Från Lennart Mogrens bok "Sluta skolan" : I maj år 2003 samlades forskare från hela världen på en kongress, 5th World Congress on Brain Injury, för att ta upp frågor som har med hjärnskador att göra. Kongressen ägde rum i min gamla skola Norra Latin, som numera förvandlats till konferenscenter. Där väckte en forskare från Brasilien, Lucia Willadina Braga, visst uppseende när hon berättade om resultatet av forskning som gällde föräldrars inverkan på barns inlärning vid rehabilitering av hjärnskador (Traumatic Brain Injury). Forskningen visade att föräldrarnas närvaro hade ett klart positivt inflytande på barnens inlärning både motoriskt och intellektuellt. Resultaten gav också en fingervisning om hur lärarnas roll kan utvecklas i en framtid. Så här gjorde man i Brasilien. Studien omfattade barn i åldern 4 till 12 år som fått olika svåra hjärnskador och skulle genomgå rehabilitering för att kunna gå tillbaka till en så normal tillvaro som möjligt. Barnen delades upp i två grupper, A med 44 barn och B med 39 barn. Allt skedde slumpmässigt under Sluta skolan 040225.qxd 2004-02-25 11:27 Sida 45 kontrollerade former. Barnens förmåga att röra sig (motorik) och deras intellekuella förmåga (kognition) fastställdes. Inga skillnader kunde observeras mellan grupperna. Studien pågick i ett år. I Grupp A fick barnen all sin undervisning och träning av sina familjer — främst mamma men också pappa, fastrar och mostrar, far- och morföräldrar och syskon. Grupp B fick sin undervisning av specialister på rehabilitering på sjukhuset 2 timmar om dagen, 5 dagar i veckan. Föräldrarna till barnen i grupp A fick en två veckors intensivkurs på sjukhuset av alla de specialister som medverkar vid rehabilitering av hjärnskador: neurokirurg, neurolog, ortoped, radiolog, neuropsykolog, ögonläkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, talpedagog, näringsfysiolog, socialtjänst och lärare. Föräldrarnas utbildning varierade från folkskola till universitetsexamen och de flesta hade högstadium till gymnasium bakom sig. Familjerna fick bara använda sig av utrustning som redan fanns i hemmet och ingen ytterligare utrustning delades ut från sjukhuset. En stödgrupp hjälpte varje familj med rehabiliteringsprog rammet. Efter de första två veckornas intensivutbildning av föräldrarna inskränktes kontakten med sjukhuset till ett möte varannan vecka under resten av året. Efter ett år mättes resultatet med internationellt erkända måttskalor på intellektuell förmåga (WISC) och rörelseförmåga (SARAH Scale). Det visade på signifikant bättre resultat på båda områdena för de barn som undervisats hemma. Skillnader i föräldrarnas utbildning saknade betydelse. En slutsats som Lucia W Braga drar är att studien pekar på att de professionella experternas roll i framtiden kan komma att övergå till att främst bli rådgivare och stöd till familjer som tar hand om rehabiliteringen. De sista orden i artikeln är: ”This may be the most natural, and less traumatic, alternative for the child.” (”Det är kanske det mest naturliga och minst traumatiska alternativet för barnet”.) |