Alla lärare bör anlägga språkliga perspektiv på undervisningen genom att medvetet arbeta både med språk och innehåll i planering och genomförande av aktiviteter i förskola och i undervisningen i skolan. Genom språket kommunicerar barnen och eleverna med varandra och andra, de utvecklar ny kunskap och visar vad de lärt sig och vad de inte förstått.

Undervisningen ska därför kännetecknas av en levande dialog med inriktning på förståelse. Elever ska i undervisningen ges möjlighet att tillägna sig ett alltmer ämnesspecifikt språk. Kunskaper i och om det språk som är specifikt för ett ämne utvecklas bäst inom ramen för undervisningen i respektive ämne. Exempelvis är ett syfte med ämnet matematik att ge eleverna möjlighet att använda matematikens uttrycksformer för att kommunicera matematik i vardagliga och matematiska sammanhang och i ämnet idrott ska eleverna kunna planera och beskriva en rörelseaktivitet och behöver då ett ämnesspecifikt språk för kunna beskriva sin planering och hur aktiviteten ska genomföras.

Undervisningen behöver därmed visa elever på modeller för hur ämnesspecifika samtal kan föras och vilka ord, begrepp och uttryck som är vanliga inom ämnesområdet, samt identifiera de språkliga utmaningarna och stötta eleverna i att lära sig det som är svårt⁴.

Eleverna förväntas kunna visa sina kunskaper och förmågor genom språkliga uttrycksformer. De förväntas kunna föra resonemang och i vissa kunskapskrav uttrycks det explicit att de ska kunna använda ämnesspecifika ord och begrepp. Undervisningen om språket i ett specifikt ämne går inte att överlåta till lärare i något annat ämne, t ex svenska eller svenska som andraspråk. Elevernas språkutveckling är något som alla lärare måste ta gemensamt ansvar för⁵. Lärare behöver diskutera med andra lärare hur de planerar undervisningen så att eleverna utvecklar sitt ämnesspecifika ord- och begreppsförråd.