För Stefan har karriären inte alltid, faktiskt nästan aldrig, sett ljus ut. På nuvarande jobbet bildas pakter och ingen torkar ur mikron efter sig.  Nu tänker han bli boss.

Några minuter för sent kommer han till vår mötesplats som blir en bänk mitt på gatan, fiket som föreslagits finns inte längre kvar.

– Jag är inte inne i stan så ofta längre, förklarar han.

Stefan, 23, vill bli författare och har imponerat allt mer på mig med sin blogg. Att han skulle ställa upp på vår pratstund var dock inte självklart. När han började på Fredrika Bremer-gymnasiet som sextonåring inleddes medieprogrammet med en kamratintervju.

– Tönten som skrev om mig sammanfattade med orden ”Stefan påstår sig vara normal, men sakerna han gör är ju inte särskilt normala som jag ser det”. Förtal rätt upp och ned!

Den klassen lämnade han snart bakom sig, eftersom han inte tyckte sig passa in.

– Dessutom dog min katt Max och jag blev så deprimerad att jag inte kunde vara kvar. I stället bodde jag hemma och gjorde ingenting.

Tills han fick praktik på en fiskbutik.

– Där kom jag inte överens med personalen, och det var deras fel. En av tanterna svarade inte ens när jag hälsade och de brukade tvinga mig att gå in till centrum med förklädet på. Jag kunde känna hur jag fick en massa ”han luktar fisk”-blickar. AMS fixade då i stället ett studiebesök på Biltema, som gillade min fråga ”Hur funkar lunchen?” så pass mycket att de anställde mig.

Medan vi går mot Centralen reflekteras den starka vårsolen i Stefans skor.

– Jag tycker om när gympaskor är kritvita. En gång tvärnitade till och med en cyklist och frågade om mina skor. Jag kan förstås inte gå ut med dem så ofta för då blir de smutsiga.

Precis när vi hoppar över en vattenpöl ringer hans mobil.

– Det var mitt jobb. De sa att jag får ledigt i morgon, bara så där. Det är förstås kul med ledighet men det ligger någonting mer bakom, de är ute efter mig.

När Stefan började på Biltema började också ”Scarface, fast baklänges”.

Först blev han kemiansvarig och det dröjde inte länge innan han fick både underordnade och egen telefon. Men tio månader senare togs han in på kontoret för att få höra att han blivit för insnöad på kemi. Eftersom Stefan tidigare bara fått berömmande ord blev han konfunderad. Onsdagen därpå kallade han därför till ett nytt möte där han konfronterade sin chef ”som en riktig gangster”. I samband med det förlorade han sin titel och tvingades börja jobba på bilavdelningen.

 Väl där upplevde han att man försökte bossa över honom, vilket fick honom att kalla till ett tredje möte där det kom fram hur frustrerad han verkligen var.

– Efter det fick jag bara jobba i kassan. Hönsmammor, skvallertanter och jag.

I dag har två tjejer i kassan bildat en uttalad pakt mot honom, ”deras mål är att jag ska få sparken”, och chefen har gett honom skriftliga varningar för att han kommit för sent.

– Under ett år levde jag för Alice, som sommarjobbade på Biltema, och jag ansträngde mig för att inte komma för sent och få sparken. Men jag tyckte om henne för mycket och hon var dessutom mormon, vilket komplicerade allt. Det var efter henne som jag bestämde mig för att bli boss över mig själv och sluta vara mesig.

För några veckor sedan kallade han till ”det bästa bossamtalet någonsin”.

– Jag förklarade att det var billigt av chefen att försöka göra ett exempel av mig för att jag kommit för sent några gånger, och att jag visste att han var ute efter mig. Han påstod att allt han ville var att jag skulle komma i tid men när samtalet var slut lät hans röst i alla fall ganska rädd. Om min boss-nivå var 20 procent innan så var den minst 80 efter det. Häftigt!

Men kanske kommer Stefan snart att lämna Biltema ändå. Han har nämligen sökt till två skrivarlinjer som börjar i höst och som han innerligt hoppas få påbörja.