Om mig
Namn: Sofie Fahlin
Född: 26 Maj 1976 i Avesta
Stjärntecken: Tvillingarna och det kinesiska är det draken.
Bor: I Södra Dalarna med Peder 35 år och hans dotter Ebba på 8 år. Peder är också en tvilling och fyller år 4 dagar efter mig.
Jobb: Lokalvårdare inom Vården
Utbildning: Estetiska programmet med inriktning mot bild. Har knappt ritat sedan jag tog studenten 1995. Utbildad nagelteknolog men har aldrig jobbat som det. Jag blev förälskad och flyttade hem till obygden igen. Ibland är man för dum.
Djur: Faraohundarna Maysan , Anka och Astrid samt Orientalen Mulan
Gamla djur: Svenska halvblodet Cinderella som jag hade som min egen. En rolig och fantasirik fux som gillade när det ven om öronen och fantasispöken hoppade runt i skogen. Vi kallade henne för galna Cinderella och mamma var livrädd varjegång vi for runt i skogen över stockar och sten. Långhåriga Collien Cora. Eller Lp1 Lp2 Gloriousgirl som hon heter igentligen var min första hund. Underbara, söta, snälla, kloka Cora. Kaninerna Stampe och Mozart. Mozart som igentligen var en tjej. Undulaterna Turbo som var så tam och från början hete Bernt. Hans tjej Labolina som var gul som solen och hennes nya man Laban som var vild som en grön undulat ska vara.
Förening: Är aktivt i Bergslagens Lure Coursing förbund. Medlem i Svenska Kennelklubben, Svenska vinthundklubben, Svenska faraohundklubben, Hedemora- Säters BK
Favorit mat: Bakad potatis
Favorit dryck: Rött vin
Senast lästa bok: Sommardöden av Mons Kallentoft
Senast sedda film: Quantum of Solaris
Nytt intresse: Min gula Suzukicross 125:a. Får se om jag vågar mig ut på någon bana i sommar
Framtidsplan: Hund och hästmassör och kanske ett annat eget företag.
Höjdpunkter i livet: När Maysan valpade och Astrid föddes. Maysan var årets faraohund i LC 2005 och bästa svenskägda/uppfödda faraohund på LC tävling i Tammsvik 2005. BIS-brukshund i Umeå för rasdomaren Jarmo Vurinen och samtidigt ny Svensk Champion.
Varför då faraohund: Jag annonserade faktiskt efter en vinthund eller en collie och Lotta ringde upp mig. Hon hade en 11 månders tik för omplacering och det var lilla Maya. Faraohundar hade aldrig varit någon favorit tyckte faktiskt inte att de var snygga. Likande mer en gris tyckte jag men jag åkte och kollade på Maya ivarjefall. Hemma hos Lotta mötes man av 4 väldigt glada faraohundar. Maya var dock mer intresserad av att vara med sina vänner än att fika med oss. Det jag kommer ihåg mest ifrån den här dagen är mamma Anka som också ville vara med och fika. Anka sprang och gömde sig när hon förstod att hon inte skulle få var med och Lotta puttade in henne till de andra hundarna.
Två veckor senare flyttade Maya hem till mig som foderhund. Jag har aldrig ångrat att jag åkte och kollade på maysan. Nu tycker jag inte att det finns nått mer vackert än en faraohund. Inget som förgyller vardagen så mycket heller som en faraohund. Det finns alltid nått att skratta eller gråta åt :)