I sjunde himlen
Då Francis lite senare förklarar att denna gest, att bli buren, endast beviljas bruden då hon på detta sätt bärs fram till sin blivande man, förstår jag vilken hedersbetygelse jag fått vara med om. ”Nu finns du i deras hjärtan”, säger Francis med sitt stora leende. Jag är överväldigad! Inget kort blev taget av denna för mig fantastiska händelse. Endast av Francis, som inte har någon digitalkamera:) Då jag försiktigt sattes ned var händer och armar färgade av den ockrafärgade oljan men torkades snabbt av med hjälp av en ny kanga.
Inte bara pengar
De svenskar som varit här och besökt och arbetat har alla fått en kick, är jag säker på, och åkt hem med en ny kärlek till Afrika och framför allt till turkanafolket. De, å andra sidan, har fått en stor plats i många turkanahjärtan. Det skall nämnas att det förutom Hannaskolan i Örebro, som varit huvudsponsor, också funnits många andra som bidragit ekonomiskt till projektet, bl.a. en skola i Wales.
Atipei, Atipei! (Skynda, skynda! på turkana)
Sista veckan innan invigningen var minst sagt hektisk. Hur
skulle vi hinna få allting klart? Men vi fick hjälp av några änglar från
Sverige, en ängel från Nairobi, en tysk ängel här från Loki och en MAF-ängel.
Två högstadieelever från Hannaskolan, Mirabell och Jonas tillsammans med Jonas
pappa Joakim och farfar Runar satsade tid och pengar att komma hit och hjälpa
till. Våra turkanavänner var speciellt rörda över de tre generationerna. Tänk
att en son, en far och farfar kommer hit och hjälper oss, sa de med vördnad och
beundran i rösten.
Nancy Kamau, ängeln från Nairobi, kom och hjälpte oss med
matlagning för över 300 personer. Turkana-kvinnorna är inte vana att laga mat
till så många. De har, sorgligt nog, inte så mycket mat. Men med Nancy i
spetsen gick det som en dans och de bautastora grytorna fylldes med ris,
köttgryta och sucumawiki (grönsaksröra). Marcus, den tyske ängeln är i Loki och praktiserar på en tysk
mission, Diguna. Han erbjöd självmant sin hjälp och har varit en otrolig
tillgång. MAF-ängeln heter Derek Moores och är en av de många piloter som
övernattar då och då i Loki. Derek var inte sen med att erbjuda sin hjälp under
flera av de lediga morgnar och eftermiddagar som han har rätt till.
Ärevördiga gäster!
En SAGOLIK fest!
Invigningen var SAGOLIK! Barnen, underbart söta, några av
dem uppklädda i nya skoluniformer som jag fått som gåva och de andra klädda i
sina minst trasiga kläder (uniformerna räckte inte till alla). Mirabell och
Jonas blåste upp ballonger i svenska och kenyanska flaggans färger och hade ett
sjå då de delades ut tillsammans med svenska och kenyanska flaggor som
tillverkats av elever från Hannaskolan.
Barnen
var helt vilda och kunde endast hållas i schack av snabba rapp från Eupans
pinne. Efter den fantastiska marschen från trädet till skolan, som för mig
avslutades som beskrivits ovan, började ett varierat program - en explosion i
färg, form, rytm och dans.
Turkanakvinn
or i sina nyinköpta färgsprakande
kangas och traditionella utstyrsel roade oss med sin sång och sin dans som
karakteriseras av snabba ryckiga bugningar och svängandet med kosvansar. Man
fick se upp så man inte blev nerknockad av en vinande svans. En del smörjer in huvud, ansikte, axlar
och smycken med en blandning av ockra, olja och lera.
Högstadielever från skolan Loki Mix framförde flera proffsigt
utförda traditionella danser. Något mer samstämmigt och expressivt får man leta
efter.
De kenyanska och svenska banden klipptes av Björn Häggmark, den svenska ambassadens representant och den lokale chefen Barnabas.
Jag blev lite full i skratt då jag upptäckte att hänglåset på dörren där banden hängt fortfarande var låst.
Skolbarnen charmade oss alla med en för dagen nyskriven dikt
som de läste med rörelser och en rytm som endast afrikanska barn kan
åstadkomma. Då de sjöng ”Jesus loves me this I know” rann tårarna. Denna sång
lärde jag dem för endast några veckor sedan, men den har fastnat och de älskar
den.
Tal hölls av undertecknad, rektor Margareta, rektor Boaz Erus (som är rektor för Loki Girls, den skola vilken vår skola är registrerad under) och Simprose, representant för skolkommittén och turkanakvinnorna. Simprose var med då vi sträckte händerna mot skyn.
Turkanamän - Det gladde oss mycket att även ett gäng turkanamän kom stampande för att visa sin tacksamhet och glädje.
Ja, hela invigningen var en strålande glädjefest till
Herrens ära.
Alla förstår att ett under har hänt. Endast en övernaturlig hand
kan leda människor så och föra dem samman från helt olika världar för att
förverkliga en dröm.
Att sedan, två dagar efter, få se barnen sitta vid de nya skolbänkarna i skolan och se Lucy, Esther, Eupan och Christine, strålande glada, var pricken över i-et.
Så avslutar jag detta inlägg som jag avslutade mitt tal. Jag vände mig till barnen och sa så här: Era getter och får, kor, åsnor och kameler kan rövas bort av fienden, era tillhörigheter kan stjälas av tjuvar - men de kunskaper och färdigheter som ni kan förvärva i denna skola - kan ingen ta ifrån er!
STORT TACK till alla som på olika sätt bidragit till att drömmen om skolan blev verklighet!
Varma hälsningar / Birgitta
Försök hitta Birgitta och KeA!
Trötta men glada!
Francis, skolprojektets driving force, med sin lilla dotter MERF.
Fortsättningen? Ja, detta är bara början. Skolan behöver vatten, latrinerna ska göras klara och köket utrustas. Lärarna behöver coachas och skolkommittén måste hitta lösningar då det gäller driften av skolan, lärarlöner, nattvakt mm. Det finns också behov av en primärskola som barnen kan fortsätta i. Fortsatta gåvor tas tacksamt emot.
Mobile phone numbers - KeA: