Ngiromu'itae
Vi hade precis avslutat kvinnomötet i byn då några kvinnor kommer bärande på en liten pojke. Pojken skrek och såg ut att ha svåra smärtor och han var både psykiskt och fysiskt handikappad. Man berättade att pojken inte kunde urinera som vanligt. Jag tog honom till kliniken men där kunde de inget göra. Det var olidligt att se hans smärta så jag skickade honom till Kakuma med en taxi. Efter några dagar fick jag höra att pojken var tillbaka i byn och att de inte kunnat hjälpa honom på sjukhuset i Kakuma. Pojken hade fortfarande svår smärta. Jag blev förtvivlad. Efter en del efterforskning lyckades vi få plats på ett flyg till Nairobi för pojken, mormodern (mamman är död) samt en sjukvårdare. Tyvärr hade inte MAF något flyg den dagen men vår systerorganisation AIM-air ställde uppJ). Vi beställde en taxi som tog dem upp till Kijabe där det finns ett missionssjukhus. Det var en obeskrivlig lättnad då sjukvårdaren senare rapporterade att de med hjälp av ultraljud hittat en stor sten som blockerade urinvägen och nu var pojken opererad och allt hade gått väl. Till vår stora besvikelse förstod vi efter ett tag att det löfte vi fått att sjukhuset skulle stå för operationen inte skulle infrias. De vägrade skriva ut pojken om inte sjukhusnotan betaldes. Jag blev tvungen att göra ett upprop på Facebook. Generösa människor bidrog och jag kunde MPESA (överföra pengar via mobilen) så att pojken kunde skrivas ut. Hemresan blev en skumpig bussfärd i två dagar. Det går inte att beskriva glädjen jag kände då jag besökte Ngiromu'itae i byn sedan de kommit tillbaka - en glad skrattande liten pojke utan smärta. Ett stort tack från alla i byn till de som bidrog.Händelser på skolan Hannah-Emuriakin
Vi har haft flera positiva händelser på skolan. En var då vi i samråd med kliniken AIC lyckades få till en hälsoundersökning av alla barnen. Sex sjukvårdare kom en lördag och undersökte 198 barn. Man tittade i öron, ögon och hals. Undersökte kroppen och huden och tittade på vaccinationskort. Många föräldrar låter barnen bara ta en spruta och tror sedan att det räcker. Alla barnen blev avmaskade och fick A-vitamin. De med infektioner mm. fick mediciner och flera blev hänvisade till vidare undersökningar. Alla fick också ett myggnät. Vi hoppas att hälsan bland barnen ska kunna förbättras med hjälp av regelbundna undersökningar.Ett sorgligt farväl och ett efterlängtat besök.
I slutet på oktober var det dags för Wiebke att resa hem. Hon är saknad av alla, inte minst barnen. För mig var hon ett stort stöd och det är alltid med vemod jag ser hennes röda cykel stående på vår veranda. Men efter jul hoppas vi den ska komma till användning igen. Då får vi nämligen ut en annan volontär. Denna gång en svensk kille i 20-årsåldern som heter Karl-Melker. Det ska bli mycket spännande både för oss och honom.The Helping Lion VII
Efter Anna och gänget åkt flög vi tillbaka till Loki med MAF förstås. Med glädje såg jag skylten The Helping Lion 7 som påminde mig om alla de flygplan som Lions Sverige skänkt till MAF. Vad dessa flygplan betytt och betyder i MAFs verksamhet är ofattbart. Dit inga vägar går flyger MAF med hjälp, liv och hopp. Att även få vara en del i detta arbete är ett stort privilegium.Varje dag ställs vi inför olika sorters nöd och utmaningar och ibland kan behoven kännas övermäktiga. Vi behöver verkligen Guds vishet och hjälp. Som tur är har vi Guds Ord, Bibeln, som ständigt ger oss vägledning, kraft och hopp. Vänners stöd och uppmuntran betyder också mycket. Det har varit en mycket intensiv höst för både mig och KeA så ett avbrott till jul är nödvändigt. Vår dotter Liza och hennes pojkvän Martin kommer ut till oss och firar jul och tillsammans med dem åker vi sedan till Lake Turkana för några dagar. Sedan åker vi med bilen via Kitale ner till Nairobi där vi hoppas kunna fira nyår.
Det finns mycket mer att berätta men nu orkar varken jag eller ni mer.
Baraka (välsignelse på kiswahili) / Birgitta

