Farväl Sverige … ännu en gång

Efter två månader i Sverige sitter vi på Turkish Airlines-planet, (”Kebab Air”), än en gång på väg till Nairobi, Kenya. En stor trötthet kom över oss båda då vi var hemma. Men vila, möjlighet att umgås med våra barn och deras familjer, vänner och släktingar och att få vistas i vår fantastiska natur fyllde sakta men säkert på ny energi. Nu är vi tillbaka i Loki sedan tre veckor och arbetet med MAF och alla de olika lokala projekten är i full gång.

Bild: Några av våra härliga barnbarn på miniläger hos mormor/farmor och morfar/farfar 

Utflykt med barn och barnbarn. KeA håller det nyaste tillskottet, Jonas och Emmas lilla Li. Och två nya är på väg:))

Sara –ängel nr 3

Med oss från Sverige är Sara, vår nya volontär. Vilken tjej! Hon är ännu en ängel som kommit att hjälpa oss och turkanafolket i tre månader. Liksom Wiebke (vår volontär förra året) cyklar hon varje dag till förskolan och hjälper till. Hon hjälper oss också med bokföring, klistrar in kvitton, gör vår obligatoriska Loki-sallad till maten varje dag och mycket annat.

 

Wiebke har kommit på ett kort besök på 10 dagar. Mycket uppskattat. Karl-Melker (vår kill-ängel) kommer tillbaka i oktober och ska hjälpa oss en månad. Så det verkar som att våra volontäränglar trivs med livet härJ

 KeA har också fått hjälp i två veckor av David Beckman. Nej, inte fotbollsspelaren ... utan en vän till Gero, den tyska MAF-piloten som är stationerad här i Loki. Toppen!

Hungerssituationen

Det är nog få som inte känner till hungerkatastrofen på Afrikas Horn. Även Kenya är drabbat. MAF är starkt engagerad och flyger två gånger/vecka till Dadaab, det stora flyktinglägret i nordöstra Kenya, nära gränsen till Somalia. Det görs även punktinsatser i de delar av Kenya där hungern är som värst.

Men hur är det här då? Ja, många har undrat. Vi har haft härliga regn sista tiden och Loki är grönare än någonsin. Vi tackar Gud för detta! En del har odlat olika sorters gröna blad (succumawiki, kunde, spenat mm.) som används i såser och ger ett bra vitamintillskott. Några få odlar hirs. Men basfödorna, majs och bönor, fraktas fortfarande hit från södra Kenya på lastbilar och säljs i affärerna med starkt förhöjda priser på grund av tidigare brist på regn. Hjälpmaten, som folk här är så beroende av har minskat då fokus legat på andra områden. Folk svälter kanske inte som i Somalia och östra Kenya men de hungrar!

Bild: Francis med sin fru Selina är stolta för sitt lilla grönsaksland. "Ni kasi mingi!" (mycket arbete) säger de. Regnen hjälper till naturligtvis men dessemellan måste allt vatten pumpas för hand och bäras hem.

Francis upplåter sitt hem för att packa maten för utdelning. Oljan packas i små plastpåsar.

Genom pengar vi fått från vänner har vi dels kunnat göra en akututdelning i de två byar där vi har vårt skol- och vattenprojekt, fått hjälp med maten till våra skolbarn och möjlighet att förbereda en större insats i Nabang’keny, som inkluderar ”våra byar” men även täcker ett större område.Bild: Matutdelning på förskolan Hannah-Emuriakin

Den större insatsen kommer att täcka ca 2000 hushåll och delas ut av LEDO, den lokala organisation som vi samarbetar med.  I Nabang’keny som omfattar 3800 registrerade hushåll är det bara 800 som får del av regelbunden hjälpmat (det är familjer med små barn som ska ha ett visst mått av tanighet, gamla, sjuka och handikappade). Ca 250 hushåll odlar kunde och hirs. Av de ca 2750 hushåll som återstår får en del sporadisk hjälpmat men för de flesta är matsituationen alltid en stressfaktor och hungern en trogen följeslagare. Många berättar om hur de kan gå flera dagar, ja ibland upp till en vecka utan mat. För oss som lever och arbetar här är det svåt att ständigt konfronteras med denna brist på mat och därför är det fantastiskt med möjligheten att dela ut mat till de som hungrar. Men vi arbetar även aktivt att tillsammans med LEDO försöka hitta långsiktiga lösningar som t.ex. använda vårt vatten så att fler får möjlighet att odla. Det skall också nämnas att LEDO arbetar i så stor utsträckning som möjligt efter principen ”mat för arbete”.

Kenyans for Kenya

Vill också berätta att kenyanerna själva tagit ett  stort ansvar för sina svältande landsmän. I projektet Kenyans for Kenya har det samlats in mycket pengar som omsätts i mat och distribution till de hungrande. Detta är en positiv utveckling.

”To Victor”

Häromdagen stack någon till mig ett brunt kuvert adresserat ”to Victor” på ett av våra kvinnomöten i byn Naurenpetet. Brevet var skrivit av Triza, en turkanaflicka i 15-årsåldern, och berörde oss djupt Hennes berättelse återspeglar en vanlig situation här: En styvpappa som vägrar att låta flickan fortsätta på gymnasiet, som är hennes högsta önskan. Åtta år i grundskola är mer än nog. Nu är det ”beads” (att sätta på sig de många halsbanden) och giftermål som gäller. Det finns många kor, getter och kanske t.o.m. kameler att kamma hem på en sådan affär. Mamman vädjar förgäves och blir slagen och bortdriven på grund av detta. I desperation skriver flickan ett brev till ”Victor” som visar sig betyda Birgitta. Senare då vi träffar Triza förklarar hon att hon hört barnen ropa Birgitta och tolkat det som ”Victor”. Och faktiskt, då jag upprepar Birgitta snabbt blir det likt ”bgto”J Vi känner direkt att vi vill försöka hitta hjälp för denna målmedvetna unga dam. Hon har toppbetyg, talar bra engelska och har en dröm om att bli advokat och en inflytelserik kvinna som kan vara med och förändra sitt land till det bättre. Sara som suttit med i mötet med Triza blir rörd, skriver hem och får familjen med sig i att stödja flickan. Underbart!

Som ni ser är Triza lång och ståtlig. Ja längre än både Sara och KeA!

En härlig skolstart

Den 5 september startade vår förskola plus Standard 1 sin tredje termin. Det var en härlig dag! Uppställning med sång och dans och välkomnande av Sara. Sedan träff i klassrummen och så lekar utomhus. Sara visade hur det skulle hoppas och springas i de olika stafetterna. Ett mellanmål med saft och kex och så höjdpunkten: kött med ris till lunch. Det var rörande att se hur en del av barnen fyllde sina små händer med lite ris och kött för att ta hem och dela med sig, kanske till en liten syster eller bror.

 

Skolbygge nr 2 i full gång

Strax intill våra utomhuslekar är bygget av den nya primärskolan i full gång. KeA har anställt 11 män som gräver ur för grundplattan. En kvinna, Monica, är också anställd för att koka ”chai” teet med mycket socker och mjölk som är den enda förtäringen under dagens arbete. Allt arbete görs för hand med hjälp av spadar och skottkärror. Flera av byns kvinnor samlar ihop småsten i högar och bär till byggstället i hopp om att få sälja dem. Med denna inkomst hoppas vi att de ska kunna betala skolavgiftenJ Ett nytt avvägningsinstrument, sponsrat av goda vänner, blir till god hjälp för KeA då han ska väga av marken. Ja, KeA har bråda dagar ska ni tro. Dels MAF-arbetet och dels bygg-, vatten-  och latrinprojekt mm.

Vilken kick!

Men det är inte bara här det jobbas. I lördagskväll fick vi en riktig kick må ni tro. Med hjälp av teknikens under kunde vi via Skype vara med på en stödkonsert i Pingstkyrkan i Örebro för vårt byggprojekt med Pelle Ankarberg i spetsen.  Förutom Pelle deltog artisterna Gladys Pilar och Frank Ådahl tillsammans med en kör där många av medlemmarna arbetar på Hannaskolan, som är huvudman för projektet. Francis, vår koordinator och Lucy, huvudläraren på förskolan satt med oss i TV-soffan djupt rörda av engagemanget på hemmafronten. Vi fick även delta i konserten och blev intervjuade i olika avsnitt. Ja, detta är teknik då den är som bästJ

På fredagen innan var det dessutom ett event på Ritz i Örebro anordnat av Natalie Frisen och Pavel Stanev till förmån för skolprojektet. Gästartist där var Al Azif. Det är fantastiskt med allt engagemang på olika fronter.

 ANA Women’s Group – en glädjekälla för många

Vilken glädje det var att få samlas med våra ANA-kvinnor till årsmöte. Tack vare att smyckeförsäljningen gått så bra kunde vi hålla till på Track Mark, ett av Lokis s.k. camps och bjuda kvinnorna på både fika och lunch. Både ANA-Hotel och bageri var stängda denna dag. De är annars öppna alla dagar i veckan, även på söndagen. Vi läste Bibeln och bad, gick igenom vår författning, la till och ändrade en del saker. Det var många värdefulla diskussioner om medlemskap, arbetsgemenskap, arbetstider, löner, sjuk- och barn ledigheter, utdelning av bonuspengar mm. mm.  Tre nya kvinnor röstades in i gruppen som nu består av 20st. Presenter delades ut: fina ficklampor inlindade i vackra sjalar som jag köpt i Sverige. Innan de delades ut fick man en uppgift att utföra som t.ex. att låta som en åsna, doppa näsan i poolen osv. Här är det inte så mycket som behövs för att skratten ska runga. Tillställningen avslutades med ett gruppfoto där alla kvinnorna bär sina sjalar om huvudet. Då jag var hemma i Sverige fick jag hjälp av två missionärskollegor att sköta ANA-grupperna. Det gick jättebra och de kommer att fortsätta hjälpa till. Vi kommer att ha olika ansvarsområden. Ja, det är ju faktiskt tre affärsverksamheter som hålls igång. Jag har fortfarande det övergripande ansvaret, som är krävande med roligtJ

Vår shop och restaurang är ofta fylld av nöjda kunder. De gillar maten, den goda servicen och att det är rent och snyggt. Dessutom är det mycket prisvärt vilket gör att många olika kategorier och samhällsklasser kan äta där.

 

Timmen är sen och ute ljuder grodor, cikador och andra insekter. Ljuden blandas med sång och handklapp i fjärran. Myggorna sticker ilsket rund anklarna trots myggspray så det blir skönt att få krypa in under myggnätet och sluta ögonen.

 

Så jag säger god natt och antar att även ni som läst ända hit är trötta och behöver koppla av en stund.

Vi hörs! / Birgitta