Tillbaka i Loki TBPTB = The Best Place To Be

 

Så är vi tillbaka i Kenya, i Loki – The Best Place To Be – som vår Loki-baserade MAF-pilot Gero brukar säga. Efter nästan 6 veckor i Sverige med KeAs operation, träffa barn, barnbarn, vänner och släktingar, inhandla saker till våra olika projekt, träffar i kyrkor och andra platser för att berätta och visa bilder om vårt arbete, lite härlig nedkylning mm. kändes det helt okay att stiga ombord på MAF:s flygplan med David Price vid spakarna och åter landa i torra, varma och dammiga Loki.

Karl-Melker, vår volontär, hade hållit ställningarna med de olika lokala projekten och Gero tillsammans med Paul och Sammy då det gäller MAF-arbetet. Det var bara att dyka in i det myckna arbetet med en gång. Välkomstlunch och kvällsmat hos missionärsvänner och välkomstfest anordnad av skolkommittén var höjdare som spädde på ny energi.

 

Friskare barn – underbart!

En mycket glädjande sak som konstateras både genom egna synintryck och av lärarna på våra lärarmöten på torsdagarna är att hälsotillståndet bland skolbarnen har förbättrats märkbart. Under tiden vi var i Sverige har de endast behövt skicka några få till kliniken. Hälsoundersökning, handtvättning före mat, utdelning av A-vitamin, avmaskning, frukt en gång i veckan samt kosttillskott i form av torkad fisk, sukumawiki (ett slags spenat) eller kål och morötter har gett resultat. Barnen är helt enkelt friskare och piggare. Underbart! Utan stöd utifrån vore detta inte möjligt.

 

Catherine Abulon – en glad ”shanga girl” i kvinnogruppen ANA

Catherine är en av kvinnorna i ANAs ushanga grupp (smyckesgrupp). Hon har två barn, Darmen och Joakim. Joakim går i vår skola och är en pigg liten kille med glimten i ögat. Catherine berättar att hennes man lämnade henne och barnen för drygt 1 ½ år sedan och tog en andra fru. Detta är mycket vanligt bland Turkana. Strax efter kom en annan man och gjorde anspråk på henne. Hon var beroende av försörjning och kände sig tvingad att acceptera honom. Men mannen var inte bra. Han drack och slog henne och barnen. Hon kände sig som en fånge.  Hon var också rädd att bli AIDS smittad. Efter att hon kommit med i ANA och börjat tjäna lite egna pengar började hon se en ljusning. Och så en dag bad hon hennes bror komma och köra iväg mannen. ”Jag kan klara mig själv nu”, säger Catherine och ler stolt. Innan jul lånade Catherine pengar ur ANAs lånefond och hon har nu kunnat bygga en ny fin hydda åt sig själv och barnen. 

 

ANA Hotel Ejokonoi!

Ejokonoi är ett mycket positivt ord på Turkana som används flitigt i hälsningsfraser och då man vill uttrycka att man är glad, tacksam och har det bra. ANA Hotel Ejokonoi är namnet på den lilla affär med café/ restaurang som vår kvinnogrupp ANA är i färd med att öppna. Hotel behöver inte betyda att man erbjuder övernattning utan kan också betyda att det endast serveras mat. Det har varit mycket arbete att iordningsställa de lokaler som vi får hyra. KeA har varit med och byggt vedspisen, gjutit arbetsbänkar samt fixat avlopp mm. Oliver, vår tyska missionärskamrat har gjort ett fint skåp för våra bröd och kakor. Jag håller på för fullt med att tänka ut hur lokalerna ska dekoreras och hur affären och restaurangen ska organiseras och drivas. En stor utmaning vill jag lova. 

Länge har jag bett Gud om en kvinna som är Turkana, kan laga mat, inte har små barn, kan läsa, räkna och skriva, talar engelska och kan lite om ekonomi och som är redo att arbeta för samma låga lön som resten av kvinnorna i gruppen (40kr/vecka). En morgon bad jag intensivt för detta, för utan en sådan kvinna vet jag inte hur vi ska kunna driva shoppen. Då jag senare på dagen kommer till bageriet står min missionärskamrat Aldacy där med en kvinna. Hon presenterar henne som Rebecca. Det visar sig att Rebecca är kock och har arbetat för Röda Korset, hon har inga små barn, hon kan engelska, läsa och skriva, kan en del om ekonomi och är villig att arbeta med affären för samma låga lön som de andra kvinnorna. Gissa om jag blev glad. Tack Gode Gud!!! Rebecca har nu valts in i gruppen och vi håller på att tillsammans gå igenom hur allt ska organiseras, vilken meny vi ska ha, hygien, arbetsschema, inköp, bokföring, träning av kvinnorna som ska arbeta i köket  mm.mm.  

 

Många glada hopp!

I fredags var det äntligen dags att inviga skolans nya sandlåda som Karl-Melker, Francis och Duncan arbetat med. Wiebke, vår förra volontär är sponsorn bakom projektet. Det var med stor spänning lilla Ikimat klippte snöret . Med ett fantastiskt introduktionshopp av Karl-Melker var det sedan fritt fram för många glada hopp. Stilarna varierade och även lärare och annan personal gjorde sina invigningshopp. Stämningen var på topp och alla karameller som lagts ut i sanden plockades och åts upp av glada hoppare.

 

 

Ja, så sjunger vi i en svensk barnsång vilket kanske speglar vår västerländska syn på vatten – det är helt enkelt något som bara finns där. Här är det annorlunda. För de flesta är det en daglig kamp att förse sig själv, familjen och djuren med vatten för matlagning, tvätt, hygien mm. Då vi promenerar på flodbädden ser vi tydliga spår på denna kamp. Desperat gräver man djupa hål i flodbädden för att försöka hitta vatten som man sedan langar upp i hinkar för att vattna sina djur. Nu är det väldigt torrt och tyvärr är de flesta hålen tomma. 

Vi har länge funderat över hur vi skulle kunna lösa vattenfrågan då det gäller vår skola och även för folket i de två byar där vi arbetar. Det finns ingen brunn på denna sida av stan

och folket får gå långt för att hämta vatten. På skolan har vi en 5000l tank som fylls på ca var tredje vecka, En skruttig gammal tankbil kommer och pumpar upp vatten i tanken. Det är både kostsamt och opraktiskt. Ofta är tankbilen sönder eller så är det något annat som krånglar. Genom gåvor från generösa givare har vi nu kunnat låta utföra en geologisk undersökning för att se om det finns vatten i närheten och därmed möjlighet att borra en brunn.  Projektet fick luft under vingarna då Vatten åt alla (en intresseförening inom Atlas Cocpo) meddelade att de går in som huvudsponsor då det gäller borrning och installation av vattenpump. Den geologiska undersökningen gjordes då vi var i Sverige och Karl-Melker var en av de som tillsammans med geologen Mr Kinuya sprang runt och gjorde mätningar. Pastor Francis var också med och hjälpte till. Väl tillbaka har vi tagit del av resultatet och det visar sig att det kan finnas vatten på en mycket lämplig plats i närheten av byarna och inte långt från skolan.  Efter ett skolkommittèmöte gick vi till den utpekade platsen, ställde oss i en ring, tog varandras händer och lyfte dem mot himlen i skymningen och bad till skaparen av jord och himmel om ett rikt vattenhål just här. Tanken är att vi ska börja borra första veckan i maj. Hjälp oss att be!!!

På vandring i Nagarakais och Naurenpetet

Klockan är 8 på morgonen. Jag parkerar vår jeep utanför Francis lilla lerhus som genast dyker upp med sitt stora leende. Vi vandrar in i byns labyrinter av små stigar kantade av de typiska runda hyddorna med sina alaar (stängsel av taggbuskar). Några barn, som borde vara i skolan, tar mina händer och andra följer oss i en lång svans. Det är ganska tomt i byn. De flesta kvinnorna har gått iväg. En del för att hämta ved och vatten och andra till sina små jordplättar som förbereds för att sås så snart regnen kommer. Ett projekt – Food for work – som OXFAM står bakom erbjuder folk mat om de börjar odla. Några tonårsflickor hoppar hage. De är tydligen kvar i byn för att ta hand om några två-åringar. Bebisarna följer med mammorna hängande i ryggskynken och får sina slurkar från mer eller mindre välfyllda bröst. Männen är ute med sina kor, får och getter eller så sover de i hyddorna eller spelar spel under något träd.

En liten unge bajsar mitt på stigen. Han har diarré och jag föser över sörjan med grus med hjälp av min sandal. Ber Francis förklara för mamman som är i närheten att hon ska ta barnet till toaletten. Det finns ingen toalett här, blir svaret. Suck! Vårt latrinprojekt är på frammarsch men har inte nått hit. Vi hittar Edapal Eiton utanför sin hydda sittande på

marken med sitt minsta barn i famnen. Edapal är helt blind och hennes barn, hon har 6 st, är alltid smutsiga, väldigt magra och med sorgsna blickar. Det som förvånar mig mycket är att folket i byn inte verkar det minsta intresserade av att hjälpa varandra. En del yngre kvinnor samlas där vi står och de skrattar förläget då jag frågar varför ingen kan hjälpa den blinda kvinnan. Skulle inte någon kunna hjälpa henne att hämta vatten och tvätta hennes barn, undrar jag. De svarar på turkana och Francis översätter. Det är långt och tungt att hämta vatten. Vi måste hämta åt oss själva.  

Vi besöker flera äldre kvinnor som har svårt att klara sig. En verkar ha epilepsi. Hon ramlar omkull och skakar berättar man. På frågan om hon varit på kliniken svarar man nej. Det finns inga pengar till det. Jag ser till att hon kan tas till kliniken och bli undersökt. Är det epilepsi så finns det medicin att ta.

En man, Lokopu, med ett amputerat ben 

mår dåligt. Han är uttorkad och mycket mager. Han har haft diarréer från och till i flera veckor berättar man. Jag ser till att han får ta en taxi till kliniken och bli undersökt samt ger pengar så de kan köpa lite olja att blanda i majsen så den blir mer lättsmält för honom. Efter ytterligare några besök tar vi en paus. Solen står nu högt på himlen och jag behöver hem och dricka och gå på toaletten. Vi bestämmer att träffas om en timme och fortsätta vår vandring i nästa by, Naurenpetet.

Ja, detta var lite glimtar från vår horisont. Vi är glada och tacksamma att få vara här. Imorgon får vi besök av två goda gamla vänner från Malmö, Eva och Göran Ekman och Sara, en elev jag haft på Hannaskolan. Hon är också kompis med Karl-Melker. Ska bli underbart att få dela en veckas Loki-liv med dem. Sedan åker vi tillsammans med Eva och Göran till Nairobi och sedan vidare till kusten på en veckas semester. Ska bli skönt med lite avkoppling då vi kört hårt alltsedan vi kom tillbaka.

Många varma hälsningar, denna gång genom Birgitta