Danas započinjem prvi deo “pretpostavljene” turneje u Pomoravskom okrugu severno od grada Jagodine. Zeleno oslikana “stara dama” bicikla, će me odvesti tamo uz pomoć Google Maps. Prvi deo puta je isti kao i svakoga dana kada idemo u kupovinu hleba. Floppy, pas lutalice (ili napušten) mešanac, koji je pronašao i doveo naše stado kući, sada je ponovo sa nama na pristojnoj razadaljini od bicikle. Jedna ispružena ruka i on odmah lako poskoči na tu stranu. Prošao sam pored nekih meni ppoznatih meštana, koji takođe uživaju u ovom toplom jutarnjem vazduhu. Tu su i mali problemi za Floppija koji sada ulazi na teritoriju drugi pasa koji je čuvaju. Ali sa malo veštine brzo rešavamo taj problem i nastavljamo naše putovanje. Na najnižem delu približavamo se selu Bagrdan. Ulazimo u selo, prelazeći preko rupa u asfaltu, pored seoske škole, stare zgrade na trgu, koja je leti prazna.

 

Danas je pijačan dan.

Proizvodi se postavljaju na ivičnjaku ili na tezgama. Mnoštvo različitih elemenata je potrebno za ljudski život. Flaša vode kupljena u jednoj od malih prodavnica može se piti dok si na putu. Ljudi su na putu, čekaju da dođe autobus, ili su na skuterima ili u automobilima. Na kraju mosta nekoliko traktora sa pokretnim kavezima. Svinje, ovce, pilići su na prodaju. Ljudi se sreću, pozdravljaju jedni druge, razgovaraju, takvo je pijačno raspoloženje ovde u svakodnevnom životu.

Putovanje se nastavlja preko jednog dugačkog seoskog puta  koji se pruža uz Osaonički potok uzduž. Baš ispred benzinske pumpe nailazimo na put tucanik. Tu ćemo stati. Dva psa čuvara nevoljno puštaju Flopija da prođe. Bicikla može biti njegovo poslednje pribežište.

Pored kućice je rampa kojom se ručno upravlja, sada je spuštena, pa zaključujemo da je voz blizu. Kod  železničke pruge kod Bagrdanskog “tesnaca”, prošli smo pored jedne olupine automobila, i posle nekoliko stotina metara prošli smo ispod auto puta E75 kroz mali uski tunel u kome je bila velika bara.

Divno zelenilo na parcelama širi svoj jutarnji miris pomešan sa izduvnim gasovima sa puta i iz lokomotive koja je upravo stigla u Bagrdan. Zaustavili smo se kod jednog velikog skladišta lomljenog kamena, gde je jedan veliki utovarivač utovarao šljunak. Flopi je ispio malo vode iz bare, a ja iz flaše.

Ispred nas vidim drveće i žbunje, kao lijane i puzavice koje vise sa drveća. Desno od nas, uzan put ka ulazu u Osaonicu, dobro mesto za ribolov na kome sam pre nekoliko godina pokušao da pecam.

Treba da prođemo uzani gvozdeni most sa drvenim daskama dugačak oko 100 metra na drugu stranu Velike Morave. Prelazak nije lak jer su daske polomljene i nejednake. Da bi prošli moramo da se veoma blisko mimoilazimo kolima, čak iako smo na bicikli. Ali sve je prošlo dobro i za nekoliko minuta ponovo smo na čvrstom putu.

Odavde počinje selo Vojska i za mene je to početak novog nepoznatog putovanja.

 

Idemo dalje, prolazimo farme i bašte. Manastir Tomić, crkva koju sam obeležio na drugom mestu na mojoj ručno naravljenoj mapi, sada je označen na pravom mestu. Pojavljuju se kućice u dolini Morave neposredno pre sela Vojska. U selu nas je pozdravilo stado svinja koje su gonili niz ulicu. Ovde se oseća mir i harmonija.

U razgovoru sa veterinarom, koji je baš parkirao svoj auto kod prodavnice sa kafom, pomenuo sam mu Flopijev slučaj. Kaže da ništa ne možemo da uradimo sa psima lutalicama i pohvalio me jer mora da sam dobre duše čim me pas prati. A ja sam se pitao da li postoji poreklo reči “inchala”. I naravno moja briga šta će biti sa psom kada odemo iz ove zemlje. Stoga sam nekolicini meštana ponudio da se staraju o Flopiju.

Dao sam mapu sa weba sa slikama sela Vojska jednoj ženi i devojci. Pokazao sam im da smo sada odmah kod školskog dvorišta i lepo je da su one to prepoznale, a ja sam se nadao da će mi dati neke zanimljive informacije o slici.

I tako, skrenuli smo desno, prema znaku koji pokazuje pravac za Jagodinu. Putovali smo kroz usko zavijajuću ulicu koja je vodila pored potoka, gde je traka išla uz sam tok vode. Zatom smo išli uzbrdo, tako da smo bicikle morali da guramo preko šumom prekrivenog brda. Nakon nekoliko stotina metara došli smo do kraja jednog većeg puta. Relativno skoro izgrađen put sada se odjednom prekinuo (mora da je neodostajalo novca za dalju gradnju?). Sreli smo jednog čovek sa psom. Opet je bilo urnebesa i Flopi je još jednom ovoga dana  potražio zaštitu pored bicikle.

Planinski put baš ispred nas,  sa jarcima napravljenim od betona u cik cak liniji. Prva krivina je odlično mesto za izvorskom vodom. Na trećoj krivini susrelo smo dvojicu drvoseča u akciji seče drva za nadolazeći zimski period. Malo smo pričali na sirovom engleskom jeziku, a  jedan od njih je nekada bio u Malmeu (grad u južnoj Švedskoj), tako da smo imali neke zajedničke utiske.

Dok smo još bili na brdu, posle jednog kilometra, završavala se šuma sa divnim pogledom. Zeleni pašnjaci su se pružali pejzažom ka Dobroj Vodi, i zapadno ka dolimi Velike Morave koja je tekla pored Bagrdanskog brda.

Upravo sada uživamo u silasku današnje ture putovanja od Jagodine. U Rajkincu smo stali kod jednog domaćinstva i pričali u vezi situacije sa psom koji ne prestaje da nas prati. Dogovorili smo se da ja pokušam da ostavim psa ovde, prilično je dobro mesto za Flopija. Ako ostane ovde biće dobro, i kada bude nizbrdica, Flopi će nestati sa vidika.

 

Sve sada ide brzo i baš pre sela Duboka srećem poznatog prijatelja koji putuje kombijem. Znao je sa sigurnošću da sam celi dan na bicikli i ponudio mi je vožnju do njegove kući i tamo da popijemo kafu. Nije baš ugodno po sebi, želeo sam još malo da vozim biciklu. Ali nisam želeo da ga razočaram, ubacio sam biciklu i uskočio u njegov auto. U selu Duboka prepoznajem prezime Jaković, manastir na padini Morave. Prošli smo nekoliko staklenika i polja nekoliko kilometara blizu Malog Popovića, gde će me prijatelj ugostiti na jutarnjoj kafi.

Ovde se širi plodna ravnica okružena planinama na horizontu. Dobijate ovaj osećaj, kao da ste stanovnik Severne Evrope, centar sela sa farmama okolo, uličnim kućama, prodavnicama i rekreativnih objekata, kao da su celina na pejzažu. Planinska sela obično ocrtavaju strukturu obližnjih brda.

Odatle ponovo sam na bicikli i posle 3 kilometara, ulazim u selo Glogovac koje nije među selima. Selo je nešto malo veće od prethodnog, možda kao Bagrdan. Centar sela je na raskrsnici i putovanje se nastavlja na desno. Niz ulicu je dug red kuća za stanovanje. Put krivuda pored šumaraka i malo kasnije se produžava u gvozdeni most preko Velike Morave. Tu uvek ima ribolovaca, pa i danas. Ljudi iz svih krajeva obično ovde pecaju jer je relativno dobro mesto za pecanje.

I tako preko reke po drugi put ovoga dana, uskoro ulazimo u predgrađe sela Ribare. Velika Morava nastavlja uzvodno (zajedno sa putem E 75) od Niša, gde je izvorište u južnoj Srbiji. Ovde nailazimo na jednu industrijsku zgradu a put se račva na dva pravca, koja oba imaju za destinaciju Jagodinu. Nakon još 10 minuta vožnje biciklom, zaustavljam se u centru sela gde parkiram biciklu pored limenog sanduka u kome se priprema na ražnju jagnjetina i prasetina.

Sada mogu da se vratim kući sa prijateljima. Kada smo to večeri sedeli na terasi i odmarali se, videli smo jednu figuru koja gega ka selu. To se Flopi vratio iz sela Rajkinac – Takav je pseći život.

 

Sledećeg jutra, bez bicikle ala “veteranska univerzalna bicikla”, ali zajedno sa Flopijem koga još uvek šlepamo, sišli smo do autobuske stanice. Deca su radoznalo posmatrala psa, želela su da ga dodirnu, ali nisu smela zbog svojih majki koje su ih odvraćale. Malo ćaskanja sa nekim prijateljima i pomeranja psa sa autobuske stanice pre nego što je stigao autobus. Gužva je unutra i treba da se stisnemo da bi svi stali u autobus. Ljudi posmatraju nove putnike i obrnuto. Sreću se oči željne komunikacije. Kad bi sve misli i čuđenja imale zvuk, bio bi potreban zvučni talas da razume taj jezik. Bez obzira na gužvu, ovo je prijatno relaksirajuće putovanje. Silazim na Jagodinsku pijacu i ostalo mi je još svega stotinak metara do moje bicikle. Odatle počinjem metodično da vozim biciklu kroz ulice grada tražeći motive koji bi mogli opisati ovaj prijatan mali grad. Grad koji je živ u razvoju, sa građevinskim kranovima u simbiozi sa kulturom Srbije. Laka je orjentacija u gradu sa dve veoma prometne ulice. Mnoštvo ljudi ulaze i izlaze iz gradske pijace, sa njenim bazarima, neki se se zaustavili da žive u trenutku sadašnjosti dok su neki otišli. Poslovni prostor, proizvodi, isticanje robe, moderni tržni centri, stanovi i automobilska gužva, a onda kuće u delovima gde se stanuje odaju utisak nešto mirnije atmosfere.

U jednom Internet kafeu sam proverio moju e-mail poštu, pre nego što sam krenuo biciklom. Zaustavio sam se kod gradske pijace na prefieriji grada da bih kupio veknu hleba da prezalogajim. Prošao sam pored bolnice na obali potoka da bih fotografisao. Pozvao sam mog prijatelja Nenada da vidim gde se nalazi. Fotografija gomile pruča u potoku dokazuje dobar brlog. Napravio sam nekoliko fotografija dabra u vodi, zatim žaba pre nego što sam našao Nenada.

Vozili smo biciklu pored korita reke koja sada vrlo malo vode na sredini korita suprotno od jugozapadne periferije Jagodine. Prošli smo pored novootvorenog kompleksa Aqua park koji je postao glavna turistička atrakcija grada. Poto nema mora u blizini, ovo fino kreira osećaj za njega. Isto je tako i sa divljinom prirode koja je kreirana ljudskom rukom dok smo naporno vozili bicikle uskim putem pored jagodinskog zoološkog vrta. Kao velika nagrda za naš trud, popeli smo se na vrh brda na kome smo mogli da posetimo restoran i osvežimo se kafom i sa divnim pogledm na grad. Spustili smo se sa druge strane brda i ponovo smo vozili biciklezapadnim glavnim putem ka severu Jagodine.

Organizovali smo auto putovanje zajedno sa biciklama u gepeku što nas je odvelo 20 kilometara od grada i na visini od 400 metara. Prošli smo pored Donjeg i Gornjeg Štiplja ka lokaciji koja je 1 kilometar udaljena od Crnog Vrha. Kiša je napravile velike brazde na planinskom putu tako da ni automobili ni bicikle nisu mogli da prođu ovuda. Tako da smo morali da guramo bicikle nekoliko stotina metara.

 

707 metara iznad morske površine, leži Crni Vrh. Naša ideja je bila da stignemo tamo. Ili možda da ne idemo već da se vratimo nazad dole. U najmanju ruku imali smo dva puta za izbor.

Divan planinski pejzaž nas je okružio i nadjačao našu želju da krenemo dalje tako što smo zastali i kroz žbunje stigli do mesta odakle smo mogli da vidimo dolinu Osaonice, grad Jagodinu i greben iza koga se nalazio grad Kragujevac. Tu negde nalazio se i lovački kamp i jasno vidljiv početak radova za budući rekreacioni centar. Tu na raskrsnici videli smo i kulu za osmatranje divljih svinja i signalne znake.

Poneki drvoseča je pripremao drva za zimu, a inače bez toga vladao je potpuni mir i tišina. Polako smo vozili bicikle po uzanom traktorskom putu po kome su tu i tamo bile barice s vodom koje smo morali da zaobiđemo. Žbunje i drveće skoro da je nadkrivalo put, činilo se kao da putujemo kroz neki tunel, bez obzira na činjenicu da smo se nalazili na najvišoj planini u ovom regionu. I tako smo prošli kroz selo Drenak iz koga se bolje pružao pogled na Kragujevac, što je takođe značilo da smo se sada nalazili izvan okruga Pomoravlje, a u okrugu Šumadija.

 

U blizini sela Gornje Komarice koji jasno vidi vodotok Osaonice, sa mnogo potoka. Ovo naselje je široko naseljeno i dobijate utisak da je ono veliko i u životu i u plućima dovde.

Odavde se protežu 20 kilometara puta koji sam ja kolima već nekoliko puta prelazio. Fantazija u mojim mislima da ću biti u mogućnosti da “prevalim planinu” sada se pretvorila u “silaženje sa planine”; stvarno zgodan način da se putuje u središte prirode. Ovde se oseća da je dolina puna atmosfere zajedno sa zavojima Osaonice dok se vozimo senovitim asfaltnim putem.

Prolazimo pored šljunkare, farmi, strugare, školske i crkvene zgrade i u zapadnom i u istočnom delu Donjih Komarica i prodavnice. Pauza na svetom izvorištu je bila osvežavajuća. Lokalni vodič danas nije bilo, ali je tu bila mačka koja nas je dočekala. Ovde je sve uređeno za piknik tako da svako može da svrati.

Selo Strižilo koje je gotovo u potpunosti naseljeno etničkom manjinom Roma, počinje mnoštvom kuća i farmi, moderno sagrađenim kućama i starim kućama od kamena. Na brežuljcima je svetlucalo seosko groblje a usred sela Lovci je novosagrađena crkva. Malo pre sela Bagrdan zavšilo se moje putovanje, dok je naš prijatelj nastavio biciklom do Jagodine.

A evo i Flopija koji takođe čeka, pun očekivanja koje dolazi sa svakom sledećom vožnjom bicikla.

 

 

Ovo Je publikaciJa koJa Je istovremeno praktična i didaktičke (poučna) ako Je prostor oko Osaonica. To će pokazati savete, predloge, misljenja (viziJe), funkciJe, podatke i informaciJe koJe pomažu stanovnicima i posetiocima otkriti ili otkriJu okoline, hrane, ljudi, priroda i tradiciJa u srcu SrbiJa, ŠumadiJskog okruga i PomoraviJa.

Ue shou, kroz ovaJ tri-Jezični priča, kako to može biti dizaJnirana.
Sledeći korak Je da se formira grupu interes, danas Je, prikupljanje i dokumentacioni materiJal planu dizaJna.

Jazik se odnesuva na slovenski, engleski i skandinavskim govori posetioce sa Jednostavan Jezik obrazovanja, koJi Je takođe okuplja Jezika

 

 

 

 

A simple joy

The night is full of sound; grasshopper gambling, frog quakes, dogs bark and cows moo. When the morning daybreaks cock crow, sheep bleat and the valley starts a new life.
Today I begin the first part of the "supposed" tour at the Pomoravski countryside just north of the town of Jagodina. The green-painted old lady cycle will get me on a round planned with the help of Google Maps. The first route is the same as we travelled every day before, to buy bread. Floppy, the fugitive (or leaves) mixed dog, who found our flock to its home, hanging on to the appropriate distance behind the bike. One paw slip a little flippant aside and he jump easily to the side where one coming approaching. I wave to some familiar morning alert inhabitants, who also seem to enjoy this healthy warm morning air. It will be a small problem for Floppy, when we pass another small dog guarding its territory. But with a bit of tackling it can be overcome, and the journey goes on. It is most downstairs and we pass some reaching as is on there way to the village Bagrdan. We enter the village, crossing between the holes in the asphalt, and past the "big school", the square 60-century building, which is empty now in the summer.

 

It is the market today.
The goods are presented at the kerbside or in market stalls. A mix of elements needed for life's necessities. A bottle of water, purchased in one of the small stores, may be the drink on the road. People are on the road, waiting at bus stops, at scooter or by car. At the end of the bridge are a few tractors with cages on the move. Pigs, sheep or chickens offered for sale. People met, greet each other and discuss, and the market mood here in the middle of everyday life.

The tours continue through the long village street and follow Osaonica creek last stretch. Just before the petrol station turn us into a small gravel road. There will be a stop! Two guard dogs are reluctant to drop past Floppy. The cycle may be a last resort.
Lineman cottage, next to the manually handled the railway gates are manned, so it's probably train at the conclusion. But we passed over the railway and on the Bagrdanski "claw", past a small car scrap, and after a few hundred metres we pass under the motorway E75 in a small narrow tunnel with a large puddle on the road.
A lovely greenery on the parcels spread their morning scent mixed with exhaust from the pay way and diesel locomotive which has just arrived in Bagrdan. We stop at a crushed rock storage site where a large wheel loader handles gravel lot at the far end of the plan. Floppy takes a sip of water from a puddle and I from the water bottle.
Ahead of us I see a wall of trees and bushes, like a jungle with its vines and creepers hanging from the trees. To the right of us, a narrow path down to Osaonicas mouth, a good fishing spot that I tried a few years earlier.
The narrow iron bridge with wooden planks to cross this roadway extends about 100 meters to the other side Velika Morava. To ride over was difficult, because the odd plank is broken or uneven .But to run over with a smaller car works, even if it is very tight to meet with the transient cycle. But it went well and after a few minutes we are on solid ground again.
Here starts a way to Vojska , and with this begin a new, for me, unknown journey.

 

 

Farewell

It goes up, past the farms and horticultural land. Monastir Tomic, the church, which I placed in another location on my simple handmade map, ports are now in the right place. The building signs with its beautiful fund at the Morava valley shortly before Vojska. Inside the village we are greeted by a herd of pigs that are treated like herds up the street. Here you get a sense of peace and harmony.
In a chat with a veterinarian, who just had parked his car outside a store with café, I talked about Floppy’s situation. He believes that we can’t do anything about stray dogs, and praise me because I must have a good heart, because the dog is following me. And I wonder if there is a legacy of history with the sentence of "inchala". And of course there are concerns about the dog in my mind, what will happen when we leave the country. Therefore I offer too a few inhabitants to take care of Floppy.
I give the web-map hybrid images of Vojska to a woman and a girl. I point on it that we stand next to the schoolyard and welcome the recognition process and I hope they get some pleasant news of the picture.

And so we take to the right, at a sign marked Jagodina. We travel onto a narrow winding street leading to and across a creek, where the driveway goes on the streams bottom. It becomes uphill, so that the cycle may be leaded and we pass some houses on a hillside forest. And after a few hundred meters we come to a larger end of another road. A relatively newly built road that ends abruptly (took the aid money final here?). We meet a man with a dog. It will be pandemonium, and the cycle will be Floppy’s rescue once again this day.
Alpine Road in front of us, with ditch sides made of concrete, zigzag it up for height. The first curve is a great place with a water source. At the third bend, we encounter two lumberjacks in action with the felling of the upcoming winter wood stack. We chat a bit on "rough" English, and one guy has been in Malmoe (city in southern Sweden), so we have some common impression.

Once on the hill, after a kilometre, the forest will end and here is a beautiful view. Green pastures in a rolling landscape spreads out toward Dobra Voda, and west towards the Morava valley Velika Morava flowing beneath the Bagrdanska Mountain.
Now we just enjoy the descents of today's route against Jagodina. In Rajkinac I make a stop at a farm and explain the situation with the persistent dog. We do an agreement that I will try to leave the dog here, a quiet good place for Floppy. If he stays here it will be good, and when it starts go downstairs, Floppy doesn’t hang after and disappears from sight.

 

 

solo bicycle journey

Here it goes fast, and just before Duboka I meet a familiar friend journey in a van. He knew clearly that I was on a bike ride today and will be offered a ride home to his house for a coffee. Too bad, per se, I wanted to see me for a bit more. But I do not want to disappoint him, loading cycle and jumps into the car. In Duboka I recognize the name Jacovic, a monastir on the slope of the Morava. We pass a few large greenhouse and field a few miles to Mali Popovic, where I will be well received and invited to a morning cup of coffee.
This extends a fertile plains surrounded by mountains in the horizons. And you get this feeling, according to Northern European residents, past with village centre containing farms, street houses, shops and leisure facilities, apparently close together in the field landscape. The mountain villages are often shaped structure of the surrounding hills.
From here it's off on the bike again, and after 3 km, I roll into Glogovac, beyond that it is not among the villages. This village is slightly larger than the former, perhaps as much as Bagradan. The centre is a crossroads and this journey continues to the right. Along the long exit lined street of single-story residential building. The road winds along the groves and a bit later spreads out to a sharp and the increase to an iron Bridge over the Velika Morava. There are always a few anglers on the spot, and so even today. People from all over the area usually do day trips here since it is relatively safe fishing water here.
And so across the river, for the second time this day, and soon is suburb village Ribare there. Velika Morava continues upstream (along the E 75) past of Nis, where it has its source in southern Serbia. Here meets one of the industrial buildings and the road forks in two directions, both with destination Jagodina. After another ten minute bike ride, I am in the centre, where I park at a lamp-post opposite a sheet metal box which grills lamb and pork. And I may get a lift home with friends, to return to the tour the next day.
When we that evening sat on the terrace and relax, was a small figure "limping" in the village street - Floppy was returning from Rajkinac - Such is the dog lives.

 

 

 The strawberry  town

Next morning, without “the veteran unisex cycle”, but with Floppy still in tow, we go down to the bus stop. Children are curious about the dog and would like to pat it, but may not go near it for their mother. Chatting with some friends and drives the dog from the bus stop before the bus arrives. It is crowded on the bus and one get to squeeze back to a free standing. People studying the newcomer, and vice versa. Eyes, which try to communications, meets. If all thoughts and wonderings had sounds, it had been needed other sound waves for the brain to understand the language. Despite the congestion, it is a pleasant and relaxed journey.
I get off at Jagodina marketplace and have just 100 yards to the cycle.
From here I begin to methodically cycle on streets crisscrossing to search photographic motifs representing this cosy little town. A city that is alive with development, construction cranes in symbiosis with the Serbian culture. It's easy-oriented, with two, a bit busy main thoroughfare. A throng of people to and from the market hall and market, with its bazaars, some have just stopped to live in the present, while others are going. Business premises, products, signage, modern malls, apartment and car crowding depleted, at their places of dwelling houses line up in residential streets calmer atmosphere.

Looking into an Internet café and check my mail before bikes on. Does a stop at a market stall on the outskirts of the city centre and buy a loaf of bread to chew on. Passing the hospital and stay at the beach slope to the creek Belica for photographing. Calling my friend Nenad to do a determine venue. A photo of a heap of twigs in the stream is proving a beaver lair. Get some pictures of Beavers and a few Frogs before I found Nenad.

We cycle along the river bed, which currently only has a small running stream in the middle, against a hill in the southwesters outskirts of Jagodina. We pass through the newly opened Water Palace, which has already become a major tourist attraction. Has not the sea nearby, they may well create the feeling of it artificially. And it's the same with the wild nature, which are created by human creativity, when we laboriously lead bikes up the narrow road along Jagodina Zoo. A great reward for our effort, we were on top when we could visit a restaurant and have coffee to a beautiful view over the city. We took down the other side of the height and then cycled along the western main road north through Jagodina.

We organized a car trip, with the bikes loaded in the luggage compartment, which took us twenty kilometres, and with a 400 meter height difference, outside the city. We passed Lower and Upper Striplje to a location one km before Black Peak. The rain had made great furrows in the mountain road so either car or bicycle could be used here, so we had to lead the bikes up here a few hundred meters.

 

black mountain
707 meters above sea level, lays the top of Crni Vrh. Should we manage to come up there today, it was the vision. Or maybe we did not arrive there, but had to turn to go down the hills again. We had at least a retreat path.
A stunning mountainous landscape surrounded us and overlooking the need drove us on the trails and through the bushes to the places where one could discern Osaonica Valley, Jagodina and the ridge that hid Kragejevac. Here were the hunting camp and a clear starting view of future recreational projects; Tower ranking for wild boar hunting, and information signs became apparent to us at a junction below Crni Vrh.

Some lumberjacks was about to pull up logs, but otherwise joined the silence and stillness around us. We rode easily on narrow tractor roads, with one or another body of water that we had to go around. Bushes and trees encroaching upon the road, it was like travelling in a tunnel despite the fact that we found ourselves on the highest hills in the area. And so we passed Drenak, which had a better view of Kragujevac, which also meant that we left the district Pomoravski and now found ourselves in Sumadija.

 

Osaonica Valley
In the neighbourhood of Gornje Komarica, which clearly sees watercourses Osaonica, brook up from water bodies. This settlement is more dispersed and you get a sense of a larger volume, both in life and in the lungs, up here.
From here begins a 20 km stretch out, as I travelled by car a few times before. Fantasies about being able to go "Hill-rolling" had been in my mind, but now it became a quiet "down-Hill" tour instead; a really convenient way to travel in the middle of nature. Here one feels the valley rich atmosphere along the meandering Osaonica when you go up on the shady asphalt road.
We pass gravel pits, fields, farm collections, sawmill, schoolhouse, church buildings in both western and eastern part of Donje Komarica and a general store. The pause at the saint explained source was relaxing; local guide appeared not today, but a cat is stroked welcoming along the bones. Here is all arranged material for a picnic, so this place is for returning.
At Strizilo, which is almost populated by ethnic group Romer, begins the multitude of houses and farms, modern newly built houses and old stone house crowd. In some mountain plateaus glimpsed it cemeteries and in the middle of the wide village Lovci is a newly built church.
Shortly before Bagrdan concludes the tour for me, while our buddy bikes on to Jagodina.
And here are Floppy also waiting, full of expectations that come with the next bike ride.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

http://www.webjam.com/osaunica/$photos_for_the_bulletin/~View?id=06e0f5cb-011d-4731-95ed-6026de995638

 

 

 

 

This is a publication that is both practical and didactic (instructive) if the area around Osaonica. It will demonstrate tips, suggestions, opinions (visions), functions, data and information to help visitors and residents to discover or rediscover the environment, food, people, nature, and traditions in the heart of Serbia, districts Sumadija and Pomoravija.

We show, through this three-lingual story, how this can be designed.
The next step is to form an interest group, present it, collecting documentary material and plan design.

The language is addressed to Slavonic, English and Scandinavian-speaking visitors with a simple language education who also brings together languages

sommaren 2009

 

Natten är full av ljud, gräshoppors spelande, grodors kväkande, hundar skäller och kor råmar. När morgonen gryr gal tuppar, fåren bräker och dalen börjar ett nytt liv. Idag börjar jag den första delen av den planerade turen på den Pomoravski landsbygden strax norr om staden Jagodina. Den grönmålade gamla damcykeln kommer att få mig på en runda planerad med hjälp av Google Maps. Den första vägen är den samma som vi rest varje dag innan, för att köpa bröd. Floppy, en förrymd (eller kvarlämnad) blandrashund, som hittat vår flock till sitt hem, hängde efter på lämpligt avstånd bakom cykeln. En tass gled lite nonchalant åt sidan och han hoppar lätt till sidan när vi får möte. Jag vinkade till några välbekanta morgonpigga invånare, som också verkar njuta av den hälsosamma varma morgonluften. Det blir ett litet problem för Floppy, när vi passerar en liten hund som vaktar sitt territorium. Men med lite tackling övervinns hindret, och resan går vidare. Det är mest nedför och vi passerar några som också är på väg till byn Bagrdan. Väl inne i byn, kryssande mellan hålen i asfalten, och förbi den "stora skolan", en fyrkantig 60-talsbyggnad, som är tom nu på sommaren, kommer vi in i Bagradans centrum.

 

den bagrdanska kloen

Det är marknad i dag. Varorna är framlagda på trottoarkanten eller i marknadsstånden. En blandning av vad som behövs för livets nödtorft. En flaska vatten, inköpt i en av de små butikerna, får bli drycken på vägen. Folk är på väg, väntande vid busshållplatsen, på moped eller med bil. Vid brofästet står några traktorer med burar på draget. Grisar, får eller höns bjuds till försäljning. Folk träffades, hälsar på varandra och diskuterar, och marknadsstämningen finns här mitt i vardagen.

Turen går vidare genom den långa bygatan och följer Osaonica bäckens sista sträcka. Strax innan bensinstationen svänger vi in på en liten grusväg. Där blir det stopp! Två vaktande hundar vill ogärna släppa förbi Floppy. Cykeln får bli ett räddningsplank.

Banvaktar-kuren, intill de manuellt hanterade järnvägsbommarna, är bemannad, så det är förmodligen tåg på ingående. Men vi hinner över järnvägen och ut på den Bagerdanska ”klo”, förbi en mindre bilskrot och efter några hundra meter passerar vi under motorvägen E75 i en liten smal tunnel med en större vattenpöl på vägen

.En härlig grönska på odlingslotterna sprider sin morgondoft blandat med avgaserna från motorvägen och dieselloket som just anlände till Bagrdan. Vi stannar till vid upplagsplatsen för makadam, där en stor hjullastare hanterar grusmassor på den bortre delen av planen. Floppy tar en slurk vatten ur en vattenpöl och jag ur vattenflaskan.

Framför oss syns en vägg av träd och buskar, liknande en djungel med sina lianer och klängväxter hängande från träden. Till höger om oss, en smal stig ned till Osaonicas mynning, en bra fiskeplats som jag provat på några år tidigare.

Den smala järnbron, med tvärliggande träplank som körbana, sträcker sig cirka 100 meter över till andra sidan Velika Morava. Att cykla över blir svårt, eftersom en och annan planka är trasig eller ojämn. Men att köra över med en mindre bil fungerar även om det blir väldigt trångt att möta gående med cykel. Men det gick bra och efter några minuter är vi på fast mark igen.

Här börjar en landsväg till Vojska, och här börjar en ny, för mig, okänd resa.

 

ett avsked

Det går uppför, förbi bondgårdar och trädgårdsland. Monastir Tomic, kyrkan som jag placerat på en annan plats på den enkelt skissade kartan, hamnar nu på rätt plats. Byggnaden skyltar med sin vackra fond mot Moravadalen strax innan Vojska. Inne i byn möts vi av en flock grisar som föses framåt gatan. Här får man en känsla av lugn och harmoni.

Språkar med en veterinär, som just parkerat utanför en butik med kaffeservering, angående Floppys situation. Han menar att lösspringande hundar kan man inte göra något åt, och berömmer mig för att jag måste ha ett gott hjärta eftersom hunden följer efter mig. Och jag undrar om det inte är ett arv från historien med att rycka på axlarna i mening "inchala". Och visst finns oron för hunden där, om vad som kommer att hända då vi lämnar landet. Därför erbjuder jag också några att behålla Floppy.

Jag lämnar över satelittagna bilder, hämtade från en webbkarta, över Vojska till en dam och en flicka. Jag pekar på skolgården vi står bredvid och de gläder sig över igenkännandet. Hoppas att de får något nyhetsbehag av bilden.

Och så tar vi av åt höger efter en skylt märkt Jagodina.

Vi färdas in på en smal krokig gata som leder till och över en bäck, där körvägen går på bäckens botten. Sedan blir det stigning så att cykeln får ledas uppför och förbi några bostadshus på en skogssluttning. Och efter några hundra meter kommer vi till en större vägs ände. En ganska nyanlagd väg som slutar tvärt (tog biståndspengarna slut här?). Vi möter en man med hund. Det blir tumult och cykeln får bli Floppys räddning än en gång denna dag.

Alpvägen framför oss har diken av betong och sicksackar sig upp för höjden. I första svängen finns en utmärkt plats med en vattenkälla. Vid tredje kröken möter vi två skogshuggare i aktion med avverkning av kommande vinters vedförråd. Vi språkar lite på ”knagglig” engelska, och den ene killen har varit i Malmö (stad i södra Sverige), och vi har några gemensamma intryck.

Väl uppe på höjden, efter en kilometer, tar skogen slut och här finns en vacker utsikt runt bygden. Gröna ängar i ett böljande landskap breder ut sig i riktning mot Dobra Voda, och västerut mot Moravadalen flyter Velika Morava nedanför det Bagrdanska berget (som är 100 m lägre än platån på denna sida av floden).

Nu skall vi bara njuta av utförsbackar på dagens sträcka mot Jagodina. Väl i Rajkinac stannar jag till vid en bondgård och förklarar situationen med den efterhängsna hunden. Vi kommer överrens om att jag skall försöka lämna hunden här, en lugn otrafikerad bra plats för Floppy. Blir han kvar här så är det bra, och när det börjar nedförlut hinner Floppy inte med och försvinner ur sikte.

 

ensam färd

Här går det undan, och strax innan Duboka möter jag en bekant färdandes i en skåpbil. Han visste tydligen att jag var på en cykeltur idag och blir erbjuden skjuts hem till honom för en fika. Synd, i och för sig, jag som ville se mig om lite mer. Men jag vill inte göra honom besviken utan lastar cykeln och hoppar in i bilen. I Duboka känner jag igen namnet Jacovic, en monastir på sluttningen mot Morava. Vi passerar några stora växthus och åker några kilometer fram till Mali Popovic, där jag blir väl mottagen och bjuden på förmiddagsfika.

Här breder ett bördigt slättlandskap ut sig omgivet av berg i horisonterna. Och man får här en känsla av, enligt nordeuropeiskt boende, dåtid med bykärna innehållande bondgårdar, gathus, affärer och fritidsanläggningar, till synes ihopklumpade i åkerlandskapet. I bergstrakterna är byarnas struktur oftast formad av kringliggande höjder.

Härifrån bär det av på cykeln igen, och efter tre km rulla jag in i Glogovac, längre än så är det inte mellan byarna. Denna by är något större än de tidigare, kanske lika stor som Bagradan. I centrum finns en fyrvägskorsning och här går färden vidare åt höger. Längs den långa utfarten kantas gatan av enplans bostadshus. Vägen slingrar sig fram längs odlingarna och lite längre fram breder en vass ut sig. Och i den höjer sig en järnbro över Velika Morava. Här finns alltid en och annan metare på plats, och så även denna dag. Folk från hela trakten gör oftast dagsutflykter hit då det är ett ganska säkert fiskevatten här.

Så över floden, för andra gången denna dag, och snart är förortsbyn Ribare bekant. Velika Morava fortsätter uppströms (längs E 75) förbi Nis, där den har sina källor i södra Serbien). Här möts man av industribyggnader och vägen delar sig åt två håll, båda med destination Jagodina. Efter ytterligare tio minuters cykeltur är jag i centrum, där jag parkerar vid en lyktstolpe mittemot en plåtlåda där man grillar lamm och gris. Och får lift hem med vänner, för att återvända till rundturen nästa dag.

När vi så, på kvällen, satt på terrassen och kopplade av, kom en liten figur ”linkande” på bygatan……….. det var Floppy som återvände från Rajkinac ….. sådant är hundlivet.

 

jordgubbsstaden och transportsträckor

En morgon, utan veterancykeln men med Floppy ändå på släptåg, går vi ned till busshållplatsen. Barnen är nyfikna på hunden och vill gärna klappa den, men får inte gå nära den för mamman. Språkar med några vänner, och föser hunden från busshållplatsen innan bussen anländer. Det är trångt på bussen och man får tränga sig bakåt till en ledig ståplats. Människor studerar nykomlingen, och vise versa. Blickar, som provar på kommunikation, möts. Om alla tankar och funderingar hade haft ljud hade det behövts andra ljudvågor för att hjärnan skulle kunna registrera språket. Trots trängsel så är det en trevlig och avspänd resa.

Jag stiger av vid Jagodinas marknadsplats och har bara 100 meter till cykeln.

Härifrån börjar jag metodiskt cykla gator på kors och tvärs för att söka fotomotiv som representerar denna mysiga lilla stad.

En stad som sjuder av utveckling, byggnadskranar i symbios med den Serbiska kulturen. Den är lättorienterad, med två, lite starkare trafikerade huvudstråk. Ett myller av människor till och från saluhallen och marknaden med sina basarer; Några har bara stannat upp för att leva i nuet, medan andra är på väg. Affärslokaler, varors skyltning, moderna gallerior, lägenhetshus och bilträngsel glesar ut på sina platser där bostadshusen radar upp sig i villagatornas lugnare atmosfär. Tittar in på ett Internet kafé och kollar posten innan jag cyklar vidare. Stannar till vid ett marknadsstånd i utkanten av centrum och köper ett bröd att tugga på. Förbi sjukhuset och fotopausar vid strandbrinken till Belica. Ringer min kompis för att bestämma mötesplats. Ett foto av en rishög i bäcken, visar sig vara ett bäverbo. Får några bilder på bävern och några grodor innan jag träffar Nenad.

Vi cyklar längs flodfåran, som idag endast har en smal rinnande bäck i mitten, mot en höjd i sydvästra Jagodinas utkant. Vi passerar det nyöppnade vattenpalatset, som redan blivit en stor turistattraktion. Har man inte havet i närheten, får man väl skapa känslan av det på konstgjord väg. Och det är likadant med den vilda naturen, som återskapats med mänsklig kreativitet, när vi mödosamt leder cyklarna uppför den smala vägen längs Jagodinas djurpark.

En stor lön för mödan fick vi då vi på toppen kunde besöka en restaurang och fika till en fantastisk vacker utsikt över staden. Vi tog oss ned på andra sidan höjden och cyklade sedan längs den västra huvudgatan norrut genom Jagodina. Vi ordnade en bilskjuts, med cyklarna lastade i bagageutrymmet, som förde oss tjugo kilometer, och med en 400 meters höjdskillnad, utanför staden. Vi passerade donje och gornje Striplje till en plats någon km innan Crni Vrh. Regnet hade gjort stora fåror i bergsvägen så att varken bil eller cykel var användbara här, utan vi fick leda cyklarna uppför här några hundra meter.

 

 

svarta berget

707 meter över havet ligger toppen av Crni Vrh. Skulle vi lyckas komma upp dit i dag, det var visionen. Eller vi kanske inte kom fram dit utan fick vända för att åka nedför höjderna igen. Vi hade i alla fall en reträtt väg.

Ett fantastiskt bergslandskap omringade oss och utsiktsbehovet drev oss på stigar och genom buskage till platser där man kunde skönja Osaonica-dalen, Jagodina och bergskammen som dolde Kragejevac. Här fanns jaktläger och en tydlig planering av kommande fritids-projekt; Torn uppsatta för vildsvinsjakt och informationsskyltar blev synliga för oss i en korsning nedanför Crni Vrh.

Några skogshuggare var i färd med att dra fram stockar, men i övrigt slöt sig tystnaden och stillheten runt oss. Vi cyklade lätt på smala traktorvägar, med en och annan vattensamling som vi fick gå runt. Buskar och träd trängde in på vägen, det var som att färdas i en tunnel trots att vi befann oss på de högsta höjderna i området. Och så passerade vi Drenak, där man hade bättre utsikt mot Kragujevac, vilket också betydde att vi lämnat distriktet Pomoravski och nu befann oss i Sumadije.

 

Osaonica-dalen

I trakten av Gornje Komarica, där man tydligt ser vattendragen till Osaonica bäcken starta från vattensamlingarna. Här ligger bebyggelsen mer utspridd och man får en känsla av en större volym, både i livet och i lungorna, här uppe.

Härifrån börjar en 20 km utförssträcka, vilket jag färdats med bil några gånger tidigare. Fantasier om att kunna åka ”Hill-roling” här hade ventilerats, men nu blev det en lugn ”down-Hill” tur istället. Ett verkligen bekvämt sätt att färdas på, mitt i naturen. Här känner man dalgångens rika atmosfär längs den slingrande Osaonica då man far fram på den skuggande asfaltvägen.

Vi passerar grustag, åkrar, gårdssamlingar, sågverk, skolbyggnad, kyrkobyggnader i både västra och östra delen av Donje Komarica och en lanthandel. Pausen vid den helgonförklarade källan var avkopplande; lokalguiden infann sig inte idag, men en katt strök sig välkomnande längs benen. Här är allt ordnat materiellt för en picknick, så hit återkommer man gärna.

Vid Strizilo, som övervägande är befolkad med folkgruppen Romer, börjar myllret av hus och gårdar, moderna nybyggda villor och slitna äldre hus trängs. På några bergsplatåer skymtar man kyrkogårdar och mitt i den vidsträckta byn Lovci står en nybyggd kyrka.

Strax innan Bagrdan sluter sig rundturen för mig medan kompisen cyklar vidare till Jagodina.

Och här väntar också Floppy, full av förväntningar av att få följa med på nästa cykeltur.

 

 

 

 

Detta är en publikation, som blir både praktisk och didaktiska (lärorikt) om området kring Osaonica. Den kommer att visa tips, förslag, yttranden (visioner), funktioner, data och information som hjälper besökare och invånare att upptäcka eller återupptäcka miljö, mat, människor, natur och traditioner i hjärtat av Serbien, distrikten Sumadija och Pomoravija.

Vi visar, genom denna tre-språkiga berättelse, hur en sådan kan utformas.

Nästa steg är att bilda en intressegrupp, presentera den för turistorganisationen, samla faktamaterial och planerar utformningen.

 

Språket är riktat till slaviskt-, engelsk- och skandinavisk-språkiga besökare som med en enkel språkbildning också sammanför språken.