Allra först …

… ett stort, varmt och innerligt tack till alla er, församlingar, släkt och vänner som gjort det möjligt för oss att fortsätta vårt arbete med MAF och turkanafolket i Loki, Kenya ännu ett år. Från första dagen vi kom tillbaka har det varit fullt upp. KeA kastades genast in i MAF-arbetet. Förra veckan arbetade han i Juba, huvudstad i södra Sudan. Han kommer att pendla mellan Juba och Loki ett tag framöver, en vecka här en vecka där, eftersom de är kort om personal där för tillfället. Själv fick jag genast ta mig an skolan, bageriet, smycketillverkningen, kvinnosamlingarna i byn och förfrågningar och behov av alla de slag.

Vår grannes lille kille Josia hade gjort denna välkomstskylt.

Livets allvar på en liten lapp

 

Ibland kommer folk med handskrivna lappar som försöker förklara behoven de har.  En sådan lapp stacks till mig efter kyrkan för några veckor sedan av en äldre kvinna, Leah, som brukar vara med på kvinnosamlingarna. Man läser och ställs plötsligt inför livets allvar. Kvinnans syster, som bott i en by ute i bushen, hade plötslig insjuknat och avlidit och lämnat efter sig tre barn, 12,10 och 3 år. Pappan var också död så nu var det hennes ansvar att ta hand om barnen. Själv lever hon, som de flesta i turkanabyn, ur hand i mun. Hur skulle hon klara den nya utmaningen?  Av erfarenhet vet jag hur viktigt det är att noggrant undersöka och efterforska innan man ger ut pengar och stöd. Så jag rådgjorde med Francis och vi bestämde att träffa Leah och barnen för att samtala om situationen och se på vilket sätt vi eventuellt skulle kunna hjälpa till. Resultatet blev: långsiktig hjälp genom att köpa in några höns och en tupp för produktion av ägg och kycklingar och sukumaplantor, en slags spenat, som kan planteras och ge ett bra vitamintillskott och kortsiktigt ett veckostöd på 30 kr fram till jul. Vi bestämde också att den lilla flickan kan gå i vår förskola medan de två andra måste hitta en ny skola här i Loki. Det gjorde mig så ont om den lilla. Hon satt helt orörlig och tittade apatiskt med stora sorgsna ögon. Säkert i chock, tänkte jag för mig själv. Mamman plötsligt borta och nu ska hon tas om hand av en gammal moster och bo i en helt ny by. Vi avslutade med att be tillsammans och Leah var märkbart lättad då vi sa farväl.

Tre får hjälp för mindre än en hundring

Som jag nämnt om tidigare så är behoven då det gäller sjukvård enorm bland turkana. Här i Loki finns det två privata kliniker. Det statliga sjukhuset i utkanten av staden fungerar mindre bra och har ont om resurser. Enligt våra förhållanden är priserna jättelåga men för de som inga pengar har är det dyrt: konsultation hos sköterska (finns inga läkare) 5kr, en labbtest mellan 5-15kr och de vanligaste medicinerna mellan 10-30kr. Genom gåvor vi fått in kan vi hjälpa många. Titt som tätt åker jag till kliniken för att betala räkningar. Det är rörande att se att tre människor kan få hjälp för mindre än en hundralapp.  Människor som diagnostiserats med tuberkulos, amöba, tyfoid, mask, malaria, ögonproblem, hudproblem och infektioner av olika slag.

Stor uppmuntran!

 Igår hamnade jag själv på kliniken. Efter fyra dagars feber och tilltagande diarré tyckte KeA det var dags att lämna in ett avföringsprov. Det visade sig att jag hade amöbadysenteri och malaria. Malarian var i begynnelsestadiet men amöban var +++. Nu sitter jag och vilar i sängen med datorn i knät. Medicineringen har börjat verka … och bönerna! Igår eftermiddag kom hela gänget av kvinnor från kooperativet, smög försiktigt in i vårt sovrum där jag låg och kände mig riktigt risig och bad så innerligt för mig. Vilken uppmuntran!

En ”pärla” och ”Holiday School”

Det var en stor glädje att se vår fina skola Hannah-Emuriakin igen och höra att allt fungerat bra medan vi var borta. En del föräldrar har börjat betala skolavgifter, mellan 100 och 200 Ksh (10-20kr) per termin. En termin är tre månader och mellan varje termin är det en månads lov. I augusti har barnen lov men många kom springande från byn då de såg vår Toyota Prado komma uppför slänten.