oss under vår tid som lärare och som vi inte ska vara rädda att dela med oss av.

Maria Rosin 

Parkskolan